Gone fishing

Jämtländskan är en outsinlig källa för vettiga ord. Ett av de bättre är "oi" som i unplugged, ur, ouppkopplad.
Nu drar jag iväg på lite Sverigeturné och väljer att vara oi fram till den 6 juli. Inget bloggande, mejlande och chattande. Twitter, flickr eller vilket ord som helst på snook-svenska!

Puss, puss.

Bli vuxen

- Anna-Sara, man m-å-s-t-e vara diplomat, sa alltid min mormor och såg förfärad ut vad än jag tog mig för och sa.
Arma kvinna, tänkte jag, man dör om man är diplomat. Eller får cancer.
Jag måste alltid säga vad jag tycker och följa mina principer. Hur obekvämt det än är.
Allt under parollen "man m-å-s-t-e ju kunna leva med sig själv".
Jag har sagt upp mig i protest mot usla arbetsförhållanden (applåderad i kulisserna av dem som sedan gör karriär), jag har framfört kursares och kollegors missnöjde till chefer och lärare (applåderad i kulisserna av dem som sedan gör karriär), sagt upp bekantskapen med förtryckare och fegisar (applåderad i kulisserna av dem som sedan spinner nätverk) och så vidare. Jag har gillat det här hos mig själv, men jag är inte helt säker. Jag har, absolut, uträttat ett par saker för andras och större sammanhangs skull, men det har ju, naturligtvis, aldrig genererat i något långsiktigt positivt för mig själv. Mer än att blåsa upp mitt redan sprickfärdiga ego, that is.
Jag tänker på det här en hel del nu när det inte längre handlar om att "jag måste kunna leva med mig själv". Nu finns det annat, andra, att ta hänsyn till.
Jag borde ta ett kliv åt höger. Jag borde gå med i facebook. Jag borde sluta med mitt politiskt inkorrekta jidder. Jag borde göra mig sams med gamla ovänner. Jag borde slicka uppåt och sparka neråt.
Jag skriver inte det här för att få politiskt korrekta kommentarer. Jag skriver det här för att mormor nog faktiskt hade rätt. Det är bättre att vara diplomat än att kunna leva med sig själv. Enklare.

Allra helst skulle jag vilja vara en sån där glad människa som söker till Idol utan att kunna ta en ton. Och sen aggressivt ger juryn fingret när jag inte kommer med. I fullständig och underbar övertygelse om den egna förträffligheten. Det är nog det bästa.

Torrlagda funderingar

För alla eventualiteter vill jag börja det här inlägget med att jag älskar att bli dragen. Jag är mycket intresserad av vin och jag älskar paraplydrinkar. En eftermiddagsfylla i solen är ibland orsaken till att jag över huvud taget vill leva.

För andra gången i mitt vuxna liv är jag helnykter. Första gången var i en period mellan juni och juni 2007-08 då jag hade ett nyktert år som experiment.
Det vita året resulterade i en hel del intressanta iakttagelser:

• Nyktra människor provocerar oerhört - jag blev kroniskt ifrågasatt och den vanligaste kommentaren var "Men ett år!? En månad hade väl räckt?"
• Vissa människor slutade helt att umgås med mig. Inte uttalat, men de liksom löstes långsamt upp och försvann
  
• Jag blev otroligt mycket piggare och fick anmärkningsvärt mer gjort (och då är det ju inte precis som att utgångsläget är alkoholism)
• Det är trist som fan att vara nykter när andra är fulla. Hela umgängesstrukturen förändras
• Jag upptäckte att fulla människor är betydligt konstigare än de tror. Redan efter ganska lite alkohol blir de helt opålitliga. Detta är en oomkullrunkelig sanning som nästan ingen vill höra. Alla tror att de "har full koll" när de druckit ett glas vin eller två, men det har de inte. Och detta blir värre med stigande ålder

Nu är jag nykter för att jag väntar barn. Ett ganska gott alibi tycker jag. Men icke. Att inte kunna dricka "bara ett glas" stör folk något så oerhört. En, för mig förvånande, stor skara människor tycker att det är skitlöjligt av mig att inte kunna dricka ett glas vin min graviditet till trots.
Fakta är att man i oberoende forskning sett att foster tar skada av alkohol. Den vanligaste orsaken till fosterskador i västvärlden är alkohol. Man vet inte hur mycket eller hur lite alkohol som krävs för att skada hjärnan och troligtvis är det helt individuellt. Det finns inga skyddande barriärer mellan modern och barnet. Fostret får i sig lika mycket alkohol som mamman. Därför rekommenderas total avhållsamhet. Jag har därmed lite svårt att förstå att journalister, lärare, jurister, servitriser och så vidare i min omgivning benhårt menar sig veta att ett glas vin inte skulle skada mitt barn. Ofta med motiveringen:

"När våra föräldrar väntade oss var restriktionerna inte så hårda, de drack och se på oss...!"

- Ja, se på oss!

Jag har längtat efter ett glas rött varenda fredagkväll i fem månader. Jag har längtat efter en drink på Gondolen ett antal soliga eftermiddagar och jag har misstänkt att blivande mammor som påstår sig ha "aaaavsmak för alkohol allt sedan befrukningsögonblicket" gör sig till. Att de säger så för att verka mer sunt moderliga. Men jag tror faktiskt att jag också ska börja säga att jag känner avsky inför lukten av vin. Bara för att slippa bli betraktad som en överbeskyddande hysteriska för att jag inte "vågar" dricka lite vin när jag är på smällen.

Estocolmo

Dagen har ägnats åt turistande i min egen stad. Vi tog en promenad till Skansen som var förvånande folktomt. Och förvisso, som alltid på sommaren, tämligen djurtomt. För nära-djur-upplevelser är 14-tiden en vardag i november perfekt Skansen-tid. Sälarna var i alla fall sugna på uppmärksamhet. Jag gillar sälar. Men till och med roligare än sälarna var Daphne Leon i leopardmönstrad top och liten hund som jag fick syn på på vägen därifrån. Trogna läsare vet att jag till och från idkar osund fascination för den kvinnan.
Sen tog vi en hop-on-hop-off-båt och kollade turister.
Därefter dog Duracellbatteriet. Det har visat sig att man turistar bättre med regelbundna vin-stopp.

För övrigt har jag fått "jag såg mamma kyssa tomten" på hjärnan. Hur är det möjligt? Jag kan väl inte ha hört den någonstans av en slump? Väl?

Miss Summer...

...firades med släkt och vänner hemma i stan.
Startade dagen med en promenad i Hagaparken där jag plockade fyra sorters blommor. Jag både började med och la av sju sorter under kudden 1992. Den natten drömde jag om Alexander Bard och det blev för mycket att ta in.

/På bilden: två midsommar-favoriter. Miss Summer i egen hög person - min guddotter.
Och världens bästa lillebror./

Midsommar-grinig

Vid jordgubbarna i affären stod en kärring med fyra kartonger jordisar och plockade, med självklar rätt, runt jordisarna för att optimera sin låda. Jag blir fysiskt sjuk av att se sånt.

Steffo sitter fyrans morgonsoffa med en jävla missommar-krans. Ett löv hänger ner i ögat på honom och jag irriterar mig på att han inte irriteras. Är karln blind?

Jag tror jag spenderar dagen i soffan och studerar Michel Gondrys samlade musikvideo-mästerverk. Jag befinner mig i ett akut tillstånd av pöbelallergi.

Tio år

Tio år
Junilistan figurerar lite varstans. Jag hittade den hos Egon och behövde den som hjärngympa. Det börjar faktiskt kräva lite ansträngning att komma ihåg - även om just juni är en tacksam månad. Känn er manade!

Juni 1999
Väger in på 39 kg. Balanserar två chefsjobb och frilansjobb. En galning terroriserar mig efter ett scoop i loklalblaskan. Jag jobbar för mycket för att kunna urskilja jobb och fritid. Mer pengar än fritid. Mer stress än hjärna. Midsommar spenderas hos min on-and-off-kille Olle. Vi drar ut tvn i trädgården för att uppleva lite natur, sen drar jag till Ibiza. Alltihop illustrerar rätt väl den senare hälften av nittitalet.

Juni 2000
Min bästa vän sedan skolåren får fyra sorters aggressiv cancer och jag drabbas av total livskris. Säger upp mig från ett chefsjobb i ren ilska och blir idiotförklarad för detta. Upplever mitt livs största frihetskänsla, bestämmer mig för att alltid ta ställning och obekväma beslut. Mitt liv och min personlighet förändras och formas. Det regnar konstant. Jag spelar Zelda och tänker.

Juni 2001
Ur kaos ordning. Jag och Olle flyttar ihop i hus på landet. Det är mycket av ett statement. Vi väljer bort lokalt kändisskap, festande och hysteri. Fantastisk sommar. Vi har 8000 kvm tomt i ett naturreservat och midsommarfest för 80 pers. Vi skaffar båt och jag upptäcker att jag har gröna fingrar.

Juni 2002
Jag är del i ett jättemarknadsföringsprojekt med enorm framgång. Jobbar som fan, men det är kul. Och varmt.

Juni 2003
Redan efter ett år inser jag att jag inte är någon husmänniska. Fortfarande kul med växter - allt annat suger. Taxiresorna från krogarna i stan börjar anta astronomiska summor och jag klättrar på väggarna. Märkligt nog illustreras alla mina juni-minnen från 2003 av "Vapen och Ammunition" trots min totala oförståelse för Kent. Folk klär sig i vitt och uppvisar sekt-beteende.

Juni 2004
Vi bygger ut hela huset och överväger separation. Hela juni spenderas med resor där vi flyr oss själva, varandra och det jävla huset. Mormor faller i koma och dör i juli. En epok är över.

Juni 2005
Säljer huset, möblemanget och företaget. En smällhet lycklig juni med en midsommar i världsklass. Vi äger inget utom en Ferrari, ett par flygbiljetter och vår totala frihet.

Juni 2006
Det är varmt som fan och jag tar examen som kroppsterapeut. Gör nya bekantskaper och träffar folk som kommer att bli nyckelpersoner i mitt liv. I slutet av juni ger mig av på en båtluff som aldrig tycks ta slut.

Juni 2007
Renoverar badrummet. Och det är tamigfan allt som händer. Jag har ett vitt år, jobbar mest och jobbet är tråkigt. Vädret är så dåligt att det är värt att lägga på minnet. En juni att glömma på det stora hela.

Juni 2008
Cecilia Michanek skaffar balkong vilket utgör startskottet för en sommar i festandets tecken. Jag ser Kylie i globen, surar över fotbolls-em och spenderar en magisk midsommar i Sundsvall. Jobbar fram materialet till en kurs i kinesiologi från text till lay-out.

Juni 2009
Min son firar 13 juni med att dela ut sin första distinkta spark. Inget annat har hänt. Någonsin.

Bra tänkt

I dag berättar Expressen att Svartenbrandts dotter hämnas sin gruvliga uppväxt. Genom att näcka i Slitz. Hur tänkte hon då?

Vissa ord har ju en tendens att förändras över tid, just nu känner jag att jag inte riktigt hängde med på "hämnd".

Den härliga, härliga spriten

Utan alkohol i fem månader försmäktar jag i Vasastaden. För att distrahera mig själv sysslar jag lite med ett hobbyprojekt - en bok om alkohol.
Så nu undrar jag lite löst:

Vad gillar du med alkohol? Vad är det bästa med alkohol? Sköna minnen?

Gödsla med era åsikter, tack!

Antichrist

Jag gillar Lars von Trier. Och jag är nästan alltid arg på honom. Med något undantag bygger alla hans berättelser på mannen och kvinnan som varandras antagonister och premissen att kvinnan måste offra sig för mannen. Ofta berör det starkt och blir slag i magen. Det är genomtänkt, vågat och tankeväckande. Och jag har alltid frustrerats över Varför kvinnan måste offras? Vad får honom att så totalt misshandla sina karaktärer. Hittills har vi inte fått någon förklaring.

Antichrist utgör egentligen inget undantag, men all moralpanik kring den har, tyvärr, avlett det mesta av analysen.
Jag är inte avundsjuk på jobbet att recensera den - det känns omöjligt. Jag kan inte avgöra om den är bra eller dålig men jag kan hävda att den är sjukt intressant för oss som följer Trier.
Fotot får högsta betyg. Det är så vackert så man går sönder. Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg är lysande.
Dialogen är kanske ett pekoral. Och dramaturgin är banal.
Det är, som sagt, symboliken som intresserar mig. Kvinnan offras ännu än gång men den här gången anar jag mer av en förklaring.

• Det kan vara så att kvinnan offras för att hon är av naturen ond.
• Det kan vara så att kvinnan offrar sig för att kulturen och historien får henne att tro att hon är ond.
• Det kan vara så att hon offras för att naturen är ond.
• Det kan också vara så att Trier skojar lite. Egentligen bara vill provocera oss och fnissar i smyg.
• Kanske vill han bara säga att det är en dålig idé att terapeuta en nära anhörig...?

Jag måste fundera lite på detta. Intressant var det i alla fall. Jag skulle mer än gärna dela ett par flaskor vin med Lars von på en öde ö.

/Jag tycker verkligen att det ser helt orealistiskt ut när folk har könshår i filmer numera. En iakttagelse som roar mig./

Din hemlighet är inte säker hos mig

En granne levererade precis ett A4 i brevlådan. Hon ska ha överraskningsparty för sin 40-årige make. Hon ber om ursäkt för ev oväsen som kan uppstå berörd kväll och ber oss att inte avslöja festen.
Hon avslutar med TVÅ GLAS CLIP ART!
Jag mår inte bra. Alls.
Och ruvar på hämnd.

Point of no return

Jag är gravid. Och det är helt för sent att ångra sig.

Jag har aldrig längtat efter barn. Redan vid 27 hade jag fattat beslutet att aldrig skaffa några och därefter egentligen inte funderat speciellt mycket över det. Jag tror att jag saknar något hormon eller så. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. De allra flesta älskar ju, som bekant, barn och djur. Jag gillar vissa barn och vissa djur, men jag har liksom inte något vidare tålamod. Folk som skaffar barn blir tråkiga och pratar mest om små saker och drabbas av moralpanik. Framför allt tycker jag att äggsjuka kvinnor beter sig irrationellt och otäckt. En gång bodde jag ihop med ett exemplar som "inte trodde att man känner sig som en riktig kvinna om man inte fött barn". Senare i livet vet jag att hon genomgick ivf-befruktning istället för att adoptera när hon inte kunde få barn. Den sortens kvinnor skrämmer mig. Och jag dem.

Men när jag började närma mig 40 hände något. När jag gjorde min sista abort - ödets ironi har nämligen, orättvist, begåvat mig med en katts fertilitet - sa läkaren med uppriktig förvåning: Eftersom du helt tydligt inte vill ha några barn kanske du ska överväga en mer permanent lösning...
Plötsligt lät det förfärligt. Respektlöst på något sätt. Och ganska långsamt började jag omvärdera...

Jag kan inte påstå att det här har varit ett enkelt beslut. Jag har letat och letat efter moderliga, ljuva drag hos mig själv, men jag har bara varit ambivalent och ful. Jag vill skrika till främlingar på stan: jag är inte tjock, jag är gravid ditt as!
Och jag erkänner: jag har ångrat mig. Massor av gånger har jag ångrat mig och varit arg över att jag har svikit mina ideal. Helst hade jag velat adoptera, men vår minst sagt bohemiska livsstil utgör oöverstigliga hinder.
Och jag vill påpeka att jag skulle kunna döda för ett par glas vin.

Men...
... igår var jag på ultraljud. Jag är kär. Helt sanslöst förälskad i två decimeter barn. Han var så oerhört krånglig. Vägrade ligga still. Vägrade vara med på bild. Vägrade räta ut sig. Han tumlade runt som en räka. Undersökningen tog evigheter och läkaren blev till sist tvungen att skratta. Det där, tänkte jag, det är min son det.
Jag längtar fortfarande inte efter barn, men nu jag längtar efter mitt barn. Han är redan söt ska ni veta.
Tack alla ni som orkat med mina ångestar och lyssnat på mitt bortskämda svammel under första hälften av den här graviditeten /Sophie, Egon, Kentson, Cicci, Ylvis, Johanna, Eva, Sabina, Annica/.
- Jag är glad nu.

Jag får säkert orsak att återkomma i ärendet, men det här är ingen jävla mammablogg. Så ni vet.

Tid för eftertanke

Jag läser Mats Strandbergs "Bekantas bekanta" och försjönk redan efter femton sidor in i mitt nittital. Cobain, Veckorevyn, Gildas, Spice Girls, A-bar, bekräftelse genom jobb, måndagsklubben, Hannas, Ibiza, Söder, rave, kort kjol och byxor som rimlig kombo, zig-zag-bena, knästrumpor, tre kronor... Som en blixt från klar himmel drabbade det mig!
Ett minne från nittitalets mörkaste gravkammare: flertalet gånger har jag gått ut och festat i jeans, kängor och bikinitop!

Ni anar inte hur jobbigt det är att vara jag.

Internationella Gubbdagen & språkvård

I dag ska jag rösta och kolla tennis. Dessutom har jag och min man lovat vår försäkringsmäklare att följa med honom på Springsteen i kväll.
Väldigt gubbiga aktiviteter allt detta.
Som en hyllning till gubbig svennighet övervägde jag ett tag att rösta på moderaterna eller sossarna ett tag. Men det finns gränser för hur mycket man måste matcha.
Fi får skänka ett rosa skimmer över det gubb-grå.

