oi

jag vaknar ofta, i perioder, vid 4-rycket och håller mig vaken ett par timmar. Vid sex-tiden då grannarna vaknar, nyheterna börjar på tv och livet liksom kickat igång då brukar jag kunna somna.
Naturligtvis hänger det ofta ihop med stress och ställer till det som fan om man måste upp tidigt. Men inte alltid. I vissa perioder och vissa nätter bara vaknar jag och trivs med mitt eget sällskap. Eller magnums.
Som nu. Med en kopp kamomillte och en rätt jävla viktig grej att fundera på.
Med stigande ålder och tid har jag lärt mig att det inte är någon mening att försöka tvinga sig till sömn. Det är bara att vara vaken.
Det som fascinerar mig är att jag alltid vaknar 04 prick. Hur kommer det sig? Varför så exakt? Det är som om jag känner mig ouppkopplad och utan sammanhang. I jämtländskan finns ett skönt ord för unplugged - oi. Så känner jag mig. Oi. Vid 06 kopplas livet upp. Jag får ett sammanhang och somnar. Något i den stilen.
Jag har en början och en skiss på en roman som handlar om en kvinna som vaknar varje natt klockan 4. Efterhand kommer hon i kontakt med andra människor som vaknar 4 och efter ett tag börjar de utmana varandra till olika typer av handlingar under timmarna 4-6. Jag tycker själv att det är rätt spännande att läsa om. Tyvärr har jag ingen aning om hur jag hade tänkt fortsätta projektet och vad som ska hända härnäst. Sista meningen skrevs 2004.
Har ni något förslag till fortsatt skrivande? Varför vaknar man klockan 4? Vad ska det utmynna i? Vilken typ av handlingar driver de varandra till?
Är idén överhuvudtaget god?
Fundera gärna över detta.
Själv ska jag lägga mig å glo på lite gamla dexteravsnitt på kanal+ och kliva upp klockan sju.
Godmorgon.

vi fem stoppar spöktåget och louvren?

jag vet inte hur viktigt statens kulturråd är i ett land där förra årets mest sedda film är göta kanal? Kanske är vi helt bortom all räddning och johan staël von holsteins tillträde som styrelseledamot bara är nästa logiska steg?
Jag överlåter vidare analys till Stora Sjok som nog vet mer än jag.
Men! jag måste påpeka underhållningsnivån när han, likt klass 5Cs besserwisser, sitter i morgonsoffan och försvarar sig mot dem som tyckt att han är aningen icke-kulturell för uppgiften.

- ja, jag har ju bott utomlands i 22 år och besökt betydligt fler museer än den genomsnittlige svensken. Och som barn läste jag mycket.

Staël von holstein har nog många förtjänster, men retoriken verkar en smula bristfällig.
Vi får väl helt enkelt den kultur vi förtjänar.

tisdag, förkyld, eventuellt svenne

jag är förkyld. Jag är aldrig sjuk. Det är fem år sedan jag var förkyld sist och jag erfor en viss förtjusning när jag började känna mig febrig och tjock i halsen i lördags. Att ha feber är något slags lättnad. Man orkar liksom ingenting. Bara ligga och softa och glo på tv. Somna, vakna, äta. Det är inte ens någon mening att få dåligt samvete över saker som är ogjorda.
Jag har nästan längtat efter att få vara lite sjuk.
Jag bedrev soffläge även under söndagen. I gårmorse kastade jag mig upp, startklar för en arbetsvecka. Men se där var det stopp. Kroppen stretade i mot och jag ville skrika när jag svalde. Och exakt här upphörde förkylningen att vara trevlig. Jag behöver ju jobba. Jag har inte tid med detta.
Jag vet att ingen gillar att vara sjuk, men jag vill påstå att jag är ovanligt olämpad till sjukdom. Jag förstår varför jag aldrig är sjuk. Det klär mig inte.
Jag tänker aldrig mer bli sjuk. Basta.

En kommentar från elias har fått mig att fundera över begreppet svenne. Han spekulerade i om jag var svennig emedan han anade viss rädsla för svennighet från min sida. Att rädslan var svennig i sig. Själv har jag alltid trott att jag är eoner från svennighet, men det kanske jag inte är. Enligt wikipedia är svenne en medelsvensson och definieras: "Medelsvensson är en benämning på en genomsnittlig svensk invånare, och används inom statistiken när man beräknar normalvärden. Till exempel för inkomst, boende, sociala förhållanden, resande, fritid, etc...".
Om jag orkar ska jag kolla upp detta. Fan, statistik är jobbigt tycker jag. Kan någon kolla upp vad som är normal inkomst, boende, sociala förhållanden, resande och fritid för en 39-åring åt mig? Jag avskyr research.

fia woods, som jag inte träffat sedan tidigt 2000-tal, bloggar från nya zeeland. Eftersom vi är usla på mejlen båda två är jag glad över lite blogg-rapporter.

