Rosor

Efter en olycklig incident 1998 finns en tyst överenskommelse mellan mig och min man att han inte köper blommor åt mig. I går bröt han tioårssviten och kom hem med rosor och ett blygt leende.
- Jag kunde inte låta bli att köpa dem, sa han, de är som du.
Vikket fjant, hann jag tänka och öppnade papperet med komplett förbrylling som spontan reaktion.
- Är de som jag??
- Mmm, svarade Olle och nickade mot mina fötter.


Efter fjorton år verkar han ha bättre koll på mig än jag. Tryggt.

Alien

- Det här är inget litet barn, konstaterade läkaren vid det senaste ultraljudet.
Eftersom jag är ett förhållandevis mycket gammalt exemplar kollas sådant nogsamt upp. "I min ålder" (jag får höra det mycket numera - men alltid till min fördel) föder man ofta väldigt små barn.
Men tydligen är jag på alla vis atypisk. Risken för mig att föda ett barn med Downs var inte större än för en 25-åring, mina värden är på topp, ungen är stor - och är, har det visat sig, helt odisciplinerad. Redan.
Han ligger sällan stilla och vägrar låta sig fotograferas. Det senaste är att han visat sig helt ovillig att vända sig rätt och inta förlossningsläge. Jag klandrar honom inte: det verkar ju rätt värdelöst att hänga upp och ned i trångt utrymme. Däremot kan jag inte påstå att på något sätt njuter av det. Så klart för den överhängande risken för kejsarsnitt, men framför allt så är det inte skönt. Inte alls. Han har rullat ihop sina imponerande 2,6 kg under min vänstra revbensrad. Huvudet trycker han mot bröstbensspetsen, han skjuter ryggrad och rumpa mot mina revben och har även krånglat in en fot under sig själv med vilken han pricksäkert och målmedvetet sparkar mot min lunga. Allt fokuserat till min vänstra sida. Då och då gör han krokodilika dödsrullningar och gör sitt yttersta för att jobba sig längre in i tryggheten i de vänstra inälvorna. Hela den, minst sagt, imponerande magen lyfter sig som en sufflé på ena sidan och gör delfin-vågor.
- Visst påminner detta om något bekant?
Jag kanske slipper kejsarsnitt ändå...?

//Ripley

Fitta

På förekommen anledning lägger jag ut en gammal text om det kvinnliga könsorganet. Egentligen är det upptakten till en bok om systerskap som aldrig riktigt blir klar.

- Hrmm öh ursäkta mig öh toc-toc-toc öh nu då? är den på?
Ursäkta, jag, hrmöh alltså:
Jag är här för att hävda min rätt och kräva något tillbaka.

- Sedan en längre tid är det något som gnager mig. Det handlar inte bara om att jag är berövad något. Det handlar om ett slags logiskt felslut. Jag talar om fittan. Det kvinnliga könet.

- Hur kommer det sig annars att fitta är synonymt med jävla kärring, äckel, ett riktigt starkt ord när man är RIKTIGT förbannad, den starkaste svordomen, jävla idiot, extremt hat etcetera. Allt enligt en icke helt vetenskaplig undersökning jag gjort. Det kvinnliga könsorganet är sålunda förknippat med känslor hämtade ur våra allra djupaste och Öhrm...så att säga själslösa gravkammare.

Konstpaus.

- Jag har försökt finna en orsak till detta lexikala jätteskutt. Och jag tror att man bergis kan finna svaret lite varstans. I religionen, i filosofin, i stjärnorna, i samhällskunskapen eller varför inte ekonomin. Kort sagt där man vill söka.
- Men! Frankly my dear, I don´t give a damn. Jag är inte här för
att tillhandahålla några svar. Jag är här för att markera. Och jag vänder mig till Dig Man som skriker ”förbannade fitta” efter den kvinna som nobbat dig på krogen.
- Vad menar du? Är det inte, just, fitta du är ute efter från början?
Jag begriper inte.

Jag vänder mig till Dig Kvinna som, med smädelse i rösten, väser, fitta, om din ovän.
- Föraktar du, och tar avstånd från, ditt eget kön så till den grad?

Och Du Man som anser att det lägsta betyg du kan ge en annan man är ”fitta”.
- Vad menar du? Är det sämsta du kan tänka dig om en man att han är av kvinnligt kön? Är det kuk du vill ha? Är alla män som kallar andra män för fittor homosexuella? Ursäkta en blondin men det är ytterligt förvirrande.
Men Du, kvinna. Du som använder ordet fitta som det mest kränkande som kan sägas om en man.
- Du måste skoja!?

