En man och hans hund

Jag trotsade bristfällig röst och tvivelaktig hälsa för att prida med min son. Någonting sa mig att han skulle gilla det och det gjorde han. Han sov sig igenom halva tåget och när han yrvaken bevakade spektaklet i sin fars famn infann sig ett brett leende. När lastbilarna med många färger och hög musik drog förbi blev han exalterad på babyvis. Han flåsade och sprattlade med armar och ben. Helt till sig. Till syvende og sisdt tror jag att han k ä n d e stämningen. Man får vara bra jävla principfast hårdnackad för att inte må bra när man kollar pridetåget.

Bakom mig på min rätt bra plats på Strandvägen stod en flåshurtig göteborgska som bra nära förstörde hela min upplevelse. Hon refererade allt som hände och avslöjade sig som rent intellektuellt dum. Jag skulle kunna använda hela det här inlägget till att berätta om allt korkat hon sa, men istället tänker jag redogöra för essensen av min upplevelse av pridetåget. Det som är viktigt.

När "Stolta föräldrar till homosexuella" drar förbi börjar jag alltid gråta. Helt enkelt eftersom jag har så många homosexuella vänner vars föräldrar inte varit stolta. Och som punktnedslag av symbolvärde för mig personligen nämner jag

• Gudrun Schyman - vacker, rosa, envis och lojal. Jag vill krama henne.
• Sabina, Anna och Arild - en fin-fin-fin regnbågsfamilj som betyder så mycket för mig på många plan
• Shilan - som alltid engagerar sig och ger mig hopp om att det faktiskt finns unga som vill något större
• Min graviditetsläkare som fick mig att orka det jag inte egentligen orkade
• Sist men inte minst Kim Milrell och hans hund. Vi har aldrig träffats men jag gillar honom så kolossalformat mycket. Även när jag inte håller med om vad han säger. Det är oftast bara förärat irlare.
  

Rätt ofta tycker folk att jag är nonchalant och likgiltig inför deras vardagsdraman. Lite kall och taggig. Jag brukar ömsom svara, ömsom tänka att majoriteten av mina vänner slåss mot typ cancer, sin rätt att ligga med vem de vill, för att slippa terroriseras av polis och myndigheter eller helt enkelt bara för att kunna betala hyran. Ett faktum som innebär att jag inte helhjärtat orkar bry mig om deras kamp för att hitta rätt nyans på tapet till soffan.

Göteborgskan närmast mig menade sig gång på gång vara djup-djupt imponerad av att transorna o r k a d e gå så långt i höga klackar. Jag försökte hosta på henne.

När orden tar slut...

Jag har varit sjuk. För första gången sen februari 2008. Då var det min guddotter som smittade mig. Denna gång sonen.
Det är inte alls lika mysigt att vara förkyld som jag minns. Sängläge med bok. Barnet har inte tagit någon hänsyn till mitt nedbrutna tillstånd. Han ska leka, äta, bajsa, bäras...

Förkylningen har nu lämnat mig med en tappad röst som avskedskyss. Det är bedrägligt tyst här hemma. Och till min stora fasa gillar jag det själv. Jag trodde att jag älskade min röst, men jag är inte längre så säker.

I kväll vankas det kräftskiva för två hemma hos oss. Jag ammar och äter alvedon så jag får ingen sprit. Nykter och stum ska jag studera min man över ett par kräftor.
Förresten äter jag inte kräftor heller, när jag tänker efter.
F a t t a vad krångligt mitt liv är.

Lite tv, lite böcker.

Jag har tittat lite på tv. Det är stort. Gamla sköna Bevvan visas på 4an och det är kanske det bästa som finns. Bevvan är bara Bevvan när Brenda är med och allra, allra bäst är det när hon och Kelly fightas om Dylan. Just nu visas de dramatiska sommaravsnitten då Dylan och Kelly inleder en romans medan Brenda är i Frankrike. En underbar tid i Beverly Hills-eran. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag, med nostalgi, minns när jag såg serien på fullt allvar i min ungdom. Sen tänker jag efter och konstaterar att jag i slutet av BH måste närmat mig 30. Det säger allt om min mognadsgrad. Men den observante läsaren vet att jag är sen i snart nog allt.

