Jag har tänkt lite mer på det här med rymden och Fuglesang. Jag vidhåller: det är helt onödigt att skicka upp karln igen. Här kommer mina förslag på utbytesalternativ:
Försäkringskassan
Familjen Bernadotte
Sverige Demokraterna
Folkkära programledare - ingen nämnd ingen glömd
Folk som gillar att prata om platt-tv
Mamma-bloggs-mammor
Comhem (men det är fullt möjligt att deras kontor redan...)
Det är alltså inget större fel på rymden som förvaringsalternativ - det är bara logistiken som inte riktigt klaffar.
Två nyheter jag undviker är prinsessan Madelaines bröllop och Fuglesangs rymdtripp. Det går rätt bra. Det mesta vet jag inte, men ändå irriterande mycket.
Trogen läsare vet att jag inte är helt till mig i trosorna över monarkin i allmänhet, men Madde är ett irritationsmoment i synnerhet. Jag har en "adopterad" (som i självvald och utnämnd) lillasyster som är inte bara är född samma dag och samma år som Madelaine hon är dessutom rätt lik henne utseendemässigt. Men där upphör likheterna. Jag vet det eftersom man hela tiden lätt drar paralleller under mediepådragen. När min syster fick ritblock i födelsedagspresent fick Madde en häst. När de båda började läsa juridik var Sophie tvungen att få i hop 20 p varje termin för att få behålla studielånen, medan Madde bara behövde prestera 5 p av oklar anledning. På sommaren jobbade Sophie i åldringsvården och prinsessan festade loss på Gotland och franska rivieran. Och så vidare. Ridandes på ett litet apanage. De få gånger jag hört prinsessan uttala sig har jag inte känt ett alarmerande behov av att jag vill att hon på något sätt ska representera mig. Ingenting - från julintervjuer och val av pojkvänner till akademiska prestationer och initierade källors kommentarer - tyder på att det råder intelligent liv bakom pärlhalsbanden. Det är rent obegripligt att någon kan tycka något hon gör är intressant.
Än mer mystiskt är det hur spännande allt blir när det utspelas i rymden. Jag har, bokstavligen, i hela mitt liv blivit pådyvlad hur man äter och går på toaletten i rymden. Trots att det är betydligt svårare att få i sig mat och sköta hygien på närmare håll. Behöver vi verkligen ha folk i rymden? Kan inte pengarna investeras bättre? Och miljövänligare? Jag trodde att hela grejen med alla "som jobbar med rymd-prylar" var att de var så otroligt meriterade genom utbildningar som är hart när omöjliga att komma in på och att intelligens utöver det rimliga krävs. Ändå nämns Fuglesang oftast i samband med basala saker som just mat och avföring. Och gärna i samma mening som Per Gessle, ABBA och andra svenskar vi beundrar. Är det inte egentligen rent ut sagt asdumt att skicka de allra smartaste ut i ett farligt universum? Borde vi inte skicka någon annan som smälte bättre in i tomma intet och försöka bevara det intelligenta livet kvar på jorden?
Jag känner mig blödig och lite skör idag. Grabben sparkar så att magen ser ut som en tvättmaskin mellan varven och lika mycket som jag avskyr att vara gravid längtar jag efter mitt barn. Jag vill träffa honom och se hur han ser ut. Veta vad och vem han gillar. Och känna hur han luktar. Det är märkligt att man kan längta så mycket efter någon man aldrig har mött.
Och av den orsaken väljer jag att tvinga på er de vackraste ord jag känner skrivna av en av de människor jag beundrar mest. Jag läste den här dikten på min guddotters namngivningsceremoni och jag vill av hela mitt hjärta ha skrivit den själv. För detta önskar jag åt henne. Och min ofödde son.
"Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet och Mozart ska skriva musiken. Du ska få ett hem som älskar dig. Du ska få humor. Och Strindbergs samlade verk. Och alla mina barnbarn. Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla allt slags väderlek. Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer. Du ska få ett liv som förlåter dig allt. Klar i tanken ska du vara. Och stark i känslan. Du ska få ha roligt. Allt detta står i hemförsäkringen. Du ska få vara i fred.
Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin kommer att sluta hoppas. Du ska få ett modigt hjärta. Och ett dristigt intellekt. Och ett gott omdöme. Den du litar på släpper inte din hand. Min julklapp till dig är att om du faller ska medmänniskorna glädjas åt att ta emot dig. Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa. En frisedel ska jag sända från min ensamhet. Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna."
