fredag 30 januari 2009

allt är uträtt

118100 har sagt sitt:
Hans Wahlgren ÄR skådespelare.
"Hans Wahlgren är en svensk skådespelare, textförfattare och sångare. Han har fyra barn, Niclas Whalgren, Linus Whalgren och Pernilla Whalgren som all är skådespelare, samt bankmannen Peter Whalgren.".

Så var det utrett och redovisat. I natt kan vi sova gott.

torsdag 29 januari 2009

skådespelaren hans wahlgren

så fort familjen wahlgren-schollin kommer på tal (rätt ofta alltså) så finns det vissa fakta man helt enkelt inte kan låta bli att veta. Hur lite man än vill veta. Helt enkelt eftersom man är matad med dem sedan barnsben.
  • Det finns fyra barn Schollin-Wahlgren.
  • En av ungarna har "ett vanligt jobb", men ingen vet vad han heter.
  • Det finns ca 20 barnbarn Schollin-Wahlgren och man förstår vad som menas - Vi kan aldrig bli kvitt dem.
Men framför allt verkar alla veta att pappa till det hela är skådespelaren Hans Wahlgren.
Det sitter som ett rinnande vatten. Jag har sett det tusen gånger.
Namn: Christina Schollin
Gift med: Skådespelaren Hans Wahlgren.

Men nu undrar jag - är det någon som faktiskt sett skådespelaren Hans Wahlgren i någon roll!?
Som skådespelare?
Eller är allt en kupp? En femtio år lång skröna?

onsdag 28 januari 2009

saker som plågar mig

mannen som satt bredvid mig på bion i fredags kom för sent. Tio minuter in i filmen trängde han sig fram, satte sig självklart ner och tog upp en hamburgare! Finns det ingen lag mot det?!

Mangeln i vår tvättstuga är trasig sedan en månad tillbaka. Något geni har kört ett stort frottélakan som har fastnat i den. Jag har inte sett några tecken till lagningsförsök och mitt förråd av manglade lakan börjar ta slut. Jag mår inte bra. Alls.

Varför spottar män på gatan!? Helt ogenerat harklar de sig äckligt mitt på öppen gata och spottar. Som om det är deras förbannade rättighet. Det fascinerar mig att folk har sådan brist på uppfostran. Kan de inte bara tvångsdeporteras till någon bur på Skansen?

tisdag 27 januari 2009

fina vänner

i dag fick jag en skitsnygg retrostuff-mössa från restrostuffs chefsdesigner. Den kom på posten. Helt oombedd. Vad glad jag är. Vad fina vänner jag har.
Tack My!

Jag vill för övrigt påpeka att detta inte är någon jävla modeblogg.

måndag 26 januari 2009

som hemma

jag och Johanna har varit och sett Klungan. Så jävla kul. Och hela tiden tänkte jag att alla ser ut som min farsa och rör sig som Olle dansar. Tryggt.

helomvändning!

jag startade denna dag som heligt jävla förbannad. På det där klassiska viset med en åder i pannan. Föremålet för min oömma låga var en dum människa. Varken mer eller mindre. Vädret är orimligt och jag har en miljon brådisgrejor att göra. I jobbet och privat.
Så plötsligt - och ljus varde - kom jag på:
Sis kommer hit i eftermiddag! Vi ska ju på Klungan! Jag fick biljetter i fölsis. Va skönt att man kan glömma och komma på en sån sak! Fan va roligt allt känns nu. Nu är jag riktigt, riktigt glad!

söndag 25 januari 2009

i brist på kreativitet...

...antar jag Esters utmaning.

10 Första
Första bästa kompis Anna Sofia Stigsdotter Jansson, granne i Uppsala och Östersund
Första bil Har varken bil eller körkort. Fast jag har faktiskt ägt två bilar på papperet. Båda gav mig omåttliga besvär.
Första kärlek Anders Pehrson. Jag var 14.
Första husdjur Ett svart marsvin som hette alla namn jag tyckte var fina: Snövit, Maria, Törnrosa, Veronica och så vidare.
Första semester Till mormor i Helsingborg eller pappa i Östersund kan jag tänka.
Första jobb Skrev kuvert och listade adresser åt universitetet i Uppsala. Jag var 13 och sumpade alltihop.
Första köpta skiva Jag tror det var Abba Arrival. Den första skivan som påverkade mitt liv var Prince 4 u, ett par år senare.
Första piercing Har inga.
Första konsert Ebba Grön & Dag Vag på Barowiak i Uppsala, jag var elva tror jag.

