måndag 31 december 2007

viktigt för sverige, dig och världen

årets sista dag måste hanteras varsamt. Så är det emedan årets sista dag smittar av sig på kommande år. Som sista dagen är blir resten av året. Det vet minsta småunge. Det är till exempel därför det är skitviktigt att inte bli för full och kräkas före tolv-slaget. Man får heller inte göra slut, bråka eller vara förkyld. Annars straffas med att spy och vara förkyld hela 2008.
Dagen började med att det snöade på mig. Mycket vackert, bestämde. Jag klädde mig bekvämt och låssades att jag inte hade bråttom. Sen fikade jag med kris och martin. De snyggaste trevligaste killar jag känner (naturligtvis är de inte intresserade av kvinnor, annars vore det lurt). Nu sitter jag fridfullt och bloggar fast jag ska träffa sköna cecilia om en timme. Det är, som ni förstår, väldigt viktigt vem man avslutar året med. Och hur.
Vi ska äta en välkomponerd fyrarättersmiddag vid mälarens kant. Gud nåde den som bråkar och kräks. Hör ni det!

Gott Nytt År och minns mina ord; denna dag gills!

PS! till alla er som tagit upp min badrumsrenovering som komiskt inslag detta år vill jag påkalla uppmärksamhet på att jag just nu, årets sista dag, inte renoverar någonting. Således...

söndag 30 december 2007

tjugihundrasju

det deprimerande med att försöka summera ett år är att man aldrig kan minnas de riktigt viktiga sakerna av tyngd. De som skall visas upp så att alla kan se att man är någon att räkna med. Hur mycket jag än skärskådar 2007 så dyker bara britney spears upp. Så är det. Vissa kanske tror att 2007 var grisens år, men jag vet att det var brittans. Vissa kanske säger att det är skit- eller saksamma. Själv älskar jag britney.

I övrigt:
* Årets citat
"Jag vill inte dö som marilyn monroe och anna nicole smith"
- linda rosing
- Öh, nä, och jag vill inte dö som melvin purvis men var är kopplingen!?
*Årets snackis:
Klimatfrågan. Som medfört en intressant debatt där alla vet bättre än forskarna. Oavsett åsikt. Speciellt thomas idegaard.
*Årets sakkunnig:
thomas idegaard vet allt bäst. Jag hoppas att någon ska be honom berätta meningen med livet och vad som händer efter döden. Varför gör ingen det?
*Årets pseudohändelse
ingemar bergman, povel ramel, maria gripe och alice timanders dödslar.
Med spontan reaktion: va, levde han (hon)!? (Här kan även anna nicole kvala in. Eventuellt.).
*Årets kungahus
nix, man får fortfarande inte gå ur monarkin.
*Årets politiska inlägg
stod annica för med sin oefterhärmeliga enkelhet och förmåga att vardagsenkelt förklara det mesta. "Är vår RIKTIGA regering på träningsläger?"
*Årets dokusåpa
litteraturen. Svineri i kulturlivet och hemmet. Hela dokugenren flyttade in i litteraturen och min gamle jämtländske far suckade och sa:
- vi i norr är jävligt trötta på att läsa om era psykodramer i stockholm.
I min värld är det i alla fall unni drougge sista person som vandrar armkrok med adam alsing ut ur huset. Även om jag höll på att dö av leda när jag läste den oändligt sega "boven i mitt drama kallas kärlek" så är det, icke desto mindre, så att jag varken kan minnas namn, utseende eller uttalanden från den misshandlande mannen. Däremot skulle jag, om jag mot förmodan skulle skriva en bok, hellre dö än att anlita honom som agent. Och många med mig. Vi har en vinnare.
*Årets väder
onyanserat. Ett slags vår-höst råder året runt.
*Året konstigaste
facebook-vansinnet. Lite som när "viagra för kvinnor" dök upp. Typ: äntligen kan män och kvinnor som inte vill ligga med varandra göra det. Vill man verkligen överlåta rätten till sina semesterbilder eller veta något om vad janne i 9A gör these days? is på föräldramöte...
Jagvetjagvet, jag är nästan ensam i sverige om mitt ointresse.
*Årets inne
är tydligen att vara inne, läste jag. Alltså till skillnad från att vara ute på krogen skall man nu vara inne som i inomhus hemma. Kan bli begreppsförvirring, men idén känns bra.
*Årets vill haaaaa
biljett till spice girls
*Årets bästa blogginlägg
stod eric rosén för när han avhandlade kriminalvård och kvällstidningslogik så här lysande