Jag läser också lite. Påbörjade Ruizs "Ängelns lek" och hade "Vindens skugga" i så ofärskt minne att jag inte gjorde den naturliga jämförelsen utan kände bara - faaaan, va bra! Tyvärr ligger den kvarglömd i Halmstad. Jag håller mig själv lite på halster och läser Sara Kadefors "Borta bäst" och väntar med spänning på om jag ska köpa ett nytt ex av "Ängelns lek". Jag har så jävla svårt att fatta enkla beslut numera.
Kadefors briljerar som vanligt. Vilken jävla känsla för nyanser.
Beverly Hills raka motsats. Typ.
Om man skulle få för sig att jämföra.

Yoga för hundar

Av lite olika skäl är jag nedlusad av kolorerad månads- och veckopress av alla de slag. Inredning, populärkultur, hälsa...
Det är det värsta jag vet. Tjatigt, tjatigt, tjatig. Efter ett år börjar det om. Och om och om igen. Tema: badrum. Tema: allergier. Tema: blått. Tema: läkande örter.
Det deprimerande är att jag skrivit för den här typen av tidningar och det finns egentligen bara en sak som är jobbigare än upprepningarna - det är när vinklingarna blir allt för kreativa; "örternas roll i koncentrationsläger" eller "badrum och husdjur". Typ.
De flesta står dock över detta och hoppas på att sälj styr upp nya, lyckligt ovetande, läsare. Då kan man låta samma gamla rep gå runt, runt. Själv är jag inne på mitt första halvår barntidningar. Det blir ingen fortsättning.

Mållgan, Mimmi å Macke

Jag ska få dricka lite vin med Mimmi och Macke. Jag ser direkt att det liknar låssasvänner. Kanske har jag bara inbillat mig dem. Kanske får jag dricka upp deras vin?

I morgon vankas det semester, men jag vet inte riktigt vad det innebär. Tycker att de dagar jag jobbar numera är mer semester än när jag är hemma. Hursom är jag lite ovillig att lämna staden - Stockholm är bara så jävla magiskt i värme och sommar.
För er som får vara kvar vill jag rekommendera Kungsholmens Orangerie - maten har jag hört lite siåså om, men drycken och omgivningen är det inget fel på.

Jag hoppas att det blir ett par veckor av vaktavlösning så kanske inläggen på den här skitbloggen ökar i kvalitet.

Snopp

Från den sekund jag bestämde mig för att skaffa barn visste jag att jag ville ha en pojke. Jag övervägde faktiskt aldrig att han skulle vara något annat än en han. Det är jag och grabben helt enkelt. Från första början. Skälen till detta är rätt många och för dessa tänker jag inte redogöra här, men nu har jag precis fått ytterligare ett att addera till listan.
Han har funnit sin snopp. I naket tillstånd söker sig pek- och långfinger raka vägen ner mellan benen utan att passera gå. Med dessa två fingrar han sig ogenerat på snoppen med ett förbryllat uttryck i ansiktet.
- Ungen har hittat pitten, informerar jag förtjust till alla jag träffar. Ibland med ett klämkäckt: "början på en livslång kärlek". Alla faller in i "ja, det är otroligt att den lyckas sitta kvar" eller "ja, den är kul". Typ så.
Låt oss leka med tanken att pojken var en flicka!
- Ungen har hittat sin...eeeeh...
Ja, redan där har vi ett problem. Jag tycker ju förvisso att fitta är ett förnämligt ord för det kvinnliga könsorganet, men om man lärde en flicka att säga det så skulle hon troligtvis bli socialt spetälsk. Alice kan ju inte springa runt på gården och prata om sin fitta, de andra föräldrarna skulle ju troligtvis anmäla mig till det sociala. Istället skulle jag tvingas använda något förklenande och löjligt i stil med snippa, mus eller kussimurra. Eller kliniskt vagiiiina. Troligtvis aningen ansträngt uttalat.
Och när jag väl sagt att ungen hittat sin vagina skulle bara pinsam tystnad uppstå. Jag har aldrig hört någon förtjust meddela att "Elin har hittat sin fitta" och därefter fått svaret "ja, den kommer hon ha mycket kul med", "ja, Vilda pillar på sin hela tiden".
Jag känner att det här är något som man borde ta tag i, men jag överlåter den striden till flickmammor och nöjer mig med att grabben har hittat sin snopp och jag tycker att det är ganska roande.

