surrealism

jag vill så gärna hitta ett sätt att sätta ihop ord och meningar för att beskriva "Den rätte för Rosing".
Glamdrottningen bor i Blackeberg och dricker dunkvin. Väggarna är tapetserade med bilder på henne själv. Alla medverkande är fula på ett roligt vis. De läser innantill ur manus. De går på krogen och färgar håret. Handlingen utgörs av en medelålders kvinna som ser konstig ut och ska välja partner. Med sig har hon två rådgivare. Tillsammans väljer de ut en nittonåring. De hånglar framför killen som blev bortvald.

Nää. Det går inte att förklara. Synd.

förväntad sorg

i dag bestämde sig ett unisont twitter för att "det var orimligt att tänka sig att Jarl Alfredius är död". Själv känner jag ingenting inför detta, vilket naturligtvis är bekymmersamt. Det måste innebära att jag missat något. Jag hamnar liksom utanför. Kan hända att jag ser något för lite på nyheter. Man kan ju alltid hoppas.

Jag vill också ha ett gäng som jag kan dela referenser med. Därför följer här en spontanlista med namn på kändisar vars bortgång jag bävar:

• Clint Eastwood
• Hasse Alfredsson
• Ray Cokes (inte för att jag har hört ett pip om honom de senaste tiofemton åren, men herregud den mannen hade en aktiv del i min uppfostran!)
• Kristina Lugn
• Sverker Olofsson (fullständig och ärlig panik vid tanken)
• Grace Jones (ok, de fyra senare antyder att jag inte är speciellt petig med hur nära förestående döden är...)

...det finns nog fler som jag inte kommer på nu.
Ni som delar dessa åsikter kan väl höra av er så jag slipper känna mig som Morran.

experter

i egenskap av kroppsterapeut har jag gjort en iakttagelse.
Många människor har ett fantastiskt tekniskt, filosofiskt och abstrakt kunnande. De kan utföra fantastiska manövers i programvara, de kan tänka ut enormt kreativa lösningar och analysera abstraktioner.
Däremot behöver de anmärkningsvärt ofta hjälp och känner sig osäkra vad gäller livets mer basala ting. När det kommer till sexualitet, sömn och mat verkar samma rediga människor helt förvirrade trots att de läst hyllmeter i ämnet.

Á propos detta visar en studie vid Emory University i Atlanta att våra hjärnor förvirras av expertråd. Vi är kapabla att estimera risker och bedöma, men den förmågan grusas så fort vi lyssnar på experter. Den här studien skulle, enligt artikeln, kunna vara en förklaring till finanskrisen.

Det visade sig nämligen att när expertråd blandades in tog studenterna expertens råd med påföljd att hjärnan inte reagerade som den skulle.
– Det visar att den normala mekanismen som vi har när vi kalkylerar risker och belöningar inte används när du har en expert som säger åt dig vad du ska göra. Jag tror att det här, om inte helt så åtminstone delvis, kan förklara den nuvarande situationen med den finansiella krisen. Enligt min åsikt, ska beslutsfattande inte lämnas över till andra, experter eller inte, säger Gregory Berns vid Emory University i Atlanta.

Rätt intressant.

en magisk afton med grace

jag bara ler. Kan inte sluta. Kvällen har varit magisk. Känner mig både rörd och euforisk.
Jag tror att jag var sexton när "Slave to the rythm" kom - storslagen musik som var med och formade mig. I kväll påmindes jag om hur lycklig jag är över att:

• ha burit rosa snickarbyxor och Madonnas första look med rosetter och kors utan att det var konstigt eller ens retro
• upplevt laserdisco-eran
• varit på alla Prince konserter i Sverige
• gått på nattklubbar i axelvaddsprydd ormskinnsjacka och dansat till slave to the rythm

Däremot känner jag mig missnöjd över att jag inte är en svart, lång kvinna med cymbaler och lasershow. Född 1948.

Ojoj, Madonna får jobba hårt i augusti om hon ska bräda detta.