På det mer personliga planet noteras

*Årets otippat
1. jag har, motvilligt och surt, börjat blogga
2. jag kom iväg till indien
3. jag och olle har varit tillsammans i tolv år (en stående punkt - för varje år blir det mer obegripligt att någon står ut med mig)
*Årets coolaste
jag blev gudmor
*Årets fest
suveräna "festen" på skarholmen varifrån jag lyckligt stapplade i väg klockan åtta på morgonen. Helt galet kul.
*Årets baksmälla
efter-festen: ett nyktert år påbörjades den 18 juni och förärades en egen blogg
*Årets vän
annica bortser alltid från cancer och tonårsungar för att lyssna på mina skitproblem och egenproducerade kris efter annan. Klagar aldrig, gnäller aldrig, finns alltid där.
*Årets bok
shantaram - hade precis allt!
*Årets film
children of men (från 2006 fast jag såg den 2007 och får tycka som jag vill).
*Årets serie
ingen! Med lättnad har jag upptäckt att inget mäter sig med 6 feet och jag tappar intresset efter en halv säsong.
*Årets skiva
róisín murphy - overpowered
*Årets man
min
*Årets kvinna
michanek
- kan någon avlöna henne som bloggare på heltid!?
*Årets norén
familjen samlas till för första gången på tio år. Surreal and not nice
*Årets "jag mår som jag förtjänar"
- riktigt bra, faktiskt.

Den 7 februari börjar råttans år. Vad nu det betyder.

torsdag 27 december 2007

slut ögonen, lååångsamt...sakta...zzzzz

jaha, julen är överstökad. Jag sitter framför datorn och försöker falla i jobbstämning. Det går inget vidare. Petar lite här och där och får egentligen inget gjort. Försöker fakturera, men inte ens det piggar upp. Det sura är att jag har så oerhört lätt att gå ner i varv, borde det inte vara fin balans att snabbt kunna tagga upp igen!?
Men icke. Vid minsta antydan om temposänk regerar min kropp som en tjock pavlovsk hund på valium. Det går liksom från viloläge till extremt viloläge. Jag brukar alltid raljera över de som stressar för att hinna meditera, men det vete fan om vi inte har en vinnare där...?

tisdag 25 december 2007

kåt på plats

löjligt nog undrar jag skitofta över vad k:et i cmyk står för. Det är ju den svarta färgen och K verkar ju helskumt i sammanhanget.
I alla fall en gång vartannat år slår jag upp det och tänker: "aha, just ja". Sen glömmer jag bort det. När jag funderade över det igår gick det oändligt mycket fortare att ta reda på än vanligt. Varför då, undrar kanske någon. Då kan jag tala om för någon att jag numera VET att grafisk kokbok står tillsammans med de andra kokböckerna.
Kanske var tanken inte så dum ändå. Den får stå kvar.

Kåt står för övrigt faktiskt för "svart" - "blacK". Idiotiskt nog. CMYB borde det alltså heta.

måndag 24 december 2007

24 december - noterat

min familj är julfirare lite utöver det vanliga.
Pappa konstaterade till sin fru redan i oktober:
- Jul!? har vi inte haft det redan?
En bror är i sydafrika.
En annan har helt radikalt blivit ihop med en judinna. Bergis för att slippa.
Mamma ligger ensam och läser i en lägenhet hon lånat för att få vara ifred.
Men levererade nådigt och ospecifikt sitt recept på gräddkola. Måttenheten var typ: "två kaffekoppar ungefär som mina rosa" och blandningen ska koka "rätt länge".
Jag måste konstatera att jag gillar min familj. Vikka sköningar.