la fille qui rêvait d'un bidon d'essence et d'une allumette

mina vänner anklagar mig ofta, kärleksfullt (vill jag tro), för att vara något av en snobb. Det gör nog mina ovänner också. Fast mindre kärleksfullt (vill jag tro). Jag avskyr att semestra i thailand bland svennar som tycker det är exotiskt. Jag avskyr rent generellt när folk värderar en semester utifrån hur billig den blev. Jag bor hellre på stampat jordgolv än på medelklasshotell om jag inte har råd att bo femstjärnigt. Mitt tyngsta argument för att inte skaffa barn är att risken för att de ska bli som folk är mest är överhängande. Jag betvivlar att människor som bär konstfibrer har något existensberättigande och jag anser inte praktiska utbildningar skall anses vara akademiska. Rent generellt mår jag fysiskt illa av folklighet och drabbas av oerhörd sekundärskam när människor gillar martin stenmark eller skickar julkort på sina barn. Allt detta får människor i min omgivning att antingen skaka kärleksfullt på huvudet eller explodera i avsky.
- Din jävla snobb, skrattar eller fnyser de.
Jag har helt förlikat mig med detta. Hellre snobb än pöbel i alla fall. Med tiden har jag inte bara accepterat utan även adapterat. Ett aber är att jag, som tidigare nämnt, läst och gillat stieg larssons millennium-trilogi. Detta skadar högst avsevärt min snobb-status. Men den grad av förnedring jag skulle utsättas för anade jag föga.
I fredags lunchade jag med kris. Jag erkände min folklighet.
- åh, tjöt kris förtjust, jag avslutade precis del två...
(och i en sekund kände jag mig förlåten och mindre ensam)
...på franska, avslutade han sött och klippte med ögonfransarna.

Je ne suis pas un snob. Je suis un amateur.

enheten mike rapporterar in

vår familj är inte stor. Och inte tight. Ibland förundras jag över de fem-sex (55 - 66 om man räknar in löst folk som adopterats in på olika vis) lösdrivande enheterna som utgör oss. Ingen har samma efternamn, vi hörs rätt sällan och har i ärlighetens namn fruktansvärt dålig koll på varandra. Vi gillar varandra och trivs med detta. Jag klagar inte. Jag skulle behöva skjuta mig själv om jag tvingades slava under traditionella familjeformer. Ibland blir det dock parodiskt.
MIn bror mike åkte till sydafrika någon gång i början av december. Han åkte dit med sin halvbror (som jag aldrig träffat) och några kusiner. Och kanske en syster (inte jag alltså), men jag är osäker. Däremot kände jag mig rätt säker på att han skulle vara borta i sex veckor. Han är nämligen den jag står närmast och min koll är, i sammanhanget, hyfsad. Han bor i min lägenhet och jag får min post dit. Någon skulle se efter hans lya och skicka posten till mig. Jag fick en bunt i mitten av december. Sedan inget.
För ett par dagar sedan började jag oroa mig för att jag inte sett röken av någon post och jag har ingen jävla aning om vem någon som ser efter lägenheten är. Jag ringde mor.
- vet du när brorsan kommer hem?
- ...jag tror jag har hört något om den 17...?
- men det har varit, va?
- ja, vaddå, borde jag vara orolig? Inga nyheter är väl alltid goda nyheter i sammanhanget? (anklagande)
- nä, nä, men han borde ju vara hemma i så fall och jag har inte sett honom inloggad någonstans. Och jag får ingen post.
- vaddå post?
- ja, någon ser efter lägenheten och skulle skicka post till mig men gör det inte.
- vem?
- jamen inte vet jag!
- han kanske har stannat länge, du kanske kan ringa och fråga?
- vaddå stannat längre, han måste väl börja jobba? jag har inte hans nummer. Har du? Du kan väl messa?
- ok, jag hör av mig om jag hör något.
- fan, sånt här brukar väl familjer veta. Vi är ju som utspridda konstiga enheter.
- det är mitt fel, tog mor ädelt på sig.
Vi nöjde oss där.

Ringde michanek och ondgjorde mig lite över vår besynnerliga familj där folk kan försvinna lätt som en enkel. Hon gjorde det inte lättare genom att ställa konstiga frågor om vad han hade för adress i sydafrika och vem han åkt med.
- va fan!? ska man veta allt sånt här. Och borde jag oroa mig? För annat än posten, that is?
Jag blev alldeles förbi av trötthet av detta samtal, rullade ihop mig i soffan och proklamerade gäspande, men storvulet, till cicci att jag "minsann ska ta tag i detta med den försvunne brodern på måndag". Varpå michanek garvade sig till en hostattack.
Sen ringde modern och sa att hon kommit på att hon hade ett annat nummer till brodern och hade fått svar. Han var kvar i sydafrika, fast det var nog inte meningen egentligen att han skulle vara det. Trodde hon. Hon visste inte säkert. Men han skulle höra av sig när han kom hem. När det sker är oklart.
Jepp. Så är det att vara jag denna lördag i januari 2008.

