???

kan en vampyr bli smittad av hiv? Och vad händer sen?

hemma bäst

en bekant till Olle brukar mellanlanda hos oss på väg till eller ifrån sydamerika. I går satt han i vårt kök och berättade att han hade spenderat den sista veckan i argentina med ångesten som sällskap.
- Jag tänkte bara på att jag skulle hem och hur hemskt det ska bli.

Det är inte helt sällan jag hör folk säga så. Första gången jag blev medveten om det var för kanske femton år sedan. Där och då bestämde jag mig för att aldrig leva så att semestrar och resor ger mig ångest.
Jag känner att jag har lyckats rätt bra med det.
Oftast gillar jag mitt liv så mycket att jag trivs på plats*. Och när jag otrivs brukar jag inte kunna resa ifrån mig själv.
Vilken härlig tanke i den onda tid som kallas mars. Jag behåller den hela dagen, tack så mycket!


*Jag flyttar och byter livsstil rätt ofta - erkänns.

finn fem fel

efter en halvtimmes "Den rätte för Rosing" river sig min man i håret och utbrister förbryllat:
- Men det finns väl ingen som är rätt för henne?
Och ser uppriktigt frågande ut.


/här är en länk till Rosings mest läsvärda, ja, kanske till och med världens mest läsvärda, blogginlägg/

i upplösningstillstånd

sedan 20-årsåldern är jag svårt beroende av nässpray. Jag tycker egentligen att detta är ett ganska festligt beroende. Det finns ju så att säga ingen rimlig orsak och ändå är jag, vad jag förstår, låååångt ifrån ensam. Vi vanemissbrukare hamnar ofta i livliga diskussioner om 0,5or eller 1or. Otrivin eller Nezeril. Vi garvar åt apotekpersonalens eviga:
- ...och så vet du att det är max tio dagars användning.
Jag har aldrig haft för avsikt att vänja mig av med nässpray. Det verkar för plågsamt för ingenting. Känslan av att inte få tillräckligt med luft genom näsan ger mig panikångest. Och bara tanken på att sluta gör mig gråtfärdig. Det är liksom inte värt det. Lite broskbildning rör väl inte en katt.

I går fick jag veta följande av initierad källa: nässpray i allmänhet, Otrivin i synnerhet, l-ö-s-e-r u-p-p slemhinnorna. Ibland när man tycker näsan är rinnig efter sprayning så är det i själva verket typ en del av slemhinnan som rinner ut.
Extremt jävla obehagligt. Jag får bilder och visioner jag inte vill ha och erfar svimningstendenser och knäsvaghet.
Nu börjar en systematisk avvänjning.
Det kan bli grinigt här på bloggen ett tag.

Madonnamuffin

jag och Eva bjöd Johanna på middag i går. Som tack för att hon fixade Madonnabiljetter de luxe till ordinarie pris.
Det blev vin, pasta, garbos tårar och madonna på random i bakgrunden. Och bäst av allt: Evas bror hade designat en Madonna-muffin* inspirerad av Love profusion-videon.

*här presenterad med usel mobilkamera-bild, men ni hajjar upplägget

en fråga i all hast

ett besynnerligt fenomen i sverige är att vi med den drucknes envishet hävdar att "man aldrig får skylla på alkoholen".
Varför inte?
För egen personlig räkning kan jag säga att alkoholen ofta fått mig att göra både bra och dåliga saker som jag aldrig annars skulle gjort. Minus alkoholen hade jag inte gjort dem. Då är det väl fullt logiskt att skylla på alkohol. Nej?

tolkningsföreträde

jag hyser ett visst förakt gentemot människor som på allvar tycker att populärkultur är viktigt. Lite motsägelsefullt eftersom jag fullkomligt avgudar en av dess största ikoner - Madonna. Inte egentligen så mycket som varken artisten eller sångerskan Madonna, utan mest som, just, ikon. Framför allt älskar jag hennes pretantiösa sida. Däremot har jag ingen som helst uppfattning om att hon skulle vara speciellt sympatisk. Det finns väl inget som direkt tyder på detta. Om inte annat har jag svårt att tro att man når den absoluta toppen genom att vara en mild viol. Alltnog: jag skiter i vilket, jag kommer aldrig umgås nära med Madonna.

Jag har precis avslutat Christopher Ciccones "Livet med min syster Madonna*" där Madonna framställs som en inte allt för sympatisk person. Egentligen förmedlar den bara det gamla vanliga: snål, maktgalen och med ett oändligt bekräftelsebehov. Man har läst det förr i alla Madonna-spaltmetrar. Och som läsare tänker man som vanligt "fy fan för att vara så känd att nära vänner och släkt frestas att profitera".
Jonas Gardell sa en gång: bara för att min farsa var en skitfarsa behöver inte jag vara en skitson genom att hänga ut honom. Fritt citerat. Det känns som rätt inställning tycker jag.

Det jag framför allt slås av är att samtidigt som Christopher Ciccone beskriver sin osympatiska syster tämligen trovärdigt framstår han ändå själv som den största idioten. Detta är ett fenomen jag ofta återkommer till i tankarna. Jag är fascinerad av berättelser där författaren, sitt tolkningsföreträde till trots, misslyckas med att framställa sig själva (eller sin huvudperson) som "den som förtjänar sympati" eller "den trovärdige". Och trots att deras antagonist är en uppenbar idiot. Jag tycker det händer förvånande ofta. På rak arm har jag känt så inför Carina Rydbergs "Den högsta kasten", Unni Drougges "Boven i mitt drama kallas kärlek" och Liza Marklunds huvudperson Annika Bengtzon. I sist nämnda fall extra anmärkningsvärt emedan huvudfiguren ska gälla för fiktiv (det är väl i och för sig Liza själv...?).
Det borde ju vara så att författaren i egenskap av allena rådande tolkare borde kunna framställa sig själva i bättre dager. Jag undrar om det inte helt enkel är så att man bör undvika den självbiografiska romanformen som arena för hämnd. Det verkar som om avsändarens bitterhet liksom tar udden av storyn.
Jag ska sluta läsa den här typen av böcker. De lämnar mig alltid lite lätt illamående.

Resten av dagen väljer jag att fokusera på den 9 augusti då jag, Eva, Daniel och Johanna avnjuter artisten Madonna. Inte Christophers hemska syster.

* jag vill påpeka att man kan skita i den här boken av en mängd skäl, till exempel uselt korr och anmärkningsvärt många sakfel.