fredag 30 november 2007

nu är det riktigt tråkigt

jag uppriktigt dör av passiv leda.
I princip kan jag inte begripa varför det inte kan vara roligt jämt. Man borde kunna få starta högt bara för att jobba sig uppåt. Varför tänker man alltid att nu kan det bara bli sämre? När det är riktigt jävla bra borde man kunna tänka: nu kan det bara bli bättre.
Om man byggde en roman på den principen skulle den bli skittråkig.

(som alltid då jag skriver man menar jag jag)

gudågudågud

vad jag hatar mitt senaste blogginlägg. Långt, trist, ointressant och skrivet med allt annat än lätt penna.
Jag ber er bortse från detta för all evinnerlig framtid.

Eftersom jag håller på att tråka ihjäl mig själv med mig själv hoppas jag att elias ska hajja att de e dags för blogg nu. En övertygande majoritet är för.

Ett lämpligt straff för att jag upptagit eventuella läsares tid kan vara att jag tvingas läsa denna blogg tills jag dånar. Ajö.

böcker

under sistlidna semester har temat varit "ta tag i litteratur man borde läst för länge sedan". Fallifall någon annan inte läst dessa så till leda uttjatade böcker, och råkar bry sig om min åsikt, så kommer en snabbguide här:
Skippa
TIPPING THE VELVET av sarah walters. Bokens kultstatus är ett rent mysterium. Riktig illa skriven som ett klent eko av gamla sköningar som till exempel FANNY HILL. Jag tror att stilen försöker vara mustig men känns mest...kopierad och påklistrad. Handlingen är i princip obegriplig. Ett lesbiskt manifest som hastigt byter tema de sista 50 sidorna och bestämmer sig för att i stället bli ett socialistiskt dito. Tror jag. Det hela är höljt i dunkel.
Likgiltig

Muttrande, och under inre protest, tog jag tag i den första stieg larsson i milleniumserien MÄN SOM HATAR KVINNOR. Och visst var det spännande underhållning. En helt ok deckare. Jag kommer att läsa de två andra, men det är inte som att jag kastar mig till bokhandeln. Och då bara för lisbeths skull.
Läs, för fanken!

Äntligen, äntligen tog tag i gregory david roberts (bilden) SHANTARAM. Inte en sekund för tidigt. Jag erkänner mig besegrad. Jag borde vara mer ifrågasättande till hans val och kritisk till språket som ibland tenderar till pekoral, men jag är charmad, förlorad och förförd. I två intensiva dygn med ytterst lite sömn levde jag i bombay. Vid uppvaknandet saknade jag prabaker nästan fysiskt och jag vet, med säkerhet, att en man måste älska sin björn.

Sen tryckte miss a katarina wennstams SMUTS av i händerna på mig. Det tackar jag för. Lysande inlägg i sexköpsdebatten. Avskalat, osentimentalt och angeläget. En sån där bok som utmanar, som tvingar in i ställningstaganden.

På samma tema följde min gamla ungdomsidol sara kadefors FÅGELBOVÄGEN 32. Jag ångrar att jag inte läst den tidigare. Den är verkligen helt lysande. Jag fattar inte hur kadefors har orkat skriva den. Hon väjer inte för ett ögonblick det underliggandes mörkaste gravkammare. Stum av beundran.

Avlutar just nu semesterlitteraturen med michel houellebecqs hatälskade PLATTFORM som provocerat fram röster om bokbål. Jag tycker att den är oerhört kul. Cyniskt, uppriktigt och nyktert om sexturism. Bland annat. Eller i alla fall som symbol.

Nu tar vardagsläsningen vid och jag tror att jag ska införskaffa KÖNSKRIGET. Mest eftersom eric rosén (ohyggligt begåvad skribent, krönikör tillika gammal elev till mig) bidrar med en text. Men också i förhoppning att få ett nytt perspektiv på könsfrågor. Mitt hopp står till den yngre generationen. Mitt ointresse för 99 av 100 feminister över 40 är totalt.
"män kan minsann knulla runt och bli betraktade som hjältar, men när kvinnor gör det kallas de horor". (okej, det där upptäckte jag när jag var 12. Åsikten intresserar mig inte förrän den utvecklats)
"det finns inga jobb, inget utrymme, roller etc för kvinnor över 40. Det är fördjävligt. Man måste plastikopera sig för att räknas". (och det kunde du inte tänka ut när du var lite yngre? En åsikt som endast vittnar om fantasilöshet om den uttalas av någon över 35).
Jag vet att jag inte är pk men jag behöver veta något nytt nu. Jag vill veta hur unga människor tänker. Jag vill veta hur män tänker. Jag vill veta något nytt.
Jag återkommer i ärendet.
(fan att jag aldrig hinner läsa så i synk att jag kan engagera mig i debatten när den faktiskt förs! i mitt nästa liv...)

torsdag 29 november 2007

jamenjagvissteintedet!

jag är utbildad att kunna hjälpa till självhjälp och att få människor att fokusera på det som är bra. Att assa (associerad, närvarande) och dissa (dissocierad, distanserad) som går ut på att man genom ett medvetet val väljer vad som lagras i hjärnans minneskonto (amygdala): det som är positivt eller det som är negativt.
Jag är rätt bra på det. När det gäller andra.
När det gäller mig själv går det ofta åt helvete och jag fattar inte varför. Jag vet vad jag borde, jag vet hur jag ska göra. Det går ändå åt helvete.

I går åkte med michanek och inflamerad blindtarm, som sedan brast, till akuten. Hela kvällen mådde jag dåligt över att jag, fram till diagnos ställdes, kände en viss oro att hon hade vinterkräksjuka och att jag skulle bli smittad. Jag ville inte riktigt ta i henne och jag pallade inte torka upp hennes spyor. Det känns i hela själen att jag var en distanserad och icke närvarande vän. Skämdes och kände mig lam.
Senare fick jag ett sms där hon skrev:
" Tack för i dag. det är ovärderligt med sån hjälp.".
Känner jag mig bra som hade hjälpt till? Icke. Känner mig ännu sämre nu när hon är tacksam för smulor.

I morse glömde jag att skicka annonser till tidning som skulle gå i tryck kl 10. Jag vill skjuta mig själv. Kunden var naturligtvis inte glad, men konstaterade att "det ju faktiskt inte är så mycket att göra någonting åt". Icke desto mindre är jag helt fokuserad vid det faktum att jag sumpat detta. Utan någon möjlighet att gå vidare. Jag föreställer mig att kunden berättar för alla i branschen att jag är en nolla. Att annonsavdelningen på uppsala nya tidning har suttit och pratat om mig hela dagen och även ringt upp ett av mina gamla ex som jobbar på samma företag och frågat ut honom om allt möjligt. Samt konstaterat att jag ser för djävlig ut.
Intellektuellt förstår jag att jag knappast upptar människors tid på det här viset (och jag tror ju ALDRIG att jag får sånt utrymme när jag gör något bra) men känslomässigt fungerar det bara inte. Det känns som om alla hatar mig.
Det idiotiska är att jag fått onormalt mycket beröm från kunder på mitt andra jobb i dag. Men det hjälper inte. Jag tänker bara på annonser. Och på att jag är en komplett nolla. Och till sist har de kommit på mig.

Jag ringde och ynklade lite till min bästis. Hon kände sig också som en flopp. Trots att jag bedyrade motsatsen. Vi beslutade till sist att vi faktiskt var helt misslyckade.
Och jag konstaterade surt att:
- va fan, annica, hur blev vi så här!? Du var ju skolans snyggaste tjej och jag ansågs alltid representera de maxintelligenta. Tillsammans borde vi ju varit oslagbara.
- vi tänker nog för mycket, svarade hon.
- meh, du var ju den snyggaste, du förväntades väl inte tänka!?
- jamenjagvissteintedet!
Svarade den alltid lika briljanta väninnan.

(om ni undrar var michanek har tagit vägen så ligger hon alltså på sös med sprucken blindtarm och pumpas full med morfin. Tyvärr inte "riktigt knarkmorfin" har hon surt konstaterat och utnämnt sjukvården till hederssnål. )

onsdag 28 november 2007

mer olle-tommy

hamnade, genom jobbet, på mingel på amaranten i går. Ju äldre man blir desto jobbigare är det med coola tillställningar. När man är skitung är det skitkul att visa upp sig. Några år äldre så är det skitkul att kolla på andra. Därefter en period av bitterhet. Till sist inträder åldern, eller tiden, då man i princip tycker synd om alla som är där. Oavsett om det är moore-brudar i kläder (eller snarare brist därpå) som får dem att huttra av köld, plastikoperarde 50-åriga rocktanter i canada goose-jackor (wtf?!) eller glidare iförda 3 nr för små kläder, skägg och palestinasjal. Det ser ut att vara så jävla jobbigt. Jag blir liksom sömnig och lite okoncentrerad.

I går kväll var fanns det en sak som piggade upp tillställningen; min man. Nästan direkt gick tommy nilsson-viskningarna igång. Olle är, som ofta tidigare nämnt, löjligt lik tommy nilsson. Extra kul denna kväll var att pernilla wahlgren befann sig i samma lokal. Efter att ha fått syn på olle närmade hon sig från alla möjliga håll och försökte diskret syna honom. Likt hacke hackspett dök hon upp en från höger, en från vänster. Jag vet inte riktigt vad hon kom fram till men varje gång hon passerade glodde hon misstänksamt.

På vägen ut stötte vi ihop med christer gustavsson som var något slags kändis när jag var barn (jag vet inte riktigt varför). Olle känner honom genom sitt jobb som krögare.
- olle, olle, tjöt han, alllaaaaaa känner igen dig.
- olle, olle, hojtade resten av sällskapet.
- hej, hej, mumlade olle sammanbitet och smet förbi. Med tillägget: "jävla C-kändis", när vi passerat.
- vem, frågade jag.
- jag och christer, suckade olle-tommy.
Sen gick vi hem.

(bilden, som föreställer olle-tommy, jonna och danne, vittnar om att min mobil i första hand inte är en direkt nyttopryl. Mer, vad heter det...? snygg?)

tisdag 27 november 2007

inte ens den dystraste...

...novemberdag känns grå. Hahaha

lådrensning

ur ett anteckningsblock avsett för studier, april 1995:
- till sist har jag insett vardagens absoluta nollvärde.

Det kan inte varit en bra dag. Troligtvis en måndag.

måndag 26 november 2007

här är hon!

min guddotter ida. På bilden 17 timmar gammal. I går träffades vi för första gången. Vad jag förstår så är naturen vis och låter alla mammor tro att just deras barn är det sötaste. Vilket nästan aldrig är sant. Men just denna gång stämmer det; hon är faktiskt världens sötaste barn. Och något så ohyggligt liten. Det var väldigt längesen jag såg en nyföding och jag kommer inte alls ihåg att de skulle vara så där små. Å andra sidan måste det ju erkännas att det är en fin poäng i litenheten. Nu väntar jag otåligt på att hon ska bli lite äldre och kunna fler trix. Hittills verkar hon bara kunna:
äta
sova
le
gråta
prutta
och se festligt drogad ut när hon precis ätit. Paltkoma kallas det visst lite norröver.

Mina gudmorstrix är, för övrigt, också usla. Hittills kan jag bara:
- heeeeeej
- sö-tiss! vilken-liten-åh-va-gulliga-kläder!
och så har jag påbörjat en servis-samling åt henne.

Två månader innan hon kom köpte jag en med spöket laban. I går fick hon en skål och sked i kokosnötsskal från indien.Detta kan urarta till att bli världens konstigaste samling. Om femton år kanske jag börjar samla ölsorter åt henne istället...
Jag återkommer med fler detaljer kring domesticeringen snart.

lördag 24 november 2007

mitt liv som film

vaknade och kände mig vän och lite ljuv. Tyckte mig höra fåglar kvittra. Beslutade att väcka olle milt innan väckarklockan ringde. Med te.
- på måndag har vi varit ihop i tolv år, viskade jag kärleksfullt i hans öra.
Surt mutter under kuddarna:
- till och från, ja.
(herngren - holm)

några timmar senare kommer jag hem från gymet och porten kärvar som fan. Jag tar i av kung och fosterland, knuffar upp dörren och konstaterar att en ung tvålfager man i kritstrecksrandig kostym och glasögon står böjd framför dörren med rumpan i vädret. Min knuff får honom att bokstavligen stå på näsan i trappen och ett gäng tanter i festkläder brister ut i ett kackel utan dess like medan han rättar till glasögonen och jag flyr.
(bröderna marx)

bestämmer lunch med albatrossen som glömmer bort mig och brunchar med någon annan. Bestämmer att vi istället ska promenera. Hungrig irrar jag långsamt och planlöst i gamla stan och på söder i kylan i väntan på samtal. Hon har somnat och vaknar inte av ljudet av mina desperata telefonsamtal och sms. Huttrande stirrar jag ner på stockholms ström.
(dimmornas bro)

