bittersweet

i går tog jag en sväng förbi grannen som var full och bakade rabarberpaj. Det var tänkt som en hållplats i väntan på att jag skulle bestämma mig för vad jag skulle göra på riktigt.
Sen visade det sig att han hade ett par avsnitt av ab fab som inte jag hade.
Sen visade det sig att han hade mer rödvin.
Sen åkte demis roussos fram.
Skvalpigt och svamligt sjöng vi med och mindes vår barndom och önskade att vi varit jet setare på 70-talet. Med en bitterljuv tår och blå tänder vinglade jag hem vid ett-tiden. Café opera var inte att tänka på.

I dag finner ni mig med stor sannolikhet på josefina med ett glas rosé inom räckhåll.

fredag

jag kan på riktigt inte bestämma mig för om jag ska sitta hemma och rita flow charts till ett jobb jag gör, gå på kiss-fest (jag hoppas som fan att det mest har med bandet att göra) eller läsa en bok.
Är det rimligt?
Borde inte något väga över?
Är jag så ogrundad.

Mess från grannen:
"jag är fvll o gör en rabarbersmulpaj"

Mitt val är gjort. Detta måste inspekteras.

min blogg är ingen jävla demokrati

vill du få en fullt rationell vuxen människa med humor och distans att gå i taket av ilska?
Säg efter mig:
- barn är fördjävla ointelligenta. Det är skittrist att diskutera med dem. De vet inget om balkan.
Jag lovar: folk blir vansinniga.
Barn skämtar man inte om.
Och detta skulle jag förstå om jag hade egna har jag fått veta.
Jag har i hela mitt liv aktivt valt bort barn. (I dag kan jag tänka mig att passivt välja dem.). Jag gillar dem, men är inte överdrivet intresserad. Och en sak har världen låtit mig förstå: kom för faaaan inte och snacka om barn om du inte har några själv. "Du får se sen när du har egna".
Om barn per definition innebär att jag förlorar min humor så tänker jag absolut välja bort dem helt och hållet. För tid och evighet.
Det är dessutom y-t-t-e-r-s-t märkligt att barn är den enda företeelsen som fungerar enligt "har du inte egna får du inte ha åsikter". Det är kretis och pletis absoluta rättighet att ha åsikter om sjukdomar, juridik, rättspsykologi och journalistik utan att vara varken läkare, jurister, psykologer eller journalister.
Men "vi som själva är föräldrar kääääännner med englas mamma". Andra tillskrivs ingen som helst empati.
Det enda som kommer i närheten är att man inte får ha en åsikt om usa om man inte varit där. Däremot alla andra länder. Kanske finns det en parallell där. Kanske inte.

Jag passar på att nyttja detta forum för att påpeka annars onämnbara saker med barn-föräldrar som provocerar mig till vansinne. Och om någon kommenterar med du-vet-vad kommer kommentaren att raderas. Min blogg är ingen jävla demokrati.

• Barnspråk. Varför? Kanske finns det någon populärpsykologisk tes som säger att barn känner sig tryggare för att vuxna säger "naaaaaaaw, tå tööööt". Men varför börjar vuxna prata så med varandra också? Jag drabbas av en sådan fruktansvärd sekundärskam när jag hör det.
  
• Alla jävla förklenande förnedrande förjävlalöjliga namn som uppstår: "lillkillen", "grodan" och prinsar och prinsessor i parti och minut! Det är jävla förminskande att tvingas heta skruffs hela livet och pinsamt icke-kreativt att skriva "nu har vi två prinsessor" till vänner och bekanta.
• Sedan ungen blev stureplans hetaste accessoar tvingas man ständigt lyssna på "jag ska leva preciiiis som vanligt när jag fått barn. Preciiis som innan". Varför då? Varför skaffar man barn om man ska leva precis som innan? Skitlöjligt rent ut sagt.
• Pappor med barn är oftast galet osexiga. De pappar omkring i omatchande träningskläder och flipflops. Hanterar ungen med vänster och mobilen med höger. Och är i vägen.

Japp. Det var det. Nu känns det bättre.
För övrigt tappar jag fotfästet komplett när folk säger sig: "gilla barn och djur". Det går rykten om att en kvinna från uppsala en gång skrev det i ett cv. Fruktansvärt obehagligt.

på ica

medan jag packade ner mina vita bönor på ica hör jag hur den ena kassörskan säger hej då till "min" kassörska.
- Hej då!
- Va!? slutar du nu igen?

Hahaha. Vad betyder det?

underhållning

cecilia michanek - briljant skribent, god vän och medlem i sahlanderska byrån - spårade, som så många andra, ur på telefonförsäljare och provoice förra året.

