Dag 7 - min bästa vän

Jag laddar lite för det här. Det kommer att bli emotionellt. Förlåt.

Jag och Annica träffades när jag började i hennes klass när vi var 14. Det är liksom starten. Jag började i hennes klass. Ergo: jag flyttade omkring - hon var på plats.

14 år en perfekt ålder att bli vänner. Man är ung nog att kunna skapa minnen tillsammans, gammal nog att välja vänner själv.

Annica var stans snyggaste tjej. När man träffade folk från andra skolor och stadsdelar visste de alltid vem hon var. Hon var också fruktansvärt kul, charmig och helt omedveten om sin status. Alla killar ville vara ihop med henne och alla tjejer ville vara hennes vän.

Jag var den extremt intelligenta rebellen. En krånglig bråkstake som antingen skulle bli något stort eller knarka ihjäl sig. I mitt hem dukades det med kristall. Hos Annica var det hemslöjd. Vi gick på Operan. De gick på Allsång.

Det var kärlek vid första ögonkastet och orsaken är helt oklar. Vi har, bokstavligen, slagits (med andra och varandra), skrikit, skrattat, hämtat, lämnat, fött och dött tillsammans. Vi räknar in våra respektive familjer till varandras och har med tiden blivit en stor konstig släkt. Vår jargong har utvecklats till att vi kallar varandra för tjackhora och sprutluder och vår idé om en helkväll brukar innehålla renoveringsprojekt och tema-matlagning. Vi får ofta umgås på tu man hand för folk i vår närhet har liksom givit upp att förstå vad vi gör och pratar om. Tjejer betraktar oss ofta med fasa.

Vår vänskap är faktiskt något av ett mysterium eftersom vi lyckats vistas på två helt olika planeter under de snart 30 år vi varit vänner. Lyssna:

När Annica var 18 fick hon barn. Jag levde ihop med en yuppie (jo, det är sant - en tvättäkta!) och sysslade med inredning.

När Annica var 26 fick hon sitt tredje barn. Jag läste på universitetet.

När Annica drev upp tre barn och bodde i stort hus på landet, drog jag runt i världen... och eeeh... var full. Typ.

När Annica var 29 började hon gå ut på krogen igen. Jag gjorde karriär.

När jag var 30 skaffade jag hus på landet och blev sambo. Annica skiljde sig.

När jag var 31 påtade jag i trädgården och drev krog med min man. Annica fick cancer i hela kroppen.

De följande fem åren slet jag med existensiell ångest, bostadskarriär och prestige. Annica slet med dödsångest, tonåringar och ex-make.

Annica överlevde med en hårsmån och till allas förvåning. Jag höll mig mentalt frisk och framhärdade , till allas förvåning, i tvåsamhet.

När jag var 37 lämnade jag och min man allt och började om. Annica fick skelettcancer.

Under allt detta har jag och min bästis aldrig någonsin tappat kontakten eller ens tråden. Vi tar alltid vid där vi slutade sist.

I november 2009 blev jag mamma - i november 2010 blev Annica farmor.

Hon är fortfarande enastående vacker och kul. Jag är fortfarande... ja, ni vet.

Dag 6 - min dag

Jag vaknade helt outsövd och snubblade över en plastig, gräll, skrikig leksak min man köpt till barnet. Klockan var fem. Så börjar de flesta dagar numera. Man får skylla sig själv. Jag har knullat mig till det.

Det är det som händer när man får barn. Alla dagar blir mer lika. Det spelar liksom ingen roll om det är vardag eller helg, jobb eller semester.

Vid tolv var det lunch. Vid tre - mellis. Fem middag och sju kvällsgröt. Kanske är man på Hawaii, kanske i Rom eller Fagersta, men det kvittar - bara man inte har glömt att ta med skötväskan.

Jag kanske gjorde något däremellan, men det är oklart.

Nu är klockan 20.57 och jag går till sängs.

Intrigued?

Dag 5 - min definition av kärlek

Jag tycker att kärlek är svårt, men jag tycker inte att det är svårt att definiera den.

Jag är anhängare av teorin att vi bara förmår två känslor: kärlek och rädsla. Allt annat - lycka, svartsjuka, kättja, aggressivitet, skratt, gråt, depression och så vidare - är förvrängningar, eller så att säga variationer av dessa två.

