Personen jag är under ombygnad

Jag håller på med större omstruktureringar av livet och märker hur det ena liksom ger det andra. Ett praktiskt beslut leder oväntat till hårdare gränsdragningar. Gränsdragningar som leder till självinsikt och så vidare.

I hela mitt liv har jag kickat på förändringar och förflyttningar just av det här skälet. Det ena ger det andra. Som en härlig domino-effekt. Ju fler bitar desto bättre.

Ett litet steg för mänskligheten...

Kolla! Jag är uppkopplad. Mitt på dan. Stort!

Fuck you very-very much

Comhem tycker inte att jag nödvändigtvis måste ha internet varje dag. Och det är ändå inte det som stör mig mest i dag.
Här är lite annat som retar gallfeber på mig:

• Gång på gång på gång visar det sig att anställda människor stänger av datorn och går hem när dagen är slut. Det bara är så. Tyvärr. Lägg aldrig ditt liv i händerna på en löneslav.
• Jag hittade en (1!) pastaskruv i min pastasallad. Den måste hamnat där av en slump.
• Måste göra en telefonare med Ernst Kierstieger. Punkt.
• Övervägde att lite härligt skita i allt och lägga mig och titta på skön eftermiddagsskräp-tv, men då var comhem där med andra åsikter igen. Varför betalar jag för deras tjänster? Eller, rättare sagt, brist därpå.
• Människor som envisas med att klä sig i konstfibrer.
• Människor som klär sig i konstfibrer och röker.
• Människor som klär sig i konstfibrer, röker och pratar babyspråk med sin partner.
  

Här hemma går Lily Allen varm och det här inlägget publicerades inte i den sekund det skrevs. Icke.

Dags att återvända till nuet

Denna helg down memory lane avslutas med suveräna Human Traffic och en tripp tillbaka till mina mest intensiva partyår. Fan va kul det var.

...och jag menar naturligtvis Justin Kerrigans film om klubbliv och vänskap på sent 90-tal. Inte den om slavhandel och prostitution.

finfrämmat

min äldsta, första, bästa barndomsvän är på besök. Vi är båda två födda i Östersund men växte upp i studentområdet "Studentvägen" i Uppsala på 70-talet. Att vara barn till unga, studerande föräldrar på 70-talet var inte fyskam har vi enats om under natten.

I nästan alla hyreshus stod alla dörrar öppna och traktens ungar drog runt som vildhundar från lägenhet till lägenhet. Det fanns alltid vuxna hemma hela dagarna och det var inge vidare petigt med tider på lekis, fritis och dagis. Det var överhuvud taget inte så noga med tider. På sommaren spelade barn och vuxna brännboll klockan tolv på natten och det var alltid nära till närmaste övernattningsplats.
Jag vågar svära på att det inte fanns pedofiler på den tiden.
Det enda smolket i bägaren var en sur gubbe i min trapp som envisades med att studera på riktigt. Han skulle bli läkare och var jämt skitarg om vi lekte för högt.
Annars minns jag mest stora första maj-demonstrationer och drakfesten på Gärdet från min barndom.

Som straff blev jag vuxen under sena åttitalet och tvingade yuppa en del.

boktipset

Reggade mig på boktipset idag. Jag förmodar att det blir avsevärt roligare för mig om ni också gör det - se så!
Annars var det mest frapperande att Eyvind Jonsson endast fanns representerad med "Resebrev". Jag är misstänksam.


PS! Det verkar bekräftat att jag är den nu enda levande människa som inte läst Da Vinci-koden. Men det känns som om det kvittar.

