vinterkräksjuka, ovänner och uppsats

för fyra dagar sedan gjorde frau Anna mig uppmärksam på att man kan få kronisk vinterkräksjuka. Ett faktum som försatt mig i ett tillstånd av kronisk skräck. Jag tänker nu på detta varje dag.

Anna planterade även frågan "är detta något man ens kan önska sin värsta ovän?". Jag har även funderat på detta och kommit fram till att jag inte hatar någon så mycket. Jag är rätt likgiltig inför alla mina gamla ovänner. Vilket, faktiskt, känns trist och opassionerat.

Btw:
I onsdags sa min handledare

"Det ska göra ont att skriva uppsats"

. Det gör det.

ångestladdad bikt

kastade mig in på systemet lite i sista sekund. Precis bakom mig hörde jag:
- NÄJ, SÄGER JAG! NU FÖLJER DU MED!
Fast sluddrigare och högre än jag kan förmedla med bokstäver.
Jag får syn på en man som ser trasig ut. Med terapeut-öga konstaterar jag att det traset kommer av mer än alkoholism. Han ser undernärd ut kring ögonen och lutar kraftigt framåt. Det mest tragiska är dock att hans ord är riktade till en pojke i sjuårsåldern. Pojken tvekar och släpar sig bakom mannen. Han har ett utseende och en mimik som vi alla kan känna igen: han har jobbat bort tårar en tid nu. Kanske en timme. Det är tydligt att han är beredd att göra sitt yttersta för att inte släppa fram förnedrande tårar. Jag tappar bort dem, hugger mitt vin och står i kö. Nästa gång jag ser dem får mannen inte ihop pengar till flaskan vin han försöker köpa. Han svär och vinglar ut. Pojken småspringer efter.
Jag känner ångest och tittar mig omkring - söker stöd. Ingen möter min blick och ingen tittar efter mannen och hans pojke. Jag går fort i kapp dem. De står utanför. Mannen gapar aggressivt: hur faaaaan ska vi göra nu då, och sparkar okontrollerat omkring sig.
Pojken tittar ner i marken.
Jag känner mig skitskraj och fortsätter kolla om jag har stöd någonstans. Ingen ser. Jag börjar långsamt gå och funderar hjärnslött på huruvida jag "har rätt att lägga mig i". Plötsligt har jag gått rätt långt och de har försvunnit utom synhåll. Jag lägger onödig energi på att fundera på om inte personalen på systembolaget har något slags skyldighet att rapportera, ingripa, anmäla. Och så kommer jag hem.
Jag förstår inte varför jag inte ringde polisen. Jag förstår inte hur jag kunde vara ett sånt fegt praktarsel. Jag gråter och skäms över att jag gråter. Tårar hjälper varken mannen eller hans pojke. Fyfaaan. Det är jag som är dom.

ständigt aktuell

den börjar ha ett par år på nacken nu, men då och då måste jag uppmana människor att läsa Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors.
Oerhört nyanserat om papperslösa, herrefolksnormen, västerländsk skuld och rasism. Läs den!

patrask

jag kollar semestersvenskar på tv 4. Det är lite oklart om jag vill leva.

svensk kronfågel

Jag kan fortfarande inte varför man får gå ur kyrkan men inte kungahuset. På riktigt förstår inte. Jag är en högst motvillig medlem, men just nu är det kul. Jag kan inte sluta skratta åt den här filmen! Alla pratar så kul. Det är som skolteater. Och Westling pratar. De är skämmigt men otroligt roligt. Visst läser man in deras egentliga tankar!? Jag föreställer mig att kungen är törstig och Silvia skitsur. Westling vill gå hem och Vickan skadegläds när hon tänker på gamla konkurrenter.

Allt runt omkring är också kul. Det känns som om det riktiga sverige har upphört och vi lever i ett slags la-la-land. Vår stadsminister tycker att det är trevligt att de äntligen "får ingå äktenskap". Ingå äktenskap liksom!? Jag tror inte ens att min mormor sa så. Äntligen är väl för övrigt nyckelordet: hur länge har de kilat stadigt egentligen? Sex, sju år? Är det någon som tror att de inte ligger med varandra?
Det har också visat sig att Daniel Westling ska ge upp sitt yrke och stå vid sin hustrus sida. Är det inte det vi varnat unga flickor för ända sedan 70-talen?