För övrigt är jag tveksam till om människor som skickar julkort föreställande sina barn, husdjur och solsemestrar förtjänar att leva.

God Jul.

söndag 23 december 2007

gud, inget och "något"

det mesta som finns att säga om julen är redan sagt. Sedan 1994 har jag skickat ett julbrev varje år. Oftast raljerande. Vill minnas att det handlade om christer fuglesang förra året...? I år är det stopp. Det går inte att vara varm, det går inte att vara ironisk, det går inte att vara föraktfull. Allt är redan sagt. Allt är en klyscha.
Det är tråkigt.

Till skillnad från de flesta av mina vänner har jag inte gått ur svenska kyrkan. Till skillnad från de flesta av mina vänner är jag inte ateist. Till skillnad från de flesta av mina vänner tror jag inte på "något".

Jag tror på gud. En gång i tiden sökte jag och tänkte påbörja prästutbildningen.
Det är märkligt att jag ofta kommenterar min drogliberalism och att jag tror på att släppa all information fri. Jag hävdar mig själv politiskt radikal mittemellan extremvänstern och extremhögern. Jag är skeptiskt till västerländsk medicin. Men det enda jag säger som får människor att riktigt gå igång är att jag är kristen och hellre pratar med en präst en psykolog.

Jag är den första att hålla med om att kristendomen är roten till mycket (allt?) ont. Jag är den första att hålla med om att vår religion behandlat många av mina nära och kära illa.
Jag är också den första att hävda kyrkan som en av vår tids viktigaste instanser. Den första att hävda kyrkan som upphovet till oceaner av kärlek.
Jag har, på nära håll, sett båda sidor. Och i valet av kvalmigt grått och ytterligheter kommer jag alltid mer tro på ytterligheter. För dem som mest funderar på pastor gren och korstågen önskar jag ett studiebesök till alsike kloster.
Jag tror som fan på kyrkan. Den är ibland ung och dum. Precis som hiphopen och hathayogan. Men jag tror att kyrkan har mycket att ge.
Jag ger hellre stålar till svenska kyrkan än till monarkin. Det är för mig ett mysterium att jag inte får välja att gå ur monarkin. Eller för all del den svenska skolan.
Hade våra medier, skolor och kändisar granskats under samma förutsättningar som kyrkan och religionen hade resultatet visat att medierna var skenheliga, skolan pennalistisk och kändisarna opium för folket.

Jag har ingen gran och jag skänker inga julklappar. Däremot har jag långledigt. Jag ska gå och träna. Min man har lovat att laga middag till mig och jag tillhör en liten läskunnig elit som kan ligga i sängen och konsumera romaner i flera dagar. Och jag kan skänka av mitt överflöd.
Jag tackar gud för det.
Jag förstår inte varför det är så mycket mer provocerande att tacka gud än ingen eller "något".

fredag 21 december 2007

disco inferno

allting satt som en smäck. Grönt ljus hela vägen. Avrundade arbetsdagen, arbetsveckan, arbetsåret med disco-aerobics. Jag har alltid tänkt att det mest besynnerliga med disco-eran var frisyrerna, kläderna och tidsandan. Jag har fått tänka om. Det är ju tempot! Herregud.
Allt nog; småskuttande med ett fånigt leende och bad girls ringade i öronen gled jag in på åhléns odenplan, skärmade av mig från julfanatismen, gled in i parfymdisken, fintade några vasastadsmorsor med slagskepp till vagnar, högg min parfym, voltade till kassan, gled fram precis framför en glåmig man först i kön...hot, hot, hot, hot stuuuuuff, hot, hot, hot, hot!
Den snyggaste våga-vägra-julstress mänskligheten någonsin skådat!
Denna jul skulle viktor&rolf göra mig till en ljuv flower bomb.
Steppade hemåt i vinterkvällen och sänkte mig ned i julbadet. Vid uppkomsten kastade jag mig över min nya parfym varvid odör uppstod. I min effektiva skygglapps-manöver hade jag greppat v&r antidote istället för flower bomb. Den luktar som left-overs från nittifyra. 20 år på en timme. Från glammig discoböna till stinkande nittitalskärring. Fan.
Nu ska jag, med fasa, titta till nässprayen jag tror mig ha köpt på apoteket...