8 senaste
Senaste alkoholdrycken Café Culture Pinotage.
Senaste bilfärd Från hemmet till tv 4, Gärdet.
Senaste filmen du såg Misstänkt med Cher.
Senast ringda telefonsamtal Lillebror Mike.
Senaste bubbelbadet I går.
Senast spelade CD-skiva Farinelli il castrato.
Senaste gången du grät Under ett enmansfylleslag hemma hos Michanek.
Senaste måltiden Svamprisotto med mycket parmesan.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar Dejtat? Vad är det ijenklien?
Blivit arresterad Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det Nej.
Busringt till någon Som fan.

7 saker du har på dig
1. Over-sized herrjeans g-star
2. Svarta trosor
3. Blågrå tröja
4. Grårandig väst
5. Fårskinnstofflor
6. Svarta strumpor
7. En vit snodd som förvandlat lugg till ful 80-talfrilla
- det här är ingen jävla modeblogg!

6 saker du har gjort idag
1. Vaknat och somnat igen.
2. Pratat länge i telefon med My.
3. Tagit mina vitaminer och min homeopatmedicin.
4. Bokat och avbokat träning.
5. Bokat och avbokat bio.
6. Jobbat.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Duschkräm som Kristoffer köpte åt mig i NY - Caramel Apple.
2. Nässpray.
3. Tempursängen.
4. Mina böcker.
5. Ett par Indian Rose-jeans från 2002.

4 personer du kan berätta allt för
Annica -- -- --

3 val
Blått eller rött? Rött
Sommar eller vinter? Sommar (så vida vi inte snackar riktig vinter för då är det lite tveksamt)
Choklad eller chips? Choklad

2 saker att göra innan du dör
1. Skriva en roman.
2. Komma över min dödsångest.

1 sak du ångrar
En lägenhetsaffär.

4 personer du vill ska göra samma blogginlägg
Egon
Mamma Mo
Frau Anna
Stortrosa

Och en bonusutmaning till Bojje

lördag 24 januari 2009

allt är sig likt

jag väljer att inte skriva något om pinsamt mediokra Changeling som jag såg igår. Den var inte ens tillräckligt dålig för att trigga igång något. Bara långtråkigt. Googla den riktiga storyn i stället. Den ÄR intressant.

I dag ska jag vara stureplans-änka och gå hemma och pyssla och lyssna på den musik jag vill. Och fjärrkontrollen är min bara min. Inte en kvadratmillimeter av denna kropp skall beröras av det som skulle kunna kallas väder. Jag är glad och hoppas att ni är glada. Om ni mot förmodan inte är det så rekommenderar jag klippet nedan.

fredag 23 januari 2009

värt att se nästan hur många gånger som helst

skamlöst stjäl jag detta upplägg från svartblogg.
Man blir ju så jävla glad.
Trevlig helg!

torsdag 22 januari 2009

hon sa att det är en komplimang

är det någon som ser deadwood? Inte jag, uppenbart.
I dag sa en kvinna, som jag har stort förtroende för, att jag är precis som Trixie i deadwood. Är jag det? Gillar jag det?

onsdag 21 januari 2009

katten Bengt

jag rensade min gamla dator i går och hittade bilder på katten Bengt. Jag avskyr egentligen bloggar som handlar om folks husdjur och barn (framför allt om de innehåller "gulliga bilder") och har lovat mig själv att aldrig syssla med sånt, men jag gör ett undantag för detta... Djur. Bengalkatten Bengt var min senaste, och troligtvis sista, katt. Bengaler blir ganska stora och pratiga, men Bengt var fjärde generationen katt efter det vilda originalet så han blev EXTREMT stor och gapig. Som fullvuxing passerade han tio kg i bara muskler.

I januari 2001 flyttade han hem till oss i vårt uppdaterade 1700-talstorp i naturreservatet Krusenberg, Uppsala. Han var tio veckor gammal och bara två äpplen stor. Första gången han tittade ut genom dörren hoppade han en och halv meter upp i min famn och darrade av skräck. Allt detta skulle inom kort komma att ändras. Grabben åt tonfisk och ägnade många timmar åt träning och innan vi hann hajja vad som slagit oss vägde han elva kilo och hade skaffat sig ett hundigt dominanshane-beteende. Han slet sönder dörrfoder, massakrerade sopor, dunkade huvudet i fönsterrutorna likt en efterbliven alkoholist och skrek. Från djupet av buken. Vi släppte ut honom. Inom en vecka hade han jagat bort den gamle vildkatten Hilding som haft sitt revir kring vår tomt i sju år. Inom två var sjutusen kvadrat tomt för litet. Inom en månad kom grannarna en mil bort och klagade lite över att Bengt berövat deras katt allt revir. En annan granne berättade surmulet att deras katt numer oftast valde att stanna hemma. En gång vandrade Bengt runt huset så länge att hon satt i fönstret skrikandes av skräck och bajsade på sig. Vi hade fostrat ett monster.

Folk på landet tar dock det mesta med ro och sparkade undan kattskrället så gott det gick. Hur stort Bengts revir slutligen blev vet vi inget om, men han kunde vara borta dagar i sträck. Sen kom han hem och somnade sked med oss i sängen. I bland släpade han hem en hare på hyggel. Jo, jag skrev hare.

Hösten 2005 flyttade vi till lägenhet i stockholm. Centralt. Bengt kunde naturligtvis inte följa med utan fick flytta till ett välmående villaområde i uppsala. Han fick egen tomt och ägare som avgudade honom. Och en alldeles egen hund. Det stora spörsmålet var huruvida katten Bengt och hunden Tova skulle trivas i hop. Det gick fint. Efter ett par veckor kunde de till och med drista sig till att nosa på varandra. Vintern blev en lång härlig smekmånad för Bengt och familjen Lundgren. Give or take ett par incidenter som en uppgrävd terassplanka och någon mindre fight...
Familjen Lundgrens problem satte igång när våren kom. Revir skulle utvidgas. Bengt satt skräck i katter, barn och förbipasserande. Och tog fantastiska fighter. Allt väl så. Stora katter behöver stora revir och slagsmål uppstår. Det var kattägarna i området överens om. De riktigt stora problemen satte igång i och med att Bengt startade uppsökande verksamhet. Han stod helt enkelt inte ut med tanken på att andra katter ens skulle få ha ett hem utan promenerade helt sonika in till rivalerna och spöade upp dem. Och efter hand även kattägarna. När en av dem fick åka till akuten och sys var gränsen nådd.

Vi hämtade honom och forslade honom till svärmor i halmstad där han skulle få havstomt och kaniner. Jag föreslog att han kunde jaga Gesslar. Inom en månad upprepades tidigare misslyckande och uppretade grannar krävde Bengts omedelbara avfärd.

Slutligen fick Bengt flytta hem till en gammal cowboy utanför stockholm. Bengt förfogar numera över en helt egen herrgård och ett häststall.
Jag ska inte säga att det gick smärtfritt. Det tog två veckor, hund till veterinären, fru och barn in på stelkrampsspruta, ett försvinnande och ett stort slagsmål. Men till sist var Bengan i mål.
Lovely creature, skrev cowboy Bob till mig i ett sms på väg hem från akuten. Det är äkta kärlek.
Det är några år sedan jag hörde något om kräket, men jag är säker på att han fortlöpande terroriserar sin omgivning och är lycklig.
Fan, vad jag saknar honom.
...och jag dristar mig till att lägga med en bild också. Det funkar eftersom han inte direkt kvalar in som gullig.

tisdag 20 januari 2009

lugn i stormen

i går på gymet, mitt i en sån där västerländskt stel onaturlig höftrullning, gick brandlarmet.
- Ingen panik, ta det bara lugnt, vrålade instruktören lite för gällt.
Uppmaningen var helt bortkastad. Som svensk medborgare har man varit på allt för många brandövningar för att någonsin ta ett larm på fullt allvar.
Vi segade oss surt ut under protest. Inte fan ville någon av oss linneprydda ut i kylan och huttra. Hellre brann vi inne. Jag befann mig dessutom på ett afropass där majoriteten var barfota. Jag trotsade respektlöst, vek av och hämtade mina ytterskor på skohyllan - under receptionens ogillande blickar.
Tjurigt trängdes vi i trapphuset och glodde avundsjukt på kontorsfolket som strömmade ut i dunjackor och mössor.
- Ni måste gå ut och ställa er på gatan, uppmanade sats-personalen.
Och möttes av cirka 200 uttråkade blickar och sprudlande apati.
- Aldrig i livet, svarade en förvånansvärt alert kvinna bredvid mig beredd att gå i krig, att jag ställer mig barfota utomhus.
Vi stod kvar i ett slags giganternas kamp. Den förmodade branden ägde rum fem meter bredvid oss i en restaurang. Med oroväckande stora glasrutor. Troligtvis stod vi helt idiotiskt till, men inte ens när brandmännen började strömma till kom vi på tanken att ställa oss utomhus med husets övriga innevånare. Medan brandmännen knuffade sig fram stod vi stoiskt på vår post. Ganska snart konstaterades "ingen fara på taket" och vi vände in, kalla, med ett surt "vad-vare-jag-sa" i blicken och fortsatte vår träning.
Säga vad man vill om svensken, men år och århundraden av lugn och ro har gjort oss skönt odramatiska.