Rent personligt för mig har det här inneburit att jag blivit medvetandegjord om att kungahuset har en hemsida. Det är roligare än allt. Jag ska hänga där rätt mycket nu.

gode gud låt mig vara en lycklig idiot

i väldig många år har jag gått omkring och trott det, men i kväll fick jag det bekräftat: det finns forskning* som entydigt visar att framgång och position hänger i hop med bristande självinsikt. Det har visat sig att de man funnit högst upp i karriären är absolut sämst på att lösa problem och samtidigt helt övertygade om att de gjort ett lysande jobb.
Mönster kristalliseras och pusselbitar man halvt slagit ihjäl tidigare faller nu på plats som en kniv i varmt smör.
Hmm, hmm...I can see clearly now the rain is gone...*gnola-gnola*

*Professorn bakom rapporten hade även vägt sig själv och funnit sig helt aningslös (och professor). Lite skön snubbe!

memory lane

har varit en timme i källaren och snokat upp en förträngd del av livet. 1990-talets studier. Efter två timmars genomgång kan jag konstatera:

• medie- och kommunikationsteorier blir ganska snabbt skitgamla
• allting verkar avsevärt intressantare nu än när jag pluggade
• jag har läst en kurs i personaladministration. Hur sjuk i huvudet är jag?
• jag har lånat ut i stort sett all min gamla kurslitteratur och inte fått tillbaka den
• exakta vetenskaper är betydligt tristare än de abstrakta

Roligast av allt med mina gamla anteckningar är att jag, i vanlig slarvig ordning, mixat ganska frisk med privata grejer. Ett brev till ett gammalt ex, kommentar om föreläsaren till bänkgranne och så vidare.
Absolut konstigast - i mina anteckningar från en kurs i "Organisation och kommunikation" har jag skrivet världens kortaste shoppinglista: 5 San Miguel.
Och nu till det otäcka - jag minns (vi snackar nittital) att det var ölen jag skulle köpa ut åt min lillebror. Hur i helvete kan jag komma ihåg det?
Varför kommer jag ihåg det? Och varför kommer jag inte ihåg vem jag lånat ut Joshua Meyrowitzs bibel till?

Hej på ett tag

slumdog milionaire?

jag har inte sett slumdog milionaire och jag har aldrig hört så skiftande omdömen om en film. Allt från "den förändrade mitt liv" till "charmig bagatell". Vad säger ni? Bör den ses bums?

pojke, flicka, el dyl?

alltså, hela den här "begränsa könsbestämning av foster-debatten"?
Jag kan ju liksom förstå att abortmotståndarna förespråkar det, men hur tänker de som är för fria aborter? Förklara för mig, som om jag vore fyra år, varför det är viktigare med flickfoster än foster med downs syndrom?
För jag fattar, ärligt talat, inte.
Abort är väl, just, fri fram till vecka-nånting?

tales from the crypt

denna dag skulle vikas åt brunch med Yttermyrskan. Brunchandet skulle ske på Restaurang Skarholmen utanför uppsala. På vägen fattade jag ett fatalt beslut: jag bad min man släppa av mig i uppsala city. Planen var att glida in på akademibokhandeln och köpa en bok som inte fanns tillgänglig i stockholm och därefter dela en buss med Yttermyrskan.
Men då hade ju jag glömt att uppsala är ett u-land befolkat av inavel och människor som gillar att prata om platt-tv.
N-a-t-u-r-l-i-g-t-v-i-s var ingenting öppet. Och staden låg öde. Jag hade en timme till förfogande i stad där ingenting finns. Ingenting.
Jag följde mitt inre ljud av banjospel tills jag nådde hemköp där jag kunde få stugvärme. En lång illaluktande man med krycka kom efter mig och ställde sig förfärande nära. Då och då tog han ögonkontakt och väste. Ingen hade kunnat höra mig skrika så jag tog mig ut på det öde torget. En 40-åring i tonårskläder á la tidigt 2000-tal och påtaglig tjackgång drog förbi med en bergsprängare på axeln. När han passerade mig stannade han till och vrålade "heeeeeey!" i mitt ansikte. Ackompanjerat att salivstänk. Inte en själ utom vi två på stora torget mitt i city i sveriges fjärde största stad kl 11.30 en söndag.
Rys.
Stora torget i Uppsala 22 februari 11.15 2009.
- Här fostras inga esteter.

kejsarinnan av bitterköping

perioden mellan eftermiddag och natt igår präglades av min ojämna kamp mot en dålig pastasallad.
- Du och jag, Muggen sluddrade jag medan jag ömt höll om porslinet.
Framåt midnatt avgick jag med seger och tidigt i morse åt jag skakigt en macka. Och en enda tanke i skallen: jag SKA på AC/DC i kväll.
Men det var väl helvete vad det tog tid att återhämta sig. Hela dagen har jag försvagat masat mig omkring. Att gå och äta lunch var ett projekt värdigt en 80-åring (och snackar jag inte Clintan eller Dellert). Vid hemkomsten var jag tvungen att vila en timme. Och dystert konstatera: headbanga är en dålig idé.

Min man fick min biljett. Tant själv stannar hemma och bevittnar bred familjeunderhållning på TV. Kanske firar jag lite med en cocacola. Vad är väl en bal...?


2001 i Göteborg stod jag längst fram och fick inbjudan till efterfest (tja...det var väl egentligen mitt blonda 18åriga bombnedslag till syster som var upphovet till det). Det var tider det.

osidat

Göran Hägg sitter i nyhetsmorgon och fördömer "tjuvarna" angående Pirate Bay-rättegången. Enligt uppgift har de stulit "minst 80000 kronor" av honom.
Det är helt chockerande!
Vem hade anat att någon fann något intresse för den mannen.
Svenskarna upphör aldrig förvåna mig.

alla ni som tuggar tuggummi - gör inte det!

nästa gång jag möter, står i kö framför eller överhuvudtaget delar offentlig sfär med, någon som tuggar tuggummi och låter svarar inte jag för följderna.

vardagsmysterier

jag satt planlöst och slumpvis (för sån är jag) och betalade räkningar. Det blir lite som att dra lott eftersom jag tycker att det ska vara rättvist fördelat mellan csn, comhem och vårdförsäkringen vem som får betalt, och inte, i tid.
Och inom loppet av två minuter hade två vardagsmysterier uppenbarat sig:

1. kan fönsterkuvert slängas till pappershanteringen?
2. var betalar man en räkning kontant om man vill det?

De senaste tio åren tycker jag att livet fyllts av diffusa saker som troligtvis endast ordentliga 40-talister och samtida 90-talister har något grepp om. Hela jävla generation x verkar sväva i okunskap. I alla fall de jag umgås med.
Posten sysslar inte med frimärken och de flesta banker vill inte ha med pengar att göra. Paket kan hämtas hos mitt ATG-ombud eller i godisaffären på odengatan. Ibland hos posten.

Var kan man växla in mynt? Vilken är postens huvudsyssla? Stämmer det att det inte är någon vits att sopsortera och varför får man fortfarande så många papperskopior från myndigheter när man egentligen bara kan kommunicera till dem genom nätet? Varför måste bokföring sparas fysiskt?

Jag tycker uppriktigt att det är obegripligt svårt att ta sig från a till b. På riktigt så där jobbigt att jag knappt orkar leva. Och så undrar vi varför det är svårt att göra något åt krig och svält. Försök att betala en räkning kontant! I dubble-dare you!

the perfekta syssla när man inte kan sova

i jakt på sömnlös sysselsättning hittade jag en boklista hos Annaluna. Om jag inte tröttar ut mig själv nu så måste det till något riktigt tungt...

Den värsta läsupplevelse du haft?
Rent symboliskt är det nog att tvingas läsa klassikerna på gymnasiet. Det tog fullständigt läslusten och upptäckarglädjen ur mig.
Ett konkret exempel ur mitt vuxna liv är nog 40 sidor ur en Denise Rudberg-roman jag fick av någon. För övrigt den enda bok jag inte läst ut utan att ens kolla sista sidan.

Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det är ju punktinsatser genom livet. Typ Alex Haleys Rötter när jag var 12, Oscar Wildes Porträtt av Dorian Grey när jag var 20 och Elias Canettis Auto da fé när jag var 25.
Men den bok jag läst flest gånger och ständigt återkommer till är Eyvind Jonssons Drömmar om rosor och eld (kanske det bästa som någonsin skrivits) och Bram Stokers Dracula.

Utanför det skönlitterära återkommer jag ofta till Kristina Lugns och Bruno K Öijers dikter. Och Bibeln.

Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Många. Nu senast John Ajvide Lindqvists Människohamn.

Vad använder du som bokmärke?
Det som finns till hands. Just nu ett klassiskt i papp från Audiobox som föreställer Egon. Producerat av Kentson.

När brukar du läsa?
Var helst jag befinner mig.

Vilken var den första bok du läste?
En pedagogiskt lättläst rackare med stora bokstäver. Den handlade om en pappa och en dotter som blev strandsatta på en öde ö. Jag fick den, så klart, av min far. Tyvärr var min mentala kapacitet större än min tekniska så jag tyckte inte den var något vidare. Mina föräldrar läste högt för mig länge.

Vad är bäst, pocket eller inbundet?
Pocket att läsa. Inbundet att se på. Beror förvisso lite på storlek. Tunna böcker får gärna vara inbundna. Läste Shantaram inbunden på en strand i indien. Vaknade tusen gånger av nästan-knäckt näsben på grund av semesterdvala.

Vilken bok läser du nu?
Mats Strandbergs Jaktsäsong. Optimal underhållning. Insikt, begåvning och djup paketerat i lättläst ytlighet.
Extra kul eftersom jag faktiskt känner kvinnan det handlar om. Känns som om jag tjuvkikar.

Och vilken sida är du på?
120 typ.

Senast utlästa bok ?
Twilightserien. Helt galet. Mycket uselt. Komplett fascinerande och beroendeframkallande.

Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker?
Det har nog droppas både rödvin, tårar och annan vätska. Favoriter brukar få anteckningar i marginalen.

Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Nix.

Sidantalet, då?
Ibland.

Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker?
Jag har inget system för något. Måste jag erkänna.

Vilken bok ska du läsa härnäst?
Planen var Augsusten Burroughs Magical thinking (skön hemsida också), men en D-uppsats är på god väg att sätta p för alla skönlitterära äventyr fram till sommaren.

Vilka författare gillar du inte/anser du vara överskattade?
Det känns lite risigt att ge sig på det här när man själv skriver och aldrig ens fått ihop ett utkast till en idé till ett utkast, men ok:
Paul Cohelo, Liza Marklund, Carina Rydberg, Thomas Harris och John Grisham. Det är väl i och för sig öppet mål.

Jag säger Selma Lagerlöf - en förbannat sentimental skata (å andra sidan inte så ofta nämnd numera).

Sist men inte minst - vilka böcker vill du tipsa andra om?
Håll i hatten. Jag tycker att alla borde stifta bekantskap med Kurt Vonnegut det gör man väl enklast genom Slakthus nummer 5.
Vad som helst eller allt som Eyvind Jonsson har skrivit. Den läsvane med tålamod bör läsa Krilionsviten tycker jag.
Andra favoriter genom tiderna är Gentlemen och Gangsters av Klas Östergren. Och Nalle Lufs av Gösta Knutsson. Och läs gärna om Pelle Svanslös och betänk i vuxen ålder att det är verkliga människor och händelser bakom katterna!
Jag vill också lobba lite för Andreas Roman - främst När änglar dör.
Sist men inte minst tycker jag att de som drar sig för feministisk litteratur ska ge Fay Weldon en chans. Hon låter storyn lyfta fram feminismen och inte tvärtom.

...nä, jag är fortfarande inte sömnig. Jag ska testa att gå till sängs med Tolkning och reflektion - vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. En bästsäljare av dignitet.

jag vill nämna detta

hittills tycks "Män som hatar kvinnor" fått tämligen goda recensioner, men jag ställer mig YTTERST skeptisk till castingen.
Jag vill gå så långt som att jag helt enkelt inte kan acceptera reptilerna i huvudrollerna. Finns det varken nya eller unga skådespelare i sverige??


...och jag är helt förvirrad av det faktum att kvinnor tydligen tycker Micke Nyqvist är sexig. Fast det hör ju inte riktigt hit.

tomtefar

fan jag fastar alltid i den smörja som brukar kallas Beck-filmer. Av en enda orsak. Min pappa är väldigt lik Beck. Därför blir jag lite blödig och kan genomlida eländet. Åtminstone fläckvis.
När jag säger "lik Beck" så menar jag till sättet. Utseendemässigt är min pappa märkligt nog mest lik en tomte som står i fönstret hemma hos min guddotters föräldrar. Är vi inte en märklig familj så säg?

d e dags nu

jag, ska inte säga skrotade men, la mina akademiska studier lite åt sidan sedan jag klarat av metod-delen av D-nivån. Jag var sjukt less på att vara fattig och sjukt less på hårklyveri. Det där kan man ju göra sen.

Huxflux hade det gått typ 15 år och institutionen larmade om sista chansen i höstas. Lite osäker på hur det har gått till har jag anmält mig att skriva D-uppsats och nu ska det plötsligt ske. Det har känts lite tjusigt i ett par dagar och allt som var hemtamt och gråleda till döds för femton år sedan har verkat nytt, coolt och fyllt av dignitet. Jag tycker nästan att det låter lite vuxet, fast det borde vara tvärtom.
Min handledare. Min institution. Jag har liksom gillat att säga det för mig själv.

Det var i går. I dag pratade jag med min handledare. Fick schema. Började bläddra i gammal litteratur och kolla upp nyare litteratur och forskning. Det känns inte så flådigt längre. Jag är rent skräckslagen. Det måste vara så här det blir för folk som skaffar barn för att de är gulliga.

Nu lämnar jag Twilight-träsket och entrar det akademiska. Vill ni mig något på onsdagar så finns jag på min i-n-s-t-i-t-u-t-i-o-n. Som jag i ärlighetens namn inte riktigt vet om den ligger kvar där den låg sist.

och inte får man äta godis till middag heller

vaknade kl sju och visste att något var fel. Allt nämligen. Andedräkt, huvud, leder, galla och talförmåga. Fel på alltihop. Kappsupa med ett proffs, gå och lägga sig klockan två, låna ut sig till flytthjälp klockan halvtio en lördagsmorgon. Det var bara att inse att jag är för dum för att få leva.

Ut i kölden på idiotisk mission att förpassa mina favoritgrannar till arboga. I flyttlasset skulle:

• antikviteter
• ömtåliga antikviteter
• små pidutter och känsliga attiraljer
• stensamling (wtf!?)
• årgångar och årgångar av national geographic
• dagbyxor (absolut inte en susning)
• antikviteter
• vinyl
• en tio gånger tio meter bred tavla
• ömtåliga antikviteter
• två uppstressade fjollor utan någon form av organisation

Så här kommer man till lägenheten i fråga. In genom port, hiss två trappor, transportsträcka till innergård, passera innergården in i ny port och därefter två trappor upp. Ingen människa bör få bo så. Om de ändå gör det borde de förbjudas att flytta.
Och nu har de lämnat mig. Om ni ser en illaluktande, olycklig figur i blå fårskinnskappa och löjlig mössa driva runt kring norra bantorget i jakt på nya favoritgrannar så är det jag.
Vem ska jag nu lyssna på Demis med?

krognotis

min man var på Cliff Barnes i går. En snubbe dyker upp bakom honom:
- Är du Patrik Sjöberg?
- Nä, det är min bror.
- Skojar du?
- Jaa, jag är bror till Tommy Nilsson.
- Näää!? Var är du ifrån?
- Halmstad.
- Halmstad!? Det är ju sveriges rövhål.

Surreal och fruktansvärt kul.

it-food

jag gjorde makaronipudding till middag idag. Jag bestämde mig på vägen hem. Resolut. Det blir makaronipudding. Har inte gjort det sedan 1989, men jag minns det som igår. Behövde inte ens fundera över vad jag behövde köpa. Reptilhjärnan förde mig rätt. Tryggt.


...och min man blev så snäll att jag fick den sista glassen och pussar i nacken.

inte helt övergiven

i dag skriver Dominika Peczynski, till min oerhörda lycka, att en av hennes parametrar för att välja bort människor är när de "läser Paolo Cohelo och på fullaste allvar anser att det finns ett djup och svar på livets gåtor i hans böcker.".
Det är bland det sundaste jag hört.

Till min egen lista kommer de som upprör sig över att ha blivit lurade av Liza Marklund. Om svenskar hade lite bildning och läsvana skulle detta inte hänt. Helt enkelt eftersom hon skriver som en kratta och det finns avsevärt mer nyanserad feministisk litteratur att fokusera på. Tänk om folk faktiskt kunde läsa så vi kunde börja diskutera viktig litteratur istället.

Själv läser jag, som bekant, Twilight-serien. Hahahahaha.

morgon i havregrynens tecken

jag skickades i säng utan godis i går. I morse fick jag havregrynsgröt, vindruvor, vitaminer och antioxidanter. Sen kom jag på att vindruvor egentligen bara är små giftkapslar. Åh, vad det är jobbigt att vara människa!

I alla fall startade jag dagen med att komma ihåg att lägga Godstart som startsida. Vilket jag tänkt och glömt i flera månader nu. Det tycker jag att ni också ska göra. Det är bättre än vindruvor.

snubblande nära döden

jag är i en mycket besvärlig period. Drabbad av (dagtid) dålig syn och (natt-tid) hjärntumör. Jag ser dåligt. Jag mår lite vag illa. Jag är trött.
Jag har även funderat lite på leukemi.
- Lägg av, suckar Olle, du är den friskaste person jag någonsin träffat.
Jag måste, tyvärr, hålla med. Jag är onaturligt frisk. Speciellt med tanke på förutsättningarna.
- Om du vore normal skulle du vara smällfet och ha varenda bristsjukdom som finns, brukar min kinesiolog muttra.
Och visst är det sant. Med tanke på att jag är ganska duktig på att dricka alkohol, skippa sömn, byta ut måltider mot godis, tränar explosivt och anser att rutiner är till för mesar är det ett mirakel att jag alltid har perfekta världen.

Kort sagt: min kropp hade varit helt bortslösad på en renlevnadsmänniska. På mig passar den utmärkt väl.

Men den här veckan har jag, som sagt, känt mig klen. Svag. Yr. Synfält som ett gammalt slakterifönster. Jag håller med om att det inte är troligt att jag har en hjärntumör och har därför bestämt mig för att styra upp ett par grejer innan jag underkastar mig vården. Och nu gråter jag:
- sluta äta godis
- aldrig byta ut måltid mot mackor/godis/glass/bakelser*
- dricka blutsaft på Dr Luiks inrådan
- ta en mulitvitamin varje morgon
- äta på regelbundna tider (fast jag vidhåller att det inte är mänskligt möjligt)

Fyfan. Men så är det. Jag vill varna för stingsliga inlägg en tid framöver.

*semlor är tydligen också bakverk

jag tycker i alla fall att det är fint av mig att erkänna

alltså de här böckerna jag läser...
...twilight-serien.
Hela situationen är surrealistisk. Böckerna är inte bra. Men de är svårt beroendeframkallande och blir tjockare och tjockare.
Och med tiden har jag fått svårare att skilja mellan dag, natt, tid, rum och jag tvivlar på mitt förnuft. Jag måste summera eländet.
Obs! Spoiler
Det handlar om Bella (en 17-årig människa) och Edvard (en 90-nånting-årig vampyr i en 17-årings kropp) som blir kära. I den fösta boken blir de kära - och egentligen inget mer. I den andra blir Bella bästis med en trevlig varulv som blir passionerat kär i henne. Varulvarnas existens baseras på att se till att vampyrerna håller sin del av ett avtal som går ut på att de inte skadar människor som bor i trakten. Inga problem eftersom Edvard och hans familj är "vegetarianer" - det vill säga: äter bara djur. Bok tre är typ ett långt triangeldrama. De tre första böckerna driver mig till vansinne genom att konsekvent förstöra:

1. Min romantiska bild av vampyren som en erotisk, farlig och sorglig varelse. Vampyrfamiljen är så äckligt amerikansk så man vill lägga sig ned och spontandö. De fixar fester, jobbar som läkare och visar sin rebelliska sida genom att skolka.
2. Min romantiska bild av att bli kär i en vampyr. Eftersom Bellas och Edvards historia skildras på det vis som på 80-talet kallades "Allersroman" (unga läsare får googla). Edvard ler ett charmigt snett leende, Bella dånar, Edvard är snabb och stark, Bella snubblar, Edvard blir utom sig av oro att skada Bella och överger henne i kärlekens namn, Bella tror att Edvard inte älskar henne, Edvard stryker Bella över kinden, Bella dånar. Et cetera.