middag med michanek på ök. En liten grupp pagefriserade tanter klämmer sig högljutt ner bordet bredvid. De är överviktiga, luktar illa och bär randiga kulturkläder. De tränger sig ner bredvid oss och vi får tuttar, magar och rumpor i ansiktet. Något luktar oerhört illa. Surt.
- herregud, säger michanek bestört, jag måste sälja lägenheten och flytta. Du ser ju hur det kan gå. Hon ser sig jagat omkring.
Tanterna blir ivägkörda eftersom bordet är reserverat. Tuttar och rumpor rör sig i retur och det är lite som att klämma tillbaka tandkrämen i tuben.
- gud hör bön, hojtar michanek.
Sen kommer bordets rätta innevånare. Ett par av kolossalformat. Kvinnan är så stor att de tidigare tjockisarna är att betrakta som lilleputtar. Troligtvis ett tråkigt resultat av gigantism och övervikt i sällan skådad kombo. Pråligt iförd ett svartvit mönstrat tält, tjocka lager smink och enorma smycken. Av etiska skäl kan jag inte lägga ut ett bildbevis här, men michanek (som är av normalsvensk normalstorlek) ser ut som en pygmé bredvid. Jag tänker att hennes ansikte är så litet...
- jag måste sälja lägenheten och flytta härifrån, jag måste sälja lägenheten och flytta härifrån, jag måste sälja lägenheten och flytta härifrån...
I rädsla för vem som kommer härnäst betalar vi och flyr.
(vad som helst av peter dalle)

tvätt och städ hemma en lördagskväll. Skurar toaletten.
(askungen)

nu planerar jag för sänggång och undrar om det ska bli hästhuvud eller porr...?

fredag 23 november 2007

en blogg jag ser fram emot

elias, hjälte till kvinnor i nöd och proffskommentator, har ingen blogg. Jag vet inte hur det är med er andra men jag verkligen längtar efter elias egen blogg. Det finns en poll för att anmäla sitt intresse här bredvid. Vad elias tycker verkar inte räknas. Oklart varför.

nytt program på tv 4 plus

"när de bästsäljande författarna Camilla Läckberg och Denise Rudberg tar plats i rutan blir det glamour och glimten i ögat."
Det är osäkert om jag vill fortsätta leva.

onsdag 21 november 2007

vanans makt

märkligt, förra gången jag vaknade efter en hel natts sömn hoppade jag i ett par sandaler och masade mig i väg och blev masserad, tvättad med varm mjölk och örter. Sen åt jag frukost bestående av chokladcroissanter och färsk frukt. Läste en timme och masade mig ner till havet.
En morgonrutin som pågick i två veckor och som jag är helt van vid.

I morse vaknade jag till det där besynnerliga ljudet av väckarklocka som alltid är omilt. Det var kallt och mörkt. Därefter vet jag att det förväntas av mig att jag ska gno ihop något slags frukost, duscha, plocka ihop mina pinaler (vad nu det är) och ta mig till jobbet. Denna rutin har pågått till och från i hela mitt liv. Säg; kanske totalt sett 30 år. Det märkliga är att jag inte har någon aning om hur man gör. Minns inte alls hur man sköter morgonrutiner och jobbar. Har sysslat med en säljtext i två timmar. Jag bara klipper ut och klistrar in samma meningar om och om igen på olika ställen. Förstår inget. Varför är detta så jävla svårt att göra till en enkel vana!? Av någon anledning känner jag mig lurad och lite orättvist behandlad.

tisdag 20 november 2007

kerala - en motsägelsefull plats

kerala är ett bra sätt att testa indien på. Kanske inte så "indien light" som goa, men typ. Kerala är en mycket liten delstat ca 100 mil söder om goa. Till ytan inte större än småland, men befolkas av 33 miljoner innevånare. Det är indiens rikaste del och drivs med ett slags fungerande kommunism som inneburit t ex skolgång för alla. Och lyssna nu på detta, för det är centralt för att förstå magin i denna underbara plats på jorden:
"keralas innevånare fördelar sig religiöst på tre stycken lika stora grupper; kristna, hinduer och muslimer. Dessa lever i fred och har alltid gjort. Allt i kommunistisk regi som uppskattas enormt av folket."