god jul

jag bryr mig inte så mycket om julen. Om jag tänker något om den så är det att den är tragisk eller möjligen äcklig. Jag mår dåligt över mängden mat och förfäras över julklappar. Alltnog; jag vill inte beröva dem som älskar julen deras lycka och lämnar detta därhän.
Däremot vill jag skänka en julklapp i år. Det var många år sedan jag köpte en julklapp. Kanske fyra eller fem tror jag. Och de senaste åren har människor i min närhet haffat läget och slutat köpa julklappar till mig. Frid.
Men det finns ett par-sju fina människor jag skulle vilja förära med en julklapp. Jag skulle mycket väl kunnat köpa något symboliskt för en princip-hundring till albatrossen, egon, my, sophie, cicci och annicorna. Eftersom de är fantastiska vänner.

I stället för massageolja, hantel, katthalsband, bok, champagnechoklad, tryffel och karta har jag satt in 700 kr till kvinnor i irak.

Situationen för kvinnorna i irak är helt ohållbar och framför allt närmar sig alla stödorganisationer gränsen för vad de mäktar med. Ingen intresserar sig för att prioritera kvinnoproblematik i ett land som är drabbat av ALLA problem som existerar. Hopplösheten är en övermäktig fiende. Här kan ni läsa mer.

Fundera lite extra på om ni tänker köpa en kina-producerad batteripryl "bara på kul" till någon. 98 spänn kan göra en oerhörd skillnad.
Eller ingen alls.
God jul alla fina kvinnor i mitt liv!
Fan va pretto.

torsdag 20 december 2007

smygande lyckorus

i morgonbitti ska jag kliva upp och i min egen takt skriva två texter. Klockan 17 har per en "special-disco-inferno-klass" på gymet. Denna utgör startskottet för min första helt lediga jul sedan jag var 19 (and belive you me: det var ett tag sedan). Bara tanken gör att jag känner att jag vill stoppa vilt främmande människor på gatan och säga:
guuuud, vad jag mår bra.

Med ett löjligt flin på läpparna.

onsdag 19 december 2007

mitt köksskåp - en oas för formgivare

frågan är;
- har jag tänkt mycket, eller lite?
Jag är ett mysterium. Också för mig själv.

tisdag 18 december 2007

andra sidan lådan

asså reklamarnas profilspråk är nästan alltid hart när outhärdligt med detta är värre än vanligt.
- Va fan, jag vill ju in i lådjäveln!?
think outside the box

måndag 17 december 2007

trickfilm

av oklar anledning färdades jag åter till min barndom under promenad i kylan.
Det var 70-tal och vi var bedårande barn av vår tid. Vi växte upp i ett studentkvarter och våra fattiga föräldrar tvingade oss att yoga och falla i ring. I just det här minnet är jag kanske 7 år, jag, fredde, lina och janne har gjort ett intjack i en container vid "de röda husen". Vi bodde i "de gula". I de röda fanns bara små studentrum där det bodde fullgubbar. Fullgubbarna måste ha varit i 20-25-årsåldern. I containern hade vi hittat porrtidningar som vi fascinerat skickade mellan oss. Det var verkligen ingen uppbygglig syn. Det var spännande och lite otäckt. Alldeles, alldeles overkligt. Och helt otänkbart. Min pinfärska hjärna gick på högvarv för att möblera in detta märkvärdiga i verkligheten. Jag funderade och funderade... och så....!
Det var ju precis som i månbas alpha och liknande på tv. Dessa sitautioner hade ju förklarats för mig.
- Det där, sa jag nonchalant och överlägset, det där, det är trickfilmat.
De övriga andades ut.

