Snövit-Maria

Pappa-far, kulturredaktör och senior writer, på Östersundsposten fram tills förra årsskiftet ringde och meddelade att han stått på huvudet i gamla klipp och funnit en gammal text (nedan för den intresserade) som handlade om mig och mitt första husdjur - marsvinet Snövit-Maria. Ett svart menlöst djur döpt mer med känsla än eftertanke.
Samtalet förde mig raskt down memory lane.
Snövit-Maria var det finaste jag visste och även om min far i texten påstår att jag älskade henne lika hårdhänt som jag älskade mina barbie-dockor så bet jag i alla fall inte av hennes fötter. Vilket var fallet med barbie-dockorna.

Om man läser undertexten upptäcker den även den lindrigt alerte att barnets föräldrar är på väg att skiljas och jag har väl orsak att misstänka att marsvins-eländet var viktigt för mig.
Mamma hade dragit till Uppsala för att leva studentliv medan far levde murvelliv (vilket i praktiken bergis var samma sak på det glada 70-talet). Huruvida följande har kausal signifikans vet jag icke men så här var det:
Under en av min fars legendariska fester kläckte någon idén att kanske marsvinet också ville ha en slurk sprit. Sagt och gjort Snövit-Maria fick en droppe (av okänd storlek) sprit (av okänd sort) och jag bevittnade det hela med barnets jämnmod. En tid senare (rymd okänd) flyttade jag och djuret till mor som bodde i studentkorridor i Uppsala.
En kväll när jag skulle pussa henne godnatt högg hon som en kobra. Gnagargaddarna slöt sig runt det tunna brosket under näsbenet mellan näsborrarna. Där satt hon och vägrade släppa. Det gjorde inte direkt ont, men det blödde ordentligt och hon var ganska tung. Med marsvinet hängandes i näsan promenerade jag till det gemensamma köket i korridorens slut. Tumult utbröt och jag minns faktiskt inte hur de fick loss henne.
En snäll läkarstuderande i korridoren åtog sig att se till att Snövit-Maria fick bli labbråtta och jag såg henne aldrig mer.
Dock vet jag att hon aldrig utsattes för något labbande eftersom hon var så aggressiv mot de andra rådisarna att de nästan per omgående fick avliva henne.
Jag märker att den här historien inte är så politiskt korrekt, men hey, vi snackar 70-tal här. Det var enklare då.

KELGRISEN MARSVINET
Det ser ut som ett grishus här, säger öppenhjärtiga vänner som kommer på besök. Jag kan inte annat än instämma. Möjligen skulle jag vilja begränsa karaktäristiken till att gälla sovrum, barnkammare, kök, badrum och hall. Men sen återstår ju heller inte mycket mer.

Det är inte hemhjälpens fel. Hon står ensam och värnlös i en värld av halvt avgnagda morötter, hötussar, vattenskålar, pellets, korn, gammal sallad och Findus potaispuré.
Det är min hustrus fel.
- Jag ska ha ett djur sa barnet.
- Jaha, sa hustrun och köpte ett marsvin. Sen åkte hon till Uppsala.
Det finns stunder när jag är färdig att följa efter. I går åt jag pölsa med ängshö och till kaffet hade nån druckit på bit före mig. Marsvinet!

Egentligen är det ett rätt oförargligt djur. En råtta i minkpäls och med konstiga matvanor. Notoriskt skygg och förskrämd. Men i förening med moderligt omhuldande barn blir det mer förödande än galopperande rabies. Ingenting för möblerade rum m.a.o. Lantbruksnämnden skulle kunna statuera ett exempel av vår sovrum.

Barnet djurintresse är inte hastigt påkommet. Men eftersom valet stod mellan en kalv och en häst till att börja med, föll frågan. Svämutgödslingen är inte tillfredsställande löst i vår fastighet.
Krokodiler var hon också skräckblandat fascinerad av ett tag. Det gick så långt att jag lånade en bok i ämnet. Där stod att man faktiskt kunde komma över en liten krokodil för den blygsamma summan av 100 kronor. Billigare än en damhandväska i samma material.
Författaren avrådde dock. Krokodiler blir aldrig riktigt tama och i fullvuxet skick både ohanterliga och skrymmande.

En katt hade varit en lämplig kompromiss. Det är bara det att min hustru ser så underlig ut i sällskap med katter. Ansiktet sväller upp till dubbla storleken och hela kroppen kliar.
Så när hon invände att kattens väg in i lägenheten skulle gå över hennes döda kropp så lät det rimligt. Vi gav katten i det.
- Jag förstår sa djurhandlaren. Ni vill ha någonting som inte bits som knappt märks, som nästan inte äter någonting, som tål det mesta och inte kostar många kronor hektot? Då vet jag precis vad ni ska köpa.
Jag trodde att han skulle rekommendera ett paket kalvsylta, men det var alltså marsvinet som svarade mot den beskrivningen.
Formellt måste jag ge mannen i djuraffären rätt:

• Marsvinet bits inte, vilket det skulle behöva ibland.
• Det märks heller inte. Annat än om nätterna när det lever om som en morots-berusad nattklubbsgäst.
• Det äter - även som vegetarian betraktat inte särskilt mycket
• Det är också hållfasthetstestat enligt det program min dotter brukar underkasta barbie-dockor och annat hon älskar djupt men hårdhänt.