För övrigt stör jag mig oerhört på de senaste årens eskalerande användning och felanvändning av [sic!]. Det måste bli ett slut på detta. Sic ska användas mycket sparsamt emedan det lätt kan tolkas som att avsändare tror att mottagaren inte är intellektuellt mottaglig. En del, framför allt unga, människor verkar använda det utan att veta vad det betyder. De lägger till det när de tycker att något är "helt galet". Ungefär som att de tänker att det betyder "sick". Tror jag. Men varje gång jag tänker så blir jag så generad att jag förtränger det.

Sic, lat. "ja"; "så", (i sin originalform: sicut) ord som används för att bekräfta något som är osannolikt eller till synes felaktigt. Det kan till exempel användas i citat för att upplysa om att stavfel, grammatikfel eller liknande härstammar från källan. Det vill säga, att det inte är den som citerar som har gjort felet, utan att felstavningen är exakt återgiven från originalkällan.

Thank you for the music

Som barn ville jag gärna att min mamma skulle gifta sig med Benny Andersson. Abba var ju så bra och Benny såg så snäll ut.
I dagsläget vill jag själv gifta mig med Benny. Eller i alla fall på något sätt hylla honom - och det sker väl kanske inte bäst genom äktenskap måste jag erkänna.
Det är bara så jävla skönt de där få gångerna man känner att folk faktiskt gör något. Skillnad till exempel.
Ni röstar väl senast i morgon? Hm-hm?

@gudschy "Jag säger bara "mama mia"!
- Twitter 5/6 - 2009

Onödiga existenser

Det finns vissa jobb jag aldrig skulle ta. Hur illa ställt det än var. Jag skulle till exempel av princip aldrig jobba på Mc Donalds, för sossarna eller moderaterna och aldrig-aldrig i helvetet ta något som helst jobb på migrationsverket.
Vissa hävdar att de måste utföra jobb för att "försörja barnen", för att "överleva".
Personligen kan jag inte se nödvändigheten i att människorna som fattade det här beslutet absolut måste överleva.

Katter & tandvård

Var 10e svensk har inte råd att gå till tandläkaren. Jag tycker att det känns mer deprimerande än någonting annat i det senaste årets nyhetsflöde.

Regeringen ska för övrigt ta tag i problemet med herrelösa katter. De ska dock inte skjutas. Katterna alltså. "Det finns nog andra sätt att lösa problemet".

Idiotord

I går rapporterade en väninna via twitter att "finska pinnar är underskattat". Sedan dess har jag försökt komma på vad det betyder och jag håller på att grubbla mig trött på ordet underskattat. Det är ett jättekonstigt ord. Och i det närmaste omöjligt att använda. Fundera på det en stund:
Inte uppskatta tillräckligt, bedöma något som sämre än det är
Ordet underskatta är alltså irriterande relativt! Det finns ju typ inget som man med bestämdhet vågar utnämna som underskattat annat än av sig själv och sitt närområde.

• Fred? - Nix, absolut uppskattat av alla, men illa genomfört.
• Pengar? - Icke.
• Makaronilåda? - Det vet jag ju inget om. Knappast något som avhandlas offentligt.
• Jag själv? - Personligen tycker jag ju det, men det finns de som...

Och så vidare.
Ordet antyder liksom att man kan använda det generaliserande, men egentligen kan man bara säga typ "jag tycker att Sverige är underskattat".
Det jävla ordet luras ju. Idiotord.
Tack för att jag fick prata om detta. Nu måste jag jobba.

Andra idiotord: rättvisa

Skrattar så tårarna rinner

Jag skrattade högt för mig själv första gången. Och efter hand blir den bara roligare.



/och lite extra kul eftersom jag "bara älskade den" när jag var 14. Jag tyckte att den "såg så mystisk ut" - det tycker jag nu också!/

Färgstarka föräldrar

Jag läser Mian Lodalens Dårens Dotter. Den är bra och igenkänningsfaktorn är hög. Däremot måste jag erkänna att jag kräks på böcker som handlar om pappor. Det känns som var och varannan hel- och halvkändis under den senaste femårsperioden har vaknat upp och tänkt:
- Nä, om man skulle ta och skriva en bok om sin farsa...
Hur blir det så?
I min uppväxt var det mamman som var "dåren".
- Man kanske skulle ta och skriva en bok om sin mamma...?