och inte får man äta godis till middag heller

vaknade kl sju och visste att något var fel. Allt nämligen. Andedräkt, huvud, leder, galla och talförmåga. Fel på alltihop. Kappsupa med ett proffs, gå och lägga sig klockan två, låna ut sig till flytthjälp klockan halvtio en lördagsmorgon. Det var bara att inse att jag är för dum för att få leva.

Ut i kölden på idiotisk mission att förpassa mina favoritgrannar till arboga. I flyttlasset skulle:

• antikviteter
• ömtåliga antikviteter
• små pidutter och känsliga attiraljer
• stensamling (wtf!?)
• årgångar och årgångar av national geographic
• dagbyxor (absolut inte en susning)
• antikviteter
• vinyl
• en tio gånger tio meter bred tavla
• ömtåliga antikviteter
• två uppstressade fjollor utan någon form av organisation

Så här kommer man till lägenheten i fråga. In genom port, hiss två trappor, transportsträcka till innergård, passera innergården in i ny port och därefter två trappor upp. Ingen människa bör få bo så. Om de ändå gör det borde de förbjudas att flytta.
Och nu har de lämnat mig. Om ni ser en illaluktande, olycklig figur i blå fårskinnskappa och löjlig mössa driva runt kring norra bantorget i jakt på nya favoritgrannar så är det jag.
Vem ska jag nu lyssna på Demis med?

bittersweet

i går tog jag en sväng förbi grannen som var full och bakade rabarberpaj. Det var tänkt som en hållplats i väntan på att jag skulle bestämma mig för vad jag skulle göra på riktigt.
Sen visade det sig att han hade ett par avsnitt av ab fab som inte jag hade.
Sen visade det sig att han hade mer rödvin.
Sen åkte demis roussos fram.
Skvalpigt och svamligt sjöng vi med och mindes vår barndom och önskade att vi varit jet setare på 70-talet. Med en bitterljuv tår och blå tänder vinglade jag hem vid ett-tiden. Café opera var inte att tänka på.

I dag finner ni mig med stor sannolikhet på josefina med ett glas rosé inom räckhåll.