BEATRIX VNUNK

Enkät 2011

2012-01-02T11:11:00.002+01:00

vad gjorde du 2011 som du aldrig gjort förr?

- Dagisprylen. Den är stor, ny, fruktansvärd och helt ogripbar. Som att balansera bland minor. Hålla sig sams, vara diplomatisk, inte gråta, tvångssocialisera.

fick några av dina vänner barn?

- Nix, inte ett endaste ett. Å andra sidan fick typ alla jag känner barn under 2010 och den nya given är ju att skaffa barn inom en tvåårsperiod så 2012 kan det nog dugga tätt med syskon. Det slår mig också att min egen generation börjar gå ur barnafödande ålder så snart kan nog inte ens IVF-tanterna fortplanta sig så det planar nog ut naturligt snart.

dog någon i din närhet?

- Nej!

vilka länder besökte du?

- Grekland

vad skulle du vilja ha 2012 som du saknade 2011?

- Sömn!

vilket datum 2010 kommer du att minnas, och varför?

- 22 Juli. På samma dag anlände jag till ett tropiskt varmt jämtland och träffade min familj, min son kunde peka ut sig själv som "jag" och katastrofen på Utöya.

vart tog det mesta av dina pengar vägen?

- Grejer till ungen, mat och dryck.

vad önskar du att du gjort mera av?

- Tränat och sovit. Och mer fokustid på sonen.

vad önskar du att du gjort mindre av?

- Gnällt och skjutit upp.

hur firade du nyårsafton?

- Tillsammans med nära vänner med fokus på barnen och god mat.

blev du kär under 2011?

- Jag fortsatte att vara kär.

bästa filmen?

- The reader. Något år sent. Men förbannat bra. Från fret: The girl with the dragon tattoo

vad gjorde du på din födelsedag?

- Åt middag med min man och min mor.

hur skulle du beskriva din stil 2011?

- Praktisk, foträt och osminkad. Och missnöjd med detta.

hur höll du dig från att bli galen?

- Med hjälp av mina vänner och några nätter av hel sömn.

vilken kändis/offentlig person beundrade du mest?

- Patrik Sjöberg, tror jag.

vilken politisk fråga gjorde dig upprörd?

- De som rörde integration och invandring gjorde mig skvatt vansinnig. Hela SD-prylen och "vi och dem".

vem saknade du?

- Delar av min familj som jag ser för lite av. Och min bästis Annica.

vem var den bästa nya personen du träffade?

- Kristofer som jag träffade på årets sista dag.

Grejer en lätt senil hjärna minns

2011-09-27T13:25:00.000+02:00

I morse vaknade jag klockan fem - pigg som en jävla lärkjävel på tjack - utan en tanke på hur apatrött jag skulle vara klockan 11. Nu är klockan 13.18 och jag borde tveklöst jobba, men väljer att (inte) använda hjärnan på annat vis.

När jag passerade en spegel nyss fick min rysliga fulhet mig att tänka på en fin gammal åttitalare: brunkrämen! Den var mörk, tjock och ogenomtränglig. Den uppfanns förmodligen av något medelålders spektakel i akut behov av skydd - från sig själv och mot andra. Under nittitalen verkar det som om nästa generations medelålders beslutade att avfärda brunkrämen som kemiskt avfall och avskaffa den i takt med kemisk pejling, botox och mineralsmink. Det var synd det. För jag har varken tid, råd eller mod att botoxa mig, men en tub brunkräm hade jag gärna unnat mig idag. Jag får väl ramla förbi den lokala färgbutiken på vägen till dagis om en timme.

Juli

2011-07-07T17:53:00.001+02:00

I förrgår åt jag middag med människor som på fullt allvar menade att Victoria Silvstedt "minsann är intelligent utöver det vanliga". Detta emedan "man blir inte så rik om man är så korkad som hon verkar" och "hon spelar".

När jag hör sånt här nuförtiden dör jag lite. Förr blev jag arg eller deprimerad. Nu förlorar jag en liten sked livslust varje gång.

Undrar hur lång tid det tar innan man möter undergången.

Det är väl detta som ÄR semester i juli - att vara skild från sitt eget folk. Alla är spridda runt världen och existerar bara som incheckningar på facebook.

Så där i största allmänhet

2011-06-20T21:41:00.003+02:00

Jag vill inte mörda den här bloggen fallifall jag vill snacka skit om grannar eller så. Problemet är att jag både måste vilja snacka skit om grannarna OCH ha tid. Det är surt. Hur som petar jag liv i den här bloggen genom lite osorterade iakttagelser:

Jag och min man har inte samma sorts humor. Alls. Är inte det lite märkligt, tycker ni? Att man kan vara ihop i nästan 20 år utan att garva åt samma grejer...? Det är ju annars sånt som man läser om "vi skrattar åt samma saker", "så håller vi äktenskapet vid liv". Jag tycker att min mans humor är nästan plågsam och när jag skämtar tycker han att jag är ond.
Jag är sist i Sverige med att bränna över alla mina skivor till en extern hårddisk för att sedan kunna skicka de fula plastmojängerna åt helvete. Vilka grejer man hittar! Har jag pröjsat sek 200 för Di Leva-samlingen!? Och who the fuck är Blue Cantrell!?
Jag ska ha svenne-semester för första gången i mitt liv. Ledig från och med miss summer, charter, släktturné och åter i augusti. Från djupet av mitt hjärta känner jag att det är galet osexigt. Men så är det - dagis är stängt och barn kräver i största allmänhet en egen logik och semester. Jag har fått låna en resväska. Min ryggsäck har inget i sammanhanget att göra. Har jag förstått.
Jag har läst de två första böckerna i trilogin om Victoria Bergmans svaghet. Läs dem! Helt fantastiska. Jag varnar och rekommenderar. De är fruktansvärda, men bra. Som om Stig Larsson fast med en vass intelligens och ett svart djup. Jag kan inte förstå hur jag ska stå ut med att vänta på del tre som beräknas komma nästa sommar.

Vad gör ni? Följer ni fortfarande Bea?

I väntan på flat-pillret

2011-04-16T21:42:00.003+02:00

Min man är sjuk sedan en vecka tillbaka. Magsjuk. Och värre än så - han har drabbats av mans-magsjuka och den är nästan dödlig. Han började må bättre för ett par dagar sedan och firade med en brakmiddag och vin. Sen fick han kramper. Dessa har han ihärdigt och fortsatt försökt mota med hjälp av fett, stekt mat och kakor. I skrivande stund ligger han i fosterställning i soffan efter köttbullsmiddag med blåbärspaj till efterrätt och yrar om magsår och akutmottagning. Och så fort jag öppnar munnen säger han trotsigt: man SKA äta när man är magsjuk. Sen viker han sig som en fällkniv och tar en snus.

Så i väntan på flat-pillret är jag ensamstående morsa. Tvåbarnsmor.

Stoppåbelägg

2011-04-12T10:19:00.003+02:00

Om jag inte kammar till mig och offentligen avblåser den här uridiotiska utmaningen så är denna blogg död. Och jag är inte riktigt redo för detta.

Således är utmaningen härmed över och jag unnar mig fortsatt privatbloggande om mina laster, irritationer, ångestar och tillkortakommanden på denna plats.

Vintern har gått i sjukdomens, dödens och eländets tecken men det var då och nu vänder det. Ska vi säga så?

Dag 17 - Mitt favoritminne

2011-02-14T13:54:00.000+01:00

Jag kommer ingen vart med favoritminnena eftersom jag nog faktiskt gillar de depraverade mest. 47-dagarsfester, galghumor och droger typ. De är liksom berättarvänligast, men svåra att få på pränt utan att framstå som en idiot.

Så jag skriver bara helt kort och ryckt ur sitt sammanhang:

Jag vaknar ur sommarens sista fest i slutet av nittitalet och har en stötfångare i väskan. Yep.

Dag 16 - min första kyss

2011-01-10T09:44:00.002+01:00

12 år, årskurs 6, Bälingeskolans matsal på disco. Killen hette Peder och alla i plugget, oavsett årskurs, ville vara tillsammans med honom och hade frågat chans på honom tusen gånger. Han svarade alltid nej och hade som princip "att inte vara ihop med någon". Men jag var ny i skolan (jag tror att jag har nämnt att jag ofta flyttade), från stan och helhipp så han gjorde ett undantag och frågade chans på mig. Problemet var att jag hajjade noll av hur det där kyssandet skulle gå till. Fattade inte vad jag förväntades göra med tungan och det hela var rätt slafsigt och meningslöst.

Icke desto mindre var kvällen en smula magisk.

Redan nästa vecka gjorde Peder slut, men det var ok - jag var ändå hans första riktiga tjej. Pilutta.

Dag 15 - Mina drömmar

2011-01-05T07:42:00.002+01:00

Detta är något av en akilleshäl för mig. Jag har inga drömmar. Knappt ens några diffusa, övergripande. Jag är uppväxt i en tid och ett klimat där drömmande inte var något positivt. Till för romantiker och drönare. Tyvärr.

Dessutom har jag omgivit mig med människor som på olika sätt drivit mig till ett icke-drömskt tillstånd. Tyvärr.

Jag skulle vilja säga att jag drömmer om allt från fred på jorden, lycka och några miljoner på banken, men i djupet av mitt intellekt tycker jag att det vore slöseri på tid.

Tyvärr.

Dag 14 - Dagens outfit

2011-01-04T21:02:00.002+01:00

Varma kläder. Skitvarma kläder. Stor pälsmössa och fårskinnspäls.

Men va fan det här är väl ingen jävla modeblogg!?

Vad är liksom poängen med en trettidagarsutmaning om det ska vara samma utmaningar. Jag vägrar fler kläddagar. Kläder är min guilty unpleasure. Jag är sjukt ointresserad av att prata om kläder. Jag gillar fina kläder, men hatar att shoppa och diskutera dem. Det mest stressande jag vet är när någon börjar beskriva ett plagg: ...så går det en söm där, med en bomullsdetalj som löper över hela högersida....

Jag är förlorad redan på sömmen. Kan varken visualisera eller intressera mig.

Dag 13 - Den här veckan

2010-12-30T09:39:00.003+01:00

Denna vecka är årets sista och jag dras med tvångstankar i stil med att "nästa år blir alltid som årets sista dag". Om man var glad blir hela nästa år glatt och trevligt. Om man var deppig blir det ett eländes elände. Det är av yttersta vikt att inte vara sjuk eller för full. Eller ful - må gud förbjuda. Därför sätter jag stort hopp till morgondagen som är nyårsafton. Lite speciellt i år eftersom denna vecka har varit från helvetet. Jag dras med en segdragen urinvägsinfektion och lever i efterdyninigarna av årets tredje förkylning! Jag som aldrig-aldrig är sjuk. Hela veckan har varit arbetsvecka, mitt hem är under omkonstruktion och min son får tänder. Helt meningslöst om ni frågar mig. De ska ju ändå tappas sen. Icke desto mindre ska tandjävlarna skötas och borstas och de gör ont så in i helvete när de kommer. Antagligen för ungen, men allra mest för mig. Han gnager på mig i desperation, ylar och gnäller hela nätterna vilket innebär något slags halvdvala istället för sömn.

Under 2010 har jag en gång sovit fem timmar på raken. Oftast färre än fyra så jag är inte riktig i form varken för att leverera, bli biten eller bära möbler.

- Du låter lite full när du pratar, påpekade min ömma moder i morse.

Som ni förstår är det av y-t-t-e-r-s-t-a vikt att morgondagen blir GREJT. Ok?

Dag 12 - vad jag har i min handväska

2010-12-28T12:15:00.002+01:00

Jag har knappt någon handväska. Likt en fjortis fortsätter jag att försöka pula ner allt i fickorna oavsett storlek på pinal och ficka. Ibland till fest försöker jag få till en väska och detta slutar alltid i panikångest eftersom jag vet noll och nada om väskor. Jag förstår inte hur de ska vara konstruerade eller hur de bör se ut. Jag tycker också alltid att de är för dyra.

Just nu sliter jag ont med skötväskan som ska innehålla blöjor, servetter, bananer och annan skit som inte får plats ens i dunjackan.

Men ok om vi ska se det rent symboliskt så har jag ALLTID nässpray i väskan.

Dag 11 - Mina syskon

2010-12-14T15:55:00.003+01:00

Jag har 6 syskon, typ 4 adopterade systrar och ett gäng afrikanska syskon - de flesta har jag aldrig träffat - som min bror hävdar räknas. Syskonen har i sin tur halvsyskon och adoptivsyskon. Mina 6 syskon är, för övrigt, halvsyskon. Och en hel del av dem skulle jag kunna vara förälder åt emedan min far och mor var produktiva mycket länge. Dock inte med varandra. Jag växte upp på 70-talet.

Dag 10 - Dagens outfit

2010-12-13T18:23:00.002+01:00

Jag fyller år och har dagen till ära klätt mig i gammalt grått skrot. Och en ny grå tröja från HM för 99 spänn. I övrigt: sjukt gamla Replay-jeans, svart brottarlinne av okänd härkomst, strumpor stickade av Kristoffers mamma. Till detta ett par droppar Chanel no 5.

I bakgrunden min snyggaste accessoar aka "ungen" - även denna i grått av okänt ursprung och med temporär frisyrlösning.

Nu ska jag dricka vin.

Dag 9 - min tro

2010-12-08T08:55:00.003+01:00

Jag tror på Gud. Rätt ofta blir folk galna på mig för att jag säger knulla istället för "ha sex", inte direkt gillar djur och barn och har svårt för människor som inte är aningen ofriska. Men inget provocerar så mycket som när jag säger att jag tror på Gud.

Det är ok att tro på stenar, helande händer och "någonting". Det är helt ok att tillbe Mammon. Men säg G-ordet och folk går i taket. Frågar ni mig tycker jag att det är ganska otäckt att man kan gå omkring och tro på "någonting" - undrar på att folk är diffusa i allt.

Min tro är ganska enkel och kan kanske beskrivas som panteism. Jag tror inte att Gud är en person, men jag tror att Gud är jag, jag är Gud och allt är Gud. Jag har överhuvud taget alltid haft svårt att tro att saker sker oberoende av varandra. Det mesta hänger ihop.

Bara så.

Dag 8 - A moment

2010-12-05T21:00:00.002+01:00

De flesta verkar falla ur den här 30-dagarsutmaningen, men för mig är rubriker en livräddare. Jag töntar vidare.

I slutet av nittitalet (denna fina tid) vill jag minnas att det gjordes en film på temat: när du dör hamnar du i ett kroniskt tillstånd av ditt lyckligaste ögonblick. Om jag minns lite till så var det nog en japansk film. Mer minns jag inte.

Lite på samma tema fortsätter jag. Jag minns, men vagt. A moment är till att börja med rätt svårt att översätta till svenska. Annars brukar jag lägga mig lite vinn om att alltid tala svenska. Vi har ju, som bekant, ett adekvat inhemskt vokabulär.

Om jag tänker "a moment" så tenderar jag i att tro att det ska vara lyckligt. Och om jag dessutom tänker på det som en "möjlighet till ett konstant Nirvana" får jag både prestigeångest och rädsla. Jag vill varken välja fel eller bli klyschig.

Dessutom är moments så flyktiga.

Här är några snabba ögonblicksbilder som jag kan tänka mig att dö, och leva, med:

Jag och min man har träffats, mest i smyg, i lite drygt ett år. Vi åker nercabbat en sommareftermiddag och på radion spelas Marie Fredrikssons version av "så skimrande var aldrig havet". Och plötsligt visste jag solklart: jag älskar den här mannen.
Min bästis och jag befinner oss på en färja på väg till Paros. Vi är lite fulla och på väg.
Jag står i mitt kök i min första riktiga lägenhet och känner att allt är perfekt.
Min son slår armarna om min hals i sömnen, andas in i min näsa, tätt, tätt och hans andedräkt är helt fri från den inre förruttnelsen.
Jag dyker på Maldiverna och har häng på en vattensköldpadda.
Det är vintermorgon och jag känner mig ostressad, ligger kvar i sängen och lyssnar på stök från världen utanför.
Vilket sommarregn som helst.
Musik i öronen, ensam och på väg.

Dag 7 - min bästa vän

2010-11-27T21:10:00.004+01:00

Jag laddar lite för det här. Det kommer att bli emotionellt. Förlåt.

Jag och Annica träffades när jag började i hennes klass när vi var 14. Det är liksom starten. Jag började i hennes klass. Ergo: jag flyttade omkring - hon var på plats.

14 år en perfekt ålder att bli vänner. Man är ung nog att kunna skapa minnen tillsammans, gammal nog att välja vänner själv.

Annica var stans snyggaste tjej. När man träffade folk från andra skolor och stadsdelar visste de alltid vem hon var. Hon var också fruktansvärt kul, charmig och helt omedveten om sin status. Alla killar ville vara ihop med henne och alla tjejer ville vara hennes vän.

Jag var den extremt intelligenta rebellen. En krånglig bråkstake som antingen skulle bli något stort eller knarka ihjäl sig. I mitt hem dukades det med kristall. Hos Annica var det hemslöjd. Vi gick på Operan. De gick på Allsång.

Det var kärlek vid första ögonkastet och orsaken är helt oklar. Vi har, bokstavligen, slagits (med andra och varandra), skrikit, skrattat, hämtat, lämnat, fött och dött tillsammans. Vi räknar in våra respektive familjer till varandras och har med tiden blivit en stor konstig släkt. Vår jargong har utvecklats till att vi kallar varandra för tjackhora och sprutluder och vår idé om en helkväll brukar innehålla renoveringsprojekt och tema-matlagning. Vi får ofta umgås på tu man hand för folk i vår närhet har liksom givit upp att förstå vad vi gör och pratar om. Tjejer betraktar oss ofta med fasa.

Vår vänskap är faktiskt något av ett mysterium eftersom vi lyckats vistas på två helt olika planeter under de snart 30 år vi varit vänner. Lyssna:

När Annica var 18 fick hon barn. Jag levde ihop med en yuppie (jo, det är sant - en tvättäkta!) och sysslade med inredning.

När Annica var 26 fick hon sitt tredje barn. Jag läste på universitetet.

När Annica drev upp tre barn och bodde i stort hus på landet, drog jag runt i världen... och eeeh... var full. Typ.

När Annica var 29 började hon gå ut på krogen igen. Jag gjorde karriär.

När jag var 30 skaffade jag hus på landet och blev sambo. Annica skiljde sig.

När jag var 31 påtade jag i trädgården och drev krog med min man. Annica fick cancer i hela kroppen.

De följande fem åren slet jag med existensiell ångest, bostadskarriär och prestige. Annica slet med dödsångest, tonåringar och ex-make.

Annica överlevde med en hårsmån och till allas förvåning. Jag höll mig mentalt frisk och framhärdade , till allas förvåning, i tvåsamhet.

När jag var 37 lämnade jag och min man allt och började om. Annica fick skelettcancer.

Under allt detta har jag och min bästis aldrig någonsin tappat kontakten eller ens tråden. Vi tar alltid vid där vi slutade sist.

I november 2009 blev jag mamma - i november 2010 blev Annica farmor.

Hon är fortfarande enastående vacker och kul. Jag är fortfarande... ja, ni vet.

Dag 6 - min dag

2010-11-27T20:49:00.003+01:00

Jag vaknade helt outsövd och snubblade över en plastig, gräll, skrikig leksak min man köpt till barnet. Klockan var fem. Så börjar de flesta dagar numera. Man får skylla sig själv. Jag har knullat mig till det.

Det är det som händer när man får barn. Alla dagar blir mer lika. Det spelar liksom ingen roll om det är vardag eller helg, jobb eller semester.

Vid tolv var det lunch. Vid tre - mellis. Fem middag och sju kvällsgröt. Kanske är man på Hawaii, kanske i Rom eller Fagersta, men det kvittar - bara man inte har glömt att ta med skötväskan.

Jag kanske gjorde något däremellan, men det är oklart.

Nu är klockan 20.57 och jag går till sängs.

Intrigued?

Dag 5 - min definition av kärlek

2010-11-26T17:11:00.002+01:00

Jag tycker att kärlek är svårt, men jag tycker inte att det är svårt att definiera den.

Jag är anhängare av teorin att vi bara förmår två känslor: kärlek och rädsla. Allt annat - lycka, svartsjuka, kättja, aggressivitet, skratt, gråt, depression och så vidare - är förvrängningar, eller så att säga variationer av dessa två.

Jag är 165 cm lång, 50 kg tung, kvinna med storlek 35 i fötter. Det innebär att jag rent grundläggande vet en hel del om att vara rädd. Relationer i alla former stressar mig ofta eftersom jag tycker att det är lätt att bli rädd för andra människor. Rädd att inte veta vad de är på för humör, rädd att de ska svika, rädd att de ska kräva för mycket och så vidare. När jag inte är rädd är jag i kärlek.

Kärlek=frånvaron av rädsla.

Dag 4 - Dagens mat

2010-11-23T16:55:00.003+01:00

Uppvaknande: kanelte med cocosolja

Frukost: Tre koppar kaffe, tjärpastiller, gröt och ost

Mellis: Smakprov av mosad, halvtuggad banan och tre ballerina kladdkaka med römjölk

Lunch: Sejfilé på kulturhuset, latte och choklad-kanelbulle

Mellis: ostmacka och en halv chokladkaka. Marabou.

Till middag planeras en wok på lite av varje och ett glas rött. Det finns glass också tror jag.

Jag avser inte att dubbelkolla huruvida hela kostcirkeljäveln finns representerad.

Dag 3 - Mina föräldrar

2010-11-21T18:41:00.002+01:00

Min mor och min far länkas samman endast genom mig. På det stora hela har de knappt sett röken av varandra de senaste 30 åren.

Mamma är ett dramatiskt, färgstarkt socialt geni. Lärare och dramapedagog. Pappa är en grå och tyst kulturmurvel.

Mamma menar att väntan är det värsta som finns i hela världen näst efter Lill-Babs. Pappa har gjort det till en livsstil att ta det lugnt.

Mamma flyttar. Pappa stannar kvar.

Pappa sover. Mamma är vaken.

Så vitt jag vet har de tre saker gemensamt: de gillar att promenera, de har förökat sig upp i anmärkningsvärt hög ålder (dock ej med varandra) och mig.

Och när jag förstår att jag är en blandning av de båda förstår jag också min egen obegriplighet.

Dag 2 - Min första kärlek

2010-11-19T12:51:00.003+01:00

Kanske var det mamma. Kanske var det Anders Pehrson. Det kan möjligen ha varit mitt marsvin Snövit-Maria, men om jag ska vara helt sann så är den första kärlek jag kan minnas varken man, kvinna eller människa och inte ens ett djur. Så till vida den första kärleken är den första du vårdar och begråter så hette min Missan och var ett hopplöst fult, trist och hårt mjukdjur. Som namnet antyder en katt.
Jag vet inte var ifrån hon kom, men hon finns i mina allra första minnen och lyckades på något sätt göra sig hörd genom de horder av lyxiga gosedjur jag hade i min ägo. Hon var som sagt ytterligt omjuk - hårdstoppad och lite tovad - och därmed egentligen rätt värdelös som, just, mjukdjur. Därtill var hon ful. Denna kombination av icke-attraktiva egenskaper förärade henne min reservationslösa kärlek. En kärlek som gjorde henne allt fulare. Jag drog henne i koppel tills tassarna luckrades upp. Jag kramade henne tills hon var blank och flottig om nosen. Trots klasskamraternas uppriktiga hån släpade jag med henne i skolväskan i årskurs 1 och en fasansfull eftermiddag då jag plockade upp henne hade hon förlorat ett öga. Jag misstänkte genast äcklige Peter i min klass. Han hade vattenskalle och var inte riktigt klok. Det gjorde ont att andas och jag grät med efterhulkningar: Missan var enögd. Min ömma mor tog med oss till mjukdjursdoktorn på Nallens leksaker i Uppsala för att Missan skulle få ett nytt öga. Doktorn presenterade en mängd gröna ögon i fel storlek och iris-sammansättning. Jag höll armarna i kors och tjurade. Aldrig att Missan skulle behöva byta utseende eller begåvas med två olika ögon. När doktorn föreslog ett brunt par bad jag min mor om att få lämna butiken. Hädanefter fick Missan vara enögd. När hon tappade sitt andra öga blev jag tvungen att hålla igen tårarna lite för Missans skull och på natten viskade jag till henne att jag kunde berätta vad som hände - jag skulle vara hennes ögon.
Jag låter kanske lite skämtsam här, men jag minns det stora allvaret i min kärlek till denna döda tingest. Min omvård och sorg kände inga gränser.

Jag minns inte hur hon tillsist försvann, men jag minns sorgen efter henne och fragment av det långa samtal jag och min mor hade om att livet måste gå vidare. Utan den sanitära olägenhet föremålet för min ömma låga hade kommit att bli. Men jag tror inte att jag någonsin helt kommit över henne...

På bilden är hon bara ca 2 år gammal och ännu inte i kalibern toxic waste. Och det är alltså katten jag pratar om.

Dag 1 - Jag

2010-11-15T20:48:00.006+01:00

Ju äldre jag blir desto osäkrare blir jag - vem i helvete är jag?

Professionellt är jag att jämställa med den gamla reklamen om den högst oseriösa mäklaren som gör lite av varje och har "kaninöppet på lördagar".

Jag är utbildad journalist, informatör, personalvetare och kroppsterapeut. Jag försöker att hålla mig uppdaterad inom samtliga områden.

Men VEM är jag?

Många har beskrivit mig som "taggig" och det stämmer förvisso - jag är mycket reserverad och släpper inte lättvindigt in folk i mitt liv.

Som yngre var jag klassiskt "ung och lovande" - jag tror att de allra flesta räknade med en klockren karriär från min sida. Jag hade dragit på mig två rätt tunga chefsposter före 30 och beskrevs allmänt som anmärkningsvärt intelligent.

När jag självmant struntade i karriären fick jag stämpeln obstinat i brist på bättre och när jag flyttade ihop med min man blev jag krögarhustru för enkelhetens skull. Lite lokal kändis och festprisse så där. Nu handlar mycket om att jag är "en lattemamma i Vasastan" - den där sorten som förökar sig sent i livet och fokuserar för mycket på rollen.

Men vem jag är?

En trött 40-årig kvinna med stor ambivalens. Jag hatar präktighet och älskar civilkurage. Jag vill ha stora doser populärkultur och vin. Jag är en litteratursnobb och mellan varven ganska reaktionär. Att tänka kan vara det jag älskar allra mest och gärna när jag promenerar. Jag är jämtska med en enorm kärlek till Östersund, men vill aldrig någonsin lämna Stockholm.

Kanske måste jag kapitulera som "kaninöppen på lördagar".

Jag också.

2010-11-15T20:27:00.003+01:00

För att hålla igång skrivandet en smula i min stress och misär hakar jag på samma utmaning som alla prestigebloggare. Men förvänta er inga mästerverk. Här är rubrikerna:

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment

Grannfrun

2010-11-14T22:20:00.002+01:00

Jag har en grannfru. Eller jag har flera. Alla värda sitt eget inlägg. Sin egen film eller musikal. Men just denna har en gång begått det fatala misstaget att titulera sig "grannfrun" när hon ringde. Det har gjort mig nyfiken. Vi hänger lite ibland eftersom vi har ungar i samma ålder och jobbar med ungefär samma saker. Där upphör likheterna, men som uttråkad mor, fjättrad vid hemmet, får man inte vara petnoga. Låt oss säga så här: hennes vagn är dyrare än min, hennes mössa är elegantare än min, hennes våning är större än min och hennes barns namn för tankarna till Östermalms ädlare delar. Men, hey, det är alltid najs att ha en granne som kan berätta om de andra grannarna.

I dag tog jag mig för att googla henne. Och jävlar i min lilla låda vilken fullpott! Hon hade till och med trådar på flashback. Och sängvägen nämndes.

Tidilidam, tuddelidu, vad jag är på gott humör.

Vinkivink.

2010-11-09T11:22:00.003+01:00

Snälla Egon tycker att jag, till skillnad från många, hanterar mammabloggandet. Det känns tryggt. Egon är nämligen smått fenomenal på bloggar. Hon skriver bra, har bra koll och kan alltid konsulteras i frågor om sociala medier.

Jag har själv lite svårt för mammabloggandet och har funderat lite på varför...

Grejen är nog att allt "fack-bloggande" liksom fylls av klichéer och jag har lite svårt för sånt. Föräldraklyschorna är lite hemskare än andra kan jag tycka.

Här kommer ett par prylar jag inte står ut med i barnsammanhang:

Ordet "egentid" får mig att kräkas. Det är en avknoppning av det originalvidriga ordet "kvalitetstid" - när man får barn övergår kvalitetstiden till egentid. Det är då de passivt aggressiva kärringarna går och shoppar.
Vinkade babyn: på nästan alla ultraljud ligger fostret så det ser ut som om det vinkar till föräldrarna. Detta återberättas gulligulligt efter varenda ultraljud som gjorts. På vårt ultraljud sa sköterskan: seeeeeeeer ni att han vinkar? Vinkivinki! (som om vi vore efterblivna). Jag ville skrika; men din apa, det gör ju för bövelen alla ungar!
Sy, sticka, lagamat-gör det självjox. Det ska vara så. Man syr (skitfula) kläder själv till sitt barn för att visa hur pysslig man är. Och man lagar eeeeegen eeeekologisk barnmat. Så bara är det. "Det är ju så enkelt" - "man gör ju ändå inget speciellt på dagarna".
Bo i hus. Cirka 172000 personer har frågat mig när vi ska flytta till hus. Utanför stan. Där barnet kan få "andas ren luft" och kunna springa i gräs. För så ska det vara.
1 promille av alla som föds har kapacitet utöver det vanliga har en forskare i utvecklingspsykologi berättat för mig. Ändå har 98 procent av alla föräldrar jag träffar fått ett barn som är "väldigt före".
"Tvåan" - det förhatliga ordet som avser barn nummer två som förväntas födas inom ett 24-månadersspann för att få ut max av föräldrapengen. Och så förfasar vi oss över Kinas enbarnssystem!? Här har staten sett till att nästan varenda unge har ett syskon som är ca 1 år yngre. Number two kommer för evigt vara något helt annat i min värld.

Och så är det ett jävla tjafsande om att man ska "gå på magkänsla", "man känner sitt eget barn bäst" och "varje barn en individ". Detta till trots är det ett makalöst fördömande av andras sätt. Oftast mellan raderna.

Och notera att jag inte ens nämner benämningar som "prins", "prinsessa", "stjärna" och dylikt.

En skön mammablogg är popmorsa om ni vill ha lite alternativ.

Och Retrostuff - Design by Yttermyr säljer unika, asschyssta kläder för den som inte vill skicka ut sitt barn i hemtråcklat.

//Surmorsa - på väg till grannkärringen på en fika

Ett år med Nisse-Nim

2010-11-04T10:43:00.002+01:00

I doppresent fick Nimrod Kristina Lugns dikt "Du ska få ett panoramafönster" av sina gudföräldrar. Där står bland annat följande:

Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla allt slags väderlek.Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer.

Det har kommit att bli symboliskt för hans första år. Han är ämnad att tåla allt slags väder. Han kom till världen efter 24 timmars kamp och slets till sist ut med sugklocka. Under den tiden visade han inte ett enda tecken på att må dåligt eller ge upp. Puls och syreupptag var perfekt. Ungen var lugn som en filbunke. Han möttes av den första snön och per omgående omslöts han av den kallaste snöigaste vintern på 42 år. Stockholm city var täckt i snö december till mars och minus 20 var inget ovanligt. Svininfluensa, RS-virus och vinterkräksjuka härjade. Mamma Nim var rädd och trött, men ungen käkade, växte och var frisk. Sen kom våren med riktigt takdropp och istappar från helvetet hotade från taken. Snömodden gjorde vägarna oframkomliga och Nimrods egoistiska mamma ägnade tid åt både jobb och akademisk uppsats, men Nimrod käkade, växte och klängde nöjt på barnvakterna. Sen tog sommaren vid. Den var den varmaste sedan åttiotalet med uppåt 37 grader i skuggan. Överallt grät förtvivlade och utmattade spädbarn och hettan bara fortsatte och fortsatte. Mamman hade livskris och ångest. Livet bedrevs inomhus i vita tunna tunikor och Nimrod drack stoiskt vatten och sov utan att klaga.

Därefter följde en ond grå valhöst och vi röstade in nazister i riksdagen. Pappan och mamman jobbar, startar stora projekt och har dåligt samvete. Nimrod är obrydd, älskar att vara ute och äter gärna blad och sand. Han har aldrig ont i magen och skrattar nästan jämt.

Han tål all slags värderlek och har god markkontakt. Och jag tackar Gud för den lilla filbunken som står ut med mig.

Retrospektiv

2010-10-31T06:26:00.000+01:00

Den 2 november förra året gick jag på mammaledighet och nu tycker jag att det börjar bli dags att fokusera på annat än mor-barn-jox. Jag håller sakta på att återupprätta min ordinarie blogg. Eftersom jag inte vill att den ska kontamineras med varken sentimentalitet, illa skrivna texter eller allt för personprivata reflexioner så behåller jag nog den här bloggen som ventil för eventuella barnnoteringar, bittra och eller aggressiva inlägg. I alla fall ett tag till.

De flesta av er vet väl var ni hittar min "riktiga" blogg - under mitt riktiga namn.

Jag hittade, förresten, en anteckning gjord 30 oktober förra året. Då vankade jag omkring med ca 10 kg övervikt, kroppen värkte och jag kunde knappt gå eller andas.

"…det sägs att man glömmer bort graviditet och förlossning när det är över. Därför skriver jag ner följande:

I dag tog jag en promenad till Odenplan. Det tog ca 30 minuter att ta sig dit. Det känns som undertryck i hela kroppen, bäckenet håller på att explodera och det gör ont att andas. Jag gick in på Indiska och när jag skulle gå upp för trappan insåg jag att det var en fysisk omöjlighet. Jag kommer inte upp för trapphelvetet för att det gör för ont. Jag ställer mig i hissen och åker långsamt upp en våning. Det känns så jävla förnedrande att jag börjar gråta. Jag åker ner igen och vill fly ur affären innan någon ser att jag gråter, men jag tar mig fram med myrsteg. Folk som ser mig ser rädda ut. Det kan mycket väl vara en månad kvar och jag förstår inte hur jag ska kunna fortsätta att existera under de här omständigheterna! Snälla lilla Nisse-Nim kom nu!"

Det gjorde han ju faktiskt också, den lydiga ungen - 5 dagar senare var han på plats. Lite före utsatt datum.

Det lustiga är, inser jag nu, att jag har inte alls glömt hur plågsamt det var att vara gravid. Tyvärr inte heller hur ont det gjorde att föda barn. Undrar om folk ljuger eller om jag bara är konstig. Troligtvis det senare.

Tangentglid

2010-10-26T21:10:00.000+02:00

Jag är morsa utan dagis. Jag jobbar. Jag sköter ett hem. Och jag sover inte på nätterna. Jag har totalt och utan att unna mig reflexion lagt ner all träning. Men nu har kroppen fräst ifrån. Jag har aldrig varit utan träning så här länge och i helgen proklamerade jag till alla som ville höra att om jag inte ska sluta som en lealös manet så måste jag ignorera dygnets kvantitativa tillkortakommande.

- Jag fixar sis, sa min rara lillabror, med kontakter överöverallt. Billigt gymkort coming up!

Inom kort var en kontakt upprättad med säljare på den stora gymkedjan. Vi mejlades, kontaktuppgifter skickades och vi stämde träff på hans kontor.

Vid framkomsten tittade han upp och såg, tyckte jag, opassande förvånad ut.

- Oj då, sa han, jag har helt missuppfattat märker jag.

Jo du, tänkte jag rutinerat tjurigt, min bror är svart och jag är vit, din trångsynta jävel. Men icke.

- Jag skull just mejla dig och be dig ta med din målsman.

- Eh?

- Nä, du skrev att du var född 96xxxx. Jag tyckte väl att du formulerade dig väl för att vara 14.

Jag kan fortfarande inte sluta skratta. Eftersom alla andra siffror var rätt så måste ju 96 varit … eeeh, typ freudianskt. I stil med "kära lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur". Det var liksom så fantastiskt drastiskt. Inte tal om att nagga några år, eller ens testa att dra av en tia och kolla om jag kan komma undan med det.

När jag gick ringade han in det låga beloppet och väste: kom ihåg att om någon frågar så är du studerande.

- Naturligtvis, svarade jag, 14-åringar jobbar sällan heltid.

Bea - blott 14

Scener ur ett moderskap

2010-10-22T12:35:00.002+02:00

Jag talar sällan högt för mig själv. Aldrig faktiskt. Det verkar liksom lite skruvat, men nu är det gjort. I förrgår kom jag på mig själv med…

Det är ca ett och ett halvt år sedan jag sov en hel natt och de senaste månaderna har det eskalerat i och med att sonen är något slags separationsångestfas. I bland kliver jag upp en gång i timmen hela natten som längst en vecka i sträck. Det har visat sig att både jag och min man är så förbannat viktiga på våra jobb att just nu kan ingen av oss vara föräldraledig. Jag försöker jobba på kvällar och helger. Däremellan är livet ett evigt torkande, tvättande, bärande och kletigt evighetsarbete.

Dagen i fråga hade jag gått och lagt mig klockan tolv och sonen beslutade sig för att han ville kliva upp och leka klockan 02.30. I något jävla patetiskt föräldraforum har jag läst att barnet absolut inte får leka på nätterna eftersom det då kan få för sig att detta är normalt. Så jag bar tyst runt honom i mörkret för att han skulle somna om. Vilket han gjorde. Tre timmar senare. Sista kvarten hade jag kramp i vaderna och var så trött så jag mådde illa. Sen sov vi i två timmar och klev upp. Min man påpekade att jag såg trött ut och tyckte att vi kanske "måste börja planera bättre". Sen gick han till jobbet och jag tryckte i i protesterande unge frukost, torkade köket, fick honom att somna så jag kunde, slänga ner tvätten i tvättstugan, kolla mejseln, klä på mig och spackla mig för att bli lite lik en människa till ett kundmöte. Sen skulle barnet väckas och äta lunch under stress. Kök och barn torkades därefter med trasa. Medan jag försökte klä på den motvilliga ungen ytterkläder och tålamodsprövande tumvantar så att jag skulle kunna langa över honom på fadern en timme medan jag var på möte slog jag på TVn i hopp om distraktion. Barnet skrek och jag svettades samtidigt som jag märkte att jag hade snor på kavajen och då, mitt i mediebruset från TV4, hör jag en distinkt röst i reklamen säga:

- Vill du bli gravid?

Som i trans hör jag mig själv svara högt och tydligt:

- Hellre gräver jag tarmarna ur magen och gnuggar ansiktet med dem innan jag äter upp dem.

//Bea - nu outad space cake

Lite hjälp?

2010-10-20T18:46:00.002+02:00

Jag håller på att leta reda på ett gäng representativa texter ur mitt skrivarverksamma liv. Jag har tänkt mig två stycken från bloggen. Kan ni minnas någon speciell ni gillade?

Tipsa mig.

[skön grej att be om att bli tipsad om sig själv]

Det naturliga tillståndet

2010-10-11T06:42:00.001+02:00

Varje gång komplikationer i föräldraskapet tillstöter och jag googlar så dyker det upp en massa "helt naturligt", "lita till dina instinkter" och "så här ska det vara". Framför allt finns där en under- och ibland uttalad överton, om att KVINNAN är född till detta. Skapt för att reproducera sig och ha koll på avkomman.

Jag känner mig inte alls född till detta och tycker inte på något sätt att det är naturligt. Jag tycker mest att den här småbarnstiden är handikappande. Jag har svårt att fokusera och hela vardagen är en kamp där små skitdetaljer tar överhand. Jag vill också vara en sån där frodig ko som går runt och trivs med att prata om rutiner, mamma-lycka och små ulliga saker.

Jag och doktor Ekström vid Malmö Uni håller på med ett projekt på temat bryt normen. Det känns bråttom och skitviktigt, men jag hinner aldrig ta tag i det eftersom jag är dödstrött hela tiden och så fort jag får en stund över måste jag dra in stålar eller tvätta.

Jag vill sitta och analysera mitt nya liv tillsammans med mitt folk, men jag har fullt upp med att försöka få ungen att sova, ta napp, gilla välling.

Jag vill leverera lite roligare och mer välskrivna bloggar men istället funderar jag över barnskor.

Och jag tycker verkligen inte att det känns naturligt för mig att joxa med borttappade vantar och tandning.

Således:

- mitt problem tycks vara att jag helt enkelt anser mig för intelligent för att hålla på med spädbarn. Och ännu värre: jag verkar anse att majoriteten av världens befolkning faktiskt är precis så dumma som krävs för att vilja detta med spädbarn.

Jag blir inte klok på om jag är snobbig över alla gränser eller om jag helt enkelt är en man förklädd till kvinna.

Va i hel...?!

2010-10-10T20:36:00.004+02:00

När jag jobbade som journalistiklärare startade jag, vis av första årets erfarenhet, varje ny klass med att gå igenom pekoral. Unga skrivlystna människor skapar gärna i lysten författarglädje patetiska litterära magplask och det kändes tryggast att uppenbara ordets innebörd direkt. Det underlättade undervisningen och, tror jag, kvävde en del pinsamheter i linda.

Varje år var det lite av ett projekt att hitta exempel i aktuella medier.

I år sörjer jag att jag inte undervisar när DN och Sara Trus i samarbete presenterar en surrealistisk mardröm om "vindsvåningar som livsstil". Jag trodde på fullt allvar ett tag att det var ironi och att DN hade någon form av projekt att "ruska om läsaren", men det verkar inte bättre än att det är på fullt allvar. Kolla här! Det är blod överallt! Hahahahaha!

Mario Vargas Llosa

2010-10-08T20:54:00.005+02:00

Jag är mycket förtjust i Mario Vargas Llosa. Jag tror att det var min far - kulturmurveln - som introducerade honom. Den här artikeln skrev pappa för ett par år sen. Jag gillar den. Partisk? Yepp.

Mario Vargas Llosa badade aldrig i Grönviken
Nej, det blir nog ingen författare av mig. Åtminstone ingen som skriver betydelsedigra självbiografier.
För att åstadkomma det ska man ha haft ett intressant förflutet och odlat storpolitiska kontakter. Förälskat sig i dekadenta kvinnor, dunkat plutokrater i deras feta ryggar, supit med Duke Ellington eller i alla fall delat en läsk med Arne Domnerus.
Jag kan medge att sydamerikanske Mario Vargas Llosa är en överdådig författare men när man läser Den stycka flickans rackartyg inser man också hur handikappad man själv är.
Llosas författarjag håller till i 60-talets Paris, umgås med den sydamerikanska revolutionens ledande demagoger, jobbar för Unesco och underhåller en hopplös förälskelse från sin barndom. Ett cyniskt litet stycke som hoppar i säng med alla bankdirektörer och revolutionärer som kommer i hennes väg.
Hur kan man misslyckas med Vargas världsvana erfarenheter?
För att bevisa min tes gör jag ett försök i samma genre.
Här är alltså Den snälla lilla pojkens bedrövliga fiaskon, fritt efter Vargas Llosa.
----
Det var på Göranssons konditori i Fåker jag första gången träffade lilla Lola. Hon var en förtjusande liten bonddotter av okänt ursprung. Men byskvallret pekade ut henne som fallen från Per Kallsa-Märta i Tjuckflon.
Lola var redan då lagd åt det glupska och njutningslystna. Det kunde jag se på hennes brödfat. Ingen mandelkubb där inte, bara mums-mums och mazariner.
– En till, sa hon och strök mig över underarmen så håren reste sig.
Jag förstod redan då att hon var fördärvad och ämnad för större och mera liderliga uppgifter än att gifta sig med ramsågarns pojk.
----
När vi möttes nästa gång var jag biträde på Lages herrekipering i den närbelägna staden. Den dam som kom in i butiken i armkrok med stadens ledande gigolo, badhusmästare Klasson hade få likheter med den Lola jag förälskat mig i. Hon var liksom mera Lola, om läsaren förstår vad jag menar.
Hon log nedlåtande men ändå förföriskt och viskade:
– Vi ses på lagret..
Klasson var nämligen döv. Och dum. Men rik.
Butikschef Hermansson log konspiratoriskt och förevisade dubbelknäppta kavajer för dumme Klasson medan Lola och jag förlustade oss på lagret.
– Finns det då alls inget hopp för oss, sa jag stödd på armbågen intill den yppiga Lola.
– Du är så barnslig. Och så har du inga pengar, sa Lola med flinthård blick på den tomma moneybox jag tappat i sänghalmen.
Nästa dag hade hon tömt Klassons konto på Sundsvalls-banken och rymt med ungkommunisten Elvis Engels, De tog tåget till Göteborg för att råna Svenska amerikalinjen men misstog sig på båt och gjorde skepparn på bogserbåten Redig riktigt förbannad eftersom de försvann med 67:50 ur kaffekassan.
----
Tiden gick och nästan gång jag stötte på vackra Lola var på restaurang Ritz i Stockholm där jag jobbade i diskplocken. Hon kom in för att klaga över ett tumavtryck på grogglaset. Hennes älskare, den försupne direktören för Bebop & Lola, ville ha en trekant för kvällen eftersom han själv var så orkeslös. Jag lät mig övertalas och följde paret hem.
Direktören somnade innanför dörren till sin djurgårdsvilla och åter fann jag mig stödd på armbågen medan jag viskade till Lola:
– Finns det då inget hopp för oss?
– Dumma pojke. Du har inga pengar, sa hon med en kallhamrad blick på min plånbok där kreditkorten var klippta och checkerna övertrasserade.
Veckan därpå satte hon eld på villan och direktören, inkasserade försäkringen och startade skivbolaget Brand New tillsammans med fem unga, panka punkare.
----
Jag vet inte hur jag ska sluta den här sorgliga kärlekssagan. Men jag tror jag låter Lola råka ut för ett elakartat fall av lungsot (litterärt lån från Dumas). Hon överges av sina punkare och återfinns till slut hos mig som är överläkare på svindyra privatkliniken Clean cut.
Hur jag lyckats med den bedriften är mera svårförklarligt. Förmodligen har jag läst kirurgi på distans och köpt en doktorshatt från någon tysk postorderfirma.
Hur som helst – Lola dör i mina armar eftersom hon inte har råd med behandlingen.
– Finns det något hopp för oss, är det sista hon viskar – stödd på armbågen.
– Dumma flicka, svarar jag. Du har ju inga pengar.
----
Ja ni hör ju själva hur futtigt det låter. Vargas Llosa har Peru där jag har Jämtland, Paris och London där jag har Fåker och Kilafors, Tupamaros och MIR där jag har JRA och Hemvärnet. Unesco där jag har Komvux.
Hur skulle världslitteraturen sett ut om Vargas Llosa sett dagens ljus i Fåker?

- Torgny Jonsson, Östersundsposten

Vi och dom

2010-09-30T19:58:00.002+02:00

Den här sommaren umgicks jag med makens familj en vecka. Jag var slut som artist vid hemkomsten. Det är påfrestande nog med själva mannen så att säga. Politiskt står vi på varsin barrikad. Socialt är vi som två enheter på umgängets hav. Och vi befinner oss på varsin sida av kreativiteten. När jag träffar hans familj av professionellt sociala, sporttokiga entreprenörer förstärks min sida av bohemisk akademiker med nattsvart djup.
Opposites attracts, säger vi om detta.

En väninna till mig, uppväxt i finkvarter, föräldrar med dr i titeln och med en medfödd känsla för "Noblesse oblige" har trasslat in sig i en riktig patrask-släkt av giriga, okänsliga, alkoholiserade uppkomlingar och varje gång vi ses och pratar om hans vilsenhet och skitsläkt så blir det en långtgående analys av barndomar och påverkan.

Jag har en annan vän med ett relationsproblem - hon lever ihop med en afrikan. Hemma hos dem är det joxigt för att hon är högre utbildad än honom vilket gör att han känner sig underlägsen och utnyttjar sin relativa genusöverlägsenhet för att skapa balans.
Det kallar vi kulturkrock.

Notera att jag inte benämnde männen i de två första exemplen med nationalitet. Det är också den enda faktiska skillnaden.

Är ni kulturkrockade i er relation?

Metoder

2010-09-21T09:22:00.002+02:00

Jag har testat lite olika metoder för att få ungen att sova lite mer. Ni anar inte vilken uppsjö av metoder och tolvstegsprogram som existerar där ute.
Skrikmetoden har jag hoppat över, men annars har jag varit på det mesta; tassmetoden, sova-utan-gråt-metoden, vatten-metoden och så vidare.

Sistlidna helg har en helt ny modell utkristalliserats: mammor som blundar lite medan de går får i sig lite sömn.

Sverigedemokraterna

2010-09-20T22:00:00.000+02:00

Hela dagen har jag hört saker som förvånar mig:

Man måste respektera folks åsikter. [Men nej, jag tycker inte det.]
Det blir förstås så här eftersom de etablerade partierna inte törs ta upp problemet med invandrare som något slags "elefanten i rummet". [Jag är helt emot förbud, men ordet invandrare borde förbjudas emedan det betyder noll och nada. Värdeladdat och godtyckligt.]
Det kommer som en chock. [Nä, jag tycker det var synnerligen väntat]

Jag känner spontant genuint förakt mot det obildade patrasket som röstar brunt. Och måste därmed hejda mig. Det är ju precis den typen av avsky som försatt oss i situationen från början. Jag försöker därför göra som jag gör i mitt jobb - definiera målgruppen. Jag föreställer mig en person ur min barndoms minnesbank - Snorjonas.

Snorjonas och jag var klasskamrater på mellanstadiet. Hans föräldrar var alkoholister. Jonas var liten, klen och hade vita ögonbryn. Han stammade alltid när han pratade. Hans hobby var att springa ärenden åt äldre kriminella, köra moppe och krossa rutor. Han ville alltid vara alla till lags och pendlade mellan att vara strykrädd och aggressiv. Vi andra visste, ordlöst, redan som tioåringar att det skulle gå dåligt för Snoris. Jag vet att han senare i livet hade lätta missbruksproblem och agerade i kriminalitetens ytterkant. När han på äldre dar fick lite ordning på livet flyttade han norröver, fick överviktiga barn som hette något i stil med LIam och Kevin. Han jobbar som personlig assistent, är underbetald och "tycker att det är tråkigt för honom att stockholmarna som är moderater och överklass inte förstår". Jag vet ju inte om Snorjonas röstar på SD, men rent statistiskt är han representativ så jag föreställer mig honom som en supporter. Jag minns också att han på Curts historia-lektioner i årskurs 4 var lika förtvivlad och upprörd som oss andra över förintelsen och andra världskriget. Därför kan jag inte förstå var Jonas-figuren i båset baserar sitt val på laget som vill åtgärda alla problem genom utrensning. Av någon anledning förstår han inte. Han har inte tagit till sig debatten. Har ingen möjlighet till konsekvensanalys. Därför väljer jag från och med nu att alltid kalla SD för sitt rätta namn - nazisterna.

Kanske kan jag nå Jonas på det viset.

Vad gör du?

Milf

2010-09-17T20:29:00.004+02:00

Jag, ungen och ungens far startade fredagskvällen hos den lokala dvd-uthyraren. Någonstans i gränslandet godis, glass och entré uppenbarade sig en rosaklädd fyraåring med pikant uppnäsa, korrekt Maclaren-vagn och liten pussmun. Med sig hade hon sin morsa som bara kan beskrivas som gubbsjuk dröm. Lite Barbie goes rocknroll. Långa lockar, dockansikte, attityd, svarta skinnbrallor, hållning, pondus och fylliga läppar. Jag dog. Jag glodde på hennes tajta lilla rumpa och min hjärna låste sig på "bend over, bitch!".

Nu vet jag hur det är att vara heterosexuell man. Coolt.

Lite val

2010-09-15T10:42:00.003+02:00

Äh, va fan. Jag måste ju säga något om valet.
Jag får ofta frågan var jag står politiskt. Jag är, tyvärr, lite osäker men jag vet att jag inte hamnar i den breda fållan - det vill säga moderat eller sosse. Och jag är paniskt rädd för KD. För att inte tala om folkpartiet - förbjud, släng ut, stäng av-partiet.
Mitt hjärta ligger åt vänster, men inte hos Ohly. Och absolut inte hos ett parti som är diffusare än svag ärtsoppa.
Och jag...ja, ni ser ju. Om vi ser till något så omodernt som ideologier så hamnar jag i mitten - men inte enligt det traditionella tänkandet. Jag ska låta det vara osagt vilka samhällsanalytiker det var som såg politiken som en cirkel där den extrema högern och vänstern möts på mitten (de franska?), men om jag ser det så blir det enklare. Jag hamnar någonstans mellan kommunism och fascism. Jo, faktiskt. Det ger väl ingen smickrande bild av min människosyn, men så är det. Född snobb.

För övrig tillhör jag de ytterst få i Sverige som inte hetsar upp mig över varken SD eller Mona Sahlin. SD kommer bergis in i riksdan och får sitta där och lalla i fyra år tills alla ser att de knappt var värda att nämna - sen är det över (se "ny demokrati"). Vad beträffar Mona Sahlin varken hatar eller älskar jag henne, men Jonas Gardell skriver intressant om henne här. Oavsett vad man tycker bör man nog ha lite koll på den speciella logik som omfamnar den kvinnan - i rent allmänbildande syfte. Rätt som det är händer det dig. Din syrra eller din morsa.

Alltnog, som den gamla stöt jag är går jag och röstar progressivt. På själva valdagen. Hur omodern är jag!?

Hur gör du?

Elfte september

2010-09-12T09:39:00.004+02:00

- Det är som när man fick veta att Palme blev skjuten - alla minns vad man gjorde när man fick reda på det, sa jag högtidligt igår och syftade till 11/9.
Själv satt jag på bussen på väg hem. Bodde i hus på landet då. Anna-Maria ringde och refererade radiosändningen.
- Ingen jävla aning, proklamerade min man och punkterade min idé.

En väninna gifte sig den 11 september 2007 och menade att det var schysst att göra något positivt av dagen.

Jag spenderade med brunch med min gravida "lillasyster" - om man kan gradera grossess så är hon "mycket gravid" och det kan bli tal om "gravidast". Det var strålande att träffa henne och brunchen på Mornington var riktigt bra. Och jag fick ett glas vin.
Sen vankades kräftskiva med hummer och havskräftor med goda vänner. Och jag fick ett glas vin. Jag är också böjd att tycka att man bör göra något bra av dagen.

Min son använde 11/9 till att börja krypa. Krypet kryper. 4 steg. Eller knän.
En dag att minnas.

Definitionsfråga...

2010-09-08T08:33:00.002+02:00

Maud Olofsson klargör att hon aldrig på tiden skulle sätta sig i en regering med en kommunist. Däremot verkar hon inte ha några problem med Kristdemokrater.
I´m intrigued.

Förresten...

2010-09-05T14:36:00.002+02:00

...ska jag snart skaffa mig en riktig blogg under eget namn och sluta grotta i barn, hem och familjeliv.
Jag är nämligen helt ointresserad av andras felknullade ungar och räknar med att andra skiter i min, för att citera Magnus Betnér lite fritt.

//Snart på banan igen

Skaffa barn - en sammanfattning

2010-09-05T14:30:00.002+02:00

- Vi börjar närma oss tretti nu, så det är ju helt naturligt att alla skaffar barn, menade en ung väninna till mig i somras och refererade till min förvåning över den strida ström åttitalister som skaffar barn.
Och det har hon ju alldeles rätt i, förstås.
Rasande Rose tar nyanserat upp dilemmat "skaffa-barn-eller-inte". Eller; dilemma och dilemma. För de allra flesta är det ju inget dilemma. Man "skaffar", eller så kan man inte. Få människor väljer bort barn frivilligt. Men de som gör det tvingas ofta försvara och motivera. Inte minst inför sig själv.
Jag har både valt och valt bort barn, så jag vågar påstå att jag vet vad jag pratar om.
När jag började närma mig trettio kände jag inte av den berömda "klockan" alls och började laborera med tanken att man faktiskt inte måste ha barn. Vid 38 gjorde jag abort och där och då kan man ju lugnt påstå att jag fattade beslutet att inte skaffa barn. Skälen till detta är så som följer:

jag är sjukligt intresserad av mig själv och gillar att vara fri att resa i tid och rum
jag tycker att tanken på att binda upp mig till någon är fruktansvärd - ett barns far (eller mor) är med en hela livet och man kan aldrig bli kvitt honom (eller henne)
jag tycker inte att världen är en fantastisk plats
jag tycker inte att mina gener är helt fantastiska
jag har dåligt tålamod
jag har en snobbig inställning till livet och inga klassiskt "sunda värderingar" att överföra till ett barn

Jag kan rabbla detta som ett rinnande vatten eftersom jag tusen och tusen gånger fått frågan: VARFÖR skaffar du inte barn. Ganska konkreta och rimliga skäl tycker jag, ändå har i stort sett alla ifrågasatt dem.
Vid 40 bestämde jag mig för att försöka få barn. Och vet ni: inte en enda gång har någon frågat mig VARFÖR jag plötsligt ändrade mig trots att den frågan är så oerhört mycket mer relevant. Och svaret är allt annat än konkret: jag var rädd att ångra mig sen. Ett rätt patetiskt skäl tycker jag själv, men jag anar att ingen skulle ifrågasätta detta på samma sätt som mina skäl till att inte skaffa barn.

Allt nog, jag har alltså bestämt mig både för att ha barn och att inte ha barn. Båda besluten har varit fruktansvärt stora för mig. Jag är glad och lycklig över att jag aldrig haft någon "tickande klocka" eftersom den verkar få kvinnor att fatta mycket dåliga beslut. Men å andra sidan verkar det bekvämt att vara så basal och liksom djurisk. I dag med ett barn i famnen kan jag enkelt konstatera att det är det e n k l a s t e beslutet. Att välja bort barn kräver en stor människa. Den som väljer bort barn (och för all del även de som ofrivilligt väljer bort barn) måste varje dag i resten av sina liv fundera över och motivera sin existens och sina beslut. Undra över hur de ska skapa mening och vad meningen är - leta högre syften så att säga.
Att skaffa barn är ju att avsäga sig all valfrihet: ens livs uppgift blir att ta hand om barnet - man behöver aldrig mer tänka.
Ens om man fick tid och mer än tre timmars sömn.

I graven ska det ske

2010-08-29T16:15:00.002+02:00

- Vill du äta på Kungsholmen, frågar min man.
- Mmmm. Säger jag.
- Ska vi titta på tredje säsongen av True blood, frågar min man.
- Mmmmm.
Jag svarar mmm på det mesta numera. Jag orkar inte hitta på något annat svar för det enda som rör sig i min hjärna är cravings efter sömn. Mitt blytunga huvud sysselsätter sig med tankar på djup sömn under dygnets alla timmar. Jag tror att det är så här att vara knarkare - en enda tanke som mal utan någon möjlighet till distraktion.

Under barnets första tre månader var sömnen inget som helst problem, då är man tydligen utrustad med något slags hormon som gör att man sover skitbra då man sover - även om det rör sig om 30 minuter. Följande tre månader klarade jag mig helt enkelt eftersom jag aldrig behövt speciellt mycket sömn. Inne på tredje kvartalet vet jag inte längre vad jag heter. Folk frågar om jag har hört, sett, vet... Svaret är nej. Jag har inte läst eller sett. Jag skiter precis i allt liv som pågår. Jag vill bara sova. Sist jag sov längre sammanhängande än fyra timmar var i juli förra året. Nu blir det allt oftare en timme åt gången och varje morgon jag vaknar försöker jag minnas om jag var stupfull kvällen innan. Det var jag inte.
Jag lever i en kronisk bakfylla utan tillstymmelse till delikata drinkar som ursprung. Lätt illamående, yrsel, synrubbningar och svårigheter att hålla tråden.

För ett par månader sen tänkte jag hela tiden att första bästa tillfälle då sonen klarar sig utan mig en natt ska jag minsann upp på en bardisk någonstans och återta min partytiara. Nu tänker jag bara på att låna någons lägenhet, låsa in mig i tystnad och sooooooooova. Det sägs att sådant brukar kunna ske när barnet närmar sig två. Om ett drygt år alltså (notera ordföljden). Härligt.

Samhällsansvar

2010-08-25T11:39:00.002+02:00

Sverigedemokraterna verkar bli fler, men inte så många så att vi inte kan göra en insats. Jag tänkte så här:
Vi kan väl alla försöka få adoptera en sverigedemokrat, älska dem, trösta dem, överösa dem med kärlek, ha dem i knät och vyssja dem. Berätta att det inte är så farligt.

Vad sägs?

Livets efterrätt

2010-08-24T10:56:00.000+02:00

Jag och min bästis har aldrig riktig fattat den mer lagoma läggningen utan rör oss i det breda registret. Detta har resulterat i att hon blir farmor året efter att jag blir mamma. Det vill säga: jag blir mamma vid 40 och hon farmor vid 42.
Sistlidna helg åkte jag hem till hennes son med en packe babygrejer, lite böcker och goda råd. Han var rätt oimponerad av våra gamla überexklusiva åkpåsar och fina bomullskvaliteter från USA. Gladare var han över dödskallemärkta napphållare och rocknroll-tishor för en tjuga.
Han lufsade runt i sitt första hem och imponerade i vuxenrollen. Klappade fickvännen på magen och fixade fika. Med munnen full av Ballerina kladdkaka pekade han på Nimrod och sa:
- Känns det som livets efterrätt?

Sen åkte vi hem.

I dare you, snålrövar!

2010-08-16T19:11:00.004+02:00

På ett personligt plan:
- När jag tänker på att inte kunna ge mitt barn rent vatten går jag sönder.

På ett globalt plan:
- Katastrofen i Pakistan drar klockan tillbaka cirka ett decennium. Det är uselt för oss och världen. Vi lever inte oberoende av varandra längre. Det kallas
g l o b a l i s e r i n g. Om ni har råd att semestra i Asien har ni också råd att avvara en femtiolapp eller två. Hoppa över glassen den här veckan.

Röda korset har startat en akut insamling:
Sms:a AKUT till 72 900 för att skänka 50 kr
Sms:a AKUT 100 till 72 900 för att skänka 100 kr
Sms:a AKUT 200 till 72 900 för att skänka 200 kr
Plusgiro: 900 800-4, Bankgiro: 900-8004 - Märk gåvan ”katastrofhjälpen”.

Du kan också på in på Röda Korsets hemsida, www.redcross.se, och skänka pengar. Klicka på online-knappen och märk gåvan med ”katastrofhjälpen”.

//Skitarg

Mumin

2010-08-12T20:53:00.004+02:00

Jag tycker att alla borde läsa Muminböckerna. Inte bara för att de är skrivna på ett magiskt vackert språk, att de är spännande och fyllda av finurlig elakhet utan även för att jag tycker att världen och människorna blir enklare att förstå. Tove Jansson har liksom lyckats plocka ner det komplexa till essensen av liv och det är lätt att hitta sitt eget troll.
Min guddotter är en Mymla. Jag tror att min son nog är en Too-ticki - efter sin far. Jag har nästan i hela mitt liv haft en liten My vid min sida. Jag har svårt att inte oavkortat tänka på sena nattfestare som Hattifnattar och alla vet hur det känns när en Stinky slutit upp vid ens sida. Jag kan överhuvud taget inte låta bli att dela upp alla jag känner i Muminfigurer.
Snart är det höst och då brukar jag alltid försöka läsa "Sent i november". Mer melankoliskt än så blir det inte.

Själv är jag, förresten, en Snusmumrik.

Vem är du?

"Jag kan inte nog betona faran av att ens vänner går och gifter sig. den ena dagen är man ett laglöst sällskap, äventyrliga kamrater som sticker iväg när det blir tråkigt, man har vad som helst att välja på... hela världskartan!!! --
-- Men så plötsligt, är de inte intresserade längre.
De vill ha det varmt.
De är rädda för regn.
De börjar samla på stora saker som inte får rum i en packning.
De pratar bara om små saker.
De tycker inte om att besluta sig plötsligt... och göra tvärtom.
Förr satte de segel, och nu snickrar de små hyllor för porslin.
O, vem kan tala om sådant utan att fälla tårar!"
- Snusmumriken

Alla ni som mår dåligt - gör inte det!

2010-08-11T13:45:00.002+02:00

Spana in sköna Montan istället!

"Det här är jag... ...och det här är du".

Rain

2010-08-07T19:36:00.003+02:00

I hela mitt liv har jag älskat sommarregn. De plockar fram all min kreativitet och maximerar per automatik myset. Till och mer effektivt än jag kan minnas att en cig gjorde på den tiden. I dag lyssnar jag på regnet, luktar på våt asfalt, dricker ett glas suveränt rödvin, läser ikapp lite bloggar och sparade artiklar. Jag låter Madonna illustrera mina känslor i en av hennes allra bästa låtar och den snyggaste videon.

Status quo

2010-08-01T20:25:00.002+02:00

Det snackas till och med lite mer än vanligt om sociala medier just nu. Sommaren genererar väl både tid att producera innehåll och utrymme för analys. Sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet. Egon meddelar att hon skulle kunna prata statusuppdateringar i timmar och tar upp ett nära nog klassiskt fenomen - den "hemliga" statusuppdateringen. Anna "hoppas". Tobias "sörjer". Ja ni vet, de där uppdateringarna som vädjar till nyfikenhet samtidigt som de tar avstånd från följdfrågor. Helt motsägelsefullt. Anders Mildner noterar hur Facebook spränger jantelagen och tar upp hur det plötsligt blev ok att skryta. Det är precis där och då sociala medier upphör att vara sociala.
Jag tycker naturligtvis att folk ska få skriva vad de vill på Facebook, men visst, precis som alla andra retar jag mig på vissa företeelser. Om jag skulle sammanfatta det så är det nog när social media blir antisocial som jag blir tjurig. Om jag träffade en bekant och fick svaret "hoppas och tror" utan någon förklaring på hur han mådde skulle jag nog undvika personen i fortsättningen. Jag skulle också förhålla mig skeptisk till om han fyllde på med "jag har druckit fem glas champagne och ätit sjurätters på F12 i dag igen". Om någon rent professionellt frågar mig om hur de ska hantera social media är det korta svaret, just: var social.

Under helt asocialt beteende hamnar även vårens stora trend att "våga vägra prata barn". I rädsla för att bli "en sån där som bara snackar ungar" så har folk börjat hemlighålla sina graviditeter för att plötsligt en dag släppa "Mats och Anna är stolta föräldrar till Isac". Dessförinnan inte ett ord. Därefter inte ett ord. Som att "de var väl inget speciellt". Vilket får påföljden att det verkar som att folk tycker att det är viktigare att veta vad de har ätit än att de väntar barn. Typ. Sex av mina "vänner" har huxflux fått en unge i en bisats de senaste månaderna.
På den andra planhalvan har en stor del av bekantskapskretsen med fasa beskrivit en kvinna som Facebookade hela sin förlossning. Det ÄR asocialt.

Vad retar ni er på?

En man och hans hund

2010-07-31T21:59:00.003+02:00

Jag trotsade bristfällig röst och tvivelaktig hälsa för att prida med min son. Någonting sa mig att han skulle gilla det och det gjorde han. Han sov sig igenom halva tåget och när han yrvaken bevakade spektaklet i sin fars famn infann sig ett brett leende. När lastbilarna med många färger och hög musik drog förbi blev han exalterad på babyvis. Han flåsade och sprattlade med armar och ben. Helt till sig. Till syvende og sisdt tror jag att han k ä n d e stämningen. Man får vara bra jävla principfast hårdnackad för att inte må bra när man kollar pridetåget.

Bakom mig på min rätt bra plats på Strandvägen stod en flåshurtig göteborgska som bra nära förstörde hela min upplevelse. Hon refererade allt som hände och avslöjade sig som rent intellektuellt dum. Jag skulle kunna använda hela det här inlägget till att berätta om allt korkat hon sa, men istället tänker jag redogöra för essensen av min upplevelse av pridetåget. Det som är viktigt.

När "Stolta föräldrar till homosexuella" drar förbi börjar jag alltid gråta. Helt enkelt eftersom jag har så många homosexuella vänner vars föräldrar inte varit stolta. Och som punktnedslag av symbolvärde för mig personligen nämner jag

Gudrun Schyman - vacker, rosa, envis och lojal. Jag vill krama henne.
Sabina, Anna och Arild - en fin-fin-fin regnbågsfamilj som betyder så mycket för mig på många plan
Shilan - som alltid engagerar sig och ger mig hopp om att det faktiskt finns unga som vill något större
Min graviditetsläkare som fick mig att orka det jag inte egentligen orkade
Sist men inte minst Kim Milrell och hans hund. Vi har aldrig träffats men jag gillar honom så kolossalformat mycket. Även när jag inte håller med om vad han säger. Det är oftast bara förärat irlare.

Rätt ofta tycker folk att jag är nonchalant och likgiltig inför deras vardagsdraman. Lite kall och taggig. Jag brukar ömsom svara, ömsom tänka att majoriteten av mina vänner slåss mot typ cancer, sin rätt att ligga med vem de vill, för att slippa terroriseras av polis och myndigheter eller helt enkelt bara för att kunna betala hyran. Ett faktum som innebär att jag inte helhjärtat orkar bry mig om deras kamp för att hitta rätt nyans på tapet till soffan.

Göteborgskan närmast mig menade sig gång på gång vara djup-djupt imponerad av att transorna o r k a d e gå så långt i höga klackar. Jag försökte hosta på henne.

När orden tar slut...

2010-07-30T18:21:00.002+02:00

Jag har varit sjuk. För första gången sen februari 2008. Då var det min guddotter som smittade mig. Denna gång sonen.
Det är inte alls lika mysigt att vara förkyld som jag minns. ~~Sängläge med bok~~. Barnet har inte tagit någon hänsyn till mitt nedbrutna tillstånd. Han ska leka, äta, bajsa, bäras...

Förkylningen har nu lämnat mig med en tappad röst som avskedskyss. Det är bedrägligt tyst här hemma. Och till min stora fasa gillar jag det själv. Jag trodde att jag älskade min röst, men jag är inte längre så säker.

I kväll vankas det kräftskiva för två hemma hos oss. Jag ammar och äter alvedon så jag får ingen sprit. Nykter och stum ska jag studera min man över ett par kräftor.
Förresten äter jag inte kräftor heller, när jag tänker efter.
F a t t a vad krångligt mitt liv är.

Lite tv, lite böcker.

2010-07-28T20:36:00.003+02:00

Jag har tittat lite på tv. Det är stort. Gamla sköna Bevvan visas på 4an och det är kanske det bästa som finns. Bevvan är bara Bevvan när Brenda är med och allra, allra bäst är det när hon och Kelly fightas om Dylan. Just nu visas de dramatiska sommaravsnitten då Dylan och Kelly inleder en romans medan Brenda är i Frankrike. En underbar tid i Beverly Hills-eran. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag, med nostalgi, minns när jag såg serien på fullt allvar i min ungdom. Sen tänker jag efter och konstaterar att jag i slutet av BH måste närmat mig 30. Det säger allt om min mognadsgrad. Men den observante läsaren vet att jag är sen i snart nog allt.

Jag läser också lite. Påbörjade Ruizs "Ängelns lek" och hade "Vindens skugga" i så ofärskt minne att jag inte gjorde den naturliga jämförelsen utan kände bara - faaaan, va bra! Tyvärr ligger den kvarglömd i Halmstad. Jag håller mig själv lite på halster och läser Sara Kadefors "Borta bäst" och väntar med spänning på om jag ska köpa ett nytt ex av "Ängelns lek". Jag har så jävla svårt att fatta enkla beslut numera.
Kadefors briljerar som vanligt. Vilken jävla känsla för nyanser.
Beverly Hills raka motsats. Typ.
Om man skulle få för sig att jämföra.

Yoga för hundar

2010-07-27T21:38:00.003+02:00

Av lite olika skäl är jag nedlusad av kolorerad månads- och veckopress av alla de slag. Inredning, populärkultur, hälsa...
Det är det värsta jag vet. Tjatigt, tjatigt, tjatig. Efter ett år börjar det om. Och om och om igen. Tema: badrum. Tema: allergier. Tema: blått. Tema: läkande örter.
Det deprimerande är att jag skrivit för den här typen av tidningar och det finns egentligen bara en sak som är jobbigare än upprepningarna - det är när vinklingarna blir allt för kreativa; "örternas roll i koncentrationsläger" eller "badrum och husdjur". Typ.
De flesta står dock över detta och hoppas på att sälj styr upp nya, lyckligt ovetande, läsare. Då kan man låta samma gamla rep gå runt, runt. Själv är jag inne på mitt första halvår barntidningar. Det blir ingen fortsättning.

Mållgan, Mimmi å Macke

2010-07-14T16:38:00.003+02:00

Jag ska få dricka lite vin med Mimmi och Macke. Jag ser direkt att det liknar låssasvänner. Kanske har jag bara inbillat mig dem. Kanske får jag dricka upp deras vin?

I morgon vankas det semester, men jag vet inte riktigt vad det innebär. Tycker att de dagar jag jobbar numera är mer semester än när jag är hemma. Hursom är jag lite ovillig att lämna staden - Stockholm är bara så jävla magiskt i värme och sommar.
För er som får vara kvar vill jag rekommendera Kungsholmens Orangerie - maten har jag hört lite siåså om, men drycken och omgivningen är det inget fel på.

Jag hoppas att det blir ett par veckor av vaktavlösning så kanske inläggen på den här skitbloggen ökar i kvalitet.

Snopp

2010-07-07T23:46:00.001+02:00

Från den sekund jag bestämde mig för att skaffa barn visste jag att jag ville ha en pojke. Jag övervägde faktiskt aldrig att han skulle vara något annat än en han. Det är jag och grabben helt enkelt. Från första början. Skälen till detta är rätt många och för dessa tänker jag inte redogöra här, men nu har jag precis fått ytterligare ett att addera till listan.
Han har funnit sin snopp. I naket tillstånd söker sig pek- och långfinger raka vägen ner mellan benen utan att passera gå. Med dessa två fingrar han sig ogenerat på snoppen med ett förbryllat uttryck i ansiktet.
- Ungen har hittat pitten, informerar jag förtjust till alla jag träffar. Ibland med ett klämkäckt: "början på en livslång kärlek". Alla faller in i "ja, det är otroligt att den lyckas sitta kvar" eller "ja, den är kul". Typ så.
Låt oss leka med tanken att pojken var en flicka!
- Ungen har hittat sin...eeeeh...
Ja, redan där har vi ett problem. Jag tycker ju förvisso att fitta är ett förnämligt ord för det kvinnliga könsorganet, men om man lärde en flicka att säga det så skulle hon troligtvis bli socialt spetälsk. Alice kan ju inte springa runt på gården och prata om sin fitta, de andra föräldrarna skulle ju troligtvis anmäla mig till det sociala. Istället skulle jag tvingas använda något förklenande och löjligt i stil med snippa, mus eller kussimurra. Eller kliniskt vagiiiina. Troligtvis aningen ansträngt uttalat.
Och när jag väl sagt att ungen hittat sin vagina skulle bara pinsam tystnad uppstå. Jag har aldrig hört någon förtjust meddela att "Elin har hittat sin fitta" och därefter fått svaret "ja, den kommer hon ha mycket kul med", "ja, Vilda pillar på sin hela tiden".
Jag känner att det här är något som man borde ta tag i, men jag överlåter den striden till flickmammor och nöjer mig med att grabben har hittat sin snopp och jag tycker att det är ganska roande.

Husarrest

2010-07-04T21:13:00.007+02:00

Jag fryser. Googla frysa och du hittar en bild på min sura nuna. Jag föddes en svinkall decembernatt i slutet av 60-talet och min mor oroade sig bums vilket hon hade fog för. Sedan dess har jag nämligen frusit och frusit. Jag har frusit mig genom solsemestrar, älskog och träning. Det finns ingen rimlig orsak. Jag röker inte, jag har hög metabolism, god cirkulation och tränar oftast regelbundet. Kylan lamslår mig och ställer till problem. Jag blir passiv, trög och musklerna är rädda. Hjärnan går på halvfart. Jag sover i flanellpyamas året runt och den sistlidna vintern sov jag i fleecekläder och dubbla täcken. En föredetting till mig fick ett vansinnesutbrott när jag sov med strumpor på under en vistelse på Maldiverna.
Som en naturlig följd av mitt frusna tillstånd älskar jag värme. Älskar. Jag tillhör inte solfantomerna som lägger mig på en klippa och sover - det är jag för rastlös för - men jag älskar-älskar värme. När värmen slår på vaknar min inre katt. Jag trivs, spinner och blir smeksam. Jag shoppar i storstäder i 40° värme, slänger mig i politisk dispyt, flirtar och trivs.

När jag var gravid förra sommaren sa alla att "nu du ska du få se hur jävla jobbigt det är". Icke. När det var varmt mådde jag prima, men deppade över att det är big no-no att vistas i sol som gravid. Och allra oftast frös jag som vanligt.

Denna vinter har jag huttrat som en sinnessjuk och hoppatshoppatshoppats på sommaren. Nu är den här och jag får inte vistas i den. Barn under ett år ska helst hållas inomhus mellan 12 och 16 har jag fått lära mig. När de är ute får de inte utsättas för sol och solskyddsfaktor är inte att tänka på för barn under ett år. I denna enastående värme kan till och med min frusna själ vistas i skugga och jag hyste visst hopp om att ungen kunde vara med. Icke.
Han blir uttröttad, törstig, vägrar äta och gör sitt yttermera mest för att driva mig till vansinne redan efter 30 minuter utomhus.
Så nu är vi inomhus. Han sover. Jag tjurar.
Om två veckor har jag semester och jag hoppas på moln och temperaturer på max 20°. Förlåt.

Iförd snajdig, men överflödig, surfarstass på Kungsholmens Orangerie.

Avis men inte missunsam och rätt nöjd

2010-07-02T23:26:00.002+02:00

Jag träffade en ung väninna, på väg mot tretti, härrom kvällen. Hon är av den sökande sorten, vacker, vibrerande och fylld av engagemang. En kvinna med något så udda som en agenda och ett politiskt engagemang. Hon är tillsammans med en snygg, begåvad skribent och tillsammans utgör de ett sånt där par som man - jag - blir lite impad av.
Nu har de sålt allt och beger sig ut på resande fot nu. Inte det där jävla tramsresandet som innebär gräsrökande långsemester eller surfa - de ska ut och jobba på lite mindre glamourösa platser. Dokumentärfilma, upptäcka världen och varandra.
- Jag klarar inte av folk som pratar om platt-tv och räntor, förkunnade hon. Jag måste få perspektiv både på dem och på de allvarligt politiska. Jag måste få uppleva saker på plats. Och sen kanske jag är redo att bilda familj.

Jag känner mig så jävla avundsjuk. Föralldel inte missunnsam, men avgjort avis. Trots att jag haft många år av sökande, finnande, frihet och wreckless beteende, så är jag inte helt tillfredsställd. Kanske är det smartare att traditionellt slå sig till ro tidigt i livet eftersom det sökande, fria verkar ge en livslång mersmak. Men precis som jag tänkte att jag vill ha mer av allt, vind i håret, Kylie i lurarna och på väg, kom jag på att det är i sig ett äventyr med barn. Och för mig är det definitivt en utmaning att försöka hålla mig på en plats och syssla med små-små vardagsbestyr. Kanske tar jag jobb på ett dagis - där har man nämligen chansen att manipulera nästkommande generationer att inte lägga för stor vikt vid räntor och platt-tv-apparater.
Det är dags att låta de yngre ta tag i den stora världen.
Hugg in, my little droogies!

Ljuvt, ledsamt, läsvärt

2010-06-28T22:41:00.004+02:00

Cecilia Michanek är min favoritskribent i alla kategorier. Numera skriver hon alldeles för sällan, men i dag gör hon oss den på sin kraftigt eftersatta blogg.
Vackert, ledsamt och trivsamt osentimentalt om ett långt kattliv. Och liv med katt.
Jag rekommenderar.

En otäck tanke

2010-06-26T20:52:00.001+02:00

"Jag hade vinterkräksjuka och var smällkåt".
Sug på den!
Det finns bara ingen rimlig fortsättning på den meningen. Om jag skriver en roman vill jag att den ska börja så. Jag är galet nyfiken på vad som komma skall!

Sommar

2010-06-26T11:18:00.003+02:00

Jag tror inte att jag känner någon som inte har sitt sommarpratarprogram rätt klart för sig. Spelar ingen roll om man pratar med en försäljare i försäkringsbranschen eller en journalist - de vet. Det här ska jag berätta när jag sommarpratar. Och så ska jag spela de här låtarna.
Rätt många fester, fikningar och promenader i mitt liv har ägnats åt hypotetiska sommarprat.

I går firade jag midsommar med en kvinna som faktiskt skulle sommarprata. Det är sällan jag rakt av vill byta liv, men just hennes just den dryga timmen...

Vad skulle ni prata om? Vilken musik blir det?

//Avis.

Tvåsamheten

2010-06-24T22:22:00.001+02:00

…min man visslade när han klev upp i morse. Illavarslande. Vissla betyder aldrig något bra, vissla direkt på morgonen är förenat med ducka. När min man visslar vet jag att han kommer att börja städa på ett passivt aggressivt vis inom kort. Jag vet vad som menas: han är missnöjd med livet i allmänhet - mig i synnerhet. Detta markeras genom städning. Eller städning och städning… …det är mest omarrangering av pinaler i det direkta närområdet. Den här morgonen var han igång redan innan frukost. Bananerna flyttades till höger om osten och en tidning städades högljutt hit och dit i köket. Och så sopade (!) han en matta. Flera gånger med bananflyttning mellan varven. Med ljudligt neddragna mungipor.

Grejen med de här städningarna är att de aldrig avser rimligt akuta grejer som Nisse-Nims stol med intorkade matrester eller avloppsrensning. Det är mer plock och klag, i stil med "fyyyyfansådetseruthär", "vimåstebörjadammsugaoftare" och så vidare. Och utan att det uttalas så förstår jag att det är mitt fel. I morse märktes det tydligt genom att alla mina skor städades undan från hallen (hans egen dunjacka fick hänga kvar - fall i fall) på ett sätt så jag förstod att jag personligen pajjat vårt hem och liv med hjälp av ett par adidas.

Innan vi skaffade barn hade vi bestämt att vi skulle flytta isär - inte göra slut utan flytta isär. Jag tror att det är det absolut bästa sättet att hantera tvåsamhet på.

007?

2010-06-22T04:29:00.002+02:00

Det sägs mig att det är krångligt för människor att få en ny identitet. För vissa hart när omöjligt misshandlande män eller mc-maffia till trots. För Daniel Westling tog det, enligt uppgift, åtta år. Men nu är det storstilat genomfört. I lördags avsade han sig sitt efternamn (jag är osäker på om han heter "Prinsen" eller kort och gott "Daniel") och fick ett nytt personnummer. Tydligen får han inget eget apanage och kan därmed inte kallas statligt försörjd så man får hoppas att han har råd med hyran på Haga.

Det där med personnumret tycker jag nog är mest spännande. Varför har de egna speciella personnummer, kungligheterna? Hur funkar det liksom? Är det något ballt i stil med 666, eller innehåller det helt enkelt bara ovanligt många nollor? Kanske är det bara kortare än andra personnummer för att det ska vara lättare att komma ihåg; 55?

Efternamn behövs inte men personnummer måste de tydligen ha. Kanske är det en försäkringskassemässig detalj? Min själ skulle må bättre av att tro att Daniel och Victoria måste ha med försäkringskassan att göra.

Fem-etta!

Medan Daniel från Ockelbo fick sin prinsessa...

2010-06-20T10:40:00.000+02:00

...cruisade jag från Vasastan till Söder med ett glas vin innanför västen. Mannen hade premiär för vård av eget barn hela kvällen inklusive nattning. Jag hade nypremiär för berusning. Jag landade i en väninnas säng och där blev vi liggandes med varsitt glas vin och skvallrade i kapp oss om det senaste halvåret, grottade i relationer och grävde i mänskliga psyken.
På sex timmar ägnade jag inte ungen en tanke och när jag gled hem i natten upplevde jag en rusig frihetskänsla.
Lite som när man reser ensam.
Älskart.

Så här gammal är jag

2010-06-16T22:35:00.004+02:00

Min fina mamma fyller 66 idag. Jag vet inte riktigt hur gammalt det är. Ålder blir allt mer relativt ju äldre man blir, men ungefär så här gammal är jag - jag är så gammal så att jag:

kan relatera till televerket
kan relatera till färgen televerksorange
minns när det bara fanns public service och det var apatrist att vara hemma sjuk från skolan en dag
har lämnat ett blodprov till en läkare för att få veta om jag var gravid - och fick svar en vecka senare
anser att Roger More är den riktiga Bond
minns en tid då www. inte betydde någonting alls
minns en tid då det gick rykten om vad # på en telefon var till för
alltid cyklat utan hjälm
min barndom var tämligen genus-icke-specifik
när jag var tonåring ville ingen bli fotomodell eller kändis
när det gick rykten om någonting obegripligt coolt som kallades MTV - men det var lite oklart exakt vad det var
jag minns vem Tom Hjelte var
jag har lyssnat på barnprogram på radio
haft blandband
passat tv-tider
filmen G var avgörande för mina yngre tonår och jag var kär i Niels Jensen
har varit curare
sett Ebba Grön innan Thåström blev Thåström
har flirtat, dansat och hånglat till Duran Duran, Samantha Fox och Prince
vet att Paula Abdul har haft en karriär före Am Idol
har haft axelvaddar
hade en "invandrare" i skolan. Alla ville ta reda på allt om denna exotiska figur
båtluffat månadsvis i Grekland för att det var billigt
minns när det inte fanns några uteliggare
minns vad jag gjorde när Palme blev mördad
tog sabbatsår efter 9an och jobbade

Hur gammal är du?

Mamma Magister

2010-06-11T20:39:00.004+02:00

Jag har skrivit, lagt fram och är klar med min d-uppsats. Så här efteråt förstår jag inte hur jag lyckades eller varför jag gjorde det. Det visade sig ju vara a-v-s-e-v-ä-r-t enklare på den tiden man pluggade på heltid och inte hade barn. Men nu är det gjort.

Uppsatsen handlar om sociala medier, offentlighet och demokrati. Rätt klassiskt i akademikerhänget - ganska ovidkommande irl. Tyvärr.
I runda slängar kommer jag fram till att de sociala medierna i vår del av världen erbjuder en fantastisk arena för var och en att föra ut budskap - dock utnyttjas den inte till något särskilt. Den privilegerade gruppen svenskar utnyttjar i stort sett inte de sociala medierna till något annat än att "nätverka" och "hålla kontakt". De allra flesta vågar inte leverera några som helst "laddade" budskap i abstrakt rädsla för...eh, just, det abstrakta.
Vi använder sociala medier på samma sätt som vi använde julhälsningar tidigare - för att markera vår relativa välgång och framgång.
Det vill säga: Det lagen stoppar i icke-demokratier, stoppar de sociala normerna på våra breddgrader. (Och den exakta meningen skulle jag vilja bygga en studie i genusvetenskap på).

Så här skrev min examinator:
"...betygssatt din uppsats och gett den VG. Jag tyckte om uppsatsen redan från början och dina omarbetningar - som du genomförde med stor seriositet - gjorde uppsatsen ännu bättre. Du gjorde helt enkelt en väldigt bra uppsats som inte bara är rolig att läsa, väl underbyggd teoretisk och väl empiriskt förankrad, utan också kommer med nya infallsvinklar på sociala medier."

Nu uppgraderar jag min profil på Facebook till fil.mag och går vidare.

Äta

2010-06-10T09:54:00.003+02:00

- Vi är något av sommelierer på revbensspjäll i vår familj, burkar svågern understryka. Själv pratar jag gärna och länge om ämnet soppor. Och ost.
Vi äter en hel del. Och ganska ofta.
Kort sagt - ungen kommer från en lång och fin tradition av matglädje. Jag har hört lite spridda skräckhistorier om problemet att få de små liven att börja äta, men det visade sig, med ett undantag, vara noll problem. Han vägrar äta köpt burkmat - det är tungt för mig personligen, men jag förstår honom. Fisk på burk stinker, kött vill jag inte ge honom och grönsaker smakar noll och inget. Annars äter det som serveras - med högre och lägre grad av entusiasm. Typ: broccoli fungerar, majs är toppen, gröt är fantastiskt och allt med kanel är to die for.
När han fick jordgubbs-äpplepuré började han förtvivlat gråta mellan tuggorna i ren och skär skräck att det skulle ta slut. Jag förstår honom. Det har hänt även mig. Men i förrgår slog han alla rekord. När svartvinbärs-äppeldryck serverades blev han A-R-G mellan klunkarna. Rasande skrek han åt oss och det kunde inte gå fort nog. Det kan vara att jämföra med hur jag känt för vissa rödviner, men jag misstänker att han håller på att utvecklas till en sommelier i allt. Från saft till revbensspjäll.

BröllopET

2010-06-08T09:57:00.002+02:00

Jag håller på att bli knasig på tjatet om bröllopET. I bestämd form. Varje gång någon säger det tror jag i några sekunder att någon jag känner ska gifta sig och att jag glömt bort det. Sen kommer jag på att det som avses är kronprinsessans gängning.
Jag fattar inte att de inte är gifta än! Det känns som om det tjatats om detta bröllop i flera år. Och jag f-ö-r-s-t-å-r inte intresset.
När jag slog på tvn i morse visade det sig att det finns något slags "bröllopsstudio" och Kristin Kaspersen meddelar förnumstigt att man "inte kan låta bli att tänka på vad som hände 1976" (nämligen kungens bröllop). Och jag känner att det kan man visst.

I "Bröllopsstudion" satt reptilen Tarras-Whalberg (märkligt jobb, märkligt utseende) och någon stadsvetare och pratade om Ockelbo-Daniel. De tyckte att han gjort en klassresa. Uppåt. Tydligen.
Det beror väl på hur man ser det. Personligen tycker jag aldrig att det är en klassresa uppåt att bli bidragstagare. Men hey, det är jag det.

Men jippi, sommaren är här

2010-06-03T00:05:00.002+02:00

Nytt liv - nytt jox

2010-05-31T22:49:00.002+02:00

Det har begåtts dop i helgen. Det var fantastiskt. Ungen pendlade mellan leenden och skratt. Prästen sa att han var en ren fröjd att döpa. Föräldrar gillar sånt. Även jag. Jag är en vanlig jävla förälder nu.

And speaking of which:

På dopfesten konfronterades jag med… …andra föräldrar. En farsa höll absolut noll koll på sin sjukt ouppfostrade dotter som drog runt som ett klumpigt jehu och kladdade ner soffor, väggar och Nimrods doppresenter med choklad. Och jag undrar: är det min sak att måsta säga åt hans felknullade unge? Måste jag ta ansvar för det?

En ensamstående mamma blev full (jepp, på ett dop!) och klart olämplig att handha sina barn. Och jag undrar: övergår hennes barn i mitt ansvar då? Ska man lägga sig i? Eller är det helt enkelt fel att servera vin på ett dop?

Frågorna är inte retoriska. Jag undrar verkligen. Detta är en ny värld för mig.

En helt ny värld.

Förr hade jag fantastiska kontakter på att komma in på korgar och före köer. Nu jobbar jag febrilt på att skapa nya för att få in Lille på stans bästa förskolor. Det har kommit till min kännedom att 400 personer står i kö till dagiset där jag vill ha honom. Jag kan förmodligen skicka min gamla visitkortspärm åt helvete.

Pivot

2010-05-21T23:46:00.001+02:00

I brist på egen kreativitet och idéer tänker jag låssas att jag är überlyckad skådas inbjuden till Actors Studio och besvara Bernard Pivots frågeformulär. Det tycker jag att ni också kan göra. Lika bra att vara redo när James Lipton ringer.

Question 1. What is your favorite word?

Civilkurage.

Question 2. What is your least favorite word?

Mediatränad.

Question 3. What turns you on creatively, spiritually, or emotionally?

Självständighet.

Question 4. What turns you off?

Politisk korrekthet.

Question 5. What is your favorite curse word?

Satan.

Question 6. What sound or noise do you love?

När min son gurglar av skratt. Och regn.

Question 7. What sound or noise do you hate?

Killgäng som skrålar.

Question 8. What profession, other than your own, would you like to attempt?

Trädgårdsmästare eller barnmorska.

Question 9. What profession would you not like to do?

Ekonom. Eller datatekniker.

Question 10. If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?

Bra jobbat. Nu får du sova, äta och vara med ditt eget folk!

Mommie Dearest

2010-05-06T17:22:00.000+02:00

- Barnet är mammigt och jag får ingenting gjort. Han vill bara vara med mig, beklagar jag mig till väninnan - kinesiolog och psykoprofylaxterapeut.

- Ja, svarar hon med ett tonfall som antyder att jag är idiot, du är mamma nu.

Detta hänger alltså samman. Jag trodde kanske mer att det var en uppfostringsfråga eller läggningssak. Framför allt trodde jag att barnet skulle bli pappigt eftersom fadern i fråga oftare går hem i stugorna än den bitska morsan.

Jag försöker skriva uppsats mot klockan och så fort Nimrod är trött lämpar jag över honom på morfadern för en långpromenad med vagnen och så fort Nimrod är nöjd slänger jag över honom till någon kvinna i familjen för lekålär. Jag kastar mig in i litteraturstudier och Habermas tankar om det offentliga. Det slutar oftast i gråt som bara upphör när barnet får syn på mig och genast börjar le genom tårarna. Jag behöver väl knappast påpeka Skulden som växer sig till en skyskrapa gjuten på Ballerina kladdkaka och studie-lakrits. Jag förstår ju att tiden med Nimrod är dyrbar. Huxflux har han ett eget hushåll och dålig andedräkt. En framgångsrik författare som skrivit "Mamma och farbror Habermas" med undertiteln - Mommie Dearest, Fil Mag.

Nä, livet är - som bekant - inte för nybörjare

We have a saying in Jämtland...

2010-05-06T13:10:00.003+02:00

Min skäggige far, kulturmurveln, förfasar sig allt oftare över språkets och mänsklighetens förfall. I morse hummade han surt om att människor numera är lite stolta över sin oförmåga att uttrycka sig och tycker att det är deras rättighet: - "Jag kan inte stava - demokratin fungerar"

Svenska folkhemmet

2010-05-03T10:18:00.003+02:00

Här har vi en kvinna som uttrycker sig, skriver och inreder med samma stilrena träffsäkerhet!

"4 rum å kök.1badrum med badkar,1 gäst toallet.pasage från bägge sidorna från hallen som är i mitten.stora rum,höktitak,vackra fönster.fön..."

Bibelns Sara var 90…

2010-05-01T22:07:00.000+02:00

Jag älskar att åka tåg. Överhuvudtaget gillar jag att transportera mig. På min transportskala är båt (så vida jag inte äger den själv) en tia och flyg en etta. Tåg ligger på nio. Att transportera sig full spränger all gradering. Lite dragen och på väg - gärna på båt mellan öar i Grekland - är min vision om att ha dött och kommit till himlen.

Jag kände mig förväntansfullt glad i onsdags när jag skulle introducera sonen för tågåkning. Siktet var ställt på Jämtland, Östersund, och trots att vin inte var att tänka på kändes det toppen. Jag säger direkt; det finns inga överraskningsmoment i det här inlägget: det är helt värdelöst att resa med Nimrod. Helt.

Han var totalt emot att jag skulle få läsa SvD, dricka late och käka kalkonmacka. Han spred mina kanelmandlar över golvet och vägrade surt att flirta med tanterna. Det enda han var för var att promenera fram och tillbaka genom tåget. I Bräcke bajsade han. På pin kiv, det är jag säker på.

Stunden ungen sov var det inte tal om att lyssna på musik och blogga. Nä då dök, Andreas 22 upp och ville prata. Unga män dras till mig som flugor till… Nä, jag är ingen puma, det handlar mer om något slags mentorskap. Unga män vill alltid prata av sig och veta vad jag tycker. Det beror troligtvis på att jag i själen är en grabb, blott 25. Det mesta jag gjort i livet liknar misstänkt mycket gärningarna hos en yngling och det mesta jag längtar efter platsar bättre i osentimentala och oansvariga utrymmen.

Nästan allt Andreas ville göra, se och höra hade jag redan gjort, sett och hört så jag tipsade lite. När det visade sig att Andreas åkte runt och sökte olika folkhögskolor fick jag panik. Jag har inte gått på folkhögskola och det hade jag ju tänkt. Och glömt. Jag glodde på Nimpan och tänkte, på fullt allvar, att jag borde väntat lite med att skaffa barn. Jag är ju bara en liten unge själv och det dyker hela tiden upp saker jag borde hunnit med. Jag är eventuellt en dålig mor.

Men! …när han passerar 16 kommer jag kanske vara en toppmorsa de luxe och vi kan åka tåg tillsammans.

Pojknamn

2010-04-24T23:24:00.005+02:00

Jag sitter och rensar min dator och hittade listan över tänkta namn* till vår, då, ofödde son. Till min glädje står namnet han fick överst.

Det är kul att tänka att han skulle hetat något av de andra - det verkar liksom helt orimligt. Att han kunde blivit någon helt annan, liksom. Men, jag erkänner, helst av allt hade jag velat att han skulle hetat Toulouse. Men det funkade fan inte med våra efternamn. För den som vill ha lite inspiration eller bara undrar hur jag tänker:

Nils-Nimrod
Ivan
Fjodor
Toulouse
Artur
Gaston
Edvard
Sten
Eyvind
Tor
Cornelius
Edgar
John-John
Agaton
Torgny
Balthasar
Elvis
Fritjof
Glenn
Hassan
Hilding
Isidor
Ismael
Shanti
Kaj
Severin
Valentin
Prins
Winston
Wolfgang
Dexter
Arnold
Lennox
Neph

*redan innan jag tog reda på vad det skulle bli för kön var en pojke det enda möjliga för mig. Ändå hade jag klämt i med ett flicknamn längst ner. Det är så bra att jag fortfarande inte vill tala om det. Tror jag ska använda det till någon framtida romanfigur.

This is for my people

2010-04-20T23:16:00.003+02:00

- Det är helt jävla konstigt att du har ett barn, utbrast äldsta barndomsväninnan* när vi drack ett glas vin i går kväll. Jag kan inte fatta det!
- Nä, jag vet, svarade jag. Skitkonstigt.
Sen kom jag av mig och tvärvände. Herregud, det är väl egentligen HELT normalt att jag har ett barn. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande sen 15 år tillbaka och jag är synnerligen fertil. De allra flesta människor skaffar barn. Det är ju faktiskt inte så märkvärdigt alls.
Bakgrunden till bådas vår förvåning är det märkliga liv jag och mitt folk lever. Jag har 1 vän - en! - som gör allting by the book, typ skaffar utbildning, jobb, man, hus och barn kring tretti. I den ordningen.
I övrigt ser mitt folks demografi ut så här:
- En övervägande majoritet av mina vänner är barnlösa. En del ofrivilligt, men de flesta frivilligt.
- De allra flesta är egna företagare, konstnärer, arbetslösa, projektare, ekonomiskt oberoende eller studerande.
- De som har barn har fått ungarna efter 35 och upp till 42. Rätt många har barn med bekanta snarare än med äkta hälfter. Många av ungarna har homosexuella föräldrar. Ett par har kriminella föräldrar. Rätt många har blivit till genom insemination.
- Min bästis utgör undantaget - hon blir farmor i november. Vi är jämngamla.
Jag har vänner som suttit på Hinseberg, vänner som blivit förskjutna av sina föräldrar, vänner som slagits för sin rätt att leva med vem de vill, slippa leva i kärnfamilj och slippa ha barn. Jag har trasiga sexturister, asexuella, partyknarkare, alkoholister och sanna bohemer i bekantskapskretsen. Jag har en vän som ser det som det enda rimliga att bosätta sig i en stuga i Norrland med sin man. De vägrar barn och hon har tv-tittande som yrke. Jag har till och med umgåtts nära med en kvinnlig psykopat. Men där gick min gräns.

Det slår mig att det är lite av en livsuppgift för mig att inte tappa proportionerna. Att förstå att landet är fullt av folk som vill bo granne med Martin Timell och inreder "nordiskt ljust". Ibland glömmer jag bort att folk inte lever som mitt folk. Men uppenbart är det så att mina fester är lite roligare än dina!

*är 41 år och snart färdig lärare. Hon började plugga vid 36 då hon kom på att "bidragsberoende inte var frihet". Dessförinnan har hon varit konstnär, åkt jorden runt och levt på inget sen hon gick ut årskurs nio. Hon har precis börjat fundera på barn, men tänker sig att en forskarutbildning kanske fungerar lika bra.

Drömjobbet...forts.

2010-04-18T22:02:00.000+02:00

Jag har inte riktigt kunnat släppa detta med drömjobbet.
Likt Baltazar (om jag skulle bli galen och para mig igen skulle ungen heta Baltazar) har jag funderat och funderat och så...!
Jag har nästan kommit på ett jobb som jag inte skulle sluta på om jag blev ekonomiskt oberoende.
Jag tänker mig att jag sitter på ett asflott stort kontor där jag partiskt svarar på frågor. Dit folk liksom kommer och frågar vad jag tycker om olika grejer.
Typ guru.
Det skulle jag nog gilla hela tiden.

Drömjobbet

2010-04-15T09:27:00.002+02:00

Många människor går omkring och när en dröm om Jobbet. Drömjobbet - det där optimala jobbet som är kul, välbetalt och bekräftande. Ofta doserat med en nypa makt. Framför allt så pratar unga människor om drömjobbet. Jag vill minnas att jag hade en idé om ett drömjobb - jag tror inte att den var direkt uttalad, men den låg väl åt hållet "journalist på DN". Jag ler lite generat när jag skriver det eftersom jag inser att det inte är något drömjobb. Alls. Det verkar liksom ligga i drömjobbets natur att det ska existera inom rimlighetens gräns. Jag skulle kunnat bli journalist på DN, men jag borde väl snarare ha drömt om att typ äga DN eller köpa hela jävla Bonniers. Typ. Vi drömmer så realistiskt i det här landet. Vilket för mig tillbaka till mitt huvudspår - drömjobbet. Eller snarare bristen därpå, eftersom jag med åren insett att det inte existerar. Jobbets natur som "sysselsättning" tilltalar mig inte ett dugg. Det är pisstrist att behöva göra något för pengar.

Och jag vill tydliggöra att jag verkligen gillar mitt jobb och att jag dessutom har möjlighet att göra vitt skilda saker. Jag har tre utbildningar och eget företag. Det ger en viss frihet och en varierad vardag. Men jag vill inte jobba för pengar.

Om jag var ekonomiskt oberoende skulle jag äta hotellfrukost, träna förmiddag, fila på en roman, jobba lite ideellt åt t ex Situation Stockholm, plugga lite och fila på en roman. Eller välja att se filmer jag missat och läsa böcker. Debattera på bloggar och kommentera artiklar. Leka med min son och hänga med vänner. Gå kurser i språk, dans och möbelsnickeri. Starta ett föräldracooperativt dagis och skaffa en sommarstuga. Och inreda den. Jag förstår inte vilken typ av jobb som skulle konkurrera ut en sådan tillvaro. Jag skulle också ge behandlingar, skriva artiklar och grotta i sociala medier, precis som jag gör i dag, men jag skulle inte ta betalt och jag skulle göra det när jag själv ville. Mitt absolut minsta problem är att sysselsätta mig. Det är bara pengar som är ett aber. Jag förstår inte varför folk som vinner typ 100 miljoner så ofta säger att de "ska gå till jobbet som vanligt". På riktigt: jag förstår inte. De måste ju per definition ha drömjobbet.

Normen

2010-04-09T23:33:00.002+02:00

Jag gör ofta en poäng av att jag inte är normen. Den vite heterosexuelle vuxne mannen är normen. Det är en rätt bra sak att ha som orienteringspunkt. Jag hatar honom inte för det, men jag tycker inte om det faktum.

Om man har normen klar för sig blir livet något ... tjaaa ... i alla fall begripligare. Varje gång man förvånat säger sig: "men det här är ju jättekonstigt, hur har de tänkt här?" så är svaret:
- det är tänkt för en vit heterosexuell vuxen man.
Om du är asiat, homosexuell, kvinna, barn, handikappad... Sorry - du är en subkultur, en minoritet - det är bara till att anpassa dig!

Jag fick detta tydligt åskådliggjort redan när jag var kring 20 av ren slump av en sjukgymnast till vilken jag råkade nämna att jag mådde dåligt av medicin jag tog.
- Ta halva dosen, svarade han rutinerat, den är utmätt för en man.
En kort enkel mening som förklarar en hel del, för att inte säga det mesta, i samhället och kulturen. Och det ÄR enklast att se och lättast att kvantifiera inom vården.

Jag blev alldeles nyssens påmind om detta när min man fick diabetes. Det lät alldeles förfärligt när det hände. Diabetes. Och typ 1, dessutom. Det visade sig snabbt att det är otroligt uthärdligt att leva med diabetes numera. Man kan leva som vanligt. Man får ett oerhört stöd och kan ringa och fråga vad som helst när som helst och man följs upp hela tiden. Sprutorna är skitenkla att ta. Och de är gratis.
Min väninna med skelettcancer pröjsar 2000 spänn för sina sprutor.
Och diabetesforskningen fullkomligt rusar framåt. Om det forskats lika mycket om malaria eller spetälska skulle det varit utrotat. Men malaria och spetälska drabbar barn och fattiga och diabetes...
...ja, ni vet.

I jobbet (som kroppsterapeut) har jag haft en klient med en treårig son som pga av ett minimalt hjärtfel föll ihop och var död i uppåt en halvtimme. Han dömdes ut som bortom all räddning. Min klient vägrade gå med på detta utan stred som ett djur. Inom nio månader har barnet gått från död, bortom all räddning och grönsak till kontaktbar, talande, seende och med förmåga att kunna gå. Mamman har lyckats tjata sig till sjukgymnastik en gång varannan vecka.
I bekantskapskretsen har hon en 70-årig man som efter stroke får a-r-b-e-t-s-t-r-ä-n-i-n-g och sjukgymnastik två gånger i veckan.

Det här kan vara lite bra att veta. Och kanske reagera lite på. Vad säger ni?

Profil

2010-04-07T23:14:00.002+02:00

Jag sysselsätter mig lite halvhjärtat med en uppsats om sociala medier. En sak som skulle vara intressant att djupanalysera är val av profilbild.
På facebook just nu har jag den typ av bild jag tycker är pinsammast i världen, nämligen en bild på mig och min son. Orsaken är att min gamla kollega, dryckeskamrat, bror in spe och formgivningsgeniet Kentson har tagit den med polaroid och att den uppnår verkshöjd. Bilden är arty men motivet är tveksamt.
Notera här mitt behov av att försvara mig!
Det är här det blir intressant: man måste kunna försvara sin profilbild - det är av yttersta vikt. Man väljer den ju för att markera vilken typ av person man är. Bilden du vill visa upp. Utan att ha något direkt vetenskapligt stöd för vad jag säger så är det ungefär så här: helst visar man upp sig leende och ofta med sina barn (jag är glad och nöjd och jag är socialt lyckad för jag har ynglat av mig). Oftast är det kvinnor som gör detta, men även män. I brist på barn visar man gärna upp sig med respektive (jag är socialt lyckad - jag har "blivit" gift/ihop/sambo - någon gillar mig). En del sätter in en bild bara på sin unge eller ev på sig själv som barn (det där går lite utanför mitt analysområde - det är bara läskigt, typ: jag finns inte). En annan variant är "festbilden" (jag är socialt lyckad och får gå på fest). Ja, ni vet vad jag menar. Varje gång tycker jag det är lika intressant att hitta undertexterna, leta efter vad man vill förmedla. Själv har jag ofta en bild där jag koncentrerat, allvarlig sitter och jobbar. Den har jag för att jag inte vill ha en leende bild, men har sen kommit på att folk kan uppfatta mig som pretentiös och det vill jag inte. Sen jag kom på det har jag oftast något slags "symbolbild", typ illustrationen här i bloggen (en för mig klassisk pose och med varma raggisar för en frusen själ).

Under de två veckor jag har haft mig och sonen på bild på facebook har jag fått vatten på min kvarn: huxflux är jag omsvärmad av gamla skolkamrater som tidigare låtit mig vara ifred. Tydligen signalerar den här typen av foto att jag blivit mild, moderlig och ofarlig. Jag skojar inte - jag tror faktiskt att det funkar så.
Nästa vecka tror jag att den byts ut mot en tudor-katt.

Benjamin & Button

2010-04-05T23:16:00.002+02:00

Min svärfar är djupt senil och sitter, sedan många år, på hem. Jag är lite osäker på om jag någonsin träffat honom i klart tillstånd. Han verkade fullt frisk de första gångerna vi sågs för fjorton år sedan, men tydligen hade seniliteten redan då börjat nagga honom i kanten. De senaste tio åren har han varit uppenbart, erkänt och fortskridande senil. Det är rätt många år sedan han sa något över huvud taget.

I söndags träffades han och min son. Mötet omslöt världar och tid som omöjligt kan skiljas åt. Var börjar en människa och slutar en annan?
De första tio minutrarna sov båda två med halvöppna munnar och släta ansikten -helt fria från stress. Båda två har svårt att slappna av i händerna och håller dem gärna vara lite knutna.
De vaknade ungefär samtidigt och tittade kanske på varandra. Det går ju inte riktigt att avgöra vad de ser, på vilket avstånd och hur mycket, men båda tycktes mellan varven följa varandra med blicken. De utstötte spridda ljud och hade lite kräks i mungipan. Min svärfar hade ett blåmärke i pannan och min son ett rivsår på kinden. Man undrar, och kan aldrig veta, vad som hänt och hoppas att det inte gjorde så ont.
När vi satte på musik blev de glada. Det såg man.
När svärfar fick en chokladbit såg han nöjd ut och började direkt att tugga.
- Tänk, sa Olle, att han vet hur han ska göra när han får något i munnen.
Precis som vi sagt när vår son för första gången fick rivet äpple härom kvällen.
Vi pratade lite och ibland visade svärfar och sonen tecken på att vilja resa sig ur sina tillbakalutade lägen genom att böja kroppen som en ostkrok i fåfängt hopp att kunna ta sig upp i sittande ställning.
De tittade en stund, vilade en stund och lät lite ibland. Jag tror att de kommunicerade på något plan.

Sen gick vi.
En egentligen rätt ordinär upplevelse som lämnar mig sorgsen, ödmjuk, stor och liten.

Jobbet

2010-03-23T14:32:00.001+01:00

Jag skriver egentligen aldrig om mitt jobb när jag bloggar. Av lite olika anledningar.

Av respekt för kunder
Av det skäl att mitt jobb betår i att jag gör något som är rätt vanligt, som ganska många gör - både bättre och sämre än jag

Framför allt så gör jag rätt olika saker först och främst är jag något slags kommunikatör där jag sysslar med allt från att skriva utbildningsmaterial till att utforma annonser. I andra hand är jag kroppsterapeut vilket jag sysslar med en eller max två dagar i veckan. Och den biten ÄR intressant. Rätt mycket i det yrkesutövandet är ganska far out. På olika sätt.
Men där är det än svårare att blogga snyggt och hålla mig inom det etiskt och lagligt korrekta. Som kroppsterapeut är jag styrd både av mitt förbunds sekretess och sekretessen från företaget där jag jobbar. Det är troligtvis lättare än en enkel att göra ett omedvetet övertramp. Även om man håller sig till generella och övergripande berättartekniker.

Detta är synd. Det innebär att ni aldrig får ta del av en hel del märkligt som händer och sker.

Hur har ni det? Kan ni blogga obehindrat eller alls om ert jobb?
Säg!

Fyratillstånd

2010-03-20T08:33:00.002+01:00

Jag jobbade extra på krogen i Uppsala under rätt många år. Först för att dryga ut studielånen. Sen för att det var coolt. Och sen för att jag flyttade ihop med en krögare. Any way, så här funkade det i Uppsala ända in i 2000-talet: krogarna stängde två. Det var de tvungna till. Basta. Fyra gånger om året fick varje krog söka tillstånd att ha öppet till 04. Ett så kallat "Fyratillstånd". I praktiken innebar detta att det alltid fanns ett ställe som var öppet två timmar längre än de andra. Det gick som en löpeld på lördagskvällarna: Flustret har fyratillstånd!
Den öppna krogen blev orimligt populär den kvällen, hade orimlig kö från klockan halvtvå och tog orimligt betalt.
För den normalfulle kroggästen innebar fyratillstånden lite extra kostnad, köande och bakfylla. För de som jobbade på krogen innebar det att man i egenskap av "krogkändis" (alla städer som inte är stockholm har inga kändisar och gör därför ofta kändisar av krogpajasar) kunde glida in efter jobbet och supa ner sig snabbt som fan - man var värd det efter en kvälls slit.
Folk komade runt aspackade eller överdrivet positiva. Trängdes, sa saker de ångrade, knullade, knarkade, skrattade och grät på tvåtimmars övertid. Oavsett kvällen var lyckad eller inte sa man i regel: jag borde gått hem klockan två.

Så här efteråt kan jag lätt se metaforen "fyratillstånd". Det är klart att det är ett "tillstånd" mer än något annat. Klockan fyra på morgonen sker tydligen flest självmord, kroppens biologiska klocka verkar vara inställd på ångest vid fyratiden. Hjärnan står i kö, trängs, drogas och utsätts för gap, skrik och disharmoni. När jag har något större eller mindre på hjärnan vaknar jag alltid klockan fyra och grubblar. 04 är den tid jag mest funderat på hjärntumörer, abort, skilsmässa, ekonomi och deadlines. Om jag håller mig vaken till klockan sex märker jag hur jag hux flux blir kär, rik, smart och frisk i ett nafs.
Jag tror faktiskt att klockan fyra ÄR ett tillstånd. Inte ett klockslag.

Fotnot.
För några år sen tog myndigheten som delade ut fyratillstånd i Uppsala bort den möjligheten och bestämde istället att alla fick ha öppet till klockan 03. Kanske är det en lyckligare plats nu.

Och pilen är missvisande

2010-03-13T22:36:00.002+01:00

För något år sedan öppnades ett solarium i vårt kvarter! Solarium!? En helt obegriplig affärsidé som hämtad ur 80-talets djupaste gravkammare. Det hela blev inte begripligare av att det dessutom såg så där väldigt amerikanskt rosa-gult åttitaligt ut. Efter bara någon vecka blev solariet rånat. Enligt ryktet av Jannike Björling med sällskap. På något vis lät det rimligt. Och det fick viss medieuppmärksamhet.
Så vitt jag vet har solariet bedrivit en tynande tillvaro sedan dess.
Och så för en månad sen gav det sig till känna igen. Genom nedan helt obetalbara skyltar. Observera att skyltarna öht aldrig suttit uppe i januari. Och det är kanske företagets minsta problem.

Ska tjacka fläkt

2010-03-10T23:38:00.001+01:00

Jag hittar gärna på en liten visa om saker. På arbetsplatser brukar de reta mig för alster som "Det är pingvinstångs-tajm" och "jag går på lunch nu åååå deeee känns såååå braaaa". Sedan jag blivit mamma har jag förfinat denna talang och gjort den till livsstil. Allt sjungs. As we go, liksom. Typ:
Nisse nu ska vi ba-ha-ha-aaa-daaaaa, sen så så ska vi fa-ha-ktiskt äta. Lite-lite mat å sen så ska vi gå ut ååååå gååååå.
[melodi Putte du är min ögonsten]
Ja, ni hajjar.
Jag har inte sett något direkt kommersiellt i detta. Men i lördags tittade jag på en hel sändning av melodifestivalen för första gången i år och insåg: jag behöver bara ett par dansare, sen är numret komplett!

Skriv en bok!

2010-03-04T23:16:00.005+01:00

- har alla sagt till mig i hela mitt liv.
Någon annan har alltid hunnit före. Så fort jag får en idé så är Gardell där och snor den. En tanke som aldrig föresvävat mig är dock att skriva om min "excentriske, galne, alkoholiserade pappa som är närvarande, frånvarande och på något sätt charmerande i sin värdelöshet". Den romanen har jättemånga skrivit. Och ganska många har den under arbete. Säga vad man vill om min far men han är inget ämne för en roman. Han är en god man som älskat mig alldeles lagom och gjort det han ska och begått ganska vanliga föräldragärningar. Jag är helt nöjd och har inget att tillägga. Lite synd är det - för det verkar inte bättre än att folk är helt tokiga i de här "pappa-böckerna".