Icke desto mindre har jag psykopatläst skiten med pinsamt engagemang. Tusen och tusen sidor kyska kyssar, spotsk jungfru och självuppoffrande kärlek.
Så kom bok nummer fyra och jag tvivlar på mitt förstånd. Inte sedan "From dusk til dawn" gick från action till splatter har jag känt mig så förvirrad.
Inom loppet av nittio sidor hade Bella och Edvard gift sig, legat och blivit på smällen. Inget nog med att det ångar sex utan plötsligt är allt rätt äckligt. Tidigare har Edvard och hans familj lite diskret givit sig ut på jakt medan Bella gör något skol-aktigt och det har snålats som fan med blod och ond bråd död. Nu bär Bella på ett vampyrhalvblod som sparkar henne blå i inledningsskedet och mot slutet ryker både bäcken och ryggrad. Vet ni hur vampyrbarn föds, förresten? Självklart äter de sig ut. Joråsatte. Det kletas och smetas på hart när varenda sida.
Och jag funderar hela tiden, rädd men road, på hur det kommer sig att Stephanie Meyer begått detta galna trendbrott.
Är det den gamla klassiska skräckfilms-moralen; ligger du så går det åt helvete?
Å andra sidan verkar Bella nöjd. Och dessutom är de ju gifta. Eller så är Meyer en sån där skön människa som bara vaknar en morgon och tänker "att va fan".
Allt nog, jag har typ 400 sidor kvar av detta elände som jag i smyg kallar straff*. Sen ska jag syssla med någonting som anstår en akademiker: jag ska äntligen ta tag i min favoritkrönikör, Mats Strandberg, som författare. Det ligger en signerad upplaga av Jaktsäsong här hemma.


*Om kärringen skriver en femma så får ni skjuta mig. Jag skojar inte. Bara skjut - ber jag om nåd vet jag inte vad jag pratar om.

staden som gud glömde

ibland, när jag håller mig på behörigt avstånd, känns det som om min ständigt pågående uppsala-skräck kanske är överdriven.
Då är det skönt att få saker och ting bekräftade av Ramo och Tabo.

frozen river

i går såg jag Frozen River. Den var precis så bra som väntat. Smärtsam och fantastisk. Gå och se den på bio. Det är den värd.
Melissa Leo är så förbannat bra i huvudrollen att jag får rysningar. Skådespeleri när det är ett riktigt hantverk.

Om Angelina Jolie vinner en Oscar för sin pinsamma medverkan i mediokra Changeling framför Melissa Leo i samma kategori så finns det ingen rättvisa.
Risken finns.

tamdam-tamdam-tamdam

det är Hajen på tv. Till min stora lycka och min irrationella hajskräck till trots. Jag kan fortfarande känna en ilning av lycka över att jag får se den.
Tidigt i livet utvecklade jag en osund förtjusning över vampyrer, monster, blod, mord och ond bråd död. Redan som fyraåring tvingade jag min pappa att läsa "Mannen i svart" för mig. Ett av mina lyckligaste barndomsminnen är när jag och mamma satt i mörkret på landet och lyssnade på Dracula på radio.
När jag var omkring sju började det cirkulera rykten om en världens läskigaste amerikanska film som hette Hajen. Folk som såg den svimmade och grät. Jag förstod direkt att det var något för mig. Tyvärr visade sig mina föräldrar helt oförstående. Det fanns ju varken dvd eller internet på det glada sjuttitalet så man var helt utelämnad till smuggel-glada föräldrar och falskleg. Pappa hade en gång, i egenskap av recenserande journalist, tjatat in mig på premiären av Stjärnornas Krig. Och där gick tydligen gränsen.
Vill man ha någonting gjort får man fixa själv, det visste jag redan då. Rustad med lånekort och kamoflerande väska begav jag mig till biblioteket och lånade Peter Benchleys Hajen. Det var, och är, en fin sak - litteraturen har inga åldersgränser. Det började bra. Redan i första kapitlet omkommer en kvinna under blodiga former och hennes söndertuggade torso flöt upp på land. Jag trodde jag höll i en dyrgrip i min hand. Sen tog det tvärstopp. Det visade sig att boken om den stora vita hajen handlade väldigt mycket om polismästare Brodys hustrus otrohet med hajspecialisten Hooper. Det knullades, till min fasa, en hel del. Det var oändliga transportsträckor mellan hajattackerna. Och i slutet av boken dristar sig hajjägaren Qunit att rabbla könsord. Då slog jag förfärat ihop boken med en smäll. Jag fick markera de blodiga bitarna och läsa dem på repeat. Men misstänksamheten och besvikelsen släppte aldrig riktigt.
När vhs blev stort och jag var vuxen hade filmen sedan länge förlorat sin magi för min generation, men jag var ändå nöjd. Mycket haj, lite snack.

sprudlar av kreativitet

tanken är att jag ska skriva om "rörligheten hos hjärna och ryggmärg", boka biobiljetter, städa upp ett par texter och skicka till kund samt göra ett par skyltar åt en annan.
Checklista:
Biobiljetter bokade - check.