Detta tog sig i uttryck i ett par blogginlägg med kulmen i november 2007. Nu (!) har en provoice-anställd hittat inlägget och skrivit en roman till försvar i kommentarsfältet. Det är bara så jävla roligt!

Så om ni sitter och har småtrist på jobbet kan ni ta del av härligheten här. Om ni sitter och har trist och är stressade räcker det att läsa de sista kommentarerna. Det är underhållning på global skala!

Själv ska jag äta muffins till frukost. Puss på er.

vet inte

jag vet vissa saker, har ett slags uppfattning och ett par prylar på känn. Vet inte om det är spriten, åldern eller en brinnande nonchalans.
Till exempel vet jag att pappa och hans fru kommer och ska bo hos oss typ den 1 juni eller där i krokarna. Jag vet också att golvläggaren kommer den 1 juni. Jag har en viss känsla av att min adopterade lillasyster kommer hit för övernattning samma dag. Men det är oklart. Det kan även vara den 13, men jag vet inte riktigt varför jag tror det. Jag har också en vag uppfattning om att det händer något annat viktigt där och då, men det kanske bara vara en känsla. Jag tror också att det är något speciellt med jobbet både kring den 1 och 13. Liksom en gnagande känsla.
För att göra det hela än mer diffust känner jag mig osäker som fan på om typ den 1 juni inträffar efter helgen som kommer nu. Eller helgen därpå.

Och nu undrar ni varför jag inte helt enkelt kollar detta i min almanacka. Typ. Jag säger som det är:

- jag törs inte. Ibland är jag rädd för kalendern. Jag har även viss telefonskräck och en kronisk och panisk rädsla för post.

Post, almanackor och telefoner hör hemma i friska och starka dagar. I diffusa tider läggs de helst åt sidan och på hög.

Så nu har ni chansen:
- har jag lovat något i krokarna den 1 eller 13? Träd fram!

i tvättstugan kan ingen höra dig skrika

jag måste sätta ord på det;
Det bor någon i vårt hus som tvättar varje tisdag. Klockan tolv. Inga undantag.
Jag blir så fruktansvärt nervös när jag tänker på det.

violently happy

plötsligt råder flyt. Grönt ljus hela vägen, expansiv välvilja och lycka.
Allt är bra och kan bara bli bättre!

gudmor, tant och lätt bedagad partyprinsessa

det har hunnits med denna helg. Kväll med brudarna. Efterfest. Dop. Schlagerkväll. Extra lång söndagspromenad kryddad med rosa bubbel.
Det känns som söndagar från förr. Pussel ska läggas. Vagt illamående och desorientering.
- När sa jag det? Sa jag det? I vilken ordning hände det. Var är nycklarna och varför ligger det en kastrull i väskan? Finns det pengar på kortet? Sa jag verkligen det? Eller var det någon annan som sa det?
Checklistan är helt okryssad.

Jag lämnade annica i soffan med ett halvt glas wisky och en salivsträng i ena mungipan kl 5 i lördagsmorse. Jag fann henne på samma ställe fem timmar senare. Ett vackert trassel av hår, rosa träningskläder, sugrör och vattenflaskor. Muttrande för sig själv:
- Annica can not go to the krog again. Ever.
...och det summerar väl lite hur jag själv känner.

Sen var jag redo att bli gudmor. Eftersom jag faktiskt är en rättvis typ så frågade jag först ida alvina maria om hon ville ha denna kvinna - aka toxic waste - som gudmor. Hon protesterade inte och nu är det för sent.
I namngivningspresent fick hon en helt fantastisk illustration signerad vännen, kollegan och formgivningsgeniet kenneth grönwall på newaction. Jag räknar med att han blir så känd så hon kan kränga den för legala droger eller bostadsrätter när hon har åldern inne!

Jag höll för schlagerpartyt efteråt och vill minnas att jag euforiskt beslutade mig för att bege mig till ryssland för att begapa spektaklet på plats nästa år.