måndag 19 januari 2009

tips

Yttermyrskan som är en sjukt begåvad kreatör av allt från julkort till inredning har en sida för sina egendesignade barnkläder "RETROSTUFF" här. Det är så galet schyssta grejer att jag får lust att genast skaffa mig en unge som accessoar så här på ålderns höst.

grå, grå, grååååååå

det är jämngrått i stockholm denna måndag i mitten av den ondsinta januaritiden och jag vill bara, bara sova.

I går såg jag och Martin The Curious Case of Benjamin Button och den var riktigt bra. Liksom lite hjärtskärande från början till slut. Jag kan inte direkt påstå att ångesten över tid, ålder och död försvann, men den sattes i alla fall i perspektiv. Och jag är förtjust i det lite skönt, gammaldags, sättet att episkt berätta en historia.
Filmjäveln är 2 och 40 lång och jag är egentligen helt emot så långa filmer, men det funkade. Jag gillade Zodiac (av samma regissör) också, men annars är långa filmer bara jobbiga. Jag har knappt ens tålamod med Apocalypse Now och när jag sett sagan om ringen-filmerna har jag velat börja gråta.
- Men klättra upp för det förbannade jävla berget så jag får gå hem och sova!
Men Benjamin innehöll inga onödiga transportsträckor. Den får fem anna-saror.

litteraturfronten gäller fortfarande Twilight-serien. Jag har nått fram till del tre -Eclipse. Nä. Det är inte bra. Men det är förbannat spännande och romantiskt. Det är som knark och jag kommer garanterat inte att ge mig förrän jag knarkat mig igenom alla tusentals jävla sidor som utgör detta dravel.
Och, helt internt, jag har problem med Bellas kärlek till Edward. Han är ju liksom ingen riktig vampyr. Jag anser att han är fusk och inte gör det han ska. Han framställs också som lite trist. Jag skulle vilja uppmuntra till ett slut där hon får Jake. Ja, om någon undrade hur en vuxen kvinna känner inför ungdomslitteraturens mest hypade kärlekssaga. Eh...

Vad gäller tv tycker jag, som vanligt, att inget egentligen slår Top Model. Nu när Stjärnorna på slottet är slut.

söndag 18 januari 2009

Knutsson, Marklund och näthat

Ulrika Knutsson fick precis uttala sig i Gömda-debacklet (går förmodligen att hitta på 4ans hemsida så småningom). Så fruktansvärt skönt att lyssna på en kunnig, påläst och nyanserad människas åsikter i detta ämne.
Det är fint med bloggar och bloggares förmåga att lyfta fram ämnen som media ignorerar, men i kölvattnet kommer ofta okunskap och brist på perspektiv. Och hatet. Något som skrämmer mig mer än annat i dag är faktiskt näthatet. Det är för mig helt obegripligt hur man kan ge sig hän i fanatiskt hat under skydd av anonymitet. Det är en uppvisning i feghet och brist på stolthet. Och det bekymrar mig lika mycket som gatuvåld och miljöförstöring.
Jag får för mig att det säger en del om grunden för världens tillstånd.

fredag 16 januari 2009

kreativt stopp

För att slippa jobba ett tag hakar jag på Egons utmaning. Någon kanske undrar över hur jag fungerar...?

01. Stänger du av mobilen när du sover?
Japp. Jag stänger oftast av den när jag anser arbetsdagen vara överstökad.

02. Vem såg dig senast naken?
Undertecknad. Det var så där.

03. Hur såg du ut på högstadiet?
Svarthåring, svartklädd. Ofta med trasiga jeans och väst. Obegripligt liten. 158 cm lång och 37 kg tung.

04. Hur kommer du se ut om tjugo år?
Som en gammal hippietant, misstänker jag.

05. Hur var du på dagis?
Jag gick inte på dagis. Jag sattes i någon flummig 70-talsvariant som kallades trefamiljs-system. Jag avskydde de andra barnen och var antagligen rätt obstinat. Jag gillade vampyrer och skämtartiklar mer än vad som var normalt för barn i den åldern och hade därför ganska stora kommunikationsproblem.

