tisdag 26 januari 2010

Sluttramsat

Trend- och generationsforskning intresserar mig och jag har gjort en del beställningsjobb på området. Just nu sker ett intressant paradigmskifte som jag ser fram emot. Var 40e år sker nämligen alltid lite större grejer och nu avslutas en 40 årsperiod. De som är mellan 15 och 20 år nu står för något helt nytt. De kommer att bli "Generation vuxen". Det känns bra. Om det är något som står mig upp i halsen så är det tjatet om att det är så synd om barn för att de inte får vara barn. Det är ju precis tvärtom; det ställs inga som helst krav på att någon ska bli vuxen. Min pajasgeneration (kallas X och är födda mellan 1965 och 1980 - typ 40-talisternas barn) har i vårt förakt gentemot det vuxna passerat alla gränser för det anständiga. Vi har varit ironiska, vi har varit oengagerade och inte tagit något på allvar, framför allt inte oss själva. Vårt kanske mest vulgära drag är det vi kallar "resa". Vi unnar oss resor. Vi tycker att det utvecklande att resa. Vi måste resa innan vi skaffar barn. Resa är alltså synonymt med "semestrande", men det låter inte lika... ...lika berest. Jag förmodar att resandet har rötter i något slags status från förr när det var så dyrt att åka någonstans så att bara folk med stålar hade råd. Det sitter liksom i fortfarande trots att kreti och pleti drar omkring överallt i hela världen kolonialiserar och skitar ner. Typ: jag har råd. Finast är det när man kan säga: "jag drar till..." eller "jag kommer ner nästa vecka..." så att det låter lite på en höft. "Jag gör detta hela tiden. Gäsp."
Allra finast är det om man är borta länge. Allt över 14 dagar antyder icke-charter. Min erfarenhet är dock att oavsett folk är bortresta i en vecka, en månad eller ett år så följer vi ett och samma mönster. De som är borta en vecka umgås med likasinnade och äter thaimat, de som är borta en månad umgås med likasinnade och tar dykarcert, de som är borta ett år umgås med likasinnade och röker. Och konstaterar att: det är ett land under utveckling, leende glada människor och att det har blivit så himla dyrt sen sist. Gemensamt för oss alla är att vi begapar den växande globala medelklassen med fasa:
- herregud, snart kör varenda indier bil och då är det slut med oss. Eller: ja, ni ser ju hur mycket kineser flyger nu, det är total katastrof för miljön - vet ni hur många de är!?
Det vill säga: vi får - de får inte.
Sen köper vi billiga kopior och skiter precis i vem som tillverkar dem.

Den nya generationen har växt upp med oss och ser därför inte resandet som något exklusivt. De förespås skaffa familj tidigt, ta saker på allvar och göra det vi tycker vi tycker är pinsammast av allt: bli vuxna.
Gud så skönt.

/jag semestrar naturligtvis själv. Jag kan inte låta bli. Men jag försöker göra det sparsamt och med eftertanke och hoppas naturligtvis att jag någon gång kommer att skapa mig ett liv där jag är så nöjd så jag slipper belasta världen/

tisdag 19 januari 2010

TV-helvete

Vi har två tv-apparater i hemmet. Fråga inget om tum eller namn för sånt har jag ingen som helst uppfattning om. Jag skulle helst ha ingen tv. När jag levt ensam har jag aldrig haft tv. Jag blir slö som fan av det. Och lite stressad. Min man däremot älskar tvn utan några förbehåll. Det finns ofta skäl till en ny. Jag tycker vi köper ny tv väldigt ofta och alltid utan synbar orsak. Bilden är det aldrig något fel på. Men vad vet jag...? Så fort tv-diskussioner dyker upp så är jag: kvinna, vänsterextremist, bakåtsträvare och eventuellt mördare. Jag har i alla fall fått igenom att en tv i sovrummet kommer in över min döda kropp och vår nära förestående separation. Det enda krig jag vunnit.

I går var mannen på misstänkt gott humör vid uppvaknandet. Jag borde varit på min vakt. Lagom till eftermiddagen dök en ny tv-apparat upp. Jag vet fortfarande ingenting om storlek och namn, men jag kallar den Aset. Den är sjukt stor. Och ful. Och tar plats. Det känns som att sitta längst fram i en biosalong - jag vet liksom inte riktigt var jag ska titta och missar hela tiden något i andra hörnet. Och alla människor är plötslig så o-e-r-h-ö-r-t fula. Rynkiga, finniga, flammiga. Jag vägrar fråga vad vi betalat för detta nedköp.
Aset hade inte varit hos oss i mer än en timme förrän jag fann maken och sonen - nio veckor - försjunkna i Idrottsgalan. Tysta och fascinerade. Jag förstår vad som menas: jag måste inse att jag nu är ensam kvinna i ett hem med två män.

När jag frågade vad som skulle hända med de andra två apparaterna föreslog maken en i köket och en i arbetsrummet. Jag föreslog (minst) en i källaren. Då vaknade han ur sin skärmtrans och utbrast förfärat:
- Där blir den ju kall. Jag ställer den i min garderob så den får värme!
Jag får väl kolla om sonen har någon snutte-trasa att avvara...

//Trött kvinna med 2 män och några tv-apparater

torsdag 14 januari 2010

Januari. Mjölkstockning. Kyla. Sömnbrist.

Tur att ungen både är charmerande och snabbt växande för i princip vill jag sälja hela moderskapet på Blocket just nu.




onsdag 13 januari 2010

Jag ser bara möjligheter

Jag ska genast ringa Flyttexperten och be dem flytta helgen. I morgon blir bra - man tackar!

torsdag 7 januari 2010

I am job

Filmen Välkommen mrs Doubtfire handlar om Daniel Hillard (Robin Williams) som blir av med vårdnaden av sina barn då han skiljs från sin fru. Han står barnen väldigt nära och träffa dem oftare. När han ser att hans fru ska anställa en hemhjälp så får han idén att klä ut sig till kvinna och söka jobbet. För att bli kvitt konkurrens antar han de andra sökandes skepnad över telefon och framställer dem som sinnessjuka på ett eller annat sätt.
En av figurerna han gör är en invandrarkvinna med mycket begränsade språkkunskaper. Vid första tilltal harklar han sig ordentligt och säger långsamt och artikulerat:
- I am job.
Jag kan inte riktig förklara hur jag menar, men så känner jag mig sedan en tid tillbaka:
I am job.

tisdag 5 januari 2010

Fått för mina synder

Jag tillför den där lilla promillen morgonpigga. Jag gillar att gå och lägga mig tidigt och kliver gärna upp vid 6-7-tiden sju dagar i veckan. I hela mitt liv har det varit så med den påföljd att jag var en rätt ensam tonåring. Jag trivs verkligen på morgonen och jag gillar att suga i mig morgon-nyheter och kaffe i lugn, ro och ensamhet. Folk har försökt omvända mig i hela mitt liv, men det har varit helt omöjligt. Det jag inte får gjort på förmiddan håller sig ogjort.

Sonen, som jag trots följande älskar, har visat sig vara son till krögaren och blivit min vardagsnemesis. Klockan 22 slår han upp sina mörkblå och är pigg på en stadig middag. Sen håller han sig vaken till 4-5 på morgonen. Det är inte som om han har kolik eller så - han är pigg och social. Varken mer eller mindre: det är hans tid. Själv döljer jag en utmattad tår och försöker ha det nedsläckt och trist här hemma så att han ska förstå att det natt och somna av uttråkning. Men icke. Under dessa nattliga timmar drar han hela sin rutin av grejer han kan: skrika efter mat, skratta, lajja med snuttefilten och knarka juvenila ramsor. Vid femtiden tröttnar han och faller i koma. Detta inträffar alltså ca 1 timme innan min biologiska kliva upp-tid. Jag tvingas nu sova till framåt 11 och känner mig sjukt improduktiv och onyttig. Jag har gjort viss ansträngning för att hålla honom vaken dagtid - helt utan resultat. Redan nu uppvisar han tonåringens morgonsurhet och den drucknes koma-sov. Vid halvtolv viskar jag ömt i hans öra och kittlar honom under foten. Han svarar med ett diffust knarrande ljud och en prutt. Inte ens en blick bevärdigas jag med. I skrivande stund sover han fortfarande och drömmer om nattens festligheter.
Jag börjar långsamt inse att det är fullt möjligt att han kommer att bli som folk är mest - bara för att reta mig.

måndag 4 januari 2010

Nystart

Vid det här laget har jag haft en hel del jular med påföljande nystarter i form av januari. Jag har haft norénska jular, mysiga jular, dramatiska jular, skyggjular, förälskade jular...ja, ni hajjar: bra och dåliga.

Oavsett julens karaktär har jag, och de flesta jag känner, en jäkla baksmälla den första veckan eller de första veckorna i januari - faktiskt eller känslomässig. Innan skolor, jobb och liv kommer igång upplever jag ett slags depravation som bara finns just nu.
Jag tror att det beror på att allt görs till överdrift i slutet på året. Man dricker för mycket, gråter för mycket, är uppe för sent på nätterna, är för ensam, gör av med för mycket pengar, är för ledig, för stressad, sjuk som fan och så vidare. Och problemet är att det är så förbannat svårt att åtgärda det i början av året. Det är för tomt överallt. Inget har kommit igång. Man sitter där med sin önskan om en nystart och ingen svarar. Folk är på semestrar, har klämdagar och är sjuka. Det är stängt. Stänger tidigare. Och åter den 17 januari. Och på någon tom gata traskar en trasig gammal knarkare som det är synd om. Alla trasiga människor syns så bra i början av januari.

Jag är ärligt talat lite rädd för perioden december-januari. Jag hittar liksom ingen lösning på hur man ska kunna behålla balans och harmoni.
Det är obarmhärtigt ljust när det är ljust. Annars är det mest mörkt. Kallt. Fula reaskyltar och skräp.

/själv har jag suttit i telefonkö till skattemyndigheten en timme och blivit bortkopplad, pratat med en väninna med olösliga problem och förbannat att jag inte får börja träna på ytterligare en månad/