I dag gjorde patric en insats och släpade ut mig på tre timmars promenad. Jag tror det kallas "vädra bedagade discodrottningar".
Nu går jag till sängs. Med en bok. Som det anstår en tant.
- Anna-Sara can not go to the krog again. Ever.

perfekt

när jag var liten ansågs det horribelt att tala med dialekt. Sviterna hörs till exempel i kultursvenskan. Ni vet; den där konstigt bortarbetade skånskan som uttalas stötvis. Dialektfascismen har, tackolov, försvunnit efterhand. Jag misstänker att en åttitalist knappt kan förstå att det fanns en tid då dialekter var bannlysta. En tid då gotländska var obegripligt och skånska triggade kräkreflexer. Det var inte tal om charm och särprägel. Rikssvenska var grejen. Allt annat möttes med förakt eller sekundärskam.
Men till min stora förvåning, mitt enorma förtret och ihärdiga irritation har dialektfascismen ersatts med perfekt-engelska-fascismen. I varenda blogg, tidning och recension kommenteras människors engelska med "usel", "hon behöver jobba med engelskan" och "inte helt perfekt". Varför måste folk prata perfekt!? Räcker det inte att man förstår? Finns inte den gotländska charmen i rysk engelska? Jag kommer aldrig hajja mac donalds och body pump-idén. Varför måste allt vara exakt likadant överallt? Varför måste man känna igen sig i varje given situation?
Jag fattar inte varför en duktig iransk läkare måste prata flytande svenska och om jag inte röstar på ukraina i melodifestivalen beror det fan inte på att "engelskan inte är helt perfekt".

Eli, Eli, lema sabachtani!?

jag tycker det är ett jävla tjat om hur lätt det är att få tag på droger och alltings tillgänglighet.
När jag inte drack gjorde alla sitt yttersta för att försöka förse mig med öl, vin och sprit. Jag kunde ha varit kroniskt full utan att anstränga mig. Nu när jag tillåter mig alkohol igen får jag jobba ihjäl mig. Inte ens farbror staten står på min sida. Jag vet heller inte riktigt varför jag förväntade mig stöd från det hållet!?

I går ägnade jag hela lunchen och eftermiddan åt att tjata och lirka för vin-sällsis. Men nä. Mina vänner envisas med att skaffa barn, jobba, träna och vara allmänt präktiga. Framåt kvällningen övertalades min man till vin. Men vin, menade han, måste intagas i hemmet emedan melodifestivaltider råder. Jag kastade mig till odenplan med fokus på grön skylt. Men nej. Systembolaget odenplan stänger kl 18. Klockan var 18.45 och jag satsade hela slanten på ett kort och sprang (trots att det är mot mina principer) till systembolaget sveavägen. 18.53 tvärnitade jag utanför. Jag vet det exakta klockslaget för att annica hejade på i luren. Men nej. Stänger kl 18. Men va fan!? Bor jag i sveriges huvudstad?
Jag är en skötsam person som kvinnar mig fram mellan a och b och sköter min firma. Kan jag få bli sugen på vin efter klockan 18!? va? va?
Det var riktig minus-stämning hemma i vasastan i går kväll.

Idag vankades en ny dag. För att inte gå det gamla nitton-knepet från gårdagen kastade jag mig förbi systembolaget vasagatan på väg till gymet kl 17.30. Det borde vara räkmacka rätt in i mål. Men nej. Systembolaget vasagatan är stängt för renovering. Inte öppet. Alls.
Vad är det som händer. En systembolagskonspiration? Eli, Eli!?

PS! Situationen räddades i sista sekund när jag kom på att alkissystemet på klarabergsgatan var öppet. Så detta skrivs i sällskap av ett glas desperatljummen rosé och ett brett leende.
PPS! Är det någon annan än jag som noterat att systembolag och apotek ofta kommer i par? Varför är det så?

mot synd och moraliskt förfall

jag är i en hopplös pajasperiod. Jag vet inte om det är våren. Kanske är det det sistlidna året - kantat av nykterhet, jobb, ond bråd död och sjukdom - som är boven.
Jag är, hursom, helt i ofas.
Alla runt omkring mig brottas med relationsproblem, barnproblem, sjukdomsproblem, ekonomiproblem. Och ett par onämnbara problem. Och stress.



Själv är jag hopplöst, skamlöst glad och övertramsig. Jag vill bara gå på dansaerobics, dricka vin, skvallra och dra dåliga vitsar.
Jag flirtar med allt som rör sig (till och med min gamla vanlige man) och bjuder mig själv på rosévin till lunch.
En tramsig anna-sara är, erkänner jag, bland det ihärdigt jobbigaste som finns. Jag liksom tröttnar inte. Övervarv på övervarv. Och ett ärevarv till jupiter.
Jag borde, naturligtvis, jobba. Jag förstår. Men det är helt enkelt inte mänskligt möjligt. I morse borde jag ha jobbat vidare med kursmaterialet jag håller på att producera. I stället gick jag till frissan och ägnade ett par timmar åt fika och godis. I skrivande stund borde jag färdigställa ett par menyer och uppdatera en hemsida. I stället lägger jag ned ett enormt arbete i att spinnande över luren övertala min man att strunta i träning för att dricka sprit.
Jag sitter även och hittar på elaka serieteckningar och nidbilder över mina vänners dystra allvar. Och fnissar hysteriskt.
Gud! jag är en skön ond kvinna. På väg att bli full.