Som ansvarskännande fader inskrider jag när jag anser det påkallat. Då stirrar hon ilsket på mig och säger överlägset, som om hon genomskådat min hycklande omsorg:
- Skaffa dig ett eget marsvin, du!

Till skillnad från barbie-dockorna har marsvin tarmtömningsfunktioner. Normalt för alla levande väsen, så långt jag förstår, men inte alla väsen tömmer sin tarm där det råkar befinna sig. Det gör marsvinet.
- Vem har spillt risgryn på bordet, undrade vår aningslösa hemhjälp vid morgonkaffet.
Jag vågade aldrig tala om vad det var. Så ont om hembiträden som det är.
Men marsvinet fåra aldrig vara på bordet mer.
Torgny Jonsson, Östersunds Posten, 1970-nånting

Måns Zelmerlöw...

...och hans tjej stod bredvid oss när vi såg Madonna i söndags.
Jag slogs av att de såg ut som dockor. Små, små drag och den där typen av hy som man bara ser på tv. Liksom Barbie och USA om ni förstår hur jag menar.
Ett svennigt par älgade fram till dem och den manliga hälften bad att få ta en bild av Måns tillsammans med flickvännen (svennens). Med tillägget:
- De e du som är frikortet. Höhöhö.
Fyfan för att vara kändis.

Hemma

Nu har jag återvänt från den mycket märkliga staden Göteborg där jag sett Madonna för tredje gången i mitt liv. Hon har varit bättre två gånger, det ska erkännas.
Icke desto mindre bjuckade hon på en grejtans show. Och den sista halvtimmen brädar nog det mesta. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på techo-versionen på "Like a prayer" och finalen med "Give it to me" i världsklass. Till skillnad från de flesta älskade jag också överdrifterna och dramat i "She´s not me". Så till den grad att jag inte väljer att nämna den förfärliga balkan-passagen i mitten. Det är öppet mål. Det var verkligen förfärligt pinsamt att både se och höra.

Och på tal om att se - jävlar vad vi såg bra på våra Gold Circle-platser. 15 meter framför oss stod Madonna och tre meter bakom satt hennes familj.
Och jag ville inte tänka det, men om och om igen kom jag på mig själv med att leta efter tecken på att kvinnan är 51 år. Goddamn, vilken energi. Vilken kropp. Vilken kvinna.
Själv kan jag skryta med att kunnat stå upp och dansa lite försiktigt med sju kilos hastig övervikt. Men jag har ju faktiskt tio år på mig...



Grabben sov sig förresten igenom hela konserten. Han kvicknade till i finalen och utdelade en karatespark under Give it to me. Vilket kanske är oroväckande?
/Give it to me. No one´s gonna show me how. Give it to me. No one´s gonna stop me now/

Madonna

I kväll drar jag till Gbg för att se Madonna i morgon.
Jag tillhör den första generationen som växte upp med Madonna och är tacksam för detta. Det innebär nämligen att jag inte tar henne för given och aldrig behöver se henne som ett museiföremål utan historia.
En av mina favoritskribenter - Mats Strandberg - skrev en gång att han gillar Madonnas pretentiösa sida och denna skiljer henne från många andra (framför allt) kvinnliga artister. Där någonstans hakar jag på.
Madonnas pretentioner leder henne ständigt till katastrofer och pekoral, men det är samtidigt det som gör henne ständigt intressant, i framkant och högaktuell.
Det verkar finnas ett slags uppfattning (främst bland yngre) om att Madonna slog igenom som "sexig" och nu borde upphöra att "försöka vara sexig" och klä sig "sin ålder". Det gör mig så ytterligt deprimerad. När Madonna slog igenom var det definitivt genom en klassisk mix av sex och religion, men poängen är att den mixen inte var så klassisk då. Den blev. Bland annat genom henne och Prince. Det var nytt, fräscht och provocerande. Och intressantast av allt var kanske att hon kryddade sex med humor. Hon var nog knappast först med det (i starten av hennes karriär hittar man till exempel ett gäng rip-offs från Bette Middler), men hon blev absolut bäst på det. I mina ögon är Madonna något av musikens Stieg Larsson - hon leker in politiska budskap till en bred massa. Ok - definitivt inte lika folkkär, men ni hajjar principen.
Jag har följt Madonna i typ 25 år och trivs med både hennes ups and downs. De är alltid intressanta och jag uppskattar att hennes sökande är offentligt och tillgängligt.
Och jag hoppas för all del att hon fortsätter som hon alltid har gjort. Jag vet inte riktigt vad som återstår annars...? Vem ska jag ha som förebild? Det känns sjukt jobbigt att tänka att jag måste fokusera på unga kvinnliga artisters försök att uppfinna hjulet. Madonna och jag och min generation har ju redan gjort det. Man vill vidare. Det verkar så jävla deprimerande att man vid typ 45 måste tvingas till att bli någon helt annan än tidigare: se så marsch in i körsbärsbersån!
Jag känner mig trygg i förvissningen att hon blir kvar ett bra tag eftersom hon till skillnad från många offentliga personer lagt energin i sitt sökande på ambition istället för droger och destruktivitet.
Jag älskar människor som presenterar alternativ. Jag tror att de är oerhört viktiga för den mänskliga utvecklingen.