/unit anna-sara - längtar som fan efter min älskade bror

PS! jag bör kanske också klargöra att jag har 6 syskon, typ 4 adopterade systrar, ett gäng afrikanska syskon - de flesta har jag aldrig träffat - som min bror hävdar räknas. Syskonen har i sin tur halvsyskon och adoptivsyskon. Mina 6 syskon är, för övrigt, halvsyskon. Och en hel del av dem skulle jag kunna vara förälder åt emedan min far och mor var produktiva mycket länge. Dock inte med varandra. Jag växte upp på 70-talet.

med blandade känslor...

...kan jag konstatera att kanal 9 visar den underbara kultklassiska 80-talsserien modedockorna. Tyvärr hann jag inte upptäcka det förrän i dag . Då de två sista avsnitten visas. Fan.
Visste alla detta?
Varför har ingen sagt något?

hör upp snålrövar

wes andersons the darjeeling limited är som att kunna se musik eller känna på färg. Jag vill gråta och skratta men filmen vägrar spela på så simpla effekter. Jag pendlar i stället mellan värmande lyckorus och en känsla av smärta så jag går sönder. Allt ackompanjerat av peter sarstedts pärla "where do you go to my lovely". Poesi. Kärlek. Lycka.

Gå och se den. På bio. Inte ladda ner. Se så. Schas iväg.

"ta inte detta personligt"

- hur fan ska man ta det då? Är inte det själva poängen med att vara en person?

Social kompetens är ett mantra i sverige. Har du den inte är du slut, över men inte helt bortom all räddning. Det går att gå kurser. Det går alltså att lära sig. Vilket säger en hel del om vad som ingår i begreppet.

Förr (före den Sociala Kompetensen) fanns det utrymme för alla. De som inte var så intresserade av att snacka och möta människor kunde kunde dela ut post, sköta papper eller forska. Nu finns det speciella arbetsförmedlingar för människor med till exempel aspergers eller adhd där handläggare får lobba för dessas unika detaljseende et cetera. Detta emedan det sedan länge är glömt att vissa yrken utförs säkrare av speciellt kompetenta än lättsnackade charmörer med ett diplomatiskt sinnelag. Fullkomlig idioti om ni frågar mig. Jag ser ju hellre att min chef är kunnig än gillad av alla, att min läkare fokuserar på min hälsa hellre än konversation. Jag tror de flesta håller med mig. Icke desto mindre är det alltid "den viktigaste egenskapen" som efterlyses hos allt från nya medarbetare till livspartner. Jag oroas över huruvida den sociala kompetensen har tagit över politiska debattartiklar och aktiemarknaden.

På den tiden jag jobbade som chef och satt med när det skulle nyanställas förfasade jag mig alltid över hur mina medarbetare lyckligt gick i taket över trevliga, snygga människor som spelade golf. Inte helt sällan valde de att helt glömma uppenbara brister och direkta fel i cvt. Enligt min erfarenhet är de som inte räds klyschor de som anses ha mycket hög social kompetens och premieras. Bäst går det för dem som levererar plattityder med en viktig min och låssas att det är de själva som givit upphov till idén att "det är viktigt med en holistisk syn, vara tydlig och ställa sig positiv till utvecklingen".

Jag menar; är det ingen annan än jag som blir misstänksam mot en människa som menar sig svara upp till att vara "en teamworker som gillar att fatta självständiga beslut, tycker att jobbet är så intressant att det inte går att dra en gräns mellan arbete och fritid. Och är helt prestigelös. Och personlig men aldrig privat."!?

Är det inte per definition något mystiskt med någon som tror sig vara allt detta? Är det inte mystiskt att denna någon efterfrågas till att börja med? Och i så fall varför?

Jag tror att det hänger samman med svenskens oerhörda skräck för att bli osams. För att inte vara omtyckt. Det finns helt enkelt ingen annan vettig förklaring till att folk allt som oftast säljer ut sin sista princip för "att det inte är värt att bråka om". Ibland misstänker jag, med tilltagande oro, att det enda värt bråka om idag är priset på snus och sprit.
Ett annat viktigt sätt att tänka för socialt klätter är: "han har inte gjort mig något" och "man kan ju i alla fall hälsa".
För att hårddra det så är det ju klart som fan att hitler inte gjort mig något personligen och därmed kan jag visa honom respekt genom att "i alla fall hälsa".

Varför innefattar inte social-kompetens-koden civilkurage och stolthet?
Det är för mig en gåta. Vill vi verkligen bara ha folk som "alla gillar" okring oss?
Jag är inte rätt person att använda som måttstock, men jag drabbas alltid av en vag ångest och misstänksamhet när alla håller med mig.

Här får ni som känner er socialt misslyckade något att träna på i helgen så ni är rustade att bege er ut i livet och finna partners och jobb nästa vecka.
Tacka inte.

onsdag

en stor del i mitt jobb utgörs av att uppdatera och hålla ordning på ett gäng hemsidor. Ironiskt nog har jag själv varit domän-lös i ett års tid - under parollen "jag fixar det sen". Jag har vaknat varje dag och känt mig ouppkopplad. Men nu jäklar ser det ut att röra på sig. Inom kort (i alla fall bergis inom 2008) kommer jag åter ha en hemsida. Tyvärr är det ett par saker "som jag ska ta tag i först". Icke desto mindre är formgivningsgenit kenneth på newaction kontaktad. Allt kommer att bli bra *händerna i fickorna, en fot i taget och visslar belåtet*.