Det här inlägget tjänar ett enda syfte: tyck synd om mig. Skicka blommor...en slant...en vänlig kommentar? För den med låg Beatrix-kunskap vill jag poängtera att jag jobbar hemma 2-3 dagar i veckan. I hemmet försöker jag även få ihop mina sista poäng till en magisterexamen. Här är mitt arbetsrum:
Här är mitt kök:
Här är hallen:
Jag diskar i badrummet. Jag är gravid i 7 månaden.
Fast som min man hurtfriskt sa: - Tänk att det finns människor som väljer att leva så här!?
Utmanad av Egon: ”Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.” Okej. Utan att tänka:
Drömmar om rosor och eld - Eyvind Jonsson
Rötter - Alex Haley
Kallokain - Karin Boye
Borta med vinden - Margaret Mitchell
Krilon trilogin - Eyvind Jonsson (räknas det som tre?)
Mor gifter sig - Moa Martinsson
Böckerna om Narnia - CS Lewis
Stiftelse-trilogin - Isaac Asimovs
Maken - Gun-Britt Sundström
Egalias döttrar - Gerd Brantenberg
Jadekatten - Suzanne Brogger
Gentlemen och Gansters - Klas Östergren
Running with scissors - Augusten Burroughs
Calypso - Ed McBain
Auto da fe - Elias Canetti
Plättlätt. Fixade det på sju. Med reservation för felstavning och min totala förvåning över vissa titlar... Jag skulle gärna vilja veta vilka 15 ni tänker på!
Istället för att färdigställa min uppsats under semestern tänkte jag att det är lika bra att jag gör det lagom till att jag börjar jobba igen. Tjaa, tanken verkade god just då.
Nu sitter jag här med hantverkarkaos i lägenheten, jobb, uppsats och tilltagande grossess (älskar det ordet). Jag har i alla fall lyckats rota fram mitt uppsatsmaterial. Det låg under lådan med skafferiet. Jag stirrar och stirrar på mitt metodavsnitt och känner att för många år som praktisk skribent satt spår. Jag har utvecklat en hjärnvindling som vägrar låta bli att göra texter korta och lättlästa.
"...ett slags djupare förståelse för problemet. Genom en kvalitativ analys når man kunskap om företeelsers interna relationer, alltså kunskap om vad som karaktäriserar en speciell egenskap och vilka kvalitéer denna egenskap uppvisar. På det här sättet ger också möjlighet att få kunskap om hur givna företeelser, egenskaper eller innebörder är fördelade och hur de relaterar till andra företeelser, egenskaper eller innebörder. Målet med en kvalitativ är alltså att upptäcka variationer, strukturer, processer i de studerade företeelserna. Eftersom syftet med den här uppsatsen är att observera mänskliga handlingar och beteenden så som motiv, avsikter, önskningar och intentioner har jag valt ett kvalitativt tillvägagångssä..."
Egentligen borde det ju bara stå: jag vill kolla om vi bortskämda svenskar utnyttjar vår unika möjlighet att främja demokratin genom web 2.0.
Förresten måste jag ligga steget före i lite marknadföring till jul -09. Någon som har koll på trender för i år? Färg? Form? Känsla? Traditionellt som det bör i lågkonja eller glättigt amerikanskt? Jag känner ingen vibb alls åt något håll och tar tacksamt emot tips!
Antar en utmaning i barndomskunskap i brist på egen kreativitet! Följande saker gällde mellan 1970-1980: 10 primära grejer i mitt liv
Tugga fötterna av mina Barbie-dockor.
Jag hade en skev led i tummen som gjorde att när jag böjde tummen fastnade den i böjt läge och fick knäckas upp med ett ljudligt knäpp. Ett oerhört poppis partytrick i alla sociala sammanhang. Växte tyvärr bort i 18-årsåldern.
Läsa Fantomen.
Lajja med mina polare Anna och Sara. Vi gjorde succé som Anna, Sara och Anna-Sara.
Smyga på en misstänkt kidnappare som bodde i huset mittemot. Han hade en synnerligen suspekt sladd som hängde ut genom fönstret.
Stor tid ägnades åt sjukhusvistelse och operationer eftersom min ena njure var obefintlig och den andra strejkade.
