hjärnskrot

det är ju, tyvärr, rätt sällan man får chans att konfrontera sina fördomar. Av naturliga skäl. Fördomarna är ju förankrade, man umgås med människor med liknande fördomar och så länge inget orytmiskt händer så går livet sin gilla gång.

I lördags fick jag veta att en gammal vän från förr hade blivit muslim. Och har av vittnen setts i full mundering.
Utan omsvep erkänner jag att jag direkt tänkte:
- att hon träffat en muslimsk man
- att hon är förtryckt, får stryk och är kontrollerad
- att hon inte valt detta själv

Det finns naturligtvis inte en enda jävla orsak till att tro någonting av det. Det är ju fan bedrövligt. Och än obehagligare att tänka på allt man går omkring och dumtror utan att någon gång få utmanat.
Hjärnan tycks ju vara en jävla sopstation.

sover ihjäl mig

denna helg har jag sovit 29 timmar. En ganska normal veckoskörd. Känner jag mig utvilad? Icke.

I dag kommer pappa-torgny till mina breddgrader och firar sin första vecka som pensionär. Mellan sömnattackerna har jag grubblat som fan hur jag ska kunna utnyttja honom bäst men kommer inte på något. Jag vågar inte låta honom gå loss på hyllorna som behöver skruvas upp i hallen och därmed blir hans uppgift att eskortera mig till modernas museets max ernst-utställning.

Till sommaren går även mamma i pension. Det måste finnas oceaner av möjligheter i detta med hellediga föräldrar. Det gäller bara att komma på det och paxa dem före syskonen...
Man kanske skulle skaffa hund eller sommarstuga?

prille

jag, eva, erika och annica tantade iväg till "en afton med prince" på debaser i går. Det var, i valda delar, inspirerande. Något anmärkningsvärt var dock att arrangörerna inte ansåg att det gick att fylla en hel afton med prince med, just, prince...

Prince är min största idol sedan 11 års ålder och jag skulle kunna mala en hel del om den lille mannens storhet, men väljer istället en märklig iakttagelse.
Jag tycker att han har det coolaste utseendet ever. Detta emedan han känns svårdefinierbar. Man? Kvinna? Människa? Djur?
Sen kom jag på att exakt samma sak gäller för michael jackson. Fast tvärtom liksom.

med adoptionspapper i handen

jag har aldrig velat ha barn. Förrän nu. Jag vill ha idol-johan. Om jag så tänker efter i tre timmar så är ingen sötare.
Men så vitt jag kan förstå så har han redan föräldrar. Fan. Han skulle passa mig perfekt.

upplandsgatan kl 20

ja, så här såg det ut i min, annars lugna del, av stan i kväll.
Kidnappardrama? Mord? Våldtäkt? Sprängd människosmugglarliga?
Icke.
Drängfulla män (rimlig generalisering) ska "se på fotboll".
Ja, jag har inget bättre att lägga stålarna på.

varats krånglighet

ytterst få personer förstår hur jävla jobbigt det är att vara jag!

para sig

kajaa är ansatt av viagra-spam. När jag läste det kom jag på att det för ett gäng år sedan snackades mycket om "viagra för kvinnor". Vad hände med det? Fick de fram något? Och om inte - varför?

På något sätt är hela idén om viagra för alla parter så jävla tilltalande. Typ:

"Nu kan folk som inte vill ligga med varandra äntligen göra det.".

knubbsäl

min adoptivsyster är en makalös säljare. Hon befinner sig alltid på rätt plats i rätt tid. Typ solarier på 80-talet, ergonomisk kontorsutrustning på 90-talet och mjukvara 00. Mest intressant är att hon, innan hon hoppade på solarieprylen, är utbildad tandsköterska.
I dag åt vi avskedslunch i solna. Hon är nämligen på väg att börja sälja fastigheter utomlands. Jag var väldigt upplivad av själva solna-prylen. Ett riktigt äventyr längs blå linje. Jag var både road och rädd. Förorter skulle kunna bli en hobby.
- Men hurihelvete ska du kunna hälsa på mig i fortsättningen, suckade sis, om du tycker det är en stor grej att åka till solna!?
Fast det tyckte jag var konstigt: till arlanda hittar man ju!
Vi käftade om detta en stund.
Och diskuterade ett hejdlöst roligt år vi hade när vi bodde ihop i hennes lilla etta tillsammans med två katter och envisades i omgångar att släpa hem varsin kille som hette mackan.
Men säg den glädje som varar. Plötsligt högg hon:
- Nåååå (uppfordrande) får jag se på tanden nu...
Jag gapade lydigt.
- Men vad har de gjort, ylade hon. Hur ser den ut!? De har ju stoppat in en knubbsäl!

Hon kan gott å väl dra från landet. Jag kan adoptera knubbsälen till syster istället.

reinvention

jag och min man beskrivs nog bäst som två enheter under samma tak. Efter tretton år tillsammans har vi knappt några gemensamma vänner, inte ett enda delat intresse och vi semestrar rätt sällan ihop.
Redan första natten kom jag på varför. Orsakerna stavas: A-C och T-V. Jag är en frusen själ som avskyr tv som inredning.
- Dessutom blir mina slemhinnor irriterade av AC, proklamerade jag så fort vi hittat boende.
Klockan 4 på morgonen väckte olle mig med ett rabiesliknande utseende och menade sig vara "på allvar döende av värmeslag". Sen fick jag sova fullt påklädd. Hemma är tv bannlyst i sovrummet och olle beter sig alltid som ett barn i godisregn när det hänger en tv framför semestersängen. Allt detta hade jag verkligen glömt men påmindes varje natt när jag frostnupen väcktes av reklam för häftmassa på gapig grekiska.

Å andra sidan hade några + också fallit i glömska.
Min man är fantastiskt stor, lång, stark och en given ledarhund. Fruktansvärt tryggt och enkelt att göra saker med honom.
Han pratar nästan uteslutande svenska. Och med framgång av sällan skådat slag. Jag har hört honom tala svenska (nåja, sjötofta-mål i alla fall) i usa, i grekland och på jamaica. I spanien, brasilien och thailand. Det är helt fantastisk. Alla förstår honom mycket väl. Jag har med tiden kommit att betrakta detta med ett nästan vetenskapligt intresse.
Han klarar sig helt själv och beger sig gärna ut på ensamvandringar som resulterar i fyllor, bekantskap med udda existenser och kul historier. Medan jag får ägna mig åt min favorithobby - folkskygghet.

Kolossen på rhodos

"så där ja, camilla läckbergs senaste i bagaget ersätts med en kul tshirt och några kopior på hemvägen. Nu ska jag fotografera en gullig katt och liam när han dricker cocacola i den nya tokroliga hatten. Äntligen får jag användning för klänningen jag köpte i thailand förra året. Rosa passar så bra när man är brun. Öl till frukost är gott. Och inspirerande! Nu ska jag minsann köpa en läderkeps.".

Den grekiska tolkningen

So this is me then.

Seg och snäll

Hittills har dagen ägnats en lek som går ut på att jag försöker beskriva hur slumpvis utvalda människor är i sängen med två adjektiv. Det värsta är att jag känner mig övertygad om att det stämmer. Det första adjektivet kommer lätt som en enkel. Det andra är lite knepigare. Just nu spanar jag in en man som är 'taktfast' och 'sur'. Hans fru är 'gnällig' och 'exakt'. De passar rätt bra ihop men skulle nog inte bli miljonärer i porrbranschen...

På båt

Helvete vad folk fotograferar! Jag erkänner att jag i ungdomlig brist på distans fotat grekiska dörrar och frukter till förbannelse, men man kan ju tycka att folk borde tröttnat vid tretti!? Icke! Och kvantitet före kvalitet. Ruiner i natten förevigas med skarpa blixtar och samma 'vy från båt' med utbytt huvudperson tio gånger. Det känns som semester i sig att lämnat kameran hemma.

Frukost

Croissant med nutella. Kostcirkeln är sluten.

Aha!

Hakelius löste hela bitterballe-problemet åt mig i aftonbladet idag. Det handlar inte om barn. Det handlar om stålar. Nu säger en arg flygvärdinna att jag måste stänga av mobilen. Ajö, jag drar till grekland.

labbråtta

jag är född med en och en kvarts njure. Ett faktum som egentligen inte utgör några problem, man kan som bekant leva med endast en njure. Men visst kroppen utgör en helhet och plockar man bort en del kommer viss obalans uppstå.
Min kinesolog har länge tjatat om att göra en total utvärdering, behandling och kur för att stärka upp och balansera.
I går skred hon till verket, opassande förtjust. I dag är jag lämnad med en detaljerad dietlista, alkoholförbud och ett gäng homeopatmediciner. Hela dagen i går kändes det lite spännande. Redan i dag är jag less. Och detta skall fortgå i sex veckor.
Jag känner mig jätteemot plågsamma djurförsök nu.

alla ska må lika dåligt

jag har, som bekant, valt bort barn. Varenda dag sen jag var 25 har jag fått höra att det är mycket roligare med barn än vad man kan föreställa sig. Då vill jag veta: hur kommer det sig att bitterfitte/bitterballe-diskussionen har uppstått!?
"Männen" (vilka är de liksom?) har nu gått man ur huse och protesterar mot att de inte kan utföra storverk eftersom de måste vara hemma och ta hand om barn och byta blöjor. De har blivit "bitterballar". Bitterfittorna kontrar:
- mmmmhmmm! Se där: nu får halva befolkningen se hur den andra halvan har haft det i alla tider.
Med undertext i neon: RÄTT ÅT ER!
Men varför skaffar folk barn? Jag förstår, på riktigt, inte.

På tåg igen

Omringad av kvinnor i förlagsbranschen som varit på kurs i upsala. De är kanske 10 år yngre än jag. De verkar så imponerande vuxna. De har jobb, lön, facklig företrädare, barn, man och varannan vecka. När jag var i deras ålder hade jag bara fest och var på väg någonstans. Och egentligen har väl inget förändrats.

jag förfasas

bara tre (3) personer kommenterade mitt förra inlägg trots att mitt liv förmodades hänga på det. Jag hade även hintat om min suicida sida i tidigare inlägg.
- Vad ska jag skriva om för att få er uppmärksamhet?
Nååååå?
Ni får morgondagen på er att bestämma ämnen åt mig. När jag kommer hem från tandläkaren som satan uppfann i staden som gud glömde vid 18-tiden i morgon vittjar jag kommentarslådan och följer era uppmaningar. Och lovar att inte ge mig förrän jag avhandlat alla eventuella tips. Ok?

habanero

i det stadie av uttråkning jag befinner mig i hade jag för fem år sedan, lätt, överraskat min man med att ha flyttat hemifrån när han kom hem från jobbet. Men sedan dess har jag mognat betydligt och överväger istället att slänga i en rödstrumpa med vittvätten för att något ska hända. Till sist beslutade jag mig för att byta ut chilifrukten i mexikansk grönsaksgryta mot habanero utan att riktigt veta hur jag ska handskas med den.
Nu börjar jag få lite kalla fötter och undrar: hur mycket habanero kan man ha i en grönsaksgryta för fyra? En kvarts?
Ni har typ en timme på er att svara.
Sen kanske ni aldrig hör från mig igen.
Ajö.

ledan man aldrig kommer åt

om det inte händer någonting kul i dag måste jag nog ta livet av mig.
Jag tänker rätt ofta att självmord vore ett bra alternativ.
Nu menar jag inte så där dramatiskt, ett rop på hjälp, ett drama, utan mer ett najs alternativ. Typ: i kväll kan jag dricka ett glas vin och titta på tv men jag kan lika gärna ta livet av mig.
Det vore liksom skönt att slippa ta ställning, slippa betala räkningar, slippa bädda sängen. Folk verkar bli så till sig i hejsan över allting. Det är sååååå himla kul att gå på krogen, det är så vaaaansinnigt fint på semestern och de har läst/sett/hört något som är så O-E-R-H-Ö-R-T intressant.
Det händer att jag känner så själv. Men jääääävligt sällan. Det mesta känns rätt gammalt och gjort. De intensiva perioderna är för korta och de grå "välmående i välfärdssamhället - huvudetuppåfötternaned-perioderna" sjukt långa. Att dö verkar rätt fräscht och nytt. I alla fall på ett personligt plan.

Det som stoppar mig är förmodligen att jag skulle tycka att det var så skämmigt om folk trodde att jag mådde jättedåligt och liksom tyckte synd om mig. Det och en viss oro att misslyckas och på något sätt bli invalidiserad.

till min förvåning...

...märker jag att jag fortfarande okontrollerat tåras när jag ser klippet då göran persson meddelar anna lindhs död.

candy, godis och ångest

i fredags skickad jag jobb till tryck. Från och med fredag har jag semester. De här dagarna är lite avtransportsträcka. Vaknade och kände mig hejdlöst ostressad. Startade dagen med ett bad, ringde tryckarn och började skissa på lite prylar framåt i tiden. Lunchade med egon. En av de bättre luncher jag ätit på länge. Och bästa sällskapet. Tog en promenad hem i ösregnet. Dränkt men ombytt och på gott humör rullade jag ihop i soffan med en påse godis och fastnade i en heath ledger-film "candy" om ung kärlek, heroin och moraliskt förfall och totalt fördärv. I skrivande stund avgiftning av höggravid kvinna.
Nu känner jag mig helt apatisk och ledighetslyckan har ersatts med en känsla av total depravation och ångest. Fan också, jag var bara ett knapptryck från cityakuten.
Nu känner jag mig tvungen att göra något nyttigt.

med halvöppen mun framför tvn

sitter plåstrad framför vad min man envist, och med all rätt, kallar "ensam mamma söker bonde". Det är här de är! De jag undrat över. De som röstar på sanna nielsen i melodifestivalen. De som vill bo granne med martin timell. De som kallar datorn för datan. De som vill träffa någon positiv, som gillar promenader och goa tjejer.
Tidigare har jag misstänkt att de är fiktiva.
Men de finns.
3an - söndagar.
Stort.

nämen!

det visar sig att min största idol gör en en spelning i mitt favoritland dagen efter min födelsedag! Se där. Om ni gick och undrade vad ni ska ge mig...

jaws

ett inlägg jag gjorde igår har bara försvunnit. Mycket märkligt. Nåja, ny dag - nya möjligheter. I dag vill jag efterlysa en tandläkare i stockholm.
Jag var hos tandläkaren i går. I uppsala. Jag tänker hela tiden att jag måste skaffa ny käftis i stockholm, men jag har svårt att byta ut nyckelfigurer bara så där. Så trots att jag inte har kvar några kunder, och därmed ärenden, i uppsala tvingades jag ändå att åka till staden som gud glömde.
Så här är det. I vår familj går tänder endast sönder vid kraftiga hormonförändringar. Typ tonår och graviditet. Efter 16 har mina tänder varit finfina. Med ett undantag. En tuggtand som missuppfattat sin uppgift. Den tuggar av sig själv. En gång vartannat år typ. I våras var det dags igen. Huxflux satt hela tandjäveln i en käck. Den trivdes väl helt enkelt bättre där.
- Dags för en krona, konstaterade min tandläkare.
- Men jag är alldeles för ung, snyftade jag.
Men hon fick, naturligtvis, som hon ville.
Avgjutning, provisorium och en timmes obehag i tandläkarstolen. 4300 spänn för nöjet.
- Var försiktig med provisoriet, blev jag rådd.
Hela sommaren har jag tuggat med högern, låtit bli tandtråd och haft ångest. I går skulle kronan, ett specialbeställt litet mästerverk, på plats.
Vid ankomsten lät tandsköterskan meddela att käftis var sjuk, men eftersom ingreppet var litet och harmlöst kunde hon själv göra det utan problem. Dock var hon inte auktoriserad att lägga bedövning. Det gjorde mig inget. Jag hatar bedövning och är beredd att göra rätt stora ingrepp utan.
Först skulle provisoriet bara lyftas med en sån där liten petpryl de har. Men det satt som berget. Efter tio minuters petande och började hon försöka borra loss skiten. Efter ytterligare tio lommade hon iväg för att hämta ett instrument att hacka loss tand-fan med. Där och då kände jag att jag ångrade tre saker: en hel sommar av överdriven försiktighet, att jag glatts över att slippa bedövning och att jag överhuvudtaget tillåtit en tandsköterska att göra jobbet.
När hon till slut fick grepp om tanden med "hackinstrumentet" och slog ut den kan jag, utan överdrift, säga att det kändes som om käken sprängdes.
För att göra en lång historia kort:
kronan var för stor, tandsköterskan hajjade aldrig det, den bultades på plats i käken och när den var alldeles för hög började hon slipa ner tänderna i överkäken för att för att jag skulle kunna bita ihop. Upprörda samtal ringdes hem till den sjuka tandläkaren. Sen började hon slipa i själva kronan. Innan jag kunde bita ihop igen var den nedslipad till en gnistrande metallic med märklig form. Jag ser ut som den där james bond-snubben i käften.
Eller som hon själv uttryckte det: "så här kan du ju inte se ut".
På onsdag får jag komma tillbaka och proceduren tas om från scratch.
På väg till tåget började det regna.