Lillasyster johanna kommer på besök från ume.

Guddottern (med vidhängande föräldrar) på middag i morgon.

När jag är på det här humöret vill jag alltid ikläda mig mina träskor och pyssla.
Gud är god och jag har grönt ljus hela vägen.

Två av mina nära mår riktigt dåligt och jag kan inte smitta dem med mitt välmående. Det är förbannat dåligt ordnat.

Det var allt för idag.

Jo, en grej till: jag och yttermyrskan har skaffat en blogg för att tvinga oss själva lite. Här kan ni kolla våra seriösa, mindre seriösa, privata och offentliga projekt.

störssssta möjliga tysssssstnad

i går gästades "Beckman, Ohlson & Can" (svt1) av, bland andra, pär ström. Rustad med ilska och ett skarpt intellekt satte jag mig tillrätta i avsikt att granska hans uttalanden med förstoringsglas och pulvrisera dem med mortel. 20 minuter in i programmet fick han komma till tals. Färglöst, gnälligt, omständligt och entonigt framförde han en lång monolog som baserades på att han i 1000 meningar motsade sina första tre.
Jag stängde av. En förolämpning mot hårt arbetande, tänkande människor. Jag väljer att ignorera pär ström nu. Detta är all tid han får i anspråk av mig.
- Vem sa du?
Ssssccchhh...

retoriskt geni

ibland är jag alldeles lysande. Speciellt när jag får briljera med mina retoriska färdigheter. I fredags besökte jag yttermyrskans bedårande rex-kattungar. Följande dialog utspelades:
jag: "jag tänker sno en."
my: "det får du inte. Du kan få vara kattvakt."
jag: "snålis! Du har ju två".
my: "tanken är att de ska ha sällskap."
jag: "ok, då tar jag båda."

zlacke

i morse slog jag på tvn och belönades med zlatans 3-2-mål mot parma och påföljande glädjefnatt där han brottade ner mancini med en kram.
Jag blir tårögd.
Zlatan måste vara en av de mest komplett coola människor som existerat. Det är det zlatan gör med människor - han når fram. På det ena eller andra sättet. Förr eller senare.
En sen natt under em-2004 vaknade min bror av ett vrål på gatan:
- zlaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaackkkkeeeeeeeeeeeeeeeeeee!
Det var en lyrisk alkis som drabbats av fotbollsfeber. Inte en chalalala-kille utan en trött uteliggare som levde upp.
Jag blir lycklig bara jag tänker på det.

Min sambo, och många med honom, föredrog länge att snarare hävda zlackes brister än fördelar. Ja, visst är han en rasande skicklig spelare men han är för ego, för hetsig, men, men, men...
Det var som om han straffades för att vara den första 80-talisten som blev känd. Fri från generation x´s kollektivtänkande och jante.
Men till och med de tjurigaste gubbarna har fått ge sig. För zlacke är coolast. Han är snygg, bäst och levererar när det gäller. Så bara är det. Inte bara på plan. Även privat tycks han vara en egensinnig sköning. Altid rätt. Rätt klädd. God integritet. Gift med en äldre kvinna som inte fläker ut sig i media. Och alltid lika skönt egen. Alltid passbar. Aldrig anpassad.
Jag hjärta zlacke lika med sant.
Det var nog det enda jag hade på hjärtat idag.

sjokt bra

emedan jag gör allt för konsten uppsökte jag och michanek kristina lugns teater, brunnsgatan 4, för att studera Stora Sjok.
Nä, så var det inte. Jag bara ljuger.
Jag fick biljett till "hoppas jag hinner hem" av kristina lugn med monica nielsen och tintin andersson i rollerna i födelsedagspresent. Jag var glad och lycklig, kristina lugn är en idol sedan alltid och jag hade laddat upp med en stor påse godis.
Stora Sjok var en bonus. För sjok där var. Stora och små. Feta, men mest magra. Grå spikraka luggar, en hel del randigt och från ryggsäckarna dinglade "heltokiga" reflexer från designtorget.
Michanek, som tidigare påpekat det skämmiga i godis en lördag på teatern, plockade nu glatt upp sin gömda påse, mumsade, dinglade med benen och påpekade med småflicksgullig röst att det "minsann var på tiden att man var yngst en lördagskväll.".
Storögt glodde vi på Stora Sjok och hennes feministiske man med rosa bandet på koftslaget. Småkakor serverades och det konverserades om allan edwall och lena nyman.
På scen kunde det fullfjädrade sjoket nielsen skådas i blommigt och röda gummistövlar. Alldeles lysande. Lika lysande var sjoket-in-spe tintin. Jag kunde inte sluta tänka att de är mor och dotter i verkliga livet, fast jag vet att det egentligen är kim andersson som är tintins mamma. Det blir rörigt på något vis. Det kändes som om kim och monica på något sätt tillhör samma sjok.
Jag hade svårt att fokusera på scen och kände mig ibland manad att i stället glo på publiken. Det var som en gigantisk happening.
Sjokade vinglade vi ut på stureplan insvepta i hav av stora stycken tyg i en symfoni av vardagssurrealism.
Här. I. Kulturen.

