jag hyser ett visst förakt gentemot människor som på allvar tycker att populärkultur är viktigt. Lite motsägelsefullt eftersom jag fullkomligt avgudar en av dess största ikoner - Madonna. Inte egentligen så mycket som varken artisten eller sångerskan Madonna, utan mest som, just, ikon. Framför allt älskar jag hennes pretantiösa sida. Däremot har jag ingen som helst uppfattning om att hon skulle vara speciellt sympatisk. Det finns väl inget som direkt tyder på detta. Om inte annat har jag svårt att tro att man når den absoluta toppen genom att vara en mild viol. Alltnog: jag skiter i vilket, jag kommer aldrig umgås nära med Madonna.
Jag har precis avslutat Christopher Ciccones "
Livet med min syster Madonna*" där Madonna framställs som en inte allt för sympatisk person. Egentligen förmedlar den bara det gamla vanliga: snål, maktgalen och med ett oändligt bekräftelsebehov. Man har läst det förr i alla Madonna-spaltmetrar. Och som läsare tänker man som vanligt "fy fan för att vara så känd att nära vänner och släkt frestas att profitera".
Jonas Gardell sa en gång: bara för att min farsa var en skitfarsa behöver inte jag vara en skitson genom att hänga ut honom. Fritt citerat. Det känns som rätt inställning tycker jag.
Det jag framför allt slås av är att samtidigt som Christopher Ciccone beskriver sin osympatiska syster tämligen
trovärdigt framstår han ändå själv som den största idioten. Detta är ett fenomen jag ofta återkommer till i tankarna. Jag är fascinerad av berättelser där författaren, sitt tolkningsföreträde till trots, misslyckas med att framställa sig själva (eller sin huvudperson) som "den som förtjänar sympati" eller "den trovärdige". Och trots att deras antagonist är en uppenbar idiot. Jag tycker det händer förvånande ofta. På rak arm har jag känt så inför Carina Rydbergs "Den högsta kasten", Unni Drougges "Boven i mitt drama kallas kärlek" och Liza Marklunds huvudperson Annika Bengtzon. I sist nämnda fall extra anmärkningsvärt emedan huvudfiguren ska gälla för fiktiv (det är väl i och för sig Liza själv...?).
Det borde ju vara så att författaren i egenskap av allena rådande tolkare borde kunna framställa sig själva i bättre dager. Jag undrar om det inte helt enkel är så att man bör undvika den självbiografiska romanformen som arena för hämnd. Det verkar som om avsändarens bitterhet liksom tar udden av storyn.
Jag ska sluta läsa den här typen av böcker. De lämnar mig alltid lite lätt illamående.
Resten av dagen väljer jag att fokusera på den 9 augusti då jag, Eva, Daniel och Johanna avnjuter
artisten Madonna. Inte Christophers
hemska syster.
* jag vill påpeka att man kan skita i den här boken av en mängd skäl, till exempel uselt korr och anmärkningsvärt många sakfel.