06. Hur är du att ha som arbetskamrat?
Det råder lite delade meningar om det. En ganska hopplös variant av petimetrig och tramsig tror jag. Så där inledningsvis brukar jag få omdömet "snobbig".

07. Har du celluliter?
Förvånansvärt få. Tack mamma.

08. Biter du på naglarna?
I perioder.

09. Har du något handikapp?
Blind på ena ögat.

10. Är du rädd för att få hängbröst?
Rädd är ett stark ord, men det är inget jag önskar.

11. Tror du att gud är en man eller en kvinna?
Om ens tro anfräts av genusfunderingar så är man nog lite fel på det.

12. Svär du?
Mycket medvetet.

13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
Jag tror det. Man träffar dem så sällan.

14. Hur homo är du på en skala 1 - 10?
Ganska lite tror jag. Jag önskar jag var det och har ägnat fett med tid åt att försöka bli lite mer homisk men nej...
Fanns det ett piller skulle jag nog ta det.

15. Tror du på utomjordningar?
Oh, ja. Jag har ett par tre i bekantskapskretsen.

16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du?
En ganska matig sallad. Med mycket mozarella.

17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Dillkött.

18. Har du blivit arresterad?
Nix.

19. Ljuger du?
Helst inte, men jag är förbannat bra på det.

20. Har du kysst en polis?
Nej, eller jo, räknas elev på polishögskolan (det är stort av mig att erkänna sådant tycker jag)

21. Är du rädd för Securitasvakter?
Ja.

22. Har du någonting att dölja?
Naturligtvis.

23. Vad har du på din nyckelknippa?
Nycklar till lägenheten, ett bling-bling "S", en katt som heter Klas och en voodoodocka som heter Woody. För övrigt upprättade jag en princip redan som 20-åring: att i yttersta mån undvika nycklar. Nycklar = ansvar. Ju fler man har desto sämre mår man. Just nu har jag alltså två nycklar och tre leksaker - det bådar gott för den mentala hälsan.

24. Är du / har du varit gift?
Nix.

25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen?
Varför? Nja, inte troligt. Han har väl vänner som kan få hem honom...

26. Kan du laga cyklar?
Nix.

27. Kan du fixa med bilar?
Nix.

28. Brukar du köra om?
En gång i hela mitt liv. Jag övningskörde och höll på att köra rakt in i en buss. Jag tog aldrig körkort.

29. Kan du baka bröd?
Ja.

30. Vet du hur man frostar av en frys?
Jag tror det.

31. Vilken tvserie skulle du helst leva i?
Magnum.

torsdag 15 januari 2009

skräckblandad ångest

jag följer Gardells "de halvt dolda". Jag ångrar mig. Jag önskar att jag aldrig börjat se den. Den är så jävla bra och jag får fysiskt ont och blir sjuk av den.

Jag måste se något slags amerikansk smörja. Fort.

onsdag 14 januari 2009

träffas och bränna dåliga dagar

i går firades alternativt nyår, med almanacksbränning.
Annicas äldsta son flyttade hemifrån för ett par år sedan och har liksom inte haft äran att bevittna ceremonin någon gång. Nu bor han tillfälligt hos sin mor och tjöt högt när han kom hem:
- Vad fan är det som luktar!?
Den luttrade tonåringen svarade, lite överlägset, i vårt ställe:
- Meh, de har ju bränt. Så gör de varje år; de träffas och bränner dåliga dagar.

Den yngsta sonen, som sov hos sin far, ringde och kontrollerade att det hela gått rätt till. Han avslutade med att fråga:
- Har du bränt din cancer också, mamma?

Det gör lite ont i mitt mosterhjärta.

måndag 12 januari 2009

nyår på rikt

så tätt in på nyårsafton som logistiken tillåter brukar jag och Annica fira vårt alternativa nyår. Innan det sker kan inte det nya året riktigt börja. Om det blir illa, eller icke, utfört går året åt helvete. Det finns det bevis för.
Och i morgon är det dags att ta farväl av 2008.

Så här är det: vi träffas, klär på oss våra likadana rutiga pyamasar och äter en god middag. Sedan eldar vi upp valda delar av våra almanackor. De dåliga dagarna, veckorna och, om man har otur, månaderna. Medan champagne intages.
Sen är ett nytt år redo att ta form.
En mycket enkel, men tydligen underhållande ritual.
Ett år satt två av hennes söner och en kamrat med halvöppna munnar och tittade på.
- Ska inte ni gå ut och göra något, frågade Annica tonåringen.
- Näää, svarade tonåringens kamrat, det här är mycket roligare. Jag skulle kunna titta på det hela dan.
- Jag sa ju det, sa tonåringen, de ÄR inte kloka.