Jepp. Hon höll rockringen hela låten+presentation av musiker. Typ 8 minuter utan att det verkade ansträngt en enda gång. Född 1948, säger 1948.

en kväll med grace?

Sitter på cirkus och väntar på Grace Jones. Det slår mig plötslig att hon mycket väl kan dyka upp vid tolv, dyngrak, skälla ut oss och dra hem. Den spänningen är lite halva grejen med konserten.

bss

asså, jag känner en så himla avskyvärd familj. De är ointresserade av allt som andas kultur och tycker att det är för dyrt att betala för film, musik och besök på museum. Detta till trots att kvinnan i familjen lyfter fin-fina statliga bonusar och mannen är egen företagare och lite av en expert på skatteteknikaliteter.
De prioriterar semestrar i Asien och pensionssparande för att kunna bo i en svenskby i Thailand. Thailändarna är ju så glada och prylarna så billiga. En bra semester är en billig semester. Den miljöförstöring som åstadkoms vid de två-tre årliga semestrarna kvittar de med att det är fint att svenska skattepengar kommer lokalborna till del. Prostitutionen ser man inte så mycket av längre. Den har faktiskt minskat.
Mannen i familjen namedroppar på krogen och nätverkar. Kvinnan har slutat gå på krogen och sköter nu både karriär och avancerad matlagning sedan barnen kom. Mannen känner sig missförstådd och har ständiga förhållanden med kvinnans väninnor. Kvinnan är stoisk och tycker att det är viktigt att "värna om de svaga i samhället och att sträcka ut en hjälpande hand". Heminredning är en hobby och hon vill gärna ha ett hem i ljusa skandinaviska färger med en spännande konstrast.
Ungarna - Oscar och Maja - fostras till "sunda värderingar", att äta naturgodis och leka med grannungarna.
De gillar svensk natur, golf, ett par invandrare de känner som är "såå himla svenska och jobbar så otroligt hårt", att resa, barn, djur och rättvisa.
De gillar inte att politikerna inte gör något åt saken, strömmen av öststatskriminella, de slöa 80-talisterna, pornografi och orättvisor.
De tycker synd om alla som är drabbade av lågkonjunkturen, men tycker lite att folk faktiskt borde skaffa sig en buffert.

Till min stora glädje har det kommit till min kännedom att det finns ett brett stöd för att utvisa svenska medborgare ur landet. Tackar.

alla ni som mår dåligt...

...gör inte det!

Vår-vintern har försatt mig i depression. Det här ljuset är det hemskaste som finns. Allt ser dammigt ut och träden verkar döda. Själv är jag fruktansvärt ful. Och dammig och verkar död. Och uppsatsen jag har för ambition att skriva...
...vi måste inte prata om den.

För att inte fullständigt klappa ihop iförde jag mig termo från topp till tå och tvingade mig 300 meter till biografen. Jag kände att Clintan måste få upprättelse efter pinsamma Changeling.
Och visst fick han! Grand Torino är en fet kliché och jag älskar den. Jag älskar Clintan. Jag fattar inte - förrförra veckan satt jag, fylld av skam, i biosalongen och led över att se 50-åriga Micke Nyqvist gubba runt i "Män som hatar kvinnor" och nu glor jag på 80-åriga Clintan och vill gifta mig. Jag tror att det beror på att han inte rör sig gubbigt. Han är verkligen helt makalöst mycket man och kommer alltid undan med att vara stereotyp.
Från första rutan vet man med säkerhet hur varje sekund av Grand Torino ska gestalta sig och den bjuder inte på en enda överraskning. Ändå mår jag bara bra. Jag ska köpa den så fort jag kan och kolla på den en gång i veckan.

Jag mår verkligen tusen gånger bättre och mitt enda bekymmer nu är att jag inser att Clintan kommer att dö. Och förmodligen inom en inte allt för avlägsen framtid. Fan va hemskt. Vad är väl lite lågkonjunktur i jämförelse?