Det är stort. Och motsägelsefullt.
- det är jobbigt för er turister som är så arga på och rädda för muslimer, förklarar hindun gahga. Det är fånigt! Det är ju skillnad på den muslimska maffian. Den är farlig, säger han och skrattar.
Han summerar det rätt fint tycker jag.
Gahga är fiskebybo och försörjer sig på att ta turister på tur, lura av dem cig, sälja kokosnötter, sälja bergsgräs och i princip vad som bokstavligen kommer i hans väg.
- Tänk att vissa får massor av utbildning och slutar som journalister, jurister och politiker medan andra för fram turister i båt. Den röda tråden är inte helt knallröd.

Orsaken till att jag valde att åka till just kerala är att det var här den gamla indiska läkekonsten ayurveda föddes. Här praktiserar några av landets absolut bästa ayurveda läkare. Jag har gått en del kurser och fascineras av dess enkelhet och komplexitet. För ayurvedan är, som övriga kerala, just motsägelsefull.

Keralas strandremsa är ett sammelsurium av badande turister, yogin, moskéer och fiskare med stora nät. Yogakärringar (mediearbetande 30plusare som upptäckt det andliga i livet och bara ääääälksar att yoga. Och pratar mycket om det) och backpackers blandas med engelska pensionärer och sariförsäljare. Böneutropen blandas med fiskarsångerna. Och på intet vis har något av det fått ge vika för turismen. Om en solstol är i vägen för ett fisketeam så löser man det. Fiskarna tänker inte gå någon annanstans, men ingen soldyrkare tvingas heller i väg. Den keralska stilen är helt enkelt att samsas. Det sägs att indier har lättare att älska än andra eftersom de helt enkelt är drivna till kärlek. En trångboddhet av indiska mått mätt skulle resultera i katastrof om människorna inte var mer kapabla till kärlek.
Tänk dig själv: 33 miljoner innevånare i småland. Varav, håll i er, en tredjedel muslimer!

Kerala har givit mig precis så mycket mersmak jag behövde och jag känner mig inte alls så skrajsen för att ta tag i de nordliga delarna. Jag tror jag tänker börja lite modest med poona.

Slutligen vill jag dela med mig av ett mycket fint råd jag fått. Ett av de bästa.
"Om en indier säger: kom, kom, följ med så ska du få se på något kul! Följ då med det blir nästan alltid, just, kul."

söndag 4 november 2007

rött i det annars grå

hittade gamla anteckningar. Alltså riktigt gamla anteckningar. På det stora hela räds jag de marginella skillnaderna mellan sara 1.1 och 2.0. Jag skulle i alla fall inte pröjsa för det. På ett ställe har jag skrivit att november är "som att simma i mjölk". Det var en bra skrivning som jag glömt. Jag förstod precis hur jag menade. Vilket å andra sidan för mig tillbaka till ruta ett. Ibland funderar jag på att börja skriva så att andra människor förstår mig, men tydligen är mitt primära behov fortfarande att förstå mig själv. Och jag simmar vidare i mjölken.
Den första november vet man att de följande 30 dagarna kommer att ta lika lång tid som året i övrigt. Men jag tänker på mymlan.

Mumindalens mymla, lilla mys stora syster, beskrivs som en nöjd och harmonisk person. Hon luktar pepparmynta och är ofta på semester. Hon tar sig fram med säkra kliv i sina röda gummistövlar som hon är belåten mallig över. Och borstar sitt hår så det gnistrar. Vilken dag som helst nu ska jag bli gudmor åt en liten flicka. Jag har vetat om henne sen hon var alldeles ny och jag känner mig otålig att träffa henne. Jag vet redan att hon kommer att bli en förträfflig bekantskap. Arbetsnamnet är Ida, men jag har redan nu valt att tänka på henne som mymlan. Jag är alldeles säker på att hon kommer att vara en nöjd flicka i röda gummistövlar i november.