Gott Nytt år på er!

män i kris

precis när man trodde att den ryss-ukrainska gaskrisen var över och avtal skulle tecknas, visar det sig att ukraina har gjort ett litet handskrivet tillägg i smyg (!?). Det framgår inte riktigt av nyhetsrapporteringen om de trodde att ryssarna inte skulle upptäcka det. Ryssland vägrar nu skriva på. Allvarliga män ser bekymrade ut och springer på möten.
Om jag tänker på hösten och finanskrisen så har det faktiskt visuellt sett likadant ut hela tiden. Allvarliga män i kostym förstår inte riktigt hur det här har gått till, men nu ska de sitta i möten för att förstå varför bankerna agerat som de gjort, och varför ingen ingripit och varför blablabla. Media hackihäl. Dramatiska vinklar. Män löser problem som män ställt till med.
Hela mitt liv, privat och yrkesmässigt, har sett ut så här - allvarliga män i kostym leker jobb. Vad säger ni, ska vi inte börja kvotera in kvinnor till makten? Det kan ju i alla fall inte bli sämre. Väl?

Ett handskrivet tillägg?
Hahahaha.

söndag 11 januari 2009

bättre förr?

Prince har utlovat tre album under 2009. Och ryktet går att det låter riktigt bra. Jag tycker världen behöver återupptäcka den store lille mannen och håller en tumme.

Purple Rain går, för övrigt, på mina filmkanaler just nu och jag fastnar lyckligt varje gång jag zappar förbi. Kläderna, make-upen, musiken, naiviteten, män som objekt och i slutet visar det sig att kvinnorna har rätt - 80-tal. Vilken underbar tid!
Eller som min bästis sa när vi såg den för ett par år sen:
- undra på att man var kåtare på den tiden!

fredag 9 januari 2009

precis vad jag behövde!

igår fick jag en present av en klok människa som känner mig väl.
Han heter Black Mamba, men jag kallar honom Woodstock
Black Mamba skyddar mot ond VooDoo Han kan vända besvärjelser och kasta tillbaka dom rakt i nyllet på angriparen. Black Mamba är ingen leksak. Han har tillgång till mörka krafter som till och med skulle få en häxdoktor att rysa. Black Mamba använder uråldrig svart magi som kan bli livsfarlig om den hamnar i fel händer. Han avskyr egoister och hycklare. Och han har ett speciellt ont öga till folk som inte kan hålla tyst i biosalongen. Black Mamba retar sig på alla som inte vill gå ut och festa bara för att dom ska jobba i morgon. Han gillar inte barn heller.

innan jag går och lägger mig...

...måste jag säga en konstig sak om mig själv:
Jag HATAR att hacka paprika. Eller skära. Eller vad man gör med paprika.
Det är helt sjukt tråkigt.
Är inte det väldig konstigt? Varför tycker jag att just paprika är så jobbigt?

torsdag 8 januari 2009

(o)road av stålar

ok, jag hade ett rätt bra försprång i finanskris och lågkonjunktur. Jag lever i ett hushåll av bara egna företagare och fick därmed snabb tätkänning. Jag har läst några poäng ekonomi och sinnessjukt många poäng samhällsanalys och trend. Ganska tidigt insåg jag att det kan gå ordentligt åt helvete, att man inte kan veta, dominoeffekter är att vänta och plan b, c och f (svärmors källare - och jag skämtar inte alls när jag säger det) utarbetades fort och fortgående.
Eftersom jag inte är så road av pengar tar jag det väldigt lugnt nu och roas istället av omvärldens reaktioner. Jaa, jag skriver road.
Jag är naturligtvis inte road av ensamstående föräldrar som får kicken och sitter a-kasse-skiten. Jag är inte ond.
Jag är däremot road av allas isolerande medelklass-lullande.
- nä, jag/vi/min bransch är inte drabbad. Stackars de andra jävlarna. Verkligen.
Och så lullas det fram tills "WTF?". Är mitt jobb hotat? Då blir det ett jävla liv om regeringen, usa och den förbannade skitstöveln till chef.
Det är rätt dåligt med fantasi i det här landet, tycker jag.
Jag snackade med en tjej på en analysavdelning i dag.
- Nä, sa hon, vi är inte hotade. Det är mer på sälj.
Och arkitekterna slog näven i bordet i dag. Det har visat sig att de inte får in jobb. De trodde väl bara att det var bygg som var drabbat.
Det är precis som västerländsk medicin - allt är uppdelat.
- Nä, magkatarr hör till mag- och trauma. Vi på psyk sysslar med h-j-ä-r-n-o-r.
Vi verkar rent generellt ogilla helheter.
Tråkigt att säljavdelningen går åt helvete, men det rör ju inte mig.

