Större delen av mitt liv har stormat. I perioder av lugn blir jag rastlös och vankar runt och kollar om jag kan störa friden. Jag liksom letar rätt på ett irriterat område att peta i och infektera. Jag vet inte hur många gånger jag beklagat mig över att befinna mig i kaos bara för att upptäcka hur jobbigt jag tycker det är när inget händer. Detta kunde jag lätt åtgärdat för längesedan inser jag nu. Jag kunde skaffat barn.
Jepp. Nu har det hänt; jag har blivit en såndär morsa.
I går var ungen gnällig hela dan. Magknip, kräktes oavbrutet och bajsade på sig tolv gånger. Framåt natten blev han otröstlig och jag upptäckte att naveln liksom hade svällt upp och blivit röd. Jag bestämde mig bums för att döden låg på lur och Olle larmades under tårar.
- Det är nog navelbråck, hulkade jag.
- Är det farligt, frågade han.
- Inte alls, det är bäst att vi åker till akuten, svarade jag ologiskt och snyftande.
På vägen till Astrid Lindgrens barnakut somnade sonen som en prins och vägrade vakna ens när sjuksyrran tog tempen. Hon konstaterade att han var fullt frisk och otroligt välnärd - "mycket ovanligt att barn som helammas blir så tjocka och fina".
- Det här är ett helt ofarligt navelbråck, förkunnade läkaren.
Jag nickade i triumf mot Olle med en min som antydde "vavarejagsa".
Vid det här laget hade grabben vaknat och jollrade rart.
- Men varför har han så ont, frågade jag läkaren.
Trött tittade han på mig och beslutade sig för att tilltala familjens enda begåvade individ, lyfte ungen och sa:
- De säger att du har ont, men jag förstår inte, du verkar ju vara helt nöjd. Så här blir det när andra när andra måste föra ens talan. Ge mig en kram så jag får energi att klara den här natten.
Sen fick vi åka hem. Med vår välnärda, jollarande baby med helt ofarligt navelbråck. Han somnade i bilen.
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
7 kommentarer:
Var det Li.te som sa de kloka orden: Man får aldrig mer tillbaka pansarhuden när man fått barn? Det ska nog vara så. Fast det är hemskt att behöva bli så hudlös. Skönt att det var fint med lilla tjockisen i alla fall. Hoppas dagen i dag blir lugn.
Ps. En barnmorska sa till mig, när Frans var baby (han var också en tjockis): Vissa mammor har vispgrädde och andra har lättmjölk, så bara är det.
Oj oj, man misstänker vissa nedärvda drag: När det blir för lugnt hittar man något sätt att störa friden. Hur ska detta sluta?
Älska ungar som är tjocka och fina!
Haha, vet du, för min del får du gärna mamma-blogga hur mycket du vill! Jag vet att du var lite orolig för det där men det har vi nog pratat om förut, vissa kan skriva om vad som helst och man vill ändå läsa!
För övrigt undrar jag lite vid vilken ålder man upphör att bli hyllad för att man är tjock ;D
Åh, mamma-love. Fint. Gillar förövrigt My Yttermyr's kommentar. Vissa har grädde, andra har lättmjölk. Du har uppenbarligen supergrädde - skitbra!
Sen känner jag igen mig som fan i det du skriver först; att bli rastlös av lugnen och leta drama, men sen i dramat så inbillar jag mig att jag vill ha lugnet. Nu vet jag alltså vad lösningen är: barn!
Jag skrattar högt åt både "tjock och fin" och din näsvisa blick.
My: jag tog också till mig Li.tes ord. Pansarhuden är för evigt borta. Det är den främsta orsaken till att jag aldrig velat ha barn. Men nu vågar jag allt. Utom höga höjder. //Mamma Gräddnos
Miche: Aaa. Det känns lite oroväckande. Kanske kommer han fejka tumörer för att få komma ut och röra lite på sig?
Egon: Jag med. Men Mims fråga är befogad: när upphör tjock vara synonymt med fin?
Mims: Tack. Jag vill ju helst inte kontaminera bloggen med mamma-grejer, men det händer ju inte så mycket annat just nu. Ibland är jag helt enkelt tvungen. Just nu vill jag bara skriva om män som usla barnvagnsförare. Allt signerat "arg mamma".
IAAM: Jag vågar lova - ungar utgör drama allt från befruktningsögonblicket. Aldrig mera tråkigt. Håll mig informerad;).
Kim: Jag med. Faktiskt. Puss.
Skicka en kommentar