Impulskontroll

Jag när en vansinnig skräck för att helt tappa all impulskontroll. Att jag plötsligt en dag ska börja säga allt jag tycker och tänker. Ge efter varje impuls. Ett slags rädsla att bli galen.
Jag kan illustrera det hela med en middag jag genomled för ett par år sedan.
Vi var ett gäng i Uppsala. Alla i 30 - 40-årsåldern. Majoriteten från nouveau riche-områden. Jag visste att tre av männen kring bordet hade ett förhållande med en söt 20-åring som jobbade i garderoben på krogen där vi befann oss.
Männen kände varandra, de var alla i slutet av sina 30 och hade gott om pengar. Två av dem hade fruar med dyra handväskor, inredning som hobby och 2,5 barn. En av dem var ogift och barnlös. Hans relation till garderobsflickan var något mer officiell än de andras. Han var lyckligt ovetande om sitt buksvågerskap till de andra. Dessa två var medvetna men tog, av naturliga skäl, inte upp det med honom.
Nu satt vi församlade i en dötrist middag och jag förväntades konversera om make-up för människor och hem.
Som en blixt från klar himmel fick jag en vision av att jag skulle bli galen, ställa mig upp, klinga i glaset, hälsa välkommen och högtidligt slänga ur mig något i stil med:

- Peter, Yasin och Mattias, speciellt kul är det att ha er här i kväll eftersom ni har så mycket gemensamt. Till exempel att ni knullar samma 20-åring.

Ångesten växte som en lavin. Hjärnan var fylld av denna tanke och ingenting annat. Jag vågade jag inte öppna munnen längre. På riktigt. Jag knep ihop för kung och fosterland i rädsla att orden tvångsmässigt skulle rinna ur mig som diarré.
Jag menar det. Jag satt tyst i två timmar. Sen smet jag.

Jag kan tillägga att jag vid ett par tillfällen faktiskt har tappat impulskontrollen. Efter en sådan incident med Lars Skarke har jag helt upphört att följa med min man på representation. Trots att jag oftast klarar mig.

Misstänksam

Jag har fått en ny handledare till min uppsats. Det är lite känsligt för mig. Jag gillade den gamla väldigt mycket och jag är noga med vem jag släpper in på livet. Min massör slutade jobba för ett år sedan och sedan dess är min rygg orörd. Jag åker envist till Uppsala för att gå till tandläkaren. Jag var utan gynekolog i tre år sedan min gamla försvann och jag upphörde lyssna på morgonpasset på 90-talet då Sara Kadefors slutade. Vissa personer är inte utbytbara.
På måndag ska jag träffa min nya handledare som är psykolog i botten och jobbar med människa-/datorinteraktion. Det låter jättebra och spännande, men hon är inte Ylva och jag känner mig både misstänksam och rädd.

Jag vill också passa på att påpeka att jag, till skillnad från 99,9% av befolkningen, aldrig förstått Filipåfredriks storhet. Efter gårdagens märkliga program tänker jag aldrig ens ge dem en chans. Känslan när jag bytte kanal var som när man får lämna ett barnkalas. Ljuva tystnad.

Nu borde jag göra något inkomstbringande.

PS! Det går ju helfint att blogga här också. Nu börjar jag känna mig varm i kläderna!

20 april - dag noll

Jag har alltid varit oerhört petig med att blogga under eget namn. På så sätt är jag säker på att bara skriva saker jag kan stå för. Och trots att jag är ganska så stridbar kan jag tycka att bloggen blir mesig mellan varven eftersom en del försiktighetsåtgärder är vidtagna. Rätt ofta för min mans skull. Icke desto mindre: i fredags blev jag av med ett jävla bra jobb på grund av något jag skrivit på bloggen. Och jag kunde knappt ha förutsett det.
Därför flyttar jag bloggen hit. De flesta som känner mig känner ju även mitt alterego Beatrix.
Jag har inget behov av att vara superhemlig, men jag föredrar om eventuella arbets- och uppdragsgivare inte kan googla upp mig i en handvändning.

Jag förlorar väl ett gäng läsare på kuppen, men jag vinner lite frihet.
Tråkigast är nog att jag förlorade alla kommentarer på gamla inlägg i flytten. Ofta tycker jag att kommentarerna förhöjer och förgyller inläggen. Ibland kan ett oerhört mediokert inlägg bli rent lysande med hjälp av andras kommentarer.
Alltnog: ni får gärna börja gödsla med nya kommentarer per omgående. Man tackar. Välkomna till retronyttgods;).

inga einsteins precis

Björklund verkar stressad och är ute och publikfriar igen. Stänga av "stökiga" (jävla uttryck det där - rys) elever från skolan i upp till en vecka är budet. Så de duktiga eleverna får lugn och ro. Det gillas i breda folklager. Ordning och reda.