När det gäller de miljardärer (hur många kan de vara liksom?!) som tagit livet av sig för att de har förlorat "hela sitt livsverk" är jag också road. Jaa, jag skriver road även om jag kanske borde vara oroad. Jag känner levande människor som förlorat hela eller delar av sin familj i krig, sjukdom och naturkatastrofer.
Miljardrarna är tydligen det som får människan att inte se någon utväg.
Men för helvete, det är ju bara pengar.
Absolut ingenting annat än pengar.

onsdag 7 januari 2009

falling down?

jag hittade en förlupen anteckning i ett block. Så här började jag tänka i slutet av november:
"tick-tick-tick-tick- handskväder. Morsor i ica-kön som pratar barnspråk med sina ungar - och män. Uteliggare. Linda rosing blir miljonär på sin blogg. Kunder skickar tabbade, centrerade, punktade worddokument. Människor som uppfinner hjulet varje timme och minut med oförställd förtjusning. Min bristfälliga impuls-kontroll är på väg att brisera, implodera och något annat som slutar på era..."

Undrar vart jag var på väg med de tankarna. Det verkade spännande.

tomten är död - på rikt

tomten är död. Hela julen har passerat och jag visste inte om det. Det känns jättesorgligt. Undra på att julstämningen inte infann sig.

Första gången jag träffade honom var i natal, brasilien kring millenieskiftet. På den tiden fanns det nästan inga turister där och vi var alla något av attraktioner för lokalbefolkningen. De drog i mitt hår och en knarkare ville mig oavbrutet något angeläget. Efter lite tålamod och spanska (från min sida) och irritation och portugisiska (från hans sida) framkom att han ville "haaa, ääääga mina ögon". Med rätt otäcka gester och pantomim måste erkännas. En av de sista utposterna i världen där blont hår och blå ögon fortfarande var av intresse var det i alla fall, tydligt.
Men vi alla förbleknade när Johan Tomten Johanson dök upp. Alltid klädd i en, för dagen, ny bajen-tisha. Natal betyder jul och ungarna på stranden tjöt av förtjusning när de fick syn på den skäggige mannen med stor näsa, BAJEN, BERS, RAKADE BRUDAR på bröstet och en caipirinha i handen.
- Papa Natal, Papa Natal!

Brassarna älskade honom. Vi också.
Mest log han och betraktade, men när han väl började prata var det alltid vansinnigt...
...vansinnigt. Och spännande.
Han var där med alla sina ungar (i skiftande åldrar) och "några andras". Han verkade ofta lite osäker på sina egna relationer men hela ligan var obeskrivligt sköna och kärleksfulla.
Vi har mötts lite till och från under åren. Framför allt efter bandyfinalen i uppsala, när min man ägde restaurang flustret, där bajen brukade firade sina förluster.
Nu är det ett par år sen jag träffade honom sist, icke desto mindre känns det som om jag kommer sakna honom. Det är av stor vikt att de unika exemplaren inte dör ut. Det görs alldeles för få.

tisdag 6 januari 2009

frisk nu

och väldigt glad. Firade tilldragelsen med att ta mig till gymet. Normalt sett har jag alltid en träningsfri månad i januari eftersom januari på gymet är lite som juli för semesterfirare. Typ.
Men på grund av utmattning, intervallfestande och förkylning blev december en träningsfri månad och som straff får jag uthärda.
Det hela var en mycket obehaglig upplevelse. Jag var i usel form och gymet var smetfullt av pöbel med låg självinsikt. Frågar ni mig är det ju bara helt meningslöst att de är där. I mitten av februari är de borta igen efter att ha tagit upp plats och spritt bakterier i onödan.
I dag var det ändå bara ett litet gulligt muskelpass med fokus på funktionalitet där det inte riktigt går att vara helt i vägen. I morgon tänkte jag gå på Johans dansklass. Det kan bli värre. Medeldeltagaren på SATS röda klasser i januari tänker ungefär så här:
"Hmmm. Jag har inte tränat aerobics sen 1996*, men då var jag ju rätt duktig. Det ser ju väldigt mycket roligare ut på passen med avancerad koreografi. Jag tar nog ett sånt. Om jag ställer mig längst fram så ser jag ju bättre."

