aha!

"jag är lagom snygg, lagom duktig, lagom av det mesta. Och lagom är ju lika med perfekt, eller hur? Så jag tror att det är min perfekthet som stör folk. Men jag har svampinfektioner som alla andra".
-Linda Bengtzing till Expressen

Ingen kommentar. Linda Bengtzing kommer nog aldrig att läsa min blogg. Och om hon gjorde det skulle hon nog ändå inte förstå...

saftskalle

Vi har börjat med två efterrätter om dagen. På kondisbesöket efter lunch pekade min man på likt ett barn på julafton på alla möjliga bakverk för att slutligen fastna med fingret mot en klassisk syltgömma.
- den är fin, sa han.
- syltgömma, sa jag besserwissermässigt.
Och tydligen lite sluddrigt.
- va!? heter den sylthjärna?!
Underbart ord.

mystiken tätnar...

mötte min favorit bög-granne på gatan. Han hade en extra hund i bagaget. En jobbig 5-månaders som höll på att pina livet ur bög-granne-hunden. Det är väl bara en lånehund, undrade jag oroligt. Det var det inte. Det var hans flickväns. Mycket märkligt. The plot thickens....

nya tider - nya lagar

typ 1996 läste jag till personalvetare på uppsala universitet. Oavsett om vi läste juridik, ekonomi eller arbetspsykologi nämndes alltid las (lagen om anställningstrygghet) som en tämligen tandlös lag som varit av större vikt på 80-talet. Principen bakom var "först in sist ut". Cyniskt fick vi lära oss hur den enklast förhandlades bort av unga lärare åt det blåare hållet. Av de gamla rödingarna fick vi alltid en dos av "det var bättre förr".

I dag lunchade jag med min adoptivsyster som inte bara är en fantastiskt duktig säjare utan även himla gorgeous med blonda lockar och höga klackar. Hon har jobbat på sitt nya företag i typ 4 månader. De andra säljarna typ 4 år. När alla kom tillbaka från semestern hade de fått sparken. Utom sis. Fantastiskt, sa jag, hur fan har det gått till? Fungerar det juridiskt?
- ingen aning, fnissade sis, sist in snyggast kvar.
...och ett nytt begrepp är fött!

lite otäckt

i perioder känner jag att jag måste läsa daphne leons blogg. Fast jag inte har ett kontorsjobb. Man borde skämmas. Eller kanske söka för det?

vanvördig

i brist på semester och allmän renoveringsyra sysslar vi just nu med att skrapa bort och måla över 100 år gamla kalkmålningar i vår hall. Eftersom jag gjort det till en livsstil att flytta och renovera har jag en hel del proffs- och husknep vad gäller alla typer av målning. Från att tretaktsmåla kakel till hur faluröd hanteras. Kalkmålning är dock nytt. Och avskyvärt. Det är som tuggummi. Gymet får stå till sidan för stentuffa armpass i hemmet. Ett och annat stentufft pass har även oralt utspelats med vänner och bekanta som ilsket betonar "bevarandet av de gamla fina målningarna". Som att liksom åldern i sig gör dem märkvärdiga. Allt annat åldrande i denna del av världen maskeras ju mer eller mindre skickligt. Jag fattar fan inte vad det är för skillnad på mina väggmålningar och drottning silvia, eller vilken lyft leopardkärring (eller gubbe) som helst!? Alla gnäller på "misslyckade kändislyft och operationer" men vet man någonting om hur de skulle se ut om de fått åldras ifred? Nope, icke. Kanske som mina hallväggar. Det är lätt att säga att det gamla ska bevaras, men testa att leva med skiten ett par år. Fråga kungen, david e. kelley eller mig.

att man kan hata sig själv så oerhört!?

i mikrosekunden mellan att man biter sig i tungan och påföljande smärta vill man, på riktigt, slå sig själv på käften. Och skulle göra det om det var fysiskt möjligt.