Jag vill minnas att folkpartiet, inför valet, gick ut rätt hårt med att de skulle hjälpa skolan att vaska fram framtidens nobelpristagare och spetskompetens.
Vi får alltså sluta oss till att någon spetskompetens icke står att finna hos de "stökiga".

Det är enkelt att vara folkpartist. För att inte säga simpelt.

veckans, kanske årets, citat

"It´s been an honor"

Anna Book bärs gråtande, inoljad iförd säldräkt ut i bur från "Hjälp jag är med i en japansk tv-show".

glöm mig

jag får grafisk panik när jag kollar min almanacka. Det ser ut som en fluga med diarré passerat sidorna. Ajö liv.

usel verklighetsuppfattning och skev självbild

min idé kring uppsatsen trillade på plats för ett par dagar sedan. Allt jag läser känns solklart och jag tror att allt material finns tillgängligt. Jag har en god överblick och det är nog i stort sett bara är att sätta sig och skriva.
- Okej, okej, minus intervjuer och så, men det känns banne mig som om frågorna håller på att skriva sig själva.
Allt detta, tänkte jag belåtet för ett par timmar sen, beror på att jag mentalt bearbetat det hela så länge.
Och nu slog det mig: jag kanske är helt ute och cyklar!? Det kanske är alldeles för simpelt och torftigt.
Jag kanske inte alls är genomtänkt. Jag kanske snarare är rent dum.
Jag har uppriktigt ingen aning. Inte en ledtråd.
Extremt obehagligt.

skratta eller gråta?

Afghanistantruppernas mångkulturella övningsinsats på torget i Rinkeby ställs in. Detta eftersom "de inte kan nå syftet med utbildningen".

"Vi kan nu inte nå målet, att man på ett naturligt sätt ska kunna vandra bland människor."

Källa: Katja Öberg Lundgren, infochef vid Livgardet.

soldater i rinkeby...

i går satt jag framför tvn och irriterade mig som fan på detta helt icke-roliga aprilskämt som jag ansåg att lokal-tv drivit lite för långt.

"Beväpnade och fullt utrustade svenska soldater som ska till Afghanistan kommer mellan söndag och tisdag ha övning i Rinkeby, där det bor hundratals personer som tidigare varit med om dramatiska händelser i krig.
Soldaterna ska enligt försvarsmakten få prova på hur det känns att vistas på en plats där det finns olika kulturer och språk."

År 2009 i Sverige? Vilket geni är pappa till detta?

tveksam torsdag

vaknade kl 05 och kunde inte somna om. En urinvägsinfektion är under uppseglande och jag har träningsvärk som får mig att stappla fram och inte genererar några större sympatier.
Funderar på om jag ska tvätta håret eller helt enkelt klippa av skiten.

Om ca 18 timmar är den här dagen slut. Det kan bli tal om lite firande.

dagens "hur tänkte hon då?"

TU:s vd, Anna Serner, skrev i dag ett långt och matigt blogginlägg om att anrika The Guardian lägger ner papperstidningen för att helt gå över till Twitter. Uppgiften hämtades från The Guardians egen nätupplaga.

Naturligtvis rörde det sig om The Guardians aprilskämt.
Nu har jag inte kollat hur The Guardian uttryckte det hela, men man kan väl tycka att det rätt snabbt borde falla på sin orimlighet?

Som tidigare nämnt verkar det finnas säkerställda samband mellan karriär och aningslöshet.

men ååååååh!

- Kan någon redan nu lova bort ett barn till mig som alibi?
Jag har älskat "Till vildingarnas land" bortom vett och sans i hela mitt liv. Jag har läst den som barn och vuxen och givit bort den i present om och om igen. Världens bästa bok.
Nu blir den film. Och det ser oerhört lovande ut!


Jag hamnar i komplett barndoms-trans och färdas långt, långt bort...