Jag älskade Grekland, vistades mycket där och förstod språket rätt väl. (I dag kan jag bara säga "Jamas" trots att kärleken bestått).
Som många så många sjuka barn var jag sanslöst lillgammal och ägnade onormalt mycket tid åt läsning. Skräck var favvogenren från ca tre års ålder. (Jag vill döpa vår son till Vladimir men är bryskt stoppad).
Ville gärna bli taxichaufför med motiveringen att "man slapp gå så mycket då".
Gillade djur till grad att jag ett tag var stolt ägare till en snigelfarm.
10 saker jag inte gillade
Äta.
Vistas i grupp. Avskydde först dagis sedan skolan.
De stora killarna.
Vara annorlunda.
Separationer. Jag var otröstlig när jag skulle skiljas från någon.
Att vara barn.
Fullgubbar.
Trehjulingen som jag aldrig hajjade.
Välskrivning.
Röntgensalens gröna färg, speciella lukt och ljudmatta av rostfritt.
Det gör ju inget om vilande favorit-bloggare kvicknar till, typ Michanek, Frau Anna och Elias. Känn er utmanade! Vad gällde era första typ tio levnadsår?
Det är glas, kastruller och stekpannor över hela vardagsrummet. Köket saknar: vitvaror, varmt vatten, golv och annat som annars förknippas med kök och allmänt boende. Hantverkarna och min man sliter häcken av sig. Jag gör inget. Jag grossessar i soffan. Lyssnar på ljudet av kroppsarbete och försöker förstå intrigen i Americas Next Top Model. Och! Jag trivs med det. Däri ligger ett av de få plussen med att vara gravid - man blir lugn och ointresserad som en filbunke. Det var alltså detta som krävdes för att bli en lycklig idiot.
Jag glömmer typ allt. Nycklar i dörren, telefonnummer, vad den där saken som man spikar med heter... Jag tänker ofta "det där borde jag verkligen bry mig om" eller "det där borde uppröra mig". Men icke. Jag glömmer saker mitt i processer. Jag kan gå till affären med "handla tvättmedel" som enda uppgift. Har jag tur kommer jag hem med pumpakärnor, har jag otur tar jag en planlös promenad. Jag tappar ord och har svårt att hålla tråden.
Det är tydligen helt normalt att tappa ca 8% av den intellektuella kapaciteten när man är gravid. Själv tror jag att jag ligger på en 48-procentig förlust. Jag ber om ursäkt om jag glömt bort dig. Eller en bokstav. Eller en dag.
Pappa-far, kulturredaktör och senior writer, på Östersundsposten fram tills förra årsskiftet ringde och meddelade att han stått på huvudet i gamla klipp och funnit en gammal text (nedan för den intresserade) som handlade om mig och mitt första husdjur - marsvinet Snövit-Maria. Ett svart menlöst djur döpt mer med känsla än eftertanke. Samtalet förde mig raskt down memory lane. Snövit-Maria var det finaste jag visste och även om min far i texten påstår att jag älskade henne lika hårdhänt som jag älskade mina barbie-dockor så bet jag i alla fall inte av hennes fötter. Vilket var fallet med barbie-dockorna.
Om man läser undertexten upptäcker den även den lindrigt alerte att barnets föräldrar är på väg att skiljas och jag har väl orsak att misstänka att marsvins-eländet var viktigt för mig. Mamma hade dragit till Uppsala för att leva studentliv medan far levde murvelliv (vilket i praktiken bergis var samma sak på det glada 70-talet). Huruvida följande har kausal signifikans vet jag icke men så här var det: Under en av min fars legendariska fester kläckte någon idén att kanske marsvinet också ville ha en slurk sprit. Sagt och gjort Snövit-Maria fick en droppe (av okänd storlek) sprit (av okänd sort) och jag bevittnade det hela med barnets jämnmod. En tid senare (rymd okänd) flyttade jag och djuret till mor som bodde i studentkorridor i Uppsala. En kväll när jag skulle pussa henne godnatt högg hon som en kobra. Gnagargaddarna slöt sig runt det tunna brosket under näsbenet mellan näsborrarna. Där satt hon och vägrade släppa. Det gjorde inte direkt ont, men det blödde ordentligt och hon var ganska tung. Med marsvinet hängandes i näsan promenerade jag till det gemensamma köket i korridorens slut. Tumult utbröt och jag minns faktiskt inte hur de fick loss henne. En snäll läkarstuderande i korridoren åtog sig att se till att Snövit-Maria fick bli labbråtta och jag såg henne aldrig mer. Dock vet jag att hon aldrig utsattes för något labbande eftersom hon var så aggressiv mot de andra rådisarna att de nästan per omgående fick avliva henne. Jag märker att den här historien inte är så politiskt korrekt, men hey, vi snackar 70-tal här. Det var enklare då.