Jag är 165 cm lång, 50 kg tung, kvinna med storlek 35 i fötter. Det innebär att jag rent grundläggande vet en hel del om att vara rädd. Relationer i alla former stressar mig ofta eftersom jag tycker att det är lätt att bli rädd för andra människor. Rädd att inte veta vad de är på för humör, rädd att de ska svika, rädd att de ska kräva för mycket och så vidare. När jag inte är rädd är jag i kärlek.

Kärlek=frånvaron av rädsla.

Dag 4 - Dagens mat

Uppvaknande: kanelte med cocosolja

Frukost: Tre koppar kaffe, tjärpastiller, gröt och ost

Mellis: Smakprov av mosad, halvtuggad banan och tre ballerina kladdkaka med römjölk

Lunch: Sejfilé på kulturhuset, latte och choklad-kanelbulle

Mellis: ostmacka och en halv chokladkaka. Marabou.

Till middag planeras en wok på lite av varje och ett glas rött. Det finns glass också tror jag.

Jag avser inte att dubbelkolla huruvida hela kostcirkeljäveln finns representerad.

Dag 3 - Mina föräldrar

Min mor och min far länkas samman endast genom mig. På det stora hela har de knappt sett röken av varandra de senaste 30 åren.

Mamma är ett dramatiskt, färgstarkt socialt geni. Lärare och dramapedagog. Pappa är en grå och tyst kulturmurvel.

Mamma menar att väntan är det värsta som finns i hela världen näst efter Lill-Babs. Pappa har gjort det till en livsstil att ta det lugnt.

Mamma flyttar. Pappa stannar kvar.

Pappa sover. Mamma är vaken.

Så vitt jag vet har de tre saker gemensamt: de gillar att promenera, de har förökat sig upp i anmärkningsvärt hög ålder (dock ej med varandra) och mig.

Och när jag förstår att jag är en blandning av de båda förstår jag också min egen obegriplighet.

Dag 2 - Min första kärlek

Kanske var det mamma. Kanske var det Anders Pehrson. Det kan möjligen ha varit mitt marsvin Snövit-Maria, men om jag ska vara helt sann så är den första kärlek jag kan minnas varken man, kvinna eller människa och inte ens ett djur. Så till vida den första kärleken är den första du vårdar och begråter så hette min Missan och var ett hopplöst fult, trist och hårt mjukdjur. Som namnet antyder en katt.
Jag vet inte var ifrån hon kom, men hon finns i mina allra första minnen och lyckades på något sätt göra sig hörd genom de horder av lyxiga gosedjur jag hade i min ägo. Hon var som sagt ytterligt omjuk - hårdstoppad och lite tovad - och därmed egentligen rätt värdelös som, just, mjukdjur. Därtill var hon ful. Denna kombination av icke-attraktiva egenskaper förärade henne min reservationslösa kärlek. En kärlek som gjorde henne allt fulare. Jag drog henne i koppel tills tassarna luckrades upp. Jag kramade henne tills hon var blank och flottig om nosen. Trots klasskamraternas uppriktiga hån släpade jag med henne i skolväskan i årskurs 1 och en fasansfull eftermiddag då jag plockade upp henne hade hon förlorat ett öga. Jag misstänkte genast äcklige Peter i min klass. Han hade vattenskalle och var inte riktigt klok. Det gjorde ont att andas och jag grät med efterhulkningar: Missan var enögd. Min ömma mor tog med oss till mjukdjursdoktorn på Nallens leksaker i Uppsala för att Missan skulle få ett nytt öga. Doktorn presenterade en mängd gröna ögon i fel storlek och iris-sammansättning. Jag höll armarna i kors och tjurade. Aldrig att Missan skulle behöva byta utseende eller begåvas med två olika ögon. När doktorn föreslog ett brunt par bad jag min mor om att få lämna butiken. Hädanefter fick Missan vara enögd. När hon tappade sitt andra öga blev jag tvungen att hålla igen tårarna lite för Missans skull och på natten viskade jag till henne att jag kunde berätta vad som hände - jag skulle vara hennes ögon.
Jag låter kanske lite skämtsam här, men jag minns det stora allvaret i min kärlek till denna döda tingest. Min omvård och sorg kände inga gränser.

