Dag 7 - min bästa vän

Jag laddar lite för det här. Det kommer att bli emotionellt. Förlåt.

Jag och Annica träffades när jag började i hennes klass när vi var 14. Det är liksom starten. Jag började i hennes klass. Ergo: jag flyttade omkring - hon var på plats.

14 år en perfekt ålder att bli vänner. Man är ung nog att kunna skapa minnen tillsammans, gammal nog att välja vänner själv.

Annica var stans snyggaste tjej. När man träffade folk från andra skolor och stadsdelar visste de alltid vem hon var. Hon var också fruktansvärt kul, charmig och helt omedveten om sin status. Alla killar ville vara ihop med henne och alla tjejer ville vara hennes vän.

Jag var den extremt intelligenta rebellen. En krånglig bråkstake som antingen skulle bli något stort eller knarka ihjäl sig. I mitt hem dukades det med kristall. Hos Annica var det hemslöjd. Vi gick på Operan. De gick på Allsång.

Det var kärlek vid första ögonkastet och orsaken är helt oklar. Vi har, bokstavligen, slagits (med andra och varandra), skrikit, skrattat, hämtat, lämnat, fött och dött tillsammans. Vi räknar in våra respektive familjer till varandras och har med tiden blivit en stor konstig släkt. Vår jargong har utvecklats till att vi kallar varandra för tjackhora och sprutluder och vår idé om en helkväll brukar innehålla renoveringsprojekt och tema-matlagning. Vi får ofta umgås på tu man hand för folk i vår närhet har liksom givit upp att förstå vad vi gör och pratar om. Tjejer betraktar oss ofta med fasa.

Vår vänskap är faktiskt något av ett mysterium eftersom vi lyckats vistas på två helt olika planeter under de snart 30 år vi varit vänner. Lyssna:

När Annica var 18 fick hon barn. Jag levde ihop med en yuppie (jo, det är sant - en tvättäkta!) och sysslade med inredning.

När Annica var 26 fick hon sitt tredje barn. Jag läste på universitetet.

När Annica drev upp tre barn och bodde i stort hus på landet, drog jag runt i världen... och eeeh... var full. Typ.

När Annica var 29 började hon gå ut på krogen igen. Jag gjorde karriär.

När jag var 30 skaffade jag hus på landet och blev sambo. Annica skiljde sig.

När jag var 31 påtade jag i trädgården och drev krog med min man. Annica fick cancer i hela kroppen.

De följande fem åren slet jag med existensiell ångest, bostadskarriär och prestige. Annica slet med dödsångest, tonåringar och ex-make.

Annica överlevde med en hårsmån och till allas förvåning. Jag höll mig mentalt frisk och framhärdade , till allas förvåning, i tvåsamhet.

När jag var 37 lämnade jag och min man allt och började om. Annica fick skelettcancer.

Under allt detta har jag och min bästis aldrig någonsin tappat kontakten eller ens tråden. Vi tar alltid vid där vi slutade sist.

I november 2009 blev jag mamma - i november 2010 blev Annica farmor.

Hon är fortfarande enastående vacker och kul. Jag är fortfarande... ja, ni vet.

Dag 6 - min dag

Jag vaknade helt outsövd och snubblade över en plastig, gräll, skrikig leksak min man köpt till barnet. Klockan var fem. Så börjar de flesta dagar numera. Man får skylla sig själv. Jag har knullat mig till det.

Det är det som händer när man får barn. Alla dagar blir mer lika. Det spelar liksom ingen roll om det är vardag eller helg, jobb eller semester.

Vid tolv var det lunch. Vid tre - mellis. Fem middag och sju kvällsgröt. Kanske är man på Hawaii, kanske i Rom eller Fagersta, men det kvittar - bara man inte har glömt att ta med skötväskan.

Jag kanske gjorde något däremellan, men det är oklart.

Nu är klockan 20.57 och jag går till sängs.

Intrigued?

Dag 5 - min definition av kärlek

Jag tycker att kärlek är svårt, men jag tycker inte att det är svårt att definiera den.

Jag är anhängare av teorin att vi bara förmår två känslor: kärlek och rädsla. Allt annat - lycka, svartsjuka, kättja, aggressivitet, skratt, gråt, depression och så vidare - är förvrängningar, eller så att säga variationer av dessa två.

Jag är 165 cm lång, 50 kg tung, kvinna med storlek 35 i fötter. Det innebär att jag rent grundläggande vet en hel del om att vara rädd. Relationer i alla former stressar mig ofta eftersom jag tycker att det är lätt att bli rädd för andra människor. Rädd att inte veta vad de är på för humör, rädd att de ska svika, rädd att de ska kräva för mycket och så vidare. När jag inte är rädd är jag i kärlek.

Kärlek=frånvaron av rädsla.

Dag 4 - Dagens mat

Uppvaknande: kanelte med cocosolja

Frukost: Tre koppar kaffe, tjärpastiller, gröt och ost

Mellis: Smakprov av mosad, halvtuggad banan och tre ballerina kladdkaka med römjölk

Lunch: Sejfilé på kulturhuset, latte och choklad-kanelbulle

Mellis: ostmacka och en halv chokladkaka. Marabou.

Till middag planeras en wok på lite av varje och ett glas rött. Det finns glass också tror jag.