Kommer du allt som oftast på dig själv med att säga ”jag har bara killkompisar. Killar är så himla enkla att ha med å göra. Tjejer bara skvallrar, är elaka och missunnsamma”?
Då kan jag med största sannolikhet ställa diagnosen ”indoktrinerad av manlig fördom”. Nästa gång du känner att du med hela ditt hjärta hatar någon kan du väl testa din lungkapacitet med ”DIN JÄVLA KUK”.
- Varför ska det bara vara positivt att ”ha stake” och ”kuk”. Nå´n jävla jämlikhet får det va.
Min begäran är varken diskret eller anspråkslös. Däremot självklar och direkt.
Det är fitta i mig och jag kräver att återfå mitt kön. Ge hit min fitta.

Tack för ordet.

Applåder.

Text: Jag
Bild: My Yttermyr

Att sätta ord på det

En vän berättade i går om en tandvärk som var så djävulsk att han ett tag:

"övervägde att ta en tång och rycka ut tandjäveln själv"

. En mycket bra beskrivning. Den är lätt att relatera till. Min mamma, kollektivt på väg till Stockholm från Örebro, messade i morse:

"Hatar alla djävla kärringar som måste ha matsäck. Smask och slafs och stank! Tror att de tagit ledigt från f-kassan och AF.".

Också en lysande enkel beskrivning på något lite mer abstrakta känslor än tandvärk.
Äh, tänker ni som är läsvana (det är därför ni hänger här nämligen), bättre prestationer ser man väl hela tiden?
Ja, det gör vi. Men framför allt sämre. I hela registret från "fy fan va jävla skitont det gör", "jag hatar den jäveln" till fysisk misshandel och stenkastning. Och det slog mig - vilken oerhörd lyx det är att ha ett språk. Jag har blivit läst för, skrivit och läst så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har lärt mig att kräva människor på motiv och mening. Framför allt gör jag mig i stort sett alltid förstådd. Ofta kan jag hitta metaforer för att kommunicera över, under och utom mitt fack. Kanske är det därför jag nästan aldrig känt mig ensam. Kanske är det därför mitt behov av sociala sammanhang är lite mindre än andras.
/Eller så har jag bara Asperbergers, det ska jag låta vara osagt/
Bland det första mina föräldrar lärde mig vara att sätta ord på rädslan. Monstret fick heta något. Till exempel Dracula eller Jokkmokksjokke. Och lite senare i livet; pöbeln. Sen försåg man skräcken med beskrivningar: Jokkmokksjocke: basröst, Dracula: huggtänder, pöbeln: brist på ifrågasättande. Och toppade med åtgärder: Pappas famn, vitlök och till pöbeln säger jag: mitt kautschuck mot er verklighet.

Jag drar här en mängd relativt enkla exempel, men ponera att dina känslor är verkligt abstrakta: du gör allting rätt men blir inte älskad ändå, människor ser dig inte, du är maniskt depressiv, du saknar något du aldrig haft, människor skövlar regnskog fast de vet att det är lika med döden och ingen, säger ingen, förstår din frustration. Då måste det ju vara lätt hänt att man slår sönder saker och människor.
Jag tycker faktiskt inte att det är så konstigt.

Lurt

Jag utgår från att mina läsare är kultiverade, civiliserade människor och att ni helt enkelt inte ser Kändisdjungeln.
Men jag måste kommentera att det är något lurt. Det ser ju inte ett dugg ut som djungel. Det är för väl ljussatt, ingen vind, inget som flyger, deltagarna svettas inte, programledarna refererar hela tiden till "här i djungeln" och allt ser jävla iscensatt ut. Lurt.
Bergis är de i en studio i Värtahamnen. Jag tänker gå till botten med detta.
- Nä det tänker jag inte alls, men lurt är det.

För övrigt hade det varit kul om hovreportern hade fått in varan-penisen och får-anuset samtidigt - då hade hon kunnat leka med maten.
Hepp.

Jannike Björling - kändisjournalistikens år 0

Bred familjeunderhållning i tv 4 är synonymt med kaskadspyor för mig. Jag blir i sanning fysiskt sjuk av det. När det visade sig att Jannike Björling skulle vara med i "Kändisdjungeln" på fredagar beslutade jag mig för att göra ett undantag och käka åksjukepiller.
Jannike är nämligen en av de mest fascinerande svenska kändisar jag vet.
Av två skäl.

• Det ena är att hon ingick i min bekantskapskrets under ett par år. Hon var en högst ordinär person varken mer eller mindre. Ganska rar. Ganska kvaddad, men en helt vanlig tjej - snygg utöver det vanliga.
• Det andra är att jag läste medie-och kommunikationsvetenskap på Uppsala Universitet och Poppius Journalistutbildning ungefär samtidigt. All teori kring populärkultur som bankades i oss gick att applicera på frk Björling. Alla etiska råd kring hur man som journalist skulle behandla människor, kändisar eller ungdomar var satta på undantag.