"ah, jag är ju ijenklien ingen rökare, jag bara..."

länge såg det ut att bli miljöbov och frivilligt barnlös men...
...enligt en, statistiskt icke säkerställd, undersökning jag gjort så har det visat sig att bitter och eller rökare är det värsta man kan vara.
Att vara bitter och rökare är så fruktansvärt att samhället inte står ut en sekund. Det är så politiskt inkorrekt så att man nästan sänker rösten när man talar om det. Rökare och bitter är inget man är - man blir anklagad för det. Den enda jag vet som står för att han är rökare är eric rosén. Jag letar tappert efter någon bitter jävel. Anmäl er här!

Stora Sjok

- Kom nu så går vi till Waldemarsudde. Det står i mitt horoskop att jag ska uppleva saker i dag. I min egen takt. Först ska jag bara tappa upp lådan på ett par flaskor. Jag råkade få mig dem från en fest i en källarlokal i Gamla Stan. De hade fastnat här i ett hudveck under min u-n-d-e-r-b-a-r-a Påååntééén. Återvinning, kära du, återvinning. Jag säger som jag sa till Vicky van och Horace; Katter i all ära, men det hade varit trevligt om Lessing talat något om lammen. Jag älskar fluffiga lamm. Rostade med vitlök. Kulturen - Djuren 1 - 0.

[Uttalas. På kultursvenska. Med det. Märkliga. Radfallet och intonationen. Som kanske. Bara döljer skånska. Hos oss. I kulturen. Hör till exempel Maria Schottenius, Unni Drougge]

bit inte den hand som föder dig

vaknade allt för tidigt och kände i hela kroppen att något var fel. Det visade sig vara den tiden på månaden. Jag måste till kontoret. I uppsala.
I uppsala är det alltid grått och underkylt regn. Och något motsvarande på sommaren. På vägen in till stationen låg en död grävling på spåret. Han hade uppenbart tagit livet av sig.
I uppsala byggs eller förändras alltid något. Aldrig till det bättre. Man flyttar runt saker helt enkelt i syfte att förvirra. Uppsalaborna gillar det. De gillar även pappersarbete, deklarera och prata om platt-tv. Mest av allt älskar de att förflytta sig med cykel.

Uppsala city består av en gågata. Varje sommar när lättlurade turister kommer bryts gågatan upp i oklart syfte. Det är för att turisterna, som ska investera stålar i miniatyrer av domkyrkan, ska straffas med ihjältrillningsdöden. Till hösten är gågatan på plats igen så att studenterna, som inte har en krona, ska kunna nöta ner den.
I uppsala bor det flest kulturtanter per capita i hela sverige. Närhelst man strosar i stadens äldre kvarter kan man bli vält av kulturtanten Stora Sjok på väg att fynda keramik som ser jävligt handgjord ut.

I uppsala nya tidning i dag kan man läsa att halten av irriterande ämnen i konserthusgolvet stiger igen.
Bild: tom lokal med bekymrad man stirrandes ned i golvet.
Bildtext: "Jonas Carlsson är konferensteknisk ansvarig vid Musikens hus. Han vill gärna veta vad som irriterar i lokalen.".

I uppsala kan ingen höra dig skrika.

funder-funder

efter ett par veckors analys och grubbel har jag kommit fram till att jag är nöjd med mitt tillstånd men inte samhällets.
Det låter ju som en motsägelse per definition.
Kanske rent ointelligent eller möjligen ett utslag av, eller dom till, totalt utanförskap.
Det borde ju annars sammanfalla.

tog mina jävla 20p/per termin i fem år och väntar på ett litet apanage

jag kräver det.
Som svensk medborgare har jag numera min fulla rätt att gå ur svenska kyrkan. Jag har, hittills, inte egentligen funderat något närmare på detta. Det verkar på något vis mest bara rimligt. Man får ju gå i och ur det mesta här världen lite som man vill; bokklubbar och äktenskap.
Jag vill här ägna ett av undantagen lite uppmärksamhet. Kungahuset.
- Varför får man inte som svensk medborgare gå ur kungahuset?!
Jag vill inte vara med. Jag kräver att få gå ur kungahuset.
Jag uppriktigt spyr på mediernas schizofrena inställning till kungabarnens varande. Å ena sidan ska vi minsann veta att "de är som vilka vanliga unga vuxna som helst" å andra sidan "läser prinsessan Madelene 4 poäng per termin och behöver aldrig stå i kö till nattklubbarna kring Stureplan och vilar upp sig i Nice på sommaren". När blev dessa två meningar kompatibla?
Jag har en ung vän som är född samma dag som prinsessan Madelene. Hon måste klippa minst 15 poäng per termin för att kunna utkvittera studielån som i framtiden skall betalas med hjälp av en oerhört osäker arbetsmarknad. Under alla år har hon jobbat parallellt med studierna. Inom åldringsvården och på krogen.
- Betalar vi verkligen apanage till kungafamiljen för att de ska vara vanliga?!
Jag har inget som helst behov av att de ska vara vanliga. Om jag ska vara med och pröjsa deras uppehälle vill jag att de håller käften och går klädda i fotsida sidenkreationer och pälskantade kronor. Och vinkar till folket.
Man borde i så fall också kunna kräva att de var snyggare.
Om de ska hålla på att vara som vanligt folk och ha åsikter så tycker jag att de borde vara folkvalda. Vi kunde få välja på att rösta fram ett vackert kungahus typ markus schenkeberg och katarina hardenborg. Alternativt ett som representerar svenskarna som trevliga, duktiga typer som kan svenska: kanske marie fredriksson och per gessle. Eller garanterat skandalomsusat; linda & fadde.
Jag orkar helt enkelt inte med att betala för en en blivande drottning som på vanligt vis går klädd i jeans, får annorexia och kilar stadigt med en gymägare i truckerkeps. Och samtidigt får gå vilken utbildning hon vill, plugga var hon vill och vara garanterad ett jobb och få åka och vila upp sig efter väl utfört arbete. Och! Vill jag tillägga. Ha mage att klaga över uppmärksamheten från media och att aldrig få vara i fred. Samt ta sig friheten att anse sig icke skyldig att berätta något om sitt privatliv.
Det finns en massa andra människor som vill vara med i kungahuset. De kan väl betala.
- Vart ska jag vända mig för att få skriva ut mig? är det till reinfeldt eller kungen?

aka blair witch road

vägen mellan ortsjö och gnarp...

sol och snö

i morse drömde att jag befann mig på hydra. Mitt favoritplats i grekland. Högsommar och gassande sol. Det visade sig att solen intagit villa vacker och agerade drömgenererande väckarklocka. Min man låg bredvid och stank sprit vilket troligtvis gjorde drömmen än mer autentisk.
Promenerade ner till sjön och studerade bakfull sambo skruva ihop isborr, borra, agna, fiska med den drucknes precision. Eller brist därpå. Tänkte att det nog är tur att vi inte måste fiska för att överleva. Efter trekvart av gös-brist kände jag att dylika expeditioner kräver lumumba snarare än chips och gick tillbaka.

I dag har jag också funderat på för- och nackdelarna med att blogga i eget namn. Emedan jag bloggar i eget namn vet jag med säkerhet att jag läses av uppdragsgivare, antagonister och släktingar oavsett jag vill eller inte. Vilket innebär att jag inte kan skriva om allt jag vill. Om jag å andra sidan bloggade anonymt skulle det kunna innebära att jag skrev om saker jag inte kunde stå för och risken finns ju alltid att man "avslöjas". Jag tror jag fortsätter att föra mina privata anteckningar hemmavid.

Annars är humöret på topp och alla i villa vacker är fullt sysselsatta med michaneks blogg-gåtor.

villa vacker & åsa linderborg

villa vacker måhända låter lite som "paviljongen i västervik" men det är ett faktiskt hus. En faktiskt plats där miss a bor. Som benny bling bling så träffsäkert beskrivit det

"Skulle vilja börja detta inlägg med att säga att jag är oerhört bitter på mig själv för att jag åkte till Villa Vacker igår. Jag kommer nämligen hädanefter alltid vara missnöjd med det hus jag bor i.".

Jag skulle vilja förtydliga med att jag känner mig säker på att jag aldrig kommer att bli nöjd någonstans någon gång. Och då har jag bott i "snickartorpet krusenberg från 1883" mitt i ett naturreservat.

Här i villa vacker bor jag i det röda rummet. Jag sover som en prinsessa och väcks med kaffe och eld i den gamla vedspisen i köket klockan halvelva. Blickar ut över isen och snön på sjön och lyssnar på tystnaden. Varför jag överhuvudtaget övervägde att åka till hasseluddens yasuragi istället är ett mysterium.

Än bättre blir vistelsen av att jag äntligen har har börjat läsa åsa linderborgs "mig äger ingen". Det känns helt onödigt att tillägga något om detta lilla mästerverk. Allt är redan sagt. Men ändå! Den är ju precis så fantastisk. Mina förväntningar var skyhöga, ändå är jag förvånad. Förvånad över att den är så enkel, rak och stor. Det inledande kapitlet får tårarna att bränna bakom ögonlocken utan att jag gråter. Fylld till bredden av glädje över att kärlek kan vara så okomplicerad när livet är så förbannat svårt. Åsa växte upp med sin alkoholiserade far. Jag växte upp med min icke-alkoholiserade mor. Ändå är det min barndom hon beskriver. Exakt. Jag tror inte bara att det beror på att jag och linderborg är jämngamla och rött fostrade. Jag tror många kan identifiera sig barnet linderborg och den reservationslösa kärleken till en allt annat än perfekt förälder. Jag känner en sån oerhörd ömhet inför åsas far och jag önskar innerligt att han på något sätt fått veta att hon skrivit den. Tänk att givit upphov till sådan litteratur och sådan kärlek.
Ni som inte läst den - gör det!
Ni som mår dåligt - gör inte det!