Och sommaren har bara börjat.

måndag

i dag vill jag bara prata om zlatan känner jag. Men låter bli. Det blir lätt tjatigt. Men herregud vilken...övermänniska! Jag känner mig lycklig i hela kroppen och flinar fånigt. Superhjälten glider in från höger och räddar världen på en bokstavlig kvart!
Jag hjärta zlacke = sant

Onda omständigheter tvingar mig att jobba hela tiden och det klär mig inte. Jag gillar verkligen inte att jobba. Det känns jävligt 1990-tal.
I slutet av nittitalet jobbade jag jämt. Jag hade ett heltidsjobb, en kvartstjänst och ett förtroendeuppdrag. Och så jobbade jag extra på krogen och frilansskrev.
Jag vågar påstå att det var helt bortkastat.
Jag skyller på att jag var ung som fan och behövde bekräftelse. Och märkeskläder.

Nu gillar jag mig själv så mycket att jag förmodligen aldrig skulle behöva en enda jobbtimme till om inte hyran drev mig.

Inget roligt händer förrän nästa helg. Men ett nytt bra adjektiv har dykt upp: "österrikiskt".

"Både vädret, lägenheten och jobbet har känts lite österrikiskt den sistlidna helgen.".

Jepp det funkar.

Och sophie-dear gjorde mig observant på ett skönt begrepp som används alldeles för lite; frökenargumentet.
- Hur skulle det se ut om alla...

Ha en fin vecka och sky arbete som pesten!

don´t try this at home

efter en katastrofal start på veckan ansåg jag, efter ett par glas vin i tisdags, att det var en rätt god idé att köpa 1 kg godis. Onsdagen bjöd tyvärr bara isande kyla och regn. Ekvationen "vägra gå ut+tomt skafferi+godis" gav
- en salladsskål godis räcker till både frukost, lunch och middag.
Jag hade kanske trott att jag inte skulle gilla det. Att jag skulle bli illamående och äcklad. Men icke. När jag var gräsänka förra veckan åt jag glass till middag varje kväll. Det är gott och man sparar disk. När jag läser kolorerad månads- och veckopress tittar jag bara på bilderna.
Man kunde ju tro att man skulle växt ifrån sånt här.
I går lunchade jag med en kund. När hon letade efter något i väskan fick hon fram sin sons plastdjur. En struts och en surikat radades prydligt upp. Blixtsnabbt och utan eftertanke högg jag engagerat strutsen och sparkade i triumf ned surikaten. Och möttes av förvånad min från kund.
Då föll polletten ner.
Jag är ju bara sex år.
Jag trodde jag var äldre.
Jag är en sexåring i en vuxen kvinnas kropp. Med tillgång till sprit och pengar. Det är ju inte bra.

alla borde ha en

älsklingsjeansen vanpryddes av hål i baken och har varit på en veckas rehab hos yttermyrskan. Ibland misstänker jag att mitt liv skulle falla samman utan denna kvinna! Hon kan allt.
Inte bara att lapparna är konstnärliga och en perfekt match. Brallorna kom dessutom på posten, nytvättade och med en rosa applikation som fick dem att se fabriksnya ut!
Yttermyrskan - hon leve! Hurra!

palestina-nöten

det är verkligen hejdlöst kul när kreti, pleti, några journalister och lokalpolitiker menar sig ha lösningen på palestinafrågan. Med övertygelse.
Vad sorgligt att problemen bara fortgår och att världspolitker och forskare jobbar sig trötta när harald från malmö och ursula berge redan sitter inne med lösningen och den är lätt som en enkel!

Jag har, förresten, också löst palestinafrågan en gång. Det var en efterfest i början av 2000-talet. Grundidén var att ge judarna ryssland. En elektriker på samma fest blev skitsne. Ju argare han blev desto bättre blev idén.