Men, som sagt, jag har sovit och supit mig till den här sitsen och får därför bita den sura tjuren i hornen och genomlida januari.
Inte ett klag kommer att höras från den här vinmarinerade hyddan.

Min morgonsura OCH förkylda man klev upp vid två, fast besluten om att göra en proteindrink. Surt snorande knåpade han med allt han kunde hitta som var nyttigt, hällde omsorgsfullt ner det i mixern och slog igång den.
Utan att sätta på locket.
Jag garvar fortfarande, opassande och i smyg.



*Dessutom vill de alltid, alltid ha på sig samma träningskläder som för tio år och kilon sen. Vilket är lite som att försöka klämma tillbaka tandkrämen i tuben.

måndag 5 januari 2009

döende man i hemmet

ja, här har jag gått och inbillat mig att jag är sjuk. I natt insjuknade min man och jag förstår nu att jag överdrivit avsevärt. Nu vet jag vad riktig sjukdom vill säga. Min man har nämligen ONT I HALSEN. Detta illustreras av hacke-hackspett gulp-sväljningar. Dessutom har han ONT I RYGGEN. Jag har, i egenskap av diplomerad kroppsterapeut, försökt förklara för honom vad felet är och vad han måste göra. Men jag förstår inte. Detta kommer troligtvis behöva OPERERAS.
Eftersom han är DÖENDE har han avbokat tiden jag tvingade honom att boka hos naprapat och väljer att i stället högljutt martyriskt ligga stilla i sängen. Detta kommer nästan garanterat generera ryggskott.

Gud, jag borde smita någonstans.

söndag 4 januari 2009

en kraschande ljud...

...ett avgrundsvrål och en dov duns rapporteras från vasastan.
Magdalena Graaf presenterades precis som författare i tv 4. Svim.

lördag 3 januari 2009

ja, jag vill leva jag vill dö i norden

om ni undrar: jag är fortfarande, men hart när, vid liv. Hur orkar folk som är förkylda flera gånger om året? Jag är less redan på tredje dagen efter sex år. Och varifrån snoret kommer är fortfarande helt oklart.

Genom feberdimmor ser jag junior-VM i hockey och ser sverige segra över slovenien med 5-3, och jag erkänner, blir lite tårig. Jisses grabbarna är ju min generations ungar. Vad fint det är.

Sen undrar jag en grej: vem av er hade stoppat ner en delux nutella (la praline)-variant i min födelsedagsväska? Jag är nu vanemissbrukare och måste haaaaa meeeer!

fredag 2 januari 2009

varifrån...

...kommer allt snor!?
Det är obegripligt. Jag går inte ner i vikt och det verkar heller inte som att min intellektuella förmåga mattas av.
Var finns snoret lagrat i den kvinnliga kroppen? Svara mig innan jag blir galen.

nära döden

jag har genomlidit årets första dag sjuk i soffan. Jag är verkligen aldrig sjuk. För exakt ett år sedan var jag förkyld i fyra dagar dessförinnan var det fem år sen jag var sjuk.
I dag är jag alltså riktigt jävla sänkt. Jag hade glömt hur det kändes att ha sån där äcklig febervärk i hela kroppen. Men så fort den dök upp var känslan lika bekant som om det vore igår och inte sex år sedan sist. Jag sysslar med kronisk sömn endast avbruten av nästäpperelaterad panikångest och snäll man kommer med mat och godis.
Dock tror jag att det är bra när året startar på ovanligt vis. Jag har, trots mitt utmattade tillstånd, försökt att göra bara konstiga saker hela dagen för att få året att bli så annorlunda som möjligt. Jag åt pepparkakor till frukost. Jag lät frivilligt bli att titta på borta med vinden. Och jag har legat i soffan hela dan.
Jag brukar oftast vara ute och vandra långt på nyårsdagen eftersom jag nästan alltid låter bli att dricka årets sista dag. Jag gillar känslan av att vakna tidigt och känna mig ensam och stark i världen den 1 januari.
Förra året hade jag dock ett vitt år så då passade jag på att ta ett brejk och bli aprak på nyårsafton. Gud, vad jag är jobbig. Jag märker alltid det med tydlighet när jag summerar mig och mina handlingar.
Gott nytt år, alla. Oxens år blir nog fint.