KELGRISEN MARSVINET Det ser ut som ett grishus här, säger öppenhjärtiga vänner som kommer på besök. Jag kan inte annat än instämma. Möjligen skulle jag vilja begränsa karaktäristiken till att gälla sovrum, barnkammare, kök, badrum och hall. Men sen återstår ju heller inte mycket mer.
Det är inte hemhjälpens fel. Hon står ensam och värnlös i en värld av halvt avgnagda morötter, hötussar, vattenskålar, pellets, korn, gammal sallad och Findus potaispuré. Det är min hustrus fel. - Jag ska ha ett djur sa barnet. - Jaha, sa hustrun och köpte ett marsvin. Sen åkte hon till Uppsala. Det finns stunder när jag är färdig att följa efter. I går åt jag pölsa med ängshö och till kaffet hade nån druckit på bit före mig. Marsvinet!
Egentligen är det ett rätt oförargligt djur. En råtta i minkpäls och med konstiga matvanor. Notoriskt skygg och förskrämd. Men i förening med moderligt omhuldande barn blir det mer förödande än galopperande rabies. Ingenting för möblerade rum m.a.o. Lantbruksnämnden skulle kunna statuera ett exempel av vår sovrum.
Barnet djurintresse är inte hastigt påkommet. Men eftersom valet stod mellan en kalv och en häst till att börja med, föll frågan. Svämutgödslingen är inte tillfredsställande löst i vår fastighet. Krokodiler var hon också skräckblandat fascinerad av ett tag. Det gick så långt att jag lånade en bok i ämnet. Där stod att man faktiskt kunde komma över en liten krokodil för den blygsamma summan av 100 kronor. Billigare än en damhandväska i samma material. Författaren avrådde dock. Krokodiler blir aldrig riktigt tama och i fullvuxet skick både ohanterliga och skrymmande.
En katt hade varit en lämplig kompromiss. Det är bara det att min hustru ser så underlig ut i sällskap med katter. Ansiktet sväller upp till dubbla storleken och hela kroppen kliar. Så när hon invände att kattens väg in i lägenheten skulle gå över hennes döda kropp så lät det rimligt. Vi gav katten i det. - Jag förstår sa djurhandlaren. Ni vill ha någonting som inte bits som knappt märks, som nästan inte äter någonting, som tål det mesta och inte kostar många kronor hektot? Då vet jag precis vad ni ska köpa. Jag trodde att han skulle rekommendera ett paket kalvsylta, men det var alltså marsvinet som svarade mot den beskrivningen. Formellt måste jag ge mannen i djuraffären rätt:
Marsvinet bits inte, vilket det skulle behöva ibland.
Det märks heller inte. Annat än om nätterna när det lever om som en morots-berusad nattklubbsgäst.
Det äter - även som vegetarian betraktat inte särskilt mycket
Det är också hållfasthetstestat enligt det program min dotter brukar underkasta barbie-dockor och annat hon älskar djupt men hårdhänt.
Som ansvarskännande fader inskrider jag när jag anser det påkallat. Då stirrar hon ilsket på mig och säger överlägset, som om hon genomskådat min hycklande omsorg: - Skaffa dig ett eget marsvin, du!
Till skillnad från barbie-dockorna har marsvin tarmtömningsfunktioner. Normalt för alla levande väsen, så långt jag förstår, men inte alla väsen tömmer sin tarm där det råkar befinna sig. Det gör marsvinet. - Vem har spillt risgryn på bordet, undrade vår aningslösa hemhjälp vid morgonkaffet. Jag vågade aldrig tala om vad det var. Så ont om hembiträden som det är. Men marsvinet fåra aldrig vara på bordet mer. Torgny Jonsson, Östersunds Posten, 1970-nånting
...och hans tjej stod bredvid oss när vi såg Madonna i söndags. Jag slogs av att de såg ut som dockor. Små, små drag och den där typen av hy som man bara ser på tv. Liksom Barbie och USA om ni förstår hur jag menar. Ett svennigt par älgade fram till dem och den manliga hälften bad att få ta en bild av Måns tillsammans med flickvännen (svennens). Med tillägget: - De e du som är frikortet. Höhöhö. Fyfan för att vara kändis.