fredag 2 november 2007

välsignad och lite generad

på väg ner i tunnelbanan uppfattade jag på långt håll en hetsig diskussion som inte tillhörde två missbrukare. Ju närmare jag kom desto mer enahanda blev den. En man skrek allt högre. När jag var framme vid källan visade det sig vara ett par. Gissningsvis i 25-årsåldern. Han något äldre. E-x-t-r-e-m-t hotfull.
- gå å knulla vem fan du vill din fitta, skrek han.
Han hade backslick, designerrock och en fet gaddning på halsen.
Hon sa inget. Började gå genom spärren.
- hej då, HORA! vrålade han så saliven sprutade.
Han vände åt andra hållet och fortsatta skrika åt mötande trafik:
- fanglorupå, hora, stickåthelvete!
Vi duckade och kände oss ängsliga. Utan att direkt tänka ökade jag farten och kom ikapp kvinnan. Hon var liten, tunn och dolde extremt dålig hy under en centimeter makeup. Såg frånvarande ut.
- hur mår du, frågade jag.
- de e okej.
- säkert?
Jag kom på att hon kanske inte tyckte att jag hade med det här att göra.
Då började hon gråta. Tog tag i min arm (och släppte den inte förrän vi skiljdes åt) och hasplade ur sig en mängd osammanhängande information. Han hade slagit henne, hotat henne och hotade hennes familj. Han hade besöksförbud i sitt tidigare äktenskap och förlorat vårdnaden om barnen. /Tro mig, det krävs en del för att det ska ske./
Hon vågade inte lämna honom, inte anmäla honom. Hon hade försökt. Allt blir värre.
När jag var ung jobbade jag en del på kvinnojouren. Och jag har misshandelsproblematik på nära håll. Jag vet vad hon menar. Det är rätt meningslöst. Ofta inte värt besväret. Jag förstår henne.
Som ett mantra mässade jag så många gånger jag kunde:
- det är inte ditt fel, det är honom det är fel på, ring kvinnojouren, du måste inte anmäla, bara prata med någon.
...om och om igen.
När vi skiljdes åt ropade hon:
- gud välsigne dig!
...och jag kände mig generad.
Sen vände hon om, sprang tillbaka och kramade mig.
...och jag kände mig generad.
Jag har ingen aning om hon kommer att ringa kvinnojouren, men det slog mig sedan att det nog inte är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är nog att aldrig låta en liknande situation bara passera. Att alltid MARKERA att det som skedde inte var normalt. Inte en situation man bara går förbi. Det där är nämligen hennes vardag. Det finns alltid en risk att hon tycker att det är normalt och okej om inte motsatsen bevisas. Och då upphörde jag att känna mig generad. För en gångs skull nöjd att jag handlat utan att tänka.

orolig

miss a ringde. Hon hade blivit uppringd av myndig person från resebyrån. Han lämnade namn och hade ett viktigt ärende.
- jävla anna-sara och hennes jävla indien-förbannelse, tänkte miss a, nu är resan inställd.
Det var den inte. Däremot skulle planet gå två timmar senare än beräknat. Miss a blev glad, lättad och tyckte att det var riktigt bra att få sova lite längre.
Själv känner jag mig bekymrad. Hur vet de att planet blir sent redan nu? Verkar det inte lite lurt? Är det någon som försöker sinka oss? Kommer jag någonsin att komma till indien. Jag är skeptisk.

indien

så länge jag kan minnas har jag varit på väg till indien. Men ödet har velat annorlunda. Första försöket, vid typ 17, hindrades av sjukdom. Försökte igen vid 20. Den betydligt äldre, tätare och mindre äventyrslystne sambon gjorde en skenmanöver och hux flux befann jag mig på maldiverna istället. En annan gång bokade jag en biljett som jag glömde betala på utsatt datum och jag fick omdirigera mig till borneo. Därefter har det blivit allt märkligare. När jag jobbade som utbildare på gymnasiet hittade jag två helskumma hippietyper i lärarrummet och beslutade med dessa att driva igenom en två månader lång utlandspraktik i indien för eleverna. Och fick igenom förslaget(!). Planerade resan i detalj, blev därefter gravt osams med skolans ledning, sa upp mig i vredesmod och slutade min tjänst innan jag kom iväg. För två år sen övertalade jag (till sist) min man att vi skulle åka. Sättet att lura iväg honom var att köpa en charter på 5* hotell. Vi skulle åka den 17 februari. Den 16 februari ringde de oss från arlanda och undrade var vi var. Tydligen var det inte den 17 som gällde. Hur vi tagit fel på en hel dag är lite oklart och jag försöker att inte tänka så mycket på det. Det verkar helt enkelt inte som att det är meningen att jag ska vara i indien. Under några omständigheter.
Man kan ju tycka att jag borde greppa budskapet och ge upp. Men icke. På måndag sticker jag och miss a till kerala.
Tror jag.