Jag minns inte hur hon tillsist försvann, men jag minns sorgen efter henne och fragment av det långa samtal jag och min mor hade om att livet måste gå vidare. Utan den sanitära olägenhet föremålet för min ömma låga hade kommit att bli. Men jag tror inte att jag någonsin helt kommit över henne...

På bilden är hon bara ca 2 år gammal och ännu inte i kalibern toxic waste. Och det är alltså katten jag pratar om.

Dag 1 - Jag

Ju äldre jag blir desto osäkrare blir jag - vem i helvete är jag?

Professionellt är jag att jämställa med den gamla reklamen om den högst oseriösa mäklaren som gör lite av varje och har "kaninöppet på lördagar".

Jag är utbildad journalist, informatör, personalvetare och kroppsterapeut. Jag försöker att hålla mig uppdaterad inom samtliga områden.

Men VEM är jag?

Många har beskrivit mig som "taggig" och det stämmer förvisso - jag är mycket reserverad och släpper inte lättvindigt in folk i mitt liv.

Som yngre var jag klassiskt "ung och lovande" - jag tror att de allra flesta räknade med en klockren karriär från min sida. Jag hade dragit på mig två rätt tunga chefsposter före 30 och beskrevs allmänt som anmärkningsvärt intelligent.

När jag självmant struntade i karriären fick jag stämpeln obstinat i brist på bättre och när jag flyttade ihop med min man blev jag krögarhustru för enkelhetens skull. Lite lokal kändis och festprisse så där. Nu handlar mycket om att jag är "en lattemamma i Vasastan" - den där sorten som förökar sig sent i livet och fokuserar för mycket på rollen.

Men vem jag är?

En trött 40-årig kvinna med stor ambivalens. Jag hatar präktighet och älskar civilkurage. Jag vill ha stora doser populärkultur och vin. Jag är en litteratursnobb och mellan varven ganska reaktionär. Att tänka kan vara det jag älskar allra mest och gärna när jag promenerar. Jag är jämtska med en enorm kärlek till Östersund, men vill aldrig någonsin lämna Stockholm.

Kanske måste jag kapitulera som "kaninöppen på lördagar".

Jag också.

För att hålla igång skrivandet en smula i min stress och misär hakar jag på samma utmaning som alla prestigebloggare. Men förvänta er inga mästerverk. Här är rubrikerna:

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment

Grannfrun

Jag har en grannfru. Eller jag har flera. Alla värda sitt eget inlägg. Sin egen film eller musikal. Men just denna har en gång begått det fatala misstaget att titulera sig "grannfrun" när hon ringde. Det har gjort mig nyfiken. Vi hänger lite ibland eftersom vi har ungar i samma ålder och jobbar med ungefär samma saker. Där upphör likheterna, men som uttråkad mor, fjättrad vid hemmet, får man inte vara petnoga. Låt oss säga så här: hennes vagn är dyrare än min, hennes mössa är elegantare än min, hennes våning är större än min och hennes barns namn för tankarna till Östermalms ädlare delar. Men, hey, det är alltid najs att ha en granne som kan berätta om de andra grannarna.

I dag tog jag mig för att googla henne. Och jävlar i min lilla låda vilken fullpott! Hon hade till och med trådar på flashback. Och sängvägen nämndes.

Tidilidam, tuddelidu, vad jag är på gott humör.

Vinkivink.

Snälla Egon tycker att jag, till skillnad från många, hanterar mammabloggandet. Det känns tryggt. Egon är nämligen smått fenomenal på bloggar. Hon skriver bra, har bra koll och kan alltid konsulteras i frågor om sociala medier.

Jag har själv lite svårt för mammabloggandet och har funderat lite på varför...

Grejen är nog att allt "fack-bloggande" liksom fylls av klichéer och jag har lite svårt för sånt. Föräldraklyschorna är lite hemskare än andra kan jag tycka.

