Det har begåtts dop i helgen. Det var fantastiskt. Ungen pendlade mellan leenden och skratt. Prästen sa att han var en ren fröjd att döpa. Föräldrar gillar sånt. Även jag. Jag är en vanlig jävla förälder nu.
And speaking of which:
På dopfesten konfronterades jag med… …andra föräldrar. En farsa höll absolut noll koll på sin sjukt ouppfostrade dotter som drog runt som ett klumpigt jehu och kladdade ner soffor, väggar och Nimrods doppresenter med choklad. Och jag undrar: är det min sak att måsta säga åt hans felknullade unge? Måste jag ta ansvar för det?
En ensamstående mamma blev full (jepp, på ett dop!) och klart olämplig att handha sina barn. Och jag undrar: övergår hennes barn i mitt ansvar då? Ska man lägga sig i? Eller är det helt enkelt fel att servera vin på ett dop?
Frågorna är inte retoriska. Jag undrar verkligen. Detta är en ny värld för mig.
En helt ny värld.
Förr hade jag fantastiska kontakter på att komma in på korgar och före köer. Nu jobbar jag febrilt på att skapa nya för att få in Lille på stans bästa förskolor. Det har kommit till min kännedom att 400 personer står i kö till dagiset där jag vill ha honom. Jag kan förmodligen skicka min gamla visitkortspärm åt helvete.