Annars har jag läst lite bloggar, twittrat och pratat i telefon. Jag har även tagit en promenad down memory lane och googlat viktiga jävla prylar.
Nu börjar det dra ihop sig till lunch tycker jag. Tyvärr är jag inte hungrig eftersom jag åt frukost med efterrätt. Den varade mellan nio och nu.

Problemet är att att jag, revisorn och farbror staten har ett litet avtal som, i korthet, går ut på att jag jobbar, utan att passera gå, fram till i mars då skatten ska vara betald. Anna-Sara can not go to the krog, twittra, blogga, se Top Model eller dricka drinkar på gondolen ever again.
Jag vet precis vad som menas - mina tillkortakommanden ligger inte på det intellektuella planet - men det fungerar helt enkelt inte. Det är nog något fysiskt fel.

den lilla apajäveln

vore det inte en god start att ha som ambition att höja polisens bildnings- och utbildningsnivå?
Vad säger ni?

nattsudd

i natt har jag sovit exakt en timme. Detta till trots att jag är skittrött. Det märkliga är att den ofrivilliga vakan inte härrörde stress eller oro. Jag har mer legat och funderat. Funderat på precis allt. Huruvida jag ångrar att jag inte utbildade mig till läkare och om det faktum att alla för första gången sen nittitalet bara pratar jobb hela tiden eventuellt hänger i hop med lågkonjunkturen. Om jag borde skaffat barn och huruvida Sommer-manuset är en snygg plankning av Six Feet Under. Jag har funderat på min farmor som jag aldrig träffade och på ett korrektur som måste göras väldigt snart. En stund ägnades åt situationen i Kongo och hur "den vite mannen blev den vite mannen" och vidare till feminism och Liza Marklund. Sen tänkte jag lite på att stava namn med Z. Alltihop vägde ungefär lika mycket.
Klockan fem klev jag upp och gjorde en hårinpackning. Nu dricker jag en kopp kaffe för första gången på mycket länge och känner mig helt tillfreds istället för utmattad. Det verkar som om jag behövde summera livet.

Det mest intressanta är att det ryktas om aw idag. Vill ni att jag, som testpilot, ska blogga lite när jag kommer hem efter en sömnlös natt toppad med ett par glas vin?

numerologi

i födelsedagspresent fick en hel del kabbalistiska skrifter och viss numerologisk information om mitt eget härliga själv. Det som fångat mitt intresse mer än annat är dessa rader:

"Sjuor som du är ofta psykologer, genier eller affärsmänniskor men mer artistiska yrken kan också vara vanligt, som till exempel konstnär och författare.".

Jag vet inte om jag ska vara mest till mig över att vara ett potentiellt geni eller det faktum att geni räknas upp som vilket yrke som helst.
Nya visitkort är på gång.

coz i´m worth it

i går skakades huset där jag bor av ett skrik i själslig plåga. Jag hade fått ett mess från Kris och Martin. En rapport om pool, sol och vin. På kvällen lagade jag lammfärssoppa åt Johan som mellanlandade i Vasastan på väg till Argentina.
Jag övervägde att servera soppan tillsammans med familjens hemliga recept på råttgift. Och på tal om familjen så kommer rätt stora delar av den befinna sig i Japan inom kort. Inte jag dock.

Det är värre nu än förr. Min avundsjuka och semesterlängtan är nämligen mer kluven. Sedan ett par år tillbaka är min semesteravundsjuka kryddad med en mer konkret ångest. Numera vet jag att det måste bli ett slut på det självklara semesterresandet. Jag är långt ifrån där än, men jag har mig själv i terapi.

Till att börja med är jag relativt säker på att semestrandet egentligen inte är mycket annat än en förlängning av den gamla hederliga kolonialiseringen. Men den diskussionen lämnar jag till folk som har mer på fötterna. I mitt fall baseras det på ganska vag samhällsekonomisk kunskap. Men på resor till fattiga länder de senare åren har den västerländska skulden jagat mig lite för mycket för att inte sätta den billiga drinken i halsen. Till det kommer miljöaspekten. Jag kan helt enkelt inte stå ut med att bidra till världens ohälsa på det sätt jag tidigare gjort. Det är så fruktansvärt divigt. I höstas åkte jag 1(!) vecka till Rhodos, som jag på förhand misstänkte att jag inte skulle gilla, för att det var billigt.
På rak arm kan jag säga att det var tio år sedan jag gjorde något jag skämts mer över. Ett brott jag faktiskt inte vet hur man sonar utom genom gedigen självrannsakan. Att konsumera är rätt äckligt. Att konsumera för att det är billigt är oförsvarligt.

