Jag älskar att åka tåg. Överhuvudtaget gillar jag att transportera mig. På min transportskala är båt (så vida jag inte äger den själv) en tia och flyg en etta. Tåg ligger på nio. Att transportera sig full spränger all gradering. Lite dragen och på väg - gärna på båt mellan öar i Grekland - är min vision om att ha dött och kommit till himlen.
Jag kände mig förväntansfullt glad i onsdags när jag skulle introducera sonen för tågåkning. Siktet var ställt på Jämtland, Östersund, och trots att vin inte var att tänka på kändes det toppen. Jag säger direkt; det finns inga överraskningsmoment i det här inlägget: det är helt värdelöst att resa med Nimrod. Helt.
Han var totalt emot att jag skulle få läsa SvD, dricka late och käka kalkonmacka. Han spred mina kanelmandlar över golvet och vägrade surt att flirta med tanterna. Det enda han var för var att promenera fram och tillbaka genom tåget. I Bräcke bajsade han. På pin kiv, det är jag säker på.
Stunden ungen sov var det inte tal om att lyssna på musik och blogga. Nä då dök, Andreas 22 upp och ville prata. Unga män dras till mig som flugor till… Nä, jag är ingen puma, det handlar mer om något slