tisdag 23 mars 2010

Jobbet

Jag skriver egentligen aldrig om mitt jobb när jag bloggar. Av lite olika anledningar.
  • Av respekt för kunder
  • Av det skäl att mitt jobb betår i att jag gör något som är rätt vanligt, som ganska många gör - både bättre och sämre än jag
Framför allt så gör jag rätt olika saker först och främst är jag något slags kommunikatör där jag sysslar med allt från att skriva utbildningsmaterial till att utforma annonser. I andra hand är jag kroppsterapeut vilket jag sysslar med en eller max två dagar i veckan. Och den biten ÄR intressant. Rätt mycket i det yrkesutövandet är ganska far out. På olika sätt.
Men där är det än svårare att blogga snyggt och hålla mig inom det etiskt och lagligt korrekta. Som kroppsterapeut är jag styrd både av mitt förbunds sekretess och sekretessen från företaget där jag jobbar. Det är troligtvis lättare än en enkel att göra ett omedvetet övertramp. Även om man håller sig till generella och övergripande berättartekniker.

Detta är synd. Det innebär att ni aldrig får ta del av en hel del märkligt som händer och sker.

Hur har ni det? Kan ni blogga obehindrat eller alls om ert jobb?
Säg!

lördag 20 mars 2010

Fyratillstånd

Jag jobbade extra på krogen i Uppsala under rätt många år. Först för att dryga ut studielånen. Sen för att det var coolt. Och sen för att jag flyttade ihop med en krögare. Any way, så här funkade det i Uppsala ända in i 2000-talet: krogarna stängde två. Det var de tvungna till. Basta. Fyra gånger om året fick varje krog söka tillstånd att ha öppet till 04. Ett så kallat "Fyratillstånd". I praktiken innebar detta att det alltid fanns ett ställe som var öppet två timmar längre än de andra. Det gick som en löpeld på lördagskvällarna: Flustret har fyratillstånd!
Den öppna krogen blev orimligt populär den kvällen, hade orimlig kö från klockan halvtvå och tog orimligt betalt.
För den normalfulle kroggästen innebar fyratillstånden lite extra kostnad, köande och bakfylla. För de som jobbade på krogen innebar det att man i egenskap av "krogkändis" (alla städer som inte är stockholm har inga kändisar och gör därför ofta kändisar av krogpajasar) kunde glida in efter jobbet och supa ner sig snabbt som fan - man var värd det efter en kvälls slit.
Folk komade runt aspackade eller överdrivet positiva. Trängdes, sa saker de ångrade, knullade, knarkade, skrattade och grät på tvåtimmars övertid. Oavsett kvällen var lyckad eller inte sa man i regel: jag borde gått hem klockan två.

Så här efteråt kan jag lätt se metaforen "fyratillstånd". Det är klart att det är ett "tillstånd" mer än något annat. Klockan fyra på morgonen sker tydligen flest självmord, kroppens biologiska klocka verkar vara inställd på ångest vid fyratiden. Hjärnan står i kö, trängs, drogas och utsätts för gap, skrik och disharmoni. När jag har något större eller mindre på hjärnan vaknar jag alltid klockan fyra och grubblar. 04 är den tid jag mest funderat på hjärntumörer, abort, skilsmässa, ekonomi och deadlines. Om jag håller mig vaken till klockan sex märker jag hur jag hux flux blir kär, rik, smart och frisk i ett nafs.
Jag tror faktiskt att klockan fyra ÄR ett tillstånd. Inte ett klockslag.


Fotnot.
För några år sen tog myndigheten som delade ut fyratillstånd i Uppsala bort den möjligheten och bestämde istället att alla fick ha öppet till klockan 03. Kanske är det en lyckligare plats nu.

lördag 13 mars 2010

Och pilen är missvisande

För något år sedan öppnades ett solarium i vårt kvarter! Solarium!? En helt obegriplig affärsidé som hämtad ur 80-talets djupaste gravkammare. Det hela blev inte begripligare av att det dessutom såg så där väldigt amerikanskt rosa-gult åttitaligt ut. Efter bara någon vecka blev solariet rånat. Enligt ryktet av Jannike Björling med sällskap. På något vis lät det rimligt. Och det fick viss medieuppmärksamhet.
Så vitt jag vet har solariet bedrivit en tynande tillvaro sedan dess.
Och så för en månad sen gav det sig till känna igen. Genom nedan helt obetalbara skyltar. Observera att skyltarna öht aldrig suttit uppe i januari. Och det är kanske företagets minsta problem.

onsdag 10 mars 2010

Ska tjacka fläkt

Jag hittar gärna på en liten visa om saker. På arbetsplatser brukar de reta mig för alster som "Det är pingvinstångs-tajm" och "jag går på lunch nu åååå deeee känns såååå braaaa". Sedan jag blivit mamma har jag förfinat denna talang och gjort den till livsstil. Allt sjungs. As we go, liksom. Typ:
Nisse nu ska vi ba-ha-ha-aaa-daaaaa, sen så så ska vi fa-ha-ktiskt äta. Lite-lite mat å sen så ska vi gå ut ååååå gååååå.
[melodi Putte du är min ögonsten]
Ja, ni hajjar.
Jag har inte sett något direkt kommersiellt i detta. Men i lördags tittade jag på en hel sändning av melodifestivalen för första gången i år och insåg: jag behöver bara ett par dansare, sen är numret komplett!

torsdag 4 mars 2010

Skriv en bok!

- har alla sagt till mig i hela mitt liv.
Någon annan har alltid hunnit före. Så fort jag får en idé så är Gardell där och snor den. En tanke som aldrig föresvävat mig är dock att skriva om min "excentriske, galne, alkoholiserade pappa som är närvarande, frånvarande och på något sätt charmerande i sin värdelöshet". Den romanen har jättemånga skrivit. Och ganska många har den under arbete. Säga vad man vill om min far men han är inget ämne för en roman. Han är en god man som älskat mig alldeles lagom och gjort det han ska och begått ganska vanliga föräldragärningar. Jag är helt nöjd och har inget att tillägga. Lite synd är det - för det verkar inte bättre än att folk är helt tokiga i de här "pappa-böckerna".

Däremot har jag noterat att många av de "tokiga anekdoterna" i pappa-romanen faktiskt handlar mer om tid än person. De skildrar nämligen ofta 70-talet som uppväxtmiljö - och jag var där! Jag tror att många rör ihop en helgalen tid med en halvgalen person. Och då är det ju faktiskt fritt fram för mig att skildra min barndom - mina relativt mentalt friska föräldrar till trots. Arbetsnamn för romanen är "Limphuliganerna".
Tror vi på detta?



















På bilden: jag, hunden Sotti och katten Missan

tisdag 2 mars 2010

Sockerchockad

När jag träffade min man för femton år sedan gjorde han mig nästan genast uppmärksam på en liten prick på höger hand. Jag tillstår att jag aldrig egentligen såg den, men erkände till slut dess existens för att tjatet skulle upphöra. Pricken gäckade honom dag och natt. Jag förstod att den var något slags cancer. Lite osäkert vilken sorts och att gå till en läkare har det inte varit tal om eftersom han inte ville "få domen". Cancern har kommit och gått lite genom åren. Och pricken har förflyttat sig lite fram och tillbaka. För cirka tio år sen överskuggades cancern när hiven slog till. Plötsligt och av oklar anledning fanns orsak till oro för HIV. Denna skulle ha slagit till på 80-talet i Grekland och legat latent ända fram i 2000-talet. Som ni förstår är följer inte mannens sjukdomar några gängse mönster.
Som vanligt fick ingen dom fällas av läkare. Den älsklige mannen kunde nämligen inte stå ut med tanken att han i så fall skulle smittat mig. Och det är tydligen bättre att leva oroligt ovetande än helt säker. I samband med min graviditet blev han tvungen att ge upp sin hiv, men har haft lite hjärntumörstendenser mellan varven.
För en månad sedan slog sockersjukan till. Den kulminerade för två veckor sen med klassiska symptom som han hittat i Expressen. Extrem törst, han kissade ofta och var oerhört trött. Någon läkare skulle han inte till eftersom...ja, ni vet.
Jag försökte förklara för honom att det är torr luft så här års och om man dricker mycket så kissar man också helt logiskt mycket och trött blir man om man slumrar framför OS hela nätterna.

I går morse var jag så i själen trött på hans gnäll så jag tvingade honom till en läkare för att slippa lyssna på hans diabetes i tio år framåt.
Klockan 9 i dag hade han tid. Klockan 9.20 konstaterades diabetes. Troligtvis klass 1. Svinhögt blodsocker och 8 tappade kilo på tre veckor. Han skickades per omgående till Danderyd där han i skrivande stund är inlagd på oviss framtid.
Jag känner mig ärligen som en riktig jävla idiot.
Jag har inte en susning om vad detta kommer att innebära på sikt, men för säkerhets skull har jag ätit upp allt godis här hemma. Av hänsyn.