Jag har alltid valt att tänka på Jannike Björling som kändisjournalistikens år Noll i Sverige. Hon var först med att vara känd för egentligen ingenting, hon var först med att vara avskydd för ingenting och alla regler bröts. Redan som tonåring tilläts hon haspla ur sig den ena efter den andra dumheten i våra, på den tiden väldigt genomslagskraftiga, medier. Inte så unikt i dag - och Jannike var startskottet. Jag utgår från att hatet genererades av att hon helt sonika "mördade tomten". Hon blev snabbt beviset för att folkets hjälte Björn Borg var en knarkare med förkärlek för snygga unga förortsbönor med tveksam bakgrund. Och hon verkade inte ens klädsamt tacksam.

Jag vet inte om jag ska vara ledsen över eller tacksam för att jag faktiskt fått en möjlighet att se den här typen av hat på nära håll. Det är i alla fall en erfarenhet.
Jag lämnar er med en anekdot: Jag, min kille, Jannike och hennes kille befinner oss på vårt hotell på Kreta i mitten av 90-talet. Vi är upptramsade, dricker drinkar, spelar yatsy och beter oss som väl helt enkelt som 20-plussare på charter. En vanlig familj från en svensk småstad sitter bredvid och kvinnan i familjen är i själen upprörd över att "fnasket spenderar Björn Borgs pengar på sprit". Sen går hon och hämtar kameran för att "fotografera lite för att kunna sälja bilderna och få ihop till semestern". När Jannike får höra detta hugger hon min kamera och fotograferar högljutt "äckliga svenska turister" och undrar om det kan generera några stålar.
Bilden har jag kvar. Och den säger mer en tusen ord. Bilden av svenskt hat.


Jag är helt säker på att kvinnan med de vitnande knogarna var en av alla de som ringde "Kändisdjungeln" i går och önskade att Jannike skulle begravas levande med äckliga djur. Man ska nämligen aldrig underskatta pöbelns rätt till livslångt hat.

Fredag - och jag har skitmycket att göra

Lite på sidan om försöker jag uppbringa ork att skriva min D-uppsats som inte blev klar 1997. Den handlar i stora drag om web 2.0, virala kommunikation och demokratisering. I rätt många av mina intervjuer framkommer att folk gärna skulle vilja få prata om och referera till sina jobb när de kommunicerar. Typ berätta anekdoter, kritisera och förmedla. Samtliga jag intervjuat är dock väldigt oroliga för detta. De har "en känsla av" att det inte är ok, de har hört talas om folk som "fått skit för det" eller typ "så gör man inte". Vissa arbetsplatser har en uttalad policy, men de flesta behöver inte det. Folk är generellt rädda för att uttala sig på något sätt som kan stöta arbetsgivaren. Till och med anonyma bloggare.
Och det här är egentligen bara vad folk främst är rädda för att uttrycka i sociala medier. Sen bara fortsätter det; släkt, vänner, politik... och så vidare. Och oron är hela tiden abstrakt. Få har något förslag på vad som skulle kunna drabba dem utan det handlar mer om "en känsla av", "det finns oskrivna regler" och "så gör man inte".

Jag utgör inget direkt undantag. Förr tänjde jag en del på gränserna och fick, naturligtvis, stryk. Nu bloggar jag fegt och halv-anonymt.
Frågan är: behövs det verkligen uttalade diktaturer för att stuka folk?

Om ni undrade...

I dag är jag mycket försäkringskasserelaterat skör och terapeutar mig själv med att svara på ego-frågor från Kim.
Det tycker jag ni kan göra också.









MITT EGET TREVLIGA SJÄLV

1. Namn – Beatrix i detta forum, men också känd som Anna-Sara
2. 
Bor – Vasastan - ett stenkast från city

3. Syskon – i uppsjöar. Typ sex-åtta stycken (beroende på hur man räknar) spridda land och rike kring

4. Ålder – 40 utan plus

5. Född – december

6. Ögonfärg – mörkblå

7. Längd – 165

8. Skostorlek – 35
9. Höger eller vänsterhänt – höger

10. Stjärntecken – skytt (egentligen ormbärare - men få har nog koll på astrologi för att hajja vad det är)

11. Hårfärg – mellanblondish

12. Födelseort – Östersund

DAGENS

1. 
Låt – Sophie B Hawkins: Don´t stop swaying

2. Saknad – ansvarsfrihet 

3. Kläder – gamla hippiebrallor, linne och mammatunika. Sandaler och Evas gamla kofta när jag går ut
4. Smink – orkade inte
5. 
Underkläder – vita bomull