Däremot har jag noterat att många av de "tokiga anekdoterna" i pappa-romanen faktiskt handlar mer om tid än person. De skildrar nämligen ofta 70-talet som uppväxtmiljö - och jag var där! Jag tror att många rör ihop en helgalen tid med en halvgalen person. Och då är det ju faktiskt fritt fram för mig att skildra min barndom - mina relativt mentalt friska föräldrar till trots. Arbetsnamn för romanen är "Limphuliganerna".
Tror vi på detta?

På bilden: jag, hunden Sotti och katten Missan

Sockerchockad

2010-03-02T22:07:00.000+01:00

När jag träffade min man för femton år sedan gjorde han mig nästan genast uppmärksam på en liten prick på höger hand. Jag tillstår att jag aldrig egentligen såg den, men erkände till slut dess existens för att tjatet skulle upphöra. Pricken gäckade honom dag och natt. Jag förstod att den var något slags cancer. Lite osäkert vilken sorts och att gå till en läkare har det inte varit tal om eftersom han inte ville "få domen". Cancern har kommit och gått lite genom åren. Och pricken har förflyttat sig lite fram och tillbaka. För cirka tio år sen överskuggades cancern när hiven slog till. Plötsligt och av oklar anledning fanns orsak till oro för HIV. Denna skulle ha slagit till på 80-talet i Grekland och legat latent ända fram i 2000-talet. Som ni förstår är följer inte mannens sjukdomar några gängse mönster.
Som vanligt fick ingen dom fällas av läkare. Den älsklige mannen kunde nämligen inte stå ut med tanken att han i så fall skulle smittat mig. Och det är tydligen bättre att leva oroligt ovetande än helt säker. I samband med min graviditet blev han tvungen att ge upp sin hiv, men har haft lite hjärntumörstendenser mellan varven.
För en månad sedan slog sockersjukan till. Den kulminerade för två veckor sen med klassiska symptom som han hittat i Expressen. Extrem törst, han kissade ofta och var oerhört trött. Någon läkare skulle han inte till eftersom...ja, ni vet.
Jag försökte förklara för honom att det är torr luft så här års och om man dricker mycket så kissar man också helt logiskt mycket och trött blir man om man slumrar framför OS hela nätterna.

I går morse var jag så i själen trött på hans gnäll så jag tvingade honom till en läkare för att slippa lyssna på hans diabetes i tio år framåt.
Klockan 9 i dag hade han tid. Klockan 9.20 konstaterades diabetes. Troligtvis klass 1. Svinhögt blodsocker och 8 tappade kilo på tre veckor. Han skickades per omgående till Danderyd där han i skrivande stund är inlagd på oviss framtid.
Jag känner mig ärligen som en riktig jävla idiot.
Jag har inte en susning om vad detta kommer att innebära på sikt, men för säkerhets skull har jag ätit upp allt godis här hemma. Av hänsyn.

Moderskapet

2010-02-28T16:22:00.001+01:00

Jag har varit morsa i snart fyra månader, hormonrubbningarna börja stilla sig något och jag märker att alla som i alla år (typ 22 i mitt fall) sagt "det där kommer du att förstå när du själv har barn" haft rätt och fel.
Jag har fortfarande inget behov av att prata om barn när jag själv får välja. När jag äntligen får träffa folk vill jag gärna uppdateras, få skvaller och nyheter om vänner, kändisar, fin- och fulkulturella fenomen. Jag förstår heller inte varför man måste prata babyspråk, diminutiv och skicka julkort med sitt barn på. Nimrod är aldrig jobbig. Jag har aldrig känt mig irriterad på honom. Möjligen på allt runt omkring - pappan, jobbet, och det jävla samhället, men barnet är INTE jobbigt.
Och jag äcklas av den kommersiella industrin kring barn och skulle aldrig i helvetet betala dyrt för att låta min unge göra reklam för Ralph Laurent eller Bugaboo eller what ever.
Å andra sidan upplever jag exakt den där förlamande, förkrossande förälskelsen andra beskrivit. Jag längtar att lämna staden för landet ibland, jag erkänner att jag aldrig kunde ha listat ut att jag kunde ha så här starka känslor för någon och det är helt sant att man inte hinner n-å-g-o-n-t-i-n-g.

Om jag skulle ge mig på att sammanfatta moderskapet så dominerar motsägelserna. Att vara mamma (för mig) är motsägelsefullt.

Allt är förändrat, men inget har hänt. Barnet är helt självklart en del av mitt liv, men jag förstummas varje dag över vilket orimligt mirakel han är.
Jag är samma griniga folkhatare som förr, men jag har helt förändrats i min relation till mig själv.
Om barnet försvann skulle jag lägga mig ner och självdö - han är mitt allt och ändå, eller just därför, ångrar jag varje dag och varje sekund att jag skaffade honom. Den sårbarhet som uppstått är ren galenskap och helt oanvändbar.
Om jag hade skaffat barn för tio eller fem år sen hade det gått käpprätt åt helvete. Jag hade inte stått ut i mer än en vecka. Men om jag var tio år yngre skulle jag skaffa minst två till.
En stor del av dagen går åt att försöka få honom att sova så jag ska få något gjort och i den sekund han somnar saknar jag honom så det gör ont och jag vill genast väcka honom.

Så här pendlar tankarna på orimligt vis hela dagarna och nätterna. Att ha barn är helt motsägelsefullt och fruktansvärt ensamt. Och tvåsamt.

Men, ska ni veta, det riktigt, riktigt svåra med att ha barn är att klippa naglarna på dem.

I mina drömmar...

2010-02-23T19:29:00.001+01:00

Jag gillar verkligen tonåringar...

2010-02-21T12:00:00.000+01:00

...slog det mig härromdan när jag lyssnade på två spattiga tjejer på bussen. När jag undervisade i journalistik på gymnasiet reagerade folk med fasa och ondgjorde sig över de hemsk-hemska tonåringarna. När jag tog över en tjejklass på 18 strebers från hela Sverige på friskolan började även andra lärare tycka synd om mig.
- Fyyy fan va jobbigt, ansåg de.
Jag älskade det. Uppkäftiga brudar som krånglar med krångliga brudgrejer är otroligt stimulerande. De säger alltid kul grejer.
Exemplaren på bussen satt och jämförde något på mobilerna när den ena sa till den andra:
- Det är min Gucci.
- Har du en Tamagotchi?
- Meh ååååh, Goootttchiii. Som i typ skor å kläder å grejer.
Det kändes så himla symboliskt för vad det är att vara tonåring - mittemellan barn och vuxen. Mittemellan Gucci och Tamagotchi.
Jag tror att man når sin kreativa peak någongång i 17-18årsåldern. Det blir nog, tyvärr, aldrig bättre. Jag tror det beror på kontakten med båda världar och bristen på socialisering. Jag är helt säker på att jag fick mer bildning än eleverna under min tid som lärare.

Medan jag funderar på detta kommer jag osökt in på mina egna tonår som var underbara! Oftast när jag pratar med folk säger de att de minns sina tonår med fasa och helst vill glömma denna "otroligt jobbiga tid". Själv minns jag tonåren som en period fylld av sköna vänner, jag var helt ansvarslös, rebellisk och brydde mig föga. Skolan såg jag som en plats att besöka för att hänga lite med polarna. Jag rökte cigaretter och drack häxblandningar. Läste Kurt Vonnegut och blev förlåten för allt eftersom jag ansågs så "ung, lovande och begåvad". Jag var ihop med killen jag var kär i och hade på det stora hela ett gott självförtroende...

Så långt i tankarna slår det mig: Vikket jävla skit!
Mina tonår var alldeles för bra. Med så bra tonår kan man aldrig nå kommersiell framgång. Förbannat också.
Aldrig får man vara glad. Bokstavligen.

NBOTK

2010-02-20T13:13:00.000+01:00

Jag har funderat lite på när det börjar bli okej att skämta om Haiti. Oftast brukar jag kunna skämta om hemska saker opassande fort. Det är mitt sätt att stå ut. Dessutom generas jag över människor som är för dramatiska.
Med Haiti har det suttit lite hårdare åt. Dels eftersom jag är hormonell och skör. Dels eftersom katastrofen är fortgående och i det närmaste permanent.
Som så ofta förr träder Carola in i den ofrivilliga humorns tjänst och löser problemet åt mig. Att bege sig till ett katastrofområde utrustad med parfym innebär per definition att jag måste kunna skratta åt det. Alternativet är att skjuta mig, tror jag.
Jag sitter just nu och fnular på att måla upp en bild av Carola på Haiti, lekledare för ett discotåg sjunger hon Candy parfume girl i godisregnet ackompanjerad av sitt nya band New Blocks On The Kids.

Blow my whistle bitch!

2010-02-14T22:06:00.000+01:00

Jag är tillbaka på gymet. Långt ifrån storstilat och ofta, men ändock. Jag sysslar med funktionell skittrist, skitenkel träning i stil med cykling och viss styrka ackompanjerat av cp-techno i lurarna. För ett år sen hade jag självdött av uttråkning men nu kan ni se en transleende idiot på träningscykeln...
- Blow it like you mean it, bitch! Ntzz, ntzz, ntzz, ntzz.
I maj är jag nog tillbaks i aerobicssalen. Fy fan, va härligt!

I ett annat liv, en annan Valentin

2010-02-14T09:17:00.002+01:00

Förra året vid den här tiden irrade jag runt som ett ras. Jag och Colette hade inmundigat ohemula mängder vin kvällen innan och jag hatade mig själv för att jag hade lovat bort mig som flyttgubbe. Jag minns också att jag roades av att Valentin firades bakfull tillsammans med ett bögpar släpandes på deras antikviteter. Maken var ute och festade med en polare.
Det jag inte visste var att någon gång mellan fredag den 13 februari och alla hjärtans dag skedde den allra första celldelningen som skulle bli pojken Nimrod. Tänk ibland händer de allra största sakerna medan man minst anar dem. Det som föreföll att vara en vanlig lördag i en trist månad ett intetsägande år skulle förändra allt jag kände till.
Och jag är ju därmed tvungen att vara mer försonligt inställd till det förfärliga jippo som kallas alla hjärtans dag.
Have a happy Valle, alla ni!

Morgonmagi

2010-02-09T06:25:00.001+01:00

Jag är en utpräglad morgonmänniska. Detta innebär att jag missar rätt mycket i form av social samvaro emedan majoriteten av mina vänner (och, tror jag, majoriteten av jordens befolkning) är kvällstyper. Å andra sidan vinner jag något som jag kallar morgonmagi. Det finns en stund, långt innan världen har fällt sin första fördom och satt sin trendiga soyalatte i halsen, som jag äger. Mellan klockan fem och sju kan jag välja fritt om jag vill planera dagen, dricka kaffe, sortera tvätt, jobba lite eller kolla nyheter. Inget märkvärdigt, men oavsett vad jag väljer att göra så blir det lite bättre, lite mer kontemplativt och grundligt än under alla andra tider på dygnet.
När jag fått ut det jag behöver av morgonen hamnar jag i ett slags stillsamt rus som jag möjligen kan lika vid den känsla jag kan få efter ett kul aerobicspass, jag liksom sjuder av välmående och vill stoppa främlingar på gatan och säga:
- duu, jag mår sååå bra, bra, bra!

I dag kl 06.22 har jag vikt tvätt, luktat på mitt barn, druckit två baljor kaffe och skrivit ett blogginlägg. Allt under sakral tystnad och milt mörker.
Och jag mår så bra, ska ni veta.

Sluttramsat

2010-01-26T13:13:00.003+01:00

Trend- och generationsforskning intresserar mig och jag har gjort en del beställningsjobb på området. Just nu sker ett intressant paradigmskifte som jag ser fram emot. Var 40e år sker nämligen alltid lite större grejer och nu avslutas en 40 årsperiod. De som är mellan 15 och 20 år nu står för något helt nytt. De kommer att bli "Generation vuxen". Det känns bra. Om det är något som står mig upp i halsen så är det tjatet om att det är så synd om barn för att de inte får vara barn. Det är ju precis tvärtom; det ställs inga som helst krav på att någon ska bli vuxen. Min pajasgeneration (kallas X och är födda mellan 1965 och 1980 - typ 40-talisternas barn) har i vårt förakt gentemot det vuxna passerat alla gränser för det anständiga. Vi har varit ironiska, vi har varit oengagerade och inte tagit något på allvar, framför allt inte oss själva. Vårt kanske mest vulgära drag är det vi kallar "resa". Vi unnar oss resor. Vi tycker att det utvecklande att resa. Vi måste resa innan vi skaffar barn. Resa är alltså synonymt med "semestrande", men det låter inte lika... ...lika berest. Jag förmodar att resandet har rötter i något slags status från förr när det var så dyrt att åka någonstans så att bara folk med stålar hade råd. Det sitter liksom i fortfarande trots att kreti och pleti drar omkring överallt i hela världen kolonialiserar och skitar ner. Typ: jag har råd. Finast är det när man kan säga: "jag drar till..." eller "jag kommer ner nästa vecka..." så att det låter lite på en höft. "Jag gör detta hela tiden. Gäsp."
Allra finast är det om man är borta länge. Allt över 14 dagar antyder icke-charter. Min erfarenhet är dock att oavsett folk är bortresta i en vecka, en månad eller ett år så följer vi ett och samma mönster. De som är borta en vecka umgås med likasinnade och äter thaimat, de som är borta en månad umgås med likasinnade och tar dykarcert, de som är borta ett år umgås med likasinnade och röker. Och konstaterar att: det är ett land under utveckling, leende glada människor och att det har blivit så himla dyrt sen sist. Gemensamt för oss alla är att vi begapar den växande globala medelklassen med fasa:
- herregud, snart kör varenda indier bil och då är det slut med oss. Eller: ja, ni ser ju hur mycket kineser flyger nu, det är total katastrof för miljön - vet ni hur många de är!?
Det vill säga: vi får - de får inte.
Sen köper vi billiga kopior och skiter precis i vem som tillverkar dem.

Den nya generationen har växt upp med oss och ser därför inte resandet som något exklusivt. De förespås skaffa familj tidigt, ta saker på allvar och göra det vi tycker vi tycker är pinsammast av allt: bli vuxna.
Gud så skönt.

/jag semestrar naturligtvis själv. Jag kan inte låta bli. Men jag försöker göra det sparsamt och med eftertanke och hoppas naturligtvis att jag någon gång kommer att skapa mig ett liv där jag är så nöjd så jag slipper belasta världen/

TV-helvete

2010-01-19T14:39:00.000+01:00

Vi har två tv-apparater i hemmet. Fråga inget om tum eller namn för sånt har jag ingen som helst uppfattning om. Jag skulle helst ha ingen tv. När jag levt ensam har jag aldrig haft tv. Jag blir slö som fan av det. Och lite stressad. Min man däremot älskar tvn utan några förbehåll. Det finns ofta skäl till en ny. Jag tycker vi köper ny tv väldigt ofta och alltid utan synbar orsak. Bilden är det aldrig något fel på. Men vad vet jag...? Så fort tv-diskussioner dyker upp så är jag: kvinna, vänsterextremist, bakåtsträvare och eventuellt mördare. Jag har i alla fall fått igenom att en tv i sovrummet kommer in över min döda kropp och vår nära förestående separation. Det enda krig jag vunnit.

I går var mannen på misstänkt gott humör vid uppvaknandet. Jag borde varit på min vakt. Lagom till eftermiddagen dök en ny tv-apparat upp. Jag vet fortfarande ingenting om storlek och namn, men jag kallar den Aset. Den är sjukt stor. Och ful. Och tar plats. Det känns som att sitta längst fram i en biosalong - jag vet liksom inte riktigt var jag ska titta och missar hela tiden något i andra hörnet. Och alla människor är plötslig så o-e-r-h-ö-r-t fula. Rynkiga, finniga, flammiga. Jag vägrar fråga vad vi betalat för detta nedköp.
Aset hade inte varit hos oss i mer än en timme förrän jag fann maken och sonen - nio veckor - försjunkna i Idrottsgalan. Tysta och fascinerade. Jag förstår vad som menas: jag måste inse att jag nu är ensam kvinna i ett hem med två män.

När jag frågade vad som skulle hända med de andra två apparaterna föreslog maken en i köket och en i arbetsrummet. Jag föreslog (minst) en i källaren. Då vaknade han ur sin skärmtrans och utbrast förfärat:
- Där blir den ju kall. Jag ställer den i min garderob så den får värme!
Jag får väl kolla om sonen har någon snutte-trasa att avvara...

//Trött kvinna med 2 män och några tv-apparater

Januari. Mjölkstockning. Kyla. Sömnbrist.

2010-01-14T15:23:00.009+01:00

Tur att ungen både är charmerande och snabbt växande för i princip vill jag sälja hela moderskapet på Blocket just nu.

Jag ser bara möjligheter

2010-01-13T12:41:00.002+01:00

Jag ska genast ringa Flyttexperten och be dem flytta helgen. I morgon blir bra - man tackar!