Fan va dåliga ni är på att tipsa! Det yttersta beviset på hur ohippa läsare jag har. Och förklaringen till varför min blogg är så billig.
Troligtvis bryr sig ingen ens om att jag knäckt palestinanöten. Suck.

tips, någon?

vi var väl inga charlies änglar precis. Men vi var tre. Likt modiga musketörer klättrade vi på flustrets tak för att komma in på nattklubben. Vi drev runt på uppsalas gator och torg och stred för varandras ära. En för alla, alla för en. Till skillnad från många andra ungdomsgäng har vi inte splittrats. Vi umgås och håller kontakten trots att livet gjort sitt yttersta för att skilja oss åt.
Aramis - den starka - lämnade stan, satt inne, blev flata, reste och sedmera en av sveriges skickligaste terapeuter. Och rätt nybliven småbarnsmor. Porthos - den undersköna - stannade kvar, skaffade barn redan som barn. I dag vuxna och halvvuxna. Trädgårdsmästare, ensam med tre barn och skelettcancer.
Athos - den sökande - utbildade sig, utbildade sig, flyttade, flyttade, flyttade. Gjorde ideella uppror, sex aborter, letade och slogs mot väderkvarnar.

Vi gör en hel del ihop och umgås med den innerlighet man gör när man har en mycket lång gemensam historia. Men nattklubbstiden är över sedan många år. Jag har inte varit på stureplan på 3 år. Jag tar ett par drinkar på inferno som ligger runt hörnet och klockan nio måste jag sova. Jag är fullständigt hopplös i partysammanhang. Ska jag ta mig in på hippt ställe misstänker jag att min ålder, återigen, tvingar mig till plankning takvägen. Detta stoppade mig inte från att bestämma helkväll med övriga musketörer. Vi tänkte att vår nästa stor-fina sammankomst inte får ske på en begravning...

Fredagen den 23 verkar det som om musketörerna skall på tantinspektion av stureplan. Först ska vi kolla filmen G som var en milstolpe i vår vänskap, därefter middag på grill och sen...?
Ja, inte fan vet jag! Vart ska vi ta vägen? Vart går man?
Hallå alla mina eventuellt unga och eller hippa läsare! Säg! Vart ska vi?
Bra tips belönas med skvaller den 24!

bloggåret

jag har blivit anklagad för att vara svennig, fascistisk och bitter.
Men också uppmuntrad som snobbig, bra och ombedd att romandebutera.

I dag minsann fyller bloggen 1 år. Jag vet inte riktigt hur jag ska fira. Det är ju poppis att "bli offentlig" eller lägga ner bloggen har jag märkt. Men eftersom jag alltid har bloggat under eget namn och inte har någon riktig lust att sluta just nu så är inte det något alternativ. Jag har precis värderat mig och funnit att det knappast är värt besväret att sälja. Blogg-fan är inte värd en spänn mer än 128 751 kr. Jag har inte heller något skandalskvaller att släppa.

Det hela verkar urarta sig till en helt jävla vanlig dag. Eller har ni några tips på hur man firar ett-årsdag?

happy-silly

i min absoluta favoritserie genom tiderna - absolutely fabulous - summerades ofta amerikaner från den sydligaste delstaten så här:
de dyker upp, drar ett par populärpsykologiska klyschor, avslutar med ett löjligt skutt och säger: i´m going to disneyland! Och det är liksom lösningen på alla problem jämt; i´m going to disneyland!

Så här kommenterar linda rosing att hennes man fått ett års fängelse:
"Tänk er själva att få en en fängelsedom,vad skulle ni göra?
Nu ska jag och Kevin på inspelningen på Svt.".

Hahaha!

pisk-pisk

till min oförställda lycka har hans sheike visat sig vara vid liv. I kväll dök han upp i femmans outsiders med ris i handen och lika piskglad som någonsin. Och inte en dag äldre såg han ut. Vilket är en förbannad tur eftersom han redan för 25 år sedan såg ut att vara cirka 170. Tydligen är han född 1924 och verkade nu mest ligga ner i sängen och piska. Han avslöjade också att han ibland fick "risarm".

Första gången jag hörde talas om sheike var jag kanske 15 och jag tror han var med på tv då också. Med sina kvinnor. Och sitt ris. Det var höjden av kinky och en av kvinnorna han omgav sig med var mamma till en blekfet mobbad tjej i mitt plugg. Hon var strykrädd, svarthårig, hade svarta ringar under ögonen och hette ann. Och nu hade vi fått förklaringen. Sheike var snuskigare än galna hundar och det gick runt i skallen när jag tänkte på alla hans perversioner.
Svårt att förstå i dag. Nu framstod han som en snäll farbror med en ofrivilligt komisk framtoning. Långt från österikiska källarhålor.

