När orden tar slut...

Jag har varit sjuk. För första gången sen februari 2008. Då var det min guddotter som smittade mig. Denna gång sonen.
Det är inte alls lika mysigt att vara förkyld som jag minns. Sängläge med bok. Barnet har inte tagit någon hänsyn till mitt nedbrutna tillstånd. Han ska leka, äta, bajsa, bäras...

Förkylningen har nu lämnat mig med en tappad röst som avskedskyss. Det är bedrägligt tyst här hemma. Och till min stora fasa gillar jag det själv. Jag trodde att jag älskade min röst, men jag är inte längre så säker.

I kväll vankas det kräftskiva för två hemma hos oss. Jag ammar och äter alvedon så jag får ingen sprit. Nykter och stum ska jag studera min man över ett par kräftor.
Förresten äter jag inte kräftor heller, när jag tänker efter.
F a t t a vad krångligt mitt liv är.

...?

när jag står inför ett större eller mindre beslut och frågar människor om råd får jag allt som oftast höra: "lyssna till din inre röst, egentligen har du redan fattat beslutet". Vad är det för idioti?! De gånger jag har en inre röst så behöver jag ju inte fråga! Det är när jag minst två lika övertygade inre röster jag ber om råd. Går folk omkring med en inre röst? Och är det, i så fall, normen? Och vem har bestämt det?

...och framför allt; bör alla följa sin inre röst? vad säger hitlers och linda rosings inre röst?