Jag avser inte att dubbelkolla huruvida hela kostcirkeljäveln finns representerad.

Dag 3 - Mina föräldrar

Min mor och min far länkas samman endast genom mig. På det stora hela har de knappt sett röken av varandra de senaste 30 åren.

Mamma är ett dramatiskt, färgstarkt socialt geni. Lärare och dramapedagog. Pappa är en grå och tyst kulturmurvel.

Mamma menar att väntan är det värsta som finns i hela världen näst efter Lill-Babs. Pappa har gjort det till en livsstil att ta det lugnt.

Mamma flyttar. Pappa stannar kvar.

Pappa sover. Mamma är vaken.

Så vitt jag vet har de tre saker gemensamt: de gillar att promenera, de har förökat sig upp i anmärkningsvärt hög ålder (dock ej med varandra) och mig.

Och när jag förstår att jag är en blandning av de båda förstår jag också min egen obegriplighet.

Dag 2 - Min första kärlek

Kanske var det mamma. Kanske var det Anders Pehrson. Det kan möjligen ha varit mitt marsvin Snövit-Maria, men om jag ska vara helt sann så är den första kärlek jag kan minnas varken man, kvinna eller människa och inte ens ett djur. Så till vida den första kärleken är den första du vårdar och begråter så hette min Missan och var ett hopplöst fult, trist och hårt mjukdjur. Som namnet antyder en katt.
Jag vet inte var ifrån hon kom, men hon finns i mina allra första minnen och lyckades på något sätt göra sig hörd genom de horder av lyxiga gosedjur jag hade i min ägo. Hon var som sagt ytterligt omjuk - hårdstoppad och lite tovad - och därmed egentligen rätt värdelös som, just, mjukdjur. Därtill var hon ful. Denna kombination av icke-attraktiva egenskaper förärade henne min reservationslösa kärlek. En kärlek som gjorde henne allt fulare. Jag drog henne i koppel tills tassarna luckrades upp. Jag kramade henne tills hon var blank och flottig om nosen. Trots klasskamraternas uppriktiga hån släpade jag med henne i skolväskan i årskurs 1 och en fasansfull eftermiddag då jag plockade upp henne hade hon förlorat ett öga. Jag misstänkte genast äcklige Peter i min klass. Han hade vattenskalle och var inte riktigt klok. Det gjorde ont att andas och jag grät med efterhulkningar: Missan var enögd. Min ömma mor tog med oss till mjukdjursdoktorn på Nallens leksaker i Uppsala för att Missan skulle få ett nytt öga. Doktorn presenterade en mängd gröna ögon i fel storlek och iris-sammansättning. Jag höll armarna i kors och tjurade. Aldrig att Missan skulle behöva byta utseende eller begåvas med två olika ögon. När doktorn föreslog ett brunt par bad jag min mor om att få lämna butiken. Hädanefter fick Missan vara enögd. När hon tappade sitt andra öga blev jag tvungen att hålla igen tårarna lite för Missans skull och på natten viskade jag till henne att jag kunde berätta vad som hände - jag skulle vara hennes ögon.
Jag låter kanske lite skämtsam här, men jag minns det stora allvaret i min kärlek till denna döda tingest. Min omvård och sorg kände inga gränser.

Jag minns inte hur hon tillsist försvann, men jag minns sorgen efter henne och fragment av det långa samtal jag och min mor hade om att livet måste gå vidare. Utan den sanitära olägenhet föremålet för min ömma låga hade kommit att bli. Men jag tror inte att jag någonsin helt kommit över henne...

På bilden är hon bara ca 2 år gammal och ännu inte i kalibern toxic waste. Och det är alltså katten jag pratar om.

Dag 1 - Jag

Ju äldre jag blir desto osäkrare blir jag - vem i helvete är jag?

Professionellt är jag att jämställa med den gamla reklamen om den högst oseriösa mäklaren som gör lite av varje och har "kaninöppet på lördagar".

Jag är utbildad journalist, informatör, personalvetare och kroppsterapeut. Jag försöker att hålla mig uppdaterad inom samtliga områden.

Men VEM är jag?

Många har beskrivit mig som "taggig" och det stämmer förvisso - jag är mycket reserverad och släpper inte lättvindigt in folk i mitt liv.

Som yngre var jag klassiskt "ung och lovande" - jag tror att de allra flesta räknade med en klockren karriär från min sida. Jag hade dragit på mig två rätt tunga chefsposter före 30 och beskrevs allmänt som anmärkningsvärt intelligent.

När jag självmant struntade i karriären fick jag stämpeln obstinat i brist på bättre och när jag flyttade ihop med min man blev jag krögarhustru för enkelhetens skull. Lite lokal kändis och festprisse så där. Nu handlar mycket om att jag är "en lattemamma i Vasastan" - den där sorten som förökar sig sent i livet och fokuserar för mycket på rollen.

Men vem jag är?

En trött 40-årig kvinna med stor ambivalens. Jag hatar präktighet och älskar civilkurage. Jag vill ha stora doser populärkultur och vin. Jag är en litteratursnobb och mellan varven ganska reaktionär. Att tänka kan vara det jag älskar allra mest och gärna när jag promenerar. Jag är jämtska med en enorm kärlek till Östersund, men vill aldrig någonsin lämna Stockholm.

Kanske måste jag kapitulera som "kaninöppen på lördagar".