Nu drar jag och min ofödde son till Göteborg - när det gäller kulturell bildning är det aldrig för tidigt att börja!

Observera att jag vägrar säga ett ord om Madonnas utseende. Jag är så i själen less på fokuseringen kring kvinnors utseende i allmänhet och kvinnliga artisters i synnerhet.



Favoriter i poden just nu:
Justify my love
Give it to me
Dress you up
Voices
Like a prayer
Love profusion
Where´s the party
Take a bow
The power of good-bye

Bra sammanfattning av Marcus Larsson här.

Diverse v 32

Hantverkarna är tillbaka. Köket är helt demolerat och middagar intas nu på Tranan, Tennstopet eller Gömstället en tid framöver. Det gör egentligen inget.

Med cirka 90 dagar kvar till förlossning fördelar jag min ångest jämt över graviditetsleda och förlossningsskräck. Jämna plågor har fått en konkret innebörd.

På söndag ser jag Madonna live för tredje gången. Och missar Uppsala Reggaefestival för detta - annars en av årets bästa tillställningar. Expressens Anders Nunstedt menar att Madonna är i sitt livs form. Det är inte jag, men jag har Golden circle-biljetter, trevligt sällskap och goda förhoppningar. Jag känner att jag borde tillägna la Donna ett eget inlägg och fnular lite på detta.

Alla som gillar gulliga katthistorier bör läsa om Casper här.

Nu vet jag inget mer.

Afton med pöbeln

Jag är ingen komplett idiot, det är klart jag förstår att en söndag på Gröna Lund genererar oundvikliga konfrontationer med pöbeln....
...men inte i min vildaste fantasi!
Jag ville bara se Lady Gaga lite på avstånd och småäta lite. Inga större krav på tillvaron. Grönan var sprängfyllt av patrask. Hostande, nysande, svininfluensespridande avskum som går och äter på samma gång. Och röker. I trängsel. Tonåringarna som ville se Lady Gaga skötte sig exemplariskt. Kategorin vuxna vita män skötte sig i särklass sämst.
Hur fan tänker man när man släpar med sig spädbarn till Gröna Lund, var min första undran. De har väl så att säga inget annat än svininfluensa att hämta där? Den funderingen byttes snabbt ut mot: hur fan tänker man när man sätter en tvååring på axlarna under konsert? Utan hörselskydd? Utan ens en mössa?
En uttråkad femåring i folkhavet bredvid oss ryckte i sin pappas byxben och klagade: jag hatar när det är så här mycket folk. Pappan hyschade och ville lyssna. Ungen såg inget och höll för öronen.
Jag uthärdade tre låtar och flydde sen i panik. Här är ett par saker jag undrar:

• Varför hyser folk en sådan förkärlek till att ta med sig barnvagnar in i trängsel?
• Finns det inte humanare sätt att döda sina barn på än att mata ihjäl dem?
• Varför stannar folk så gärna och diskuterar, rättar till kläderna, sminkar sig och spenderar tid för eftertanke i offentliga dörröppningar?

På vägen ut led jag med två små söta tonårstjejer som nästan grät av besvikelse. De hade försökt få en skymt att scenen, men det var helt omöjligt eftersom stora sjok av pöbelvuxna stod i vägen med ointresserade småbarn på axlarna. Små barn utan hörselskydd.

Hur gammal kan hon vara? Sju, åtta? ...och ser lika gravid ut som jag.

Lyser med sin frånvaro

Jag och mor har haft heldag på Söder. Vi fick inget väsentligt gjort men å andra sidan har vi fikat, dinerat och kollat pridetåget. Jag har en weak spot för "stolta föräldrar till homosexuella". Troligtvis eftersom många av mina homosexuella vänner inte fått åtnjuta den ynnesten. Jag får alltid en klump i halsen, men i årets hormonkosseupplaga var attackgråten nära. Kungen och drottningen deltog, förresten, inte i år heller noterade jag.