6. Mat – pestobakad lax till lunch, pasta med tomatsås och spenat till middag

7. Köp – sparkdräkt i eko-velour till Nisse-Nim

8. Göra sen – börja kolla andra säsongen av True blood

9. Godis – mandlar i mjölkchoklad och kanel

10. Pinsammaste – fick sammandragningar på Drottninggatan och fick stå stilla som ett fån var tredje meter

SVARA ÄRLIGT


1. Tycker du om att plocka svamp – icke
2. Tycker du om godis – främst choklad och söt lakrits
3. Hur många gånger i veckan äter du godis – normalt sett varje dag, mer sällan nu av hänsyn till min ofödde son

4. Äter du oftast nyttig mat – jorå

5. Är du stark – oerhört

6. Var någonstans på kroppen har du mest muskler – ryggen
7. Tycker du att du själv är söt/snygg – nä, ser mer kul ut, men inte direkt missnöjd
8. Du ger mycket komplimanger till andra – ja! Jag gillar min omgivning

9. Är du nöjd med ditt förnamn – ja, mycket

10. Du tycker att du själv är smart – intelligent - ja, smart - nej
11. Vad är det sämsta hos dig – bristande tålamod och ödmjukhet och styvnackad stolthet
12. Vad är det bästa hos dig – jag är oerhört lojal och principfast
13. Har du bra självförtroende – god självkänsla, vacklande självförtroende
14. Hur många timmar om dagen sitter du vid datorn – åtta, tio i snitt
15. Du tycker om att vara med killar – i princip inte. Jag ligger med dem dock

16. Känner du dina grannar – nej, undviker i mesta möjliga mån

17. Vad har du för färg på dina underkläder – mest vitt och svart

18. Svär du ofta – nej
19. 
Spelar du något instrument – inte nu. Piano när jag var yngre

20. Vilka sporter/aktiviteter har du gått i – basket när jag var yngre innan jag växte ifrån det eller snarare innan de andra växte om mig, handboll, balett, jazzdans

21. Har du några tatueringar – nix! Ett faktum som gör mig unik i min generation
22. Har du några piercningar – nix! Ett faktum som gör mig unik i min generation

23. Hur många gånger tittar du dig i spegeln per dag – ingen aning. Troligtvis varje gång jag passerar en

24. Tycker du om djur – djur? Eeeh... katter och hundar typ. Djur i största allmänhet är inte så tilltalande

BRUKAR DU…


1. Sova – alldeles för lite - min Akilleshäl

2. Ta mediciner du inte borde ta – nej

3. Röka – nej

4. Snusa – nej

5. Dricka – det var frukansvärt länge sen, men jag är förtjust i alkohol - absolut

6. Skada dig – nä

7. Klä dig i svart – helst inte. Feg kärringfärg. 
Men jag halkar dit nu och då
8. Hata folk – nä, det är så sällan att jag minns gångerna i detalj

9. Lita på folk – nix
10. Drömma mardrömmar – hela tiden sen jag blev gravid - det är tydligen vanligt. Annars sällan
11. Gå i kyrkan – ja

12. Vilja dö – inte oftast, men ett par gånger på sista tiden

NÄR…


1. Åt du senast – 30 minuter sen

2. Läste du ut en bok senast – i förrgår
3. Köpte du något senast – idag

4. Svor du senast – lunchtid

5. Sjöng du senast – as we speak
6. 
Klagade du senast – oavbrutet hela dagen

7. Klantade du dig senast – minns inte. Ett tag sen alltså

HAR DU…


1. För många vänner – nej, verkligen inte. En mycket fin och lagom skara

2. Förföljelsemani – inte längre

3. Någon annan psykisk sjukdom – i lättare former: panikångest och pöbelallergi
4. Skadat någon – ja

5. Färgat håret – på elitnivå

6. Egen dator – en lappis, två stationära

7. Gjort bort dig rejält – tveklöst. Senast november 2008

ÄR DU…


1. Snäll – ja, i ordets rätta bemärkelse
2. Snygg – i rätt belysning

3. Söt – näää

4. Lång – nej
5. Kort – nej

6. Klantig – nej

7. Tönt – nej

8. Tjock – i skrivande stund: jepp, mycket
9. Smal – ja

10. Romantisk – jag vill ju tro det, men det finns många som inte håller med

Tjat-fia!