Jag känner mig sorgsen när jag tänker på att ordet trickfilm har gått ur tiden. K-märk trickfilm. Det förklarar ju så mycket. Kanske till och med fågeldansen och charterturism.

middag

i går åt vi middag hos goda vänner. De flesta jag känner är journalister, arbetslösa journalister, krögare, coacher och lärare. Förmodligen i nämnd ordning.
Men vännerna i går...trumvirvel...de är:
trollkarl och yogini.
Det är coolt. Jag tänker prata om dem hela tiden.
- mina goda vänner trollkarlen och yoginin.

I kväll äter jag julbord med min bästis. Jag vet faktiskt inte riktigt vad hon är...

lördag 15 december 2007

stureplan är mer än en plats

Hittade den här gamla sköna pressrelaesen när jag rensade min inkorg. Allt för förförisk för att gå i papperskorgen utan att passera gå.
Ångesten är påtagligt närvarande. Stureplan är ett begrepp...det är Sverige just nu. Två personer mitt i tiden...

Ja, det är en saga. Det är en saga att undertecknad pressansvarig överhuvudtaget anförtrotts något. Någonsin. Som poesi.
"PRIVAT! Carolina Gynning och Alex Schulmans privata meljkorrenspondens blir bok.
Under loppet av ett halvår har färgstarka programledaren Carolina Gynning och den kontroversielle journalisten Alex Schulman haft en intensiv mejlkorrenspondens. Det handlar om allt ifrån ångest, livet, kärleken och sex till fester, terapeuter och att hela tiden befinna sig i blickfånget.

Stureplan är mer än en plats, betydligt mycket mer än en handfull krogar i centrala Stockholm. Det är en mittpunkt. Det är ett begrepp. Det är att ständigt vara i fokus. Det är tidsandan. Det är Sverige just nu. Stureplan är på gott och ont och åsikterna går definitivt isär.

Det är i den miljön de rör sig Carolina Gynning och Alex Schulman. Två personer mitt i tiden, mitt uppe i karriären, bakom kulisserna, med tillträde till det nästan ingen annan ser. I månader har de mejlat varandra var och varannan dag, en helt privat mejlkorrespondens, inte tänkt för offentligheten. Ångesten är påtagligt närvarande, kärleken kommer och går, sex, fester och terapeuter - inget är heligt.
När denna meljkorrespondens nu samlas i bokform får läsaren komma med bakom kulisserna, och möta personerna bakom fasaderna. Boken fångar brevskrivarnas tankar i flykten, just där, just då. I förlängningen en osminkad version av Stureplan. En naken version av den svenska samtiden.

Det privata blir offentligt, precis som på kvällstidningarnas löpsedlar och i kändispressens reportage. Fast här är det på riktigt. Eller?

Privat är en produkt av sin tid, en tid då inget är heligt eller så hemligt. Att publicera kända författares brevväxling är inget ovanligt. I regel brukar det ske postumt. Men varför vänta?

För mer information eller författarkontakt kontakta informationsansvarig xxxxxxxx"