Husarrest

Jag fryser. Googla frysa och du hittar en bild på min sura nuna. Jag föddes en svinkall decembernatt i slutet av 60-talet och min mor oroade sig bums vilket hon hade fog för. Sedan dess har jag nämligen frusit och frusit. Jag har frusit mig genom solsemestrar, älskog och träning. Det finns ingen rimlig orsak. Jag röker inte, jag har hög metabolism, god cirkulation och tränar oftast regelbundet. Kylan lamslår mig och ställer till problem. Jag blir passiv, trög och musklerna är rädda. Hjärnan går på halvfart. Jag sover i flanellpyamas året runt och den sistlidna vintern sov jag i fleecekläder och dubbla täcken. En föredetting till mig fick ett vansinnesutbrott när jag sov med strumpor på under en vistelse på Maldiverna.
Som en naturlig följd av mitt frusna tillstånd älskar jag värme. Älskar. Jag tillhör inte solfantomerna som lägger mig på en klippa och sover - det är jag för rastlös för - men jag älskar-älskar värme. När värmen slår på vaknar min inre katt. Jag trivs, spinner och blir smeksam. Jag shoppar i storstäder i 40° värme, slänger mig i politisk dispyt, flirtar och trivs.

När jag var gravid förra sommaren sa alla att "nu du ska du få se hur jävla jobbigt det är". Icke. När det var varmt mådde jag prima, men deppade över att det är big no-no att vistas i sol som gravid. Och allra oftast frös jag som vanligt.

Denna vinter har jag huttrat som en sinnessjuk och hoppatshoppatshoppats på sommaren. Nu är den här och jag får inte vistas i den. Barn under ett år ska helst hållas inomhus mellan 12 och 16 har jag fått lära mig. När de är ute får de inte utsättas för sol och solskyddsfaktor är inte att tänka på för barn under ett år. I denna enastående värme kan till och med min frusna själ vistas i skugga och jag hyste visst hopp om att ungen kunde vara med. Icke.
Han blir uttröttad, törstig, vägrar äta och gör sitt yttermera mest för att driva mig till vansinne redan efter 30 minuter utomhus.
Så nu är vi inomhus. Han sover. Jag tjurar.
Om två veckor har jag semester och jag hoppas på moln och temperaturer på max 20°. Förlåt.





















Iförd snajdig, men överflödig, surfarstass på Kungsholmens Orangerie.

Avis men inte missunsam och rätt nöjd

Jag träffade en ung väninna, på väg mot tretti, härrom kvällen. Hon är av den sökande sorten, vacker, vibrerande och fylld av engagemang. En kvinna med något så udda som en agenda och ett politiskt engagemang. Hon är tillsammans med en snygg, begåvad skribent och tillsammans utgör de ett sånt där par som man - jag - blir lite impad av.
Nu har de sålt allt och beger sig ut på resande fot nu. Inte det där jävla tramsresandet som innebär gräsrökande långsemester eller surfa - de ska ut och jobba på lite mindre glamourösa platser. Dokumentärfilma, upptäcka världen och varandra.
- Jag klarar inte av folk som pratar om platt-tv och räntor, förkunnade hon. Jag måste få perspektiv både på dem och på de allvarligt politiska. Jag måste få uppleva saker på plats. Och sen kanske jag är redo att bilda familj.

Jag känner mig så jävla avundsjuk. Föralldel inte missunnsam, men avgjort avis. Trots att jag haft många år av sökande, finnande, frihet och wreckless beteende, så är jag inte helt tillfredsställd. Kanske är det smartare att traditionellt slå sig till ro tidigt i livet eftersom det sökande, fria verkar ge en livslång mersmak. Men precis som jag tänkte att jag vill ha mer av allt, vind i håret, Kylie i lurarna och på väg, kom jag på att det är i sig ett äventyr med barn. Och för mig är det definitivt en utmaning att försöka hålla mig på en plats och syssla med små-små vardagsbestyr. Kanske tar jag jobb på ett dagis - där har man nämligen chansen att manipulera nästkommande generationer att inte lägga för stor vikt vid räntor och platt-tv-apparater.
Det är dags att låta de yngre ta tag i den stora världen.
Hugg in, my little droogies!