Det är inte det att jag missunnar mig själv eller någon annan att resa, men jag avskyr att vi gör det med total självklarhet. När jag var 20-någonting sa min dåvarande svärfar till oss: Tänk vad ni får resa! Vilken fantastisk gåva att kunna få göra det. Det är nog den gången jag hörde någon jag känner prata om resande med ödmjukhet. Och det är ju ett tag sedan jag var 20-nånting. Nu träffar jag bara människor som med självklarhet frågar "vart man ska i år?" och som klagar över att det "blivit dyrt/exploaterat/skitigt" på deras favoritresmål. Och en viss hets kring att resmålet ska vara "udda, hemligt, speciellt och aldrig upptrampat av en chartersandal". Men jag hör, helt ärligt, aldrig något om politik och regim. Det är rätt slött av oss.

Jag kommer naturligtvis åka på semester igen. Men aldrig lika självklart som förr och inte på samma sätt. Jag har mig själv i terapi och det tycker jag, helt drygt, att alla välutbildade svenskar i informationssamhället borde ha.

rustad för en ny vecka

i dag tog jag en lång brunch med min mentor på fantastiska Restaurang Skarholmen. Äggröra, sill, olivsallad, pannkakor, pannacotta, frukt och ett långt samtal om livet och medierna avslutades med en långpromenad. Vi tittade till Annicas stuga, aka Villa Sliten, den stod kvar och vaktades av en katt med stora tassar.
Jag känner mig tillfreds och redo att möta en vecka som verkar bli...komplicerad.
Mer om detta en annan gång.

Kuriosa: den andra vuxna människan som läser Twilight-serien har haft vänligheten att låna ut den sista boken. Den innehåller ett vampyrindex och det ryktas om att det ska bli åka av. Det kanske låter futtigt för alla er vuxna, men för mig är det en välsignelse.

kalkon som konstform

jag och Martin hade hemmamatiné med köttfärssås och Colin Nutleys Angel i dag. Det där är ett lite perverst nöje vi har. Vi gillar att se riktigt dålig film. Riktigt dålig film avnjuts bäst i sällskap med likasinnade och gärna ett par glas vin. Vi har pratat om Angel länge och sett fram emot det en hel del. Och vi fick valuta för slanten, jävlar i min lilla låda vilken skitdålig film. Svensk film är ju oftast usel, men detta var i en helt egen klass. Det är inte tal om att finna fem fel, jag försöker förtvivlat hitta ett rätt. Och det finns faktiskt ett rätt - idén är helt otroligt bra. Vilket gör det hela än värre. Skådespelarna är usla och utger sig för att vara typ 10 år yngre än de är. Manuset verkar följas fläckvis och nyckfullt, klippningen är hattig och ljudet är, som alltid i svensk film, pissigt. Men det riktigt plågsamma är att behöva se pretentiösa svenska skådisar leverera det Nutley tror är rock n roll.
- Chill out, säger en rynkig Helena Bergström i tantfrisyr och försöker se härligt rebellisk ut. Ger journalisterna fingret, räcker ut tungan och växlar mellan sina tre Helena-prylar: snorigt gråta, vara galet arg så hon sparkar och skriker samt ha "du-och-jag-och-vår-himlaspeciella-vänskap-samtal med Richard Wolf.
- The show must go on, svarar Lassgård med långt hår, shades och onödigt många gubbkilon.
Och alla dricker alkohol precis hela tiden eftersom Nutley verkar tycka att det rockar. Solglasögon, engelska, skinnbrallor och sprit. Jepp.
Alla i den här filmen ser faktiskt mer ut som söder-alkisar i övre medelålder. Och när Helena Bergström, som ska gälla för 40, börjar yla om att hon vill blir gravid vill man bara gråta: men, herregud, männsha, du är 50 bast för helvete. Och ser ut att vara det. Att skönhetsingrepp och artistbranschen går hand i hand har gått Nutley spårlöst förbi.
Ja, jag kan gå på i evigheter om detaljerna, men väljer att sluta med det oerhört otäcka i att se Berströmskan skälmskt slicka på smällfete Lassgård vid poolen när de semestrar i Thailand (såååå rockigt).
Trots, eller på grund av, enorma mänger sekundärskam råder jag alla som älskar kalkon att plocka fram skämskudden och se denna dynga. Det ÄR fruktansvärt kul. Och om man inte har sett den går det faktiskt, på riktigt, inte ens att föreställa sig hur illa det kan bli.
(Och betänk att jag såg "The hills have eyes 2(!) så sent som igår).

Motsvarande tv-tips är Australias next top model. Det är så dåligt så jag inte ens orkar försöka förklara. Det är fantastiskt och jag är helt och fullt vanemissbrukare.

Nästa vecka ska jag försöka ha ett liv och sluta prata om tv och film. Ok?