onsdag 12 december 2007

det värsta är att jag har skitmycket att göra

jag läser daphne leons blogg. Det är bara att erkänna. Orsaken till att jag gör det är att alla inlägg blir så roliga i relation till rubriken: "följ daphne leons glammiga liv". Grejen är att nästan alla jag känner lever glammigare liv. Daphne Leons liv är så jävla oglamouröst att jag får skrämselhicka av att läsa om det. Hela jävla bloggen handlar om: "mysiga hemmakvällar med kille", "hoppsan, jag råkade ha en vit månad utan att det var meningen", "jag har inte råd med en d&g-klänning tur att hm finns" och "idag har jag tränat". Mest skriver hon om sin kille. Om hon mot förmodan går på fest nångång så är hon jätteglad om det finns kändisar där och rabblar upp alla fem. De hon går ut med ser ut som "de sju snyggaste människorna i borås", typ. Jag väntar med spänning på att star lounge, som förestår bloggen, ska upptäcka att hon bara helt vanligt brudar runt på deras bekostnad. Men hon behandlar språket spännande - must give her that.
Jag har, efter ihärdigt läsande, förstått att hon jobbar på nk (bara en sån sak!). I dag efter lunchen kände jag en expansiv energi och att mina texter kunde vänta lite. Jag hade helt enkelt ett behov, ett kall att se vad daphne leon gör hela dagarna. I en hel timme smög jag, lite vrickat, runt på nk för att kolla om hon jobbade på smink- eller inredningsavdelningen. Uteslöt herr. Spejade in i personalutrymmen, skrymslen och vrår. Ingen leon så långt ögat nådde. Antingen jobbar hon bakom kulisserna eller så var hon på lunch. Jag såg henne i alla fall inte. Om jag inte hade sett henne (uttråkad i ett hörn) på amarantens julfest hade jag tvivlat på hennes existens.
Nu när jag ser tillbaka på det några timmar senare känner jag mig lite orolig för att jag eventuellt inte är riktigt klok. Det verkade i alla fall som en god idé just då. Det hela hade varit komplett meningslöst om jag inte fått syn på nk´s nya skyltdockor. Efter alla år med nipplade kvinnliga dockor känns det skönt att de äntligen plockat bort hjärnan på de manliga.

asså, fan...

...jag behöver verkligen veta om c-e häckner är ett as eller inte. Jag kan inte sova.

måndag 10 december 2007

mina älskade väninnor

jag skriver samtidigt som jag skrajset fjortiskollar (med ett öga) den vider-hemska "instängd". I filmens början träffas ett skönt tjejgäng. Riktiga äventyrare som klättrar, hoppar och gör skitcoola farliga grejer ihop. Jag suckade längtansfullt och beklagade mig över att jag inte har ett sånt tjejgäng att lajja med.
- jag vill också klättra i grottor med mina girls, gnällde jag imponerat till olle.
- jamen ni får ju sätta igång, konstaterade han. Dra ihop dina tjejer och äventyra.
- jamenellerhur, de är ju för fanken helt alkoholiserade hela bunten, ynklade jag tillbaka.
Men så här i filmens crescendo måste jag be att få be alla mina homies om ursäkt. Jag tittar på när sarah flyr för livet, instängd i grotta tillsammans med vitslemmiga grottäckel och tänker;
-Detta kan omöjligt hända med mina söt-alkade tjejer! Mina fina brudar.
Hoppas vi snart ses på en drink!

ps! nu ca 10 minuter kvar av filmen och endast 2 överlevande, klart bättre statistik på krogen

söndag 9 december 2007

oh, yes he will be mine

Jag vet att många säger det, men i mitt fall är det sant på rikt - jag och carl-einar häckner passar verkligen i hop. Och jag är säker på att han också skulle tycka det om vi möttes. Jag måste förtydliga: jag är carl-einar trogen i vått och torrt. Jag och charlie är jämngamla och det var kärlek vid första ögonkastet. Redan från början då folk bara tyckte han var äcklig och konstig var jag förlorad. Jag vill minnas att han hette wicmac på den tiden. Förälskelsen stod sig. Inte ens när pöbeln blev förtjust och utnämnde honom till sveriges sexigaste man 1992 lät jag mig skrämmas. I en kortare period var jag till och med tillsammans med en look-a-like i brist på originalet. I dag är han inte fullt så het, börjar bli gammal och provocerar ganska lite, men jag står troget vid hans sida.
Jag är löjligt lojal. Fråga min mamma. Fråga mina vänner. Fråga alla mina gamla pojkvänner. De har alltid varit helt införstådda med att de i en eventuell valsitutation...

I går såg jag hans show pusseldrömmar på orionteatern. Helt lysande och rekommenderas varmt. Jag gnällde som en hund till sällskapet:
- snälla får jag klappa...!?

Problemet är att vi börjar bli lite till åren och det känns aningen brådis om det ska bli tal om annat än rullator-romans. Pusseldrömmar pågår fram till den 12 januari och föremålet för min ömma låga måste ju bo någonstans här i faggorna under tiden!? Så min närmaste mission är att ta reda på var. Därefter är planen att få honom full och bakfull. Jag har nämligen läst någonstans att kvinnan han letar efter måste vara fin och förstående när han är bakfull. Jag ÄR mycket förstående till bakfylla. Jag har många års erfarenhet. Av bakfylla. Min egen och andras. Det kan egentligen inte gå fel.

Om, fallifall, jag inte lyckas jaga rätt på honom här i stockholm vill jag be mina göteborgska läsare om hjälp; var hittar jag honom på hemmaplan!?
Svar till: "jag hjärta carl-einar - 07"

onsdag 5 december 2007

anna-sara 2.0

det regnar på mig. Någon jävel har ställt en klimatosmart julgran som lyser som jävla norrsken på mig natten igenom. Mitt liv räknas enligt metaforen: gånger jag omprogrammerat min dator. Min lillebror lämnar mig över jul för sex veckors semester i sydafrika. Precis när jag behöver vara hos mitt eget folk. Sa jag att det regnar?
Icke desto mindre sitter jag och småler medan jag ominstallerar CS för fjärde (!) gången denna vecka.
Vadan detta, undrar kanske den illa underrättade.
Min massageterapeut är tillbaka. Sedan april har hon haft den dåliga smaken att vistas hemma som mor.
I juli kom en rapport om nedkomst av ett barn med inkluderad rapport om kön och hälsa. Utan omsvep erkänner jag att jag inte brydde mig. Alls.
"Je, je, när ska du börja jobba igen?"

Men nu är hon alltså tillbaka. Anna. I dag återsågs vi och jag är snäll och mild som en mätt ko.

rätt viktigt

frödinge kladdkaka är mycket fin.

tisdag 4 december 2007

tips

elias bloggar nu. Och med den äran.

måndag 3 december 2007

uppsala

tvingades in till kontoret i dag. Alla såg förvånade ut att se mig. Ingen glad. Som vanligt regnade det och var kallt. Människorna på gatan såg döda eller gifta ut. Eller både och. Eller värre.
På stationen blev jag stoppad av en dvärg som gärna vill känna mig. Jag passade på att smita när hennes mobil ringde. Mycket tid i uppsala går åt till att i pantomim peka på klockan, se beklagande ut och jäkta åt höger. När jag måste iväg i enklare ärenden låssas jag prata i telefon hela vägen för att slippa kreti och pleti jag en gång i tiden pluggat med och som gärna vill prata lite. Fan vad de pratar.

I muppsala är allt alltid under förändring. Och aldrig till det bättre. Till exempel åt jag lunch på den enda tänkbara krogen. Den hade bytt ägare. Bokhyllorna hade bytts ut mot sån spontan fabriksoregelbunden mosaik i vitt. Grå fogar. Och speglar. Såg ut som en toalett på en turistfälla i grekland. Brödet var också vitt. Det var oväntat och positivt. För er som inte längre minns vitt bröd.
Jag tog två. Folk blev rädda och låssades inte se. Jag kunde läsa i deras ögon:
- det var väl det jag visste, så tragiskt, redan i skolan anade man...
Tuggorna och skammen växte i munnen.
Efter blomkålssoppan fick man åka hem igen. Jag hade en gammal kupé med smutsiga nackstöd. En galen ung man satte sig mittemot mig trots att det fanns en massa lediga platser. När jag inte ville prata med honom satte han på sig lurar och började sjunga med. Jag vågade inte flytta på mig. Satt paralyserat kvar och tittade oseende i papper från uppsala turist och kongress där jag förväntas fylla i en säljtext för att konferera i uppsala med omnejd.
- don´t.
Jag måste dit igen på onsdag. Funderar på att klä ut mig till en stor svart man.

söndag 2 december 2007

ibland på söndagar...

...brukar jag utmana mig själv och kolla hur länge jag kan titta på tilde de paula och nyhetsmorgon innan jag hamnar i fosterställning med en salivsträng ur ena mungipan. Ca 10 minuter.