Här kommer ett par prylar jag inte står ut med i barnsammanhang:

• Ordet "egentid" får mig att kräkas. Det är en avknoppning av det originalvidriga ordet "kvalitetstid" - när man får barn övergår kvalitetstiden till egentid. Det är då de passivt aggressiva kärringarna går och shoppar.
• Vinkade babyn: på nästan alla ultraljud ligger fostret så det ser ut som om det vinkar till föräldrarna. Detta återberättas gulligulligt efter varenda ultraljud som gjorts. På vårt ultraljud sa sköterskan: seeeeeeeer ni att han vinkar? Vinkivinki! (som om vi vore efterblivna). Jag ville skrika; men din apa, det gör ju för bövelen alla ungar!
• Sy, sticka, lagamat-gör det självjox. Det ska vara så. Man syr (skitfula) kläder själv till sitt barn för att visa hur pysslig man är. Och man lagar eeeeegen eeeekologisk barnmat. Så bara är det. "Det är ju så enkelt" - "man gör ju ändå inget speciellt på dagarna".
• Bo i hus. Cirka 172000 personer har frågat mig när vi ska flytta till hus. Utanför stan. Där barnet kan få "andas ren luft" och kunna springa i gräs. För så ska det vara.
• 1 promille av alla som föds har kapacitet utöver det vanliga har en forskare i utvecklingspsykologi berättat för mig. Ändå har 98 procent av alla föräldrar jag träffar fått ett barn som är "väldigt före".
• "Tvåan" - det förhatliga ordet som avser barn nummer två som förväntas födas inom ett 24-månadersspann för att få ut max av föräldrapengen. Och så förfasar vi oss över Kinas enbarnssystem!? Här har staten sett till att nästan varenda unge har ett syskon som är ca 1 år yngre. Number two kommer för evigt vara något helt annat i min värld.

Och så är det ett jävla tjafsande om att man ska "gå på magkänsla", "man känner sitt eget barn bäst" och "varje barn en individ". Detta till trots är det ett makalöst fördömande av andras sätt. Oftast mellan raderna.

Och notera att jag inte ens nämner benämningar som "prins", "prinsessa", "stjärna" och dylikt.

En skön mammablogg är popmorsa om ni vill ha lite alternativ.

Och Retrostuff - Design by Yttermyr säljer unika, asschyssta kläder för den som inte vill skicka ut sitt barn i hemtråcklat.

//Surmorsa - på väg till grannkärringen på en fika

Ett år med Nisse-Nim

I doppresent fick Nimrod Kristina Lugns dikt "Du ska få ett panoramafönster" av sina gudföräldrar. Där står bland annat följande:

Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla allt slags väderlek.Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer.

Det har kommit att bli symboliskt för hans första år. Han är ämnad att tåla allt slags väder. Han kom till världen efter 24 timmars kamp och slets till sist ut med sugklocka. Under den tiden visade han inte ett enda tecken på att må dåligt eller ge upp. Puls och syreupptag var perfekt. Ungen var lugn som en filbunke. Han möttes av den första snön och per omgående omslöts han av den kallaste snöigaste vintern på 42 år. Stockholm city var täckt i snö december till mars och minus 20 var inget ovanligt. Svininfluensa, RS-virus och vinterkräksjuka härjade. Mamma Nim var rädd och trött, men ungen käkade, växte och var frisk. Sen kom våren med riktigt takdropp och istappar från helvetet hotade från taken. Snömodden gjorde vägarna oframkomliga och Nimrods egoistiska mamma ägnade tid åt både jobb och akademisk uppsats, men Nimrod käkade, växte och klängde nöjt på barnvakterna. Sen tog sommaren vid. Den var den varmaste sedan åttiotalet med uppåt 37 grader i skuggan. Överallt grät förtvivlade och utmattade spädbarn och hettan bara fortsatte och fortsatte. Mamman hade livskris och ångest. Livet bedrevs inomhus i vita tunna tunikor och Nimrod drack stoiskt vatten och sov utan att klaga.

Därefter följde en ond grå valhöst och vi röstade in nazister i riksdagen. Pappan och mamman jobbar, startar stora projekt och har dåligt samvete. Nimrod är obrydd, älskar att vara ute och äter gärna blad och sand. Han har aldrig ont i magen och skrattar nästan jämt.

Han tål all slags värderlek och har god markkontakt. Och jag tackar Gud för den lilla filbunken som står ut med mig.