Han förklarar i en piskinstruktion att "kvinnan man hanterar ibland kan bli högljudd". Då kan det vara bra att ha en förklaring tillhands då man träffar grannarna:
- ja min fru sjunger ju så vackert och då klappar vi händerna...
Är han månne kulturhistoria? kommer hans begravning visas i svt?
Jag hoppas.

avidiotifieringens tid

skulle göra intervju i morse. På eckerö. Det säger mig inget. Jag är en nolla utom tullarna. Det viktiga var att jag skulle få hämt på mörbyvägen. Hållpunkter i min hjärna: buss 176, 08.25, mörbyvägen.
På brommaplan står buss 176 inne, den skall mot mörby station kl 08.25. Perfekt. Inte.
Det visade sig, 40 minuter senare, att mörbyvägen inte är, som jag logiskt räknat ut, en hållplats i närheten av mörby station. Det är en hållplats som ligger på 176ans linje åt andra hållet.
- jag trodde jag gjort klart för dig att jag bodde på eckerö, förklarade intervjuobjektet med en undertext som var lättläst; idiot.
Vi fick lösa det med att jag gör jobbet i helgen.
Problemet är att jag nu är utnämnd och självutnämnd generalidiot och detta gills. Det gills ända fram till lördagkväll då intervjun är gjord och repet är skrivet. Då upphör idiotifieringen och balans är åter.
Jag har aldrig tänkt på det tidigare och inser med fasa att det faktiskt är så här; om man gör ett misstag så gills det tills det är åtgärdat.
Jag har nu börjat gå igenom samtliga av mina större misstag i livet och bockar av dem ett efter ett. Är det åtgärdat? har balans uppstått? Check. Check.

Det här kan bli en jobbig vecka. För att inte säga ett jobbigt liv.

med risk för att verka bortskämd och gnällig...

...så har jag faktiskt vant mig vid sommarvärme nu och vägrar helt enkelt denna isande kyla. Är det fysiskt möjligt för temperatur förändras så mycket så fort? Det kan aldrig vara bra för hjärtat.

tveksamt trovärdig

robyn citeras från usa där hon dissar madonna.
- Jag arbetar inte med kändisar, jag arbetar med musiker, säger robyn till female first.

Bland annat musikern britney spears. Vill jag minnas. Flinar.

ob-tillägg

jag blev tvungen att jobba idag. Research inför intervju. Jag tog mina pinaler och begav mig till skarholmen restaurang & konferens vid mälaren, någon mil söder om uppsala. Det är för övrigt min man som äger den lilla pärlan. Jobbet bestod i att jag var tvungen att läsa en välskriven svensk deckare.

På övre soldäck.

När jag jobbat klart blev jag bjuden på en skaldjursgryta på utserveringen.
Vissa dagar känns jobb rätt bra.

kul... eller kanske...? jag vet inte.

jag väljer att bortse från den mycket...annorlunda...looken. Jag väljer även att bortse från den billiga produktionen. Jag väljer att bortse från att hon har en lampa i håret. Och ändå lämnar alltihop bara en fråga:
- ser det inte väldigt konstigt ut?

björn

björnen på bilden heter björn och är jämngammal med mig. Därvid upphör likheterna. Till att börja med är jag större. Och mindre hårig. Framför allt har jag åldrats något så kopiöst mycket mer än han. Jag kan inte begripa varför björn ser så fräsch ut när både missan och röda katten mao har fått sätta livet till under arbetets gång. Problemet med björn är, som namnet antyder, att han varit helt oälskad. Han var stor, fin och av god kvalitet. Lite för hård att krama, lite för stor att släpa på. Därför har han hängt med som dekoration i alla år och är bara lite nött på ryggen eftersom han lutat sig mot väggen i hela sitt liv. Det kanske är så det går när man inte blivit tillräckligt älskad, man liksom konserveras.
Själv ser jag härligt sliten ut.

i gränslandet genialiskt/idiotiskt

när min man fyllde 40 fick han av grabbgänget ett gräsligt pöbelkort á la gallerix som spelade musik. Som bekant och pk ska man inte låta sig luras av omslag. Inuti kortet fanns ett löfte om en golfresa till portugal. Det var en flott present tycker jag. Detta är snart tre år sen. Ibland (när jag längtar efter lugn, ro och ensamrätt till fjärrkontrollen) frågar jag lite om den där resan han fick. Nä, asså, det visar sig att "det är svårt att få ihop alla", "det är inte säsong" och så vidare. Bara en månad efter min mans 40årsdag fyllde en annan i gänget år. Vad ska du ge honom, frågade jag.
- Han ska få en weekend i new york, svarade olle stiligt.
Oj, det var fint sa jag. Under dessa, snart, tre år har så vitt jag vet inte någon new york-weekend ägt rum.
Nä, säger olle, han vill hellre åka till florida. Eller: nu är det mycket att göra.
I söndags satte hela gänget i väg till spanien för att fira en snubbe som fyller 50. Vad han fick?
- en resa till filippinerna.
Jag har skäl att misstänka att den aldrig blir av.
I någon mån är detta upplägg genialt. Jag menar, det är ju asflott att bjuda i väg resor så där till höger och vänster och väldans enkelt när man vet att de aldrig kommer nyttjas. Som en kosmisk överenskommelse. Man glider in på festen och verkar vara den rikaste, mest generösa vännen ever. Och mottagaren får avundsjuka blickar.
- åh, vilka snälla vänner. Vad kul.