ni behöver inte tacka

av födsel och ohejdad vana dras jag med ett par egenskaper. Till exempel sekundärskam och bacillskräck. Jag är också en konspirationsteoretiker av rang.
Men min allra coolaste åkomma är att jag kan kontrollera ödet.
Redan som mycket ung märkte jag att man kunde sätta veckopengen eller sitt fantomenklubbsmedlemskap på spel.
Tillvägagångssättet skiljer sig åt, men principen är alltid densamma.
Man måste hinna. Om jag hinner kasta mig i sängen och dra täcket över huvudet innan någon går in i badrummet så...så får jag förhöjd veckopeng, godis eller blir ihop med freddan i 4a. Om jag hinner tre trappsteg (3, 7 och 9 är vanliga siffror i sammanhanget) innan dörren går igen så får jag löneförhöjning eller ligga.
Jag har klarat mig väl på det här sättet. Jag har förhindrat graviditet, solförmörkelse och usel tv-tablå genom att förutspå om cyklister ska svänga höger eller vänster innan...
Fast just det här med trapphus är speciellt jobbigt eftersom jag varken vill se löjlig ut eller visa andra att jag styr över ödet.

Lokalkännedomen är naturligtvis viktig. Jag kan inte sätta mamma lundstens eller pappa-fars liv på spel i en främmande trappuppgång där jag inte har en aning om hur dörrmekanismen fungerar. Det har dock hänt att jag nästan satt i halsen av skräck över mina insatser. En gång förlorade jag nästan min man när en gubbe i åhléns rulltrappa höll på att komma före hissen. Det var fruktansvärt i några sekunder. Det är överhuvudtaget läskigast att vara beroende av andra människors hastighet, men det höjer ofta värdet av vinsten.
Is there a point to all this?
Jepp.
I dag efter träningen vandrade jag vasagatan fram med släpiga steg. 50 m från övergångsstället tittade jag upp och såg grön gubbe. Jag hade ingen aning om hur länge den pågått. Jag erkänner; jag tog sats, la världen i potten och kutade. Den här gången kunde jag inte tramsa med hur jag såg ut och om jag verkade galen, insatsen var helt enkelt för stor. Med tätkänning av atombomben sladdade jag, välte ting och människor i min väg och räddade jorden från undergång med en häls marginal innan det slog om till rött. Kvinnan jag landade på ljudade tydligt f....med sammanpressade läppar, men vad visste hon.
Efter denna oväntade världsgärning känner jag mig nöjd och värd lite semester. Med gott samvete åker jag till villa vacker i sundsvall i morgon. Fridens.

och vad fan är jag då?

albatrossen tröstade mig igår med att jag inte är folklig. Jag hade det på känn, men det var ändå skönt att få det bekräftat.
Sen upptäckte jag att jag, trots allt, har en rätt god uppfattning om vem jag är. Jag känner mig i alla fall rätt trygg i min uppfattning om mig själv som en sur lätting med en släng av aspergers.
Vad värre är, är att jag inte har en susning om vad jag är.
En gång försökte jag lägga in mitt cv på en sight. Det gick åt helvete redan på sidan ett. Jag vet faktiskt inte alls.
Och det är rätt viktigt har jag upptäckt. Den klassiska frågan "vem är jag?" har med tiden bytts ut till "vad är jag?".

I lördags fördrev jag ett par timmar med en ny och en gammal bekantskap på nybergs café. Jag sa något om min avsky inför att bo i hus emedan det, enligt lag, alltid blir snöstorm precis natten innan man har ett viktigt möte och måste kliva upp klockan fem för att skotta sig ut.
- Vad gör du, då? frågade den nya bekantskapen.
Av erfarenhet har jag lärt mig att det korrekta svaret inte är "fikar med dig". Svaret avser alltså icke rapport i presens om den faktiska situationen. Svaret avser en yrkessituation.
Frågan gör mig helt perplex. Varje gång. Jag vet inte vad fan jag gör. Alls. Jag har faktiskt inget svar. Ibland svarar jag "ingenting", men då blir folk så nervösa och stämningen så minus att jag har upphört med detta.
Jag har typ tre-fyra olika utbildningar, och jobbar med typ tre-fyra olika grejer.
Och fortfarande vet jag inte med säkerhet vad jag vill syssla med på rikt.
Jag är så galet avis på alla som redan som barn sa: "när jag blir ögonläkare (inte om - när)...
...och sen gick och blev, just, ögonläkare. Det är magiskt.
Jag tröttnar på människor, relationer och arbetsuppgifter på en pisskvart. Jag har noterat att andra människor skapar sig hem och familjer. De studerar lägenhetsannonser och resekataloger på det sättet jag knarkar utbildningskataloger. Och letar jag någonsin efter något som skulle kunna knyta ihop kommunikation, organisation, pedagogik och kroppsterapi? Icke.
- Nutrition vore kul! eller kanske lite portugisiska!?