Se kommentarsfältet som en tipslåda.

grannfejden

ilsket stegade olle in efter kvällens sopslängning.
- Vikken jävvla idiot (läs på göteborska)! Nu e de nån jävvel som har slängt en svart sopsäck utanför soptunnorna. Och! (argt finger i luften) den har gått sönder! Det e skräp över hela gårn. Och! (hel hand argt upp i luften) den jävveln har slängt batterier!
Jag ser hur min drömprins - uppsalas hetaste ungkarl, charmören och partygeneralen - inför mina ögon förvandlas till husets sura gubbe. Ack ljuva medelålder.
Surt förkunnar han:
- Jag kan inte se sånt här. Jag måste ut och plocka upp skiten.
Sen kommer han av sig.
- Fan. Tänk om de ser mig och tror att det är jag som har slängt olovliga sopor. Sara, hur ska jag göra?
Jag kan inte svara av oro att börja skratta eller gråta.
Han ringer ordföranden i brf och efter ett visst muttrande återvänder han till mig och gastar:
- 4000! 4000 spänn kostar det föreningen att kasta extra sopor!
Han försvinner ut på gården iförd plasthandskar och återvänder. I triumf.
- Nu jävlar! Nu vet jag vad hon heter! Margareta Jansson. Jävla kärring!
Nu ler jag. Och frågar:
- Och vad hade du tänkt göra med den informationen?
Där och då går det upp för honom.
- Eh, stammar han, jag kan väl gå upp och hota henne med stryk?

Inte som att jag är folkpartist men...

...i vanlig ordning tycker jag att alexander bard är en av de få som någonsin har något relevant att säga. Han måste vara sveriges mest underskattade.

en halv jävla gul sol

till mitt försvar kan jag direkt säga att jag är lika slarvig med mina egna prylar som andras!

Jag har lånat min brors exemplar av en halv gul sol och tydligen, helt ohämmat, lånat den vidare. Nu vill han ha den tillbaka och jag undrar:
- vem har lånat den? Och går det att få tillbaka den inom kort?

tvätta och jävla städa

tvätta-städa-tvätta-städa-tvätta...och så alltihop från början igen.
Man kan ju tycka att den jävla sängen kunde hålla sig bäddad ett tag.

vaken - det nya bra

tydligen måste man inte sova så mycket. Jag verkar ha börjat kliva upp klockan fem. Pigg och hungrig. Rätt skönt, men jag förstår inte riktigt orsaken. Nåväl, för ökad klockanfem-trivsel ser jag till att det finns vitt bröd hemma. Vitt bröd är fruktansvärt underskattat.

men lennart...!

lennart swahn är död.
Det är helt orimligt och jag är emot. Jag har inte ens uppfattat att han blivit gammal. Jag förknippar honom med barndom och karin falck. Det var min fulla övertygelse att de var syskon. Min kompis ninna hävdade att de var gifta. Vikken idiot.

i was here before kilroy

jag har en spaning på ett tecken i tiden. Fast jag hittar inte ordet för det. Det handlar om ett slags oro att inte vara först i det nätrelaterat populärkulturella.
Att bara gilla det man är typ först, ensam eller unik om.

• Varje dag hör jag och läser på bloggar om tv-serier som laddas ner. "- nä, va fan, jag ligger på säsong 7 och det finns inga fler avsnitt inspelade, så jävla jobbigt. Nu kollar jag på en annan serie. Den har inte kommit till sverige än. Jag åååårkahr inte vänta. Helt sjuuuukt bra".
• Varje dag hör jag och läser om låtar som nått listor som alla redan har hört. "- asså de e klart att den är bra, men jag lyssnade på den jättemycket när den kom för ett år sen så jag är liksom trött på den".
• Inte så helt sällan skickas roliga filmer, länkar, annonser et cetera som man garvar åt och skickar vidare. Varpå det givna svaret alltid blir: "- den där gamla".

Det är ett slags gamla-nyheter-mentalitet som alltid följs av ett slags förakt för dem som inte håller sig uppdaterade. Spaningen innehåller alltså både hetsen att vara först och föraktet för dem som inte är det. Det som finns på listor, i tv-tablån eller överhuvudtaget är tillgängligt för allmänheten är lite gäsp-trist.
Finns det ett ord för detta?
Förslag?
Redan-gjort-hets?

vaken

vaknade lång innan världen och var hungrig. 05.15 drack jag varm choklad och limpisar. Och allt var tyst. Så jävla mysigt.