Så nu har jag tänkt att jag och mina vänner också ska börja bli lite givmildare. Inom kort står colettes och michaneks födelsedagar att vänta. Jag tänkte inte knussla. Jag ger dem ledigt hela december och skickar dem till min favoritplats på jorden. Benny får en jordenrunt resa med kost och logi betald i efterskottspresent på 27-årsdagen. Slänger med en flygvärdinna på köpet. Egon reser så mycket ändå så hon får tre veckors semester i hemmet med en fet inredningscheck i morgon. Och varför stanna vid människor man mött!?
Göran får en vecka i nobelsviten på grand i den kungliga huvudstaden. Och middagar på verandan. Rasande rose skickas på valfri 2veckors charter i sommar.
Vad får jag?

sisyfos

sedan i går går jag runt med en vag ångest som gjort sig diffust påmind som ett obehagligt minne från landet full som en kastrull.
Nu kom jag plötsligt på vad det var!
En otäck tant som var med i nyhetsmorgon söndag dök upp ur mitt minnes djupaste gravkammare. Hon var fotterapeut. Jag minns henne som tysk, men det kan vara ett psykologiskt felslut.
Det är inte tanten i sig som framkallat vag ångest, det är något hon sagt. Och nu när jag kommit på vad det var hörs ekon av skrik i vasastan med omnejd.
- man måste smörja in fötterna varje dag!
Nej, nej, nej, nej, nej!
Ännu en jävla sak som måste göras varje dag.
Jag har fortfarande fullt upp med tandborstningen.
Det är så jävla mycket som ska göras varje dag. Om och om igen. Jag ser aldrig något slut. Och hela tiden utökas listan: bädda, borsta tänderna, klä på sig, smörja in fötterna, jobba, betala räkningar...
Det är så fruktansvärt tråkigt och enformigt. Börja om från början.
Kan inte den jävla sängen hålla sig bäddad och den förbannade hyran fortsätta att vara betald!?
Tysksvin.

kontorshora

michanek har försökt diskutera myten om den lyckliga horan med mig. Jag har varit en usel samtalspartner eftersom jag inte funderat något närmare över det. Inte ett ämne som berört mig. Alls. Förrän nu. De senaste dagarna har jag läst porrskådisen jenna jamesons "memoarer". Marknadsföring som haltar betänkligt men, i stycken, ändå rätt intressant. Jenna verkar inte speciellt, varken, lycklig eller olycklig. I alla fall i sitt yrke. Nu vet jag heller inte om hon är att betrakta som prostitutierad? Hur räknas det om man får betalt för sexuella tjänster om man inte får pengarna av den som betäcker? Jag kan bara komma fram till att det är något slags definitionsfråga.
Detta har väckt en undran hos mig.
Jameson beskriver sin karriär. Med betoning på karriär. Och mätt i framgång, stålar och makt har hon, vad jag förstår, nått den absoluta toppen.

Varför är då detta med att sälja sin kropp så jävla känsligt och upprörande? Att sälja själ, psyke och principer går, inte bara bra, utan till och med med applåder ibland.
Jag horar aldrig med min kropp och mycket sällan med mitt psyke. Det första förväntas, det senare stör. Något så alldeles oerhört.
Jag vet inte hur ofta jag får höra att jag är "helt omöjlig". För principfast. Socialt inkompetent och körd i nätverkssamhället.
"Man kan väl hälsa i alla fall".
- nix, jag vill inte hälsa på folk som inte förtjänar min respekt.
"Han har inte gjort mig något".
- inte hitler heller va?
"Jag måste ju försörja mig, jag måste överleva".
- jag kan inte se nödvändigheten.