Min man kom hem sur som ättika igår.
- En blond jävla idiot cyklade rakt ut i vägen framför mig här utanför. Det kunde ha gått helt åt helvete, men hon bara log som en idiot. Och vet du vem det var? Det var hon: jobbiga tjat-fia som alltid är med i tv.
- ??
- Jomenduvet. Hon - coachen.

Helt klockren beskrivning av Mia Thörnblom. Dumleende tjatig jävel som prenumererar på tv-soffa-tid.

Joråsatte

Min mor och min bror är bosatta i Örebro sedan ett gäng år. De hävdar envist att örebroarna är ett släkte för sig och att stan är typ "lite speciell".
Om Christer Öst är representativ så börjar jag ana vidden...

Svinångest

Men hur i helvete kan Akademiska Sjukhuset i Uppsala inte veta hur mannen som dött i svininfluensa har blivit smittad!? Jag har ju sett hur det går till: House skickar ut två underhuggare som gör inbrott och listiga upptäckter. Jag är besviken.

Normalt sett är jag helt obrydd av sjukdom. Jag är ett starkt exemplar som blir förkyld max en gång om året. Förra gången jag blev sjuk var det fem år sedan sist.
Jag lever efter den enkla regeln att så långt det är ekonomiskt möjligt inte skaka hand med folk (barbarisk sed) och i övrigt helt enkelt försöka bygga immunförsvar efter alla konstens regler. Det vill säga: leva helt normalt.
Nu är situationen lite annorlunda. Unga friska människor blir apa(hoho)-sjuka i svininfluensan och jag är numera ett värddjur och har den lille parasiten att tänka på. För den som tvivlar kan jag säga att det är ett tungt jobb redan utan lunginflammation. Det hela förvärras av det faktum att jag har förtur till vaccin. Vissa tycker nog att det låter toppen, men själv är jag skeptisk. Jag är ingen förespråkare av vaccin och väldigt misstänksam. Enligt uppgift "ska vaccinet inte påverka barnet". Vad betyder det liksom? Vissa av dem som är några år äldre än jag känner sig nog rätt drabbade av Neurosedyn - som också skulle vara väldigt bra för gravida kvinnor. Jag är inte helt imponerad av den västerländska medicinen - även om jag absolut tillskriver den en del gott. Till exempel Dr House.
Var är han när han behövs?
Jag har ingen lust att vara en stissig influensarädd. Det klär mig inte.

En törst i natten

Det är nog en månad sen jag sov en hel natt. Någon typ av graviditetessymptom driver mig upp ur sängen - det finns en uppsjö att välja mellan och alltid något att klaga på. Halsbränna, kramp i vaden, barnet hickar och så senaste nytt: TÖRST. Jag vet att majoriteten av mina läsare inte har varit eller kommer att bli på smällen, men jag kan informera att i slutet av grossessen inträder en törst som är att jämföra med den man kan uppleva under en förfärlig baksmälla eller magsjuka. Att dricka lämnar en i princip otillfredsställd. Jag tror att det är så här det känns att vara vampyr.

Nattsuddet har i sin tur lett till en hel del märkligt tv-tittande.
Här är lite nattliga tv-funderingar:
Jag vet att jag verkligen uppriktigt en gång i tiden tyckte att Ally McBeal var en kul serie. Hur är det möjligt? Jag vet också att jag, och hela befolkningen, tyckt att Cosby var helhärligt. Var vi tillfälligt under rymdmonsters hjärnmanipulation på 80-talet? Night Rider saluförs som "erotik" i genre-förklaringen på min box. And speaking of wich: porr fungerar inte alls på mig - jag blir varken upphetsad, generad eller arg. Jag har upptäckt att porr har samma effekt på mig som biljakter - jag stirrar tomt ett tag och undrar om det ska bli någon handling. Hittills har jag kammat noll.
Jag har kommit fram till att jag känner mig sorgsen över att jag aldrig distanslöst börjat följa Xena Krigarprinsessan. Det verkar ju vara en alldeles underbar serie. Är det någon där ute som vet något om den? Den måste ju gått för evigt. Spelas det in nya avsnitt eller hur funkar det?
Jag har sett hela Iron Man och hela Girl in the park uppdelat på sex-sju nätter och inte i kronologisk ordning.
Är det för övrigt någon son inte sett varje avsnitt av Fraiser, Vänner och Seinfeld minst två gånger?
Sist, men inte minst, känner jag mig redo för att någon kanal ska börja visa Pantertanter igen. Och lite sköna gamla deckare och sci-fi från min barndom. Typ Kodjak och Månbas Alpha. Jag menar: ingen vittnar om att hel natts sömn väntar de närmaste året...

Mental notis: måste skaffa tv 400.