Nu har jag återvänt från den mycket märkliga staden Göteborg där jag sett Madonna för tredje gången i mitt liv. Hon har varit bättre två gånger, det ska erkännas. Icke desto mindre bjuckade hon på en grejtans show. Och den sista halvtimmen brädar nog det mesta. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på techo-versionen på "Like a prayer" och finalen med "Give it to me" i världsklass. Till skillnad från de flesta älskade jag också överdrifterna och dramat i "She´s not me". Så till den grad att jag inte väljer att nämna den förfärliga balkan-passagen i mitten. Det är öppet mål. Det var verkligen förfärligt pinsamt att både se och höra.
Och på tal om att se - jävlar vad vi såg bra på våra Gold Circle-platser. 15 meter framför oss stod Madonna och tre meter bakom satt hennes familj. Och jag ville inte tänka det, men om och om igen kom jag på mig själv med att leta efter tecken på att kvinnan är 51 år. Goddamn, vilken energi. Vilken kropp. Vilken kvinna. Själv kan jag skryta med att kunnat stå upp och dansa lite försiktigt med sju kilos hastig övervikt. Men jag har ju faktiskt tio år på mig...
Grabben sov sig förresten igenom hela konserten. Han kvicknade till i finalen och utdelade en karatespark under Give it to me. Vilket kanske är oroväckande? /Give it to me. No one´s gonna show me how. Give it to me. No one´s gonna stop me now/
I kväll drar jag till Gbg för att se Madonna i morgon. Jag tillhör den första generationen som växte upp med Madonna och är tacksam för detta. Det innebär nämligen att jag inte tar henne för given och aldrig behöver se henne som ett museiföremål utan historia. En av mina favoritskribenter - Mats Strandberg - skrev en gång att han gillar Madonnas pretentiösa sida och denna skiljer henne från många andra (framför allt) kvinnliga artister. Där någonstans hakar jag på. Madonnas pretentioner leder henne ständigt till katastrofer och pekoral, men det är samtidigt det som gör henne ständigt intressant, i framkant och högaktuell. Det verkar finnas ett slags uppfattning (främst bland yngre) om att Madonna slog igenom som "sexig" och nu borde upphöra att "försöka vara sexig" och klä sig "sin ålder". Det gör mig så ytterligt deprimerad. När Madonna slog igenom var det definitivt genom en klassisk mix av sex och religion, men poängen är att den mixen inte var så klassisk då. Den blev. Bland annat genom henne och Prince. Det var nytt, fräscht och provocerande. Och intressantast av allt var kanske att hon kryddade sex med humor. Hon var nog knappast först med det (i starten av hennes karriär hittar man till exempel ett gäng rip-offs från Bette Middler), men hon blev absolut bäst på det. I mina ögon är Madonna något av musikens Stieg Larsson - hon leker in politiska budskap till en bred massa. Ok - definitivt inte lika folkkär, men ni hajjar principen. Jag har följt Madonna i typ 25 år och trivs med både hennes ups and downs. De är alltid intressanta och jag uppskattar att hennes sökande är offentligt och tillgängligt. Och jag hoppas för all del att hon fortsätter som hon alltid har gjort. Jag vet inte riktigt vad som återstår annars...? Vem ska jag ha som förebild? Det känns sjukt jobbigt att tänka att jag måste fokusera på unga kvinnliga artisters försök att uppfinna hjulet. Madonna och jag och min generation har ju redan gjort det. Man vill vidare. Det verkar så jävla deprimerande att man vid typ 45 måste tvingas till att bli någon helt annan än tidigare: se så marsch in i körsbärsbersån! Jag känner mig trygg i förvissningen att hon blir kvar ett bra tag eftersom hon till skillnad från många offentliga personer lagt energin i sitt sökande på ambition istället för droger och destruktivitet. Jag älskar människor som presenterar alternativ. Jag tror att de är oerhört viktiga för den mänskliga utvecklingen.
Nu drar jag och min ofödde son till Göteborg - när det gäller kulturell bildning är det aldrig för tidigt att börja!
