- Barnet är mammigt och jag får ingenting gjort. Han vill bara vara med mig, beklagar jag mig till väninnan - kinesiolog och psykoprofylaxterapeut.
- Ja, svarar hon med ett tonfall som antyder att jag är idiot, du är mamma nu.
Detta hänger alltså samman. Jag trodde kanske mer att det var en uppfostringsfråga eller läggningssak. Framför allt trodde jag att barnet skulle bli pappigt eftersom fadern i fråga oftare går hem i stugorna än den bitska morsan.
Jag försöker skriva uppsats mot klockan och så fort Nimrod är trött lämpar jag över honom på morfadern för en långpromenad med vagnen och så fort Nimrod är nöjd slänger jag över honom till någon kvinna i familjen för lekålär. Jag kastar mig in i litteraturstudier och Habermas tankar om det offentliga. Det slutar oftast i gråt som bara upphör när barnet får syn på mig och genast börjar le genom tårarna. Jag behöver väl knappast påpeka Skulden som växer sig till en skyskrapa gjuten på Ballerina kladdkaka och studie-lakrits. Jag förstår ju att tiden med Nimrod är dyrbar. Huxflux har han ett eget hushåll och dålig andedräkt. En framgångsrik författare som skrivit "Mamma och farbror Habermas" med undertiteln - Mommie Dearest, Fil Mag.
Nä, livet är - som bekant - inte för nybörjare