I mitt nästa liv ska jag bli matematiklärare eller målare. Notera eller. Inte och.

rädd men road

"Jag vet också att dessa människor ofta hävdar att astrid lindgren borde få nobelpriset"

in i det längsta vägrade jag tjurigt att ta i stieg larssons millenie-böcker. Ens med tång. Det är jävla obehagligt när folk blir så där till sig i trosorna över något. När människor, som tidigare aldrig tagit sig igenom något som inte kan färgläggas, börjar orera om något som mästerverk och klassiker blir jag misstänksam.

Under lunchen i dag har jag, icke desto mindre, avslutat del tre i nämnda trilogi. Jag gillade den. Den var bra.
Betyder detta att jag är...vahetere...? Folklig?

hjulet är runt och snurrar

av oklar anledning har året startat med att jag jobbat upp ett milt vansinne gentemot våra medier, våra opinionsbildare och auktoriteter. Det kan bero på att jag spenderade nyår i uppsala och därmed ögnade igenom alltigenom USLA uppsala nya tidning.
Ingen annanstans kan man få så mycket information om absolut ingenting.
I går fick jag, genom benny bling blings suveräna svartblogg, veta att aftonbladet försett det svenska folket med följande ovärderliga privatekonomiska tips för att klara januari:
"Vänta med klädinköp och hårklippning. Gå inte på krogen och ta det lugnt med drycker.".
Vad säger man?
Benny själv sa:
"Att en privatekonom vid Swedbank kunde leverera en sådan klockren analys gjorde mig kolossalt häpen.".

Det är verkligen galet ofta vi, i stort och smått, får förkunnat:

- hjulet är uppfunnet! det är runt! det snurrar!

Det är verkligen galet ofta vi svarar:
- hahahalleluja!
Sluta genast med det. Hör ni det!

Från och med i dag är det slutgnällt på denna blogg. Hela nästa vecka ska jag visa upp mitt blommiga lite mer kvinnliga jag. Mina texter ska lämna små rosa fotavtryck i den jungfruligt vita bloggsnön. Sanna mina ord.

tala så man fattar

hyllmeter har skrivits om vårt språkbruk och vad, när, vem, hur. Jag gör inget anspråk på att kunna förnya och, eller utöka dimensioner...men! Två saker som gör mig vansinnig är över- och underord.
Det ena härrör främst våra medier. Det andra vårt jävla nätverkande, vår diplomati och möjligen vårt kön.
Överord: attack, chock och katastrof. Jag antar att ni anar vart jag vill komma. Kanske skulle man kunna kalla det rubrikord. Och kanske är det löjligt att racka ner på ett så gammalt, uppenbart och uttjatat fenomen, men det kan inte vara vettigt att tänja på språket på det här viset. En chock kan vara:
- att se en naken människa
- att våldtas
- det som inträffar när kicki danielsson äter

En katastrof står att möta i a. semestertrafiken b. i medelsvenskens ekonomi efter jul c. i burkina faso.

Du vet att du blivit utsatt för en attack om du sett schlagerfestivalen på tv, röstat i idol eller vid väpnat rån.
Finns det en poäng i att skilja mellan små olyckor, stora olyckor och katastrofer?

De små orden återfinns i allmänhet vid finare middagar, ofta i politiken alltid i statliga institutioner. I synnerhet i kvinnors samtal och hos vuxnas tilltal till barn. Jag talar om orden som förminskar, mystifierar och tar udden av.
- när pelles mamma fick veta att hon blivit bedragen och bestulen blev hon lite arg. Och ledsen i ögat.
- jag kan förstå er båda två. Det finns en poäng i båda sätten att se det.
- jag tror inte på gud, men jag tror på "något".
- lite så är det.
- man kan i alla fall hälsa.
- han har inte gjort mig något.
- det är upp till var och en.
- frihet, jämlikhet och lika lön.
- alla andra gör ju så.
- feminism som jag tolkar det...

Betänk också att ett nej faktiskt nästan aldrig är ett nej.
Säg inte emot. Kolla själv. När du säger ja till något är allt ok och passerar. Säg nej, och hela världen kommer försöka övertala dig. Vi måste gå kurser för att "lära oss att säga nej". Och när det är förbannad folkomröstning om något fortsätter vi att ha folkomröstning till vi röstar ja, enligt utmattningsprincipen.

Betänk nu att hjärnan inte förstår ord. Hjärnan vill ha bilder. Försök göra dessa över- och underord begripliga. Ge dem ett visuellt innehåll. Och stryk alla nej.
Kalla mig löjlig men språkbruket riskerar att göra oss till värnlösa dumskallar. Jävla expressen.

dag ett

jag såg i expressen att madonnna och guy vill adoptera en flicka. Jag tänkte att de kan ta mig.

jag lovar

det var inte olle. tror jag.