Observera att jag vägrar säga ett ord om Madonnas utseende. Jag är så i själen less på fokuseringen kring kvinnors utseende i allmänhet och kvinnliga artisters i synnerhet.
Favoriter i poden just nu: Justify my love Give it to me Dress you up Voices Like a prayer Love profusion Where´s the party Take a bow The power of good-bye
Hantverkarna är tillbaka. Köket är helt demolerat och middagar intas nu på Tranan, Tennstopet eller Gömstället en tid framöver. Det gör egentligen inget.
Med cirka 90 dagar kvar till förlossning fördelar jag min ångest jämt över graviditetsleda och förlossningsskräck. Jämna plågor har fått en konkret innebörd.
På söndag ser jag Madonna live för tredje gången. Och missar Uppsala Reggaefestival för detta - annars en av årets bästa tillställningar. Expressens Anders Nunstedt menar att Madonna är i sitt livs form. Det är inte jag, men jag har Golden circle-biljetter, trevligt sällskap och goda förhoppningar. Jag känner att jag borde tillägna la Donna ett eget inlägg och fnular lite på detta.
Alla som gillar gulliga katthistorier bör läsa om Casper här.
Jag är ingen komplett idiot, det är klart jag förstår att en söndag på Gröna Lund genererar oundvikliga konfrontationer med pöbeln.... ...men inte i min vildaste fantasi! Jag ville bara se Lady Gaga lite på avstånd och småäta lite. Inga större krav på tillvaron. Grönan var sprängfyllt av patrask. Hostande, nysande, svininfluensespridande avskum som går och äter på samma gång. Och röker. I trängsel. Tonåringarna som ville se Lady Gaga skötte sig exemplariskt. Kategorin vuxna vita män skötte sig i särklass sämst. Hur fan tänker man när man släpar med sig spädbarn till Gröna Lund, var min första undran. De har väl så att säga inget annat än svininfluensa att hämta där? Den funderingen byttes snabbt ut mot: hur fan tänker man när man sätter en tvååring på axlarna under konsert? Utan hörselskydd? Utan ens en mössa? En uttråkad femåring i folkhavet bredvid oss ryckte i sin pappas byxben och klagade: jag hatar när det är så här mycket folk. Pappan hyschade och ville lyssna. Ungen såg inget och höll för öronen. Jag uthärdade tre låtar och flydde sen i panik. Här är ett par saker jag undrar:
Varför hyser folk en sådan förkärlek till att ta med sig barnvagnar in i trängsel?
Finns det inte humanare sätt att döda sina barn på än att mata ihjäl dem?
Varför stannar folk så gärna och diskuterar, rättar till kläderna, sminkar sig och spenderar tid för eftertanke i offentliga dörröppningar?
På vägen ut led jag med två små söta tonårstjejer som nästan grät av besvikelse. De hade försökt få en skymt att scenen, men det var helt omöjligt eftersom stora sjok av pöbelvuxna stod i vägen med ointresserade småbarn på axlarna. Små barn utan hörselskydd. Hur gammal kan hon vara? Sju, åtta? ...och ser lika gravid ut som jag.
Jag och mor har haft heldag på Söder. Vi fick inget väsentligt gjort men å andra sidan har vi fikat, dinerat och kollat pridetåget. Jag har en weak spot för "stolta föräldrar till homosexuella". Troligtvis eftersom många av mina homosexuella vänner inte fått åtnjuta den ynnesten. Jag får alltid en klump i halsen, men i årets hormonkosseupplaga var attackgråten nära. Kungen och drottningen deltog, förresten, inte i år heller noterade jag.
10 primära grejer i mitt liv
Det är glas, kastruller och stekpannor över hela vardagsrummet. Köket saknar: vitvaror, varmt vatten, golv och annat som annars förknippas med kök och allmänt boende.
Pappa-far, kulturredaktör och senior writer, på Östersundsposten fram tills förra årsskiftet ringde och meddelade att han stått på huvudet i gamla klipp och funnit en gammal text (nedan för den intresserade) som handlade om mig och mitt första husdjur - marsvinet Snövit-Maria. Ett svart menlöst djur döpt mer med känsla än eftertanke.
...och hans tjej stod bredvid oss när vi såg Madonna i söndags.
Nu har jag återvänt från den mycket märkliga staden Göteborg där jag sett Madonna för tredje gången i mitt liv. Hon har varit bättre två gånger, det ska erkännas.
