Jag vet att kvinnor sägs ha svårare att förstå kartor men...

Ett rätt stort företag jag jobbar åt har denna utrymningsplan uppsatt på toaletten(!) på det våningsplan där jag befinner mig.
Varje gång jag kissar undrar jag: har jag någon nytta av informationen?
I fall av brand eller annan fara - uppsök toaletten och tyd kartan.

???

Mamma-ljuset i tunneln

Jag sover inte längre. Mina vader krampar. Jag stretchar, äter magnesium och zink. Sover med fötterna högt och använder stödstrumpor. Men vadjävlarna krampar och jag vandrar mig genom nätterna gråtandes. Någon med tips? Jag längtar mig sjuk efter en hel natts sömn. Liggande.

I morgon kommer i alla fall min mamma. Jag behöver en förälder nu. En som styr upp och bestämmer. Dumt att hon inte lagar mat. Det är kanske det man har sin far till...?

100 dagar...

...kvar av graviditeten och jag erkänner: jag avskyr att vara gravid. Varken mer eller mindre. Jag har alltid misstänkt att jag skulle göra mig bättre som man.

Bortsett från det uppenbara så längtar jag mig sjuk efter:

• Tajta brallor med hög midja
• Nattsudd på lokal
• Drinkar på Gondolen
• Hämningslös sex
• Avancerade aerobicspass med hopp
• Jättestora portioner och trerättersmiddagar
• Stenhård styrketräning
• Råbiff och mögelost
• Goda rödviner
• Sova en hel natt
• Slippa bh

Jag vill tillägga att jag i resten av mitt liv kommer att sakna känslan av att mitt barn sparkas. Det är det bästa jag vet. Försöker hålla fokus på detta.

Slitåsläng

Jag älskar att slänga. Med dödsförakt skickar jag det mesta åt helvete så fort som möjligt. Ju större affektionsvärde desto större kick. Saker tynger mig. Oroar mig. Varje gång jag flyttar (37 gånger hittills) minimeras prylomfånget. Jag äger nästan inget men jag drar på fyra "affektionslådor" som hängt med ett tag. En med foton, en märkt "kuriosa" med lite av varje, en med gamla brev och vykort och en med gammalt undervisningsmaterial, elevarbeten och klipp från mina år som utbildare på gymnasiet.
Min plan sedan en tid är att slänga alla foton (jag anser världen sönderfotograferad och att hamstring av fotografier är lite sjukt), och att banta ner övriga tre lådor till en och förpassa till förrådet.
När jag jobbar mig igenom undervisningslådan hittar jag följande hälsning från min favoritklass (friskolans eu-program mot journalistik):

"TACK Anna-Sara för ett lärorikt år, eller två förresten (vi hoppas på ett tredje!). Se hur vi formas likt trolldeg till medvetna, informationsproppade, starka individer kapabla att förstå och analysera samhällets och livets skiftningar. Du har lotsat oss genom kunskapens djungel och du har under resans gång dagligen givit oss den ocensurerade verkligheten. Konventionsbrottens kvinna, utan vaken kamoflerad klädsel eller grön färg i fejset tar du dig alltid fram. Madonna och Tarzan framstår som ynkliga i din närvaro. Tack än en gång! Tack alltid. /EU-sötisarna"

¡Ay, mi corazón! Inte ens jag kan slänga detta.

En dag i juli

Vaknade vid 4-tiden av kramp i vaden, halsbränna och illa stavade sms från min man på fyllan i Halmstad.
Kände mig illamående och hungrig på samma gång. Öppnade kylskåpsdörren och upptäckte till min förtvivlan att allt infekterats av en gammal kålpudding. Stängde igen och tänkte att det kanske ordnar sig av sig självt.
Maken ringde och förklarade osammanhängande att han var utelåst och hade för avsikt att spendera natten i en trappuppgång. Sen hittade han bilnycklarna och somnade i baksätet. I ett sista sms bedyrade han mig sin kärlek och att han kommer att bli en bra far även om han just nu är lite jobbig.

Vaknade igen vid nio. Kålpuddingssitutionen hade inte förändrats. I köket har vi trampat jordgolv och kallt vatten. Resten av lägenheten svämmar över av köksgeråd. Hantverkarna kommer om två veckor.
Gick till gymet och ryckte planlöst i redskapen. Gick hem igen. Slängde kålpuddingen. Somnade.
Vaknade och flodhästade mig till hem till Colette där det vankades mat. Bättre mat och husrum än jag sett på veckor. Förvirrat förklarade jag för henne att jag inte kan laga mat och oroar mig över att jag aldrig bytt blöjor. Jag vet heller inget om barnstolar. Jag gav bort en egenodlad habanero som inte har någon framtid i mitt hem. Jag har bara två plattor och en bygglampa.
Jag fick med mig saffransskorpor och rabarbersaft i en doggybag.
Colette tog med sig vin och drog vidare i sommarnatten.
Hemma i kylskåpet luktar det fortfarande kålpudding.
Jag äter saffransskorpor i min slum och känner mig handlingsförlamad.
Det måste bli ordning.
Jävla kålpudding.

Spot on

Mycket har sagts om de jävla 40-talisterna - köttberg, de sitter på höga poster och inkomster utan att ha nämnvärt med utbildning, de brer ut sig, tar plats, de är den sista generationen som har det bättre än sina föräldrar, de har lyckats odla jättegenerationen X genom att aldrig någonsin sluta föröka sig och de får till och med skitmycket uppmärksamhet som pensionärer.
Jag är lika less på dem som alla andra, men jag måste uppmärksamma en intressant kommentar fälld av en terapeut i bekantskapskretsen:
- Jaa, de där 40-talisterna, de har ett sånt oerhört bekräftelsebehov.
Den har jag aldrig tidigare hört. Och va sant det lät. Som en skön sammanfattning.
Min mamma (rätt atypisk 40-talist) menar att detta verkar stämma emedan "40-talisterna nog är den sista generationen som inte fick bekräftelse av sina föräldrar".
Och det kan nog också stämma. Nästan så jag tycker synd om dem.

Ligga-listan plats no 1

Han är en gubbe gammal nog att vara min farsa. Han representerar en musikstil jag avskyr. Han verkar inte så trevlig. Men gud i himlen så liggbar han är. Den munnen...
Plats nummer ett utan någon annan motivering än att jag helt enkelt vill ligga med honom - Steven Tyler.