När jag har sagt upp mig från bra jobb för att företag är omoraliska eller vägrar frottera mig med hustrumisshandlare för att det kan vara bra med kontakter blir folk alltid sjukt irriterade. Och undrar när jag ska växa upp och bli en produktiv del av samhället. Det är så "onödigt att visa vad man tycker om man inte har något att vinna på det. Får jag adda dig på face book?".
De gånger jag på kunds begäran gör något fult, illa skrivet, billigt eller tråkigt får jag alltid beröm och betalt. Om jag socialiserar med folk jag inte kan med så får jag cred för att jag mognat.
Men jag mår illa över mig själv.
En sexuell tjänst borde ju rimligtvis, i alla fall, ta mindre av min tid.
Ofta säger folk till mig:
- ah, men va fan, du kan väl bjuda till lite, du måste kompromissa för att komma någonstans. Måste du alltid bråka?
Aldrig säger någon till mig:
- ah, men va fan, du kan väl ligga lite med honom, han vill ju det, det är inte hela världen. Varför krånglar du alltid?
Om jag började ligga med folk till höger och vänster för att bli gillad och jobba mig upp här i världen skulle folk förakta mig.
Varför är det ok att sälja sitt psyke men inte sin kropp? Frågan är inte retorisk, jag har inget svar och jag undrar verkligen.

Kan horor vara lyckliga?

det är inte över förrän den feta kvinnan plockar fram en råtta

gjorde odenplan tillsammans med mor och michanek. Båda två till bredden fyllda av champagne. Själv höll jag mig till grönt te. Fortfarande lätt illamående efter valborg. I en paus på ett italiensk fik föll min blick på en ofriskt överviktig kvinna och hennes två väninnor på uteserveringen. Till vår fasa tycks de plocka upp egen matlåda och vi håller på att dö av sekundärskam. Lite visste vi.
Huxflux öppnar de lådan och lyfter ut en jävla råtta och ställer på bordet! Det är sant. Fångat, om än på avstånd, på bild.
Denna dag går till historien som "dagen då fettot plockade fram en gnagare och ställde på kafébordet".
Jävla patrask.

...och inte hajjar jag heller grejen med hundar i butiker!? När blev detta gängse?

tänk om jag blir galen

en inte så obetydlig del av mitt liv domineras av den så kallade "tänk-om-jag-blir-galen-faktorn".
Alldeles nyss stod jag, till exempel, och rotade efter lunch i kylskåpet och fann en fin-fin öppnad flaska alsace som höll på att förfaras.
- tänk om jag blir galen och dricker upp den till lunch, blir packad, inget jobb blir uträttat och min man kommer tro att det, till sist, slagit runt på rikt när han kommer hem.
Mina tänk-om-jag-blir-galen-upplevelser genererar alltid känslor av skräckblandad förtjusning.Vin till lunch är ju, naturligtvis, tänk-om-light. Det kan vara betydligt värre. Som när jag övningskörde. Jag kunde aldrig släppa tanken: "tänk-om-jag-blir-galen-och kör av vägen rätt in i pappan med barnvagn". Eller varje gång jag ser linda rosing eller charlotte perelli - "tänk-om-jag-blir-galen-och skaffar en kalle-anka-mun".
Alltså; jag skojar inte. Jag blir rädd på riktigt. Det känns som om jag bortom mig själv skulle kunna ringa och boka tid för läppinplantat och meja ned oskyldigt folk med bil helt bortom vilja och kontroll. Och sen stå där som ett fån och förklara:
- nä, jag blev ju galen. Det var väntat.

Min värsta gång var när jag satt på en aningen finare middag. Runt bordet fanns tre medelålders uppsalafjantar som alla satte på samma unga servitris. De var alla vänner, kände inte till sin gemensamma hobby och de hade sina fruar med sig. Från förrätten och framåt drabbade jag samman med tanken att jag skulle ställa mig upp och knacka i glaset med kniv och trevlig pratigt hålla ett tal i ämnet.
"Pelle, Pelle och Pelle. Med förtjusande fruar. Ni har ju känt varandra rätt länge och jag vet inte om ni är medvetna om det faktum att ni även delar älskarinna? Jag råkar även veta att klamydia kan bli aktuellt som en ny minsta gemensamma nämnare".
På sant: jag vågade inte öppna käften under hela middagen. Det kändes som om minsta millimeter munöppning kunde ge upphov till vad som helst.

Men tänk om man verkligen skulle bli skvatt galen. Och blogga om det!?

hvdvrk

lägger dageneftervalborgpussel med en 4årings agressiva envishet. Liksom bankar på bitarna för att få dem att gå ihop:
- passa din jävel!
Hamra, slamra.

Det var mycket roligare igår än idag. Mitt behov av rörelse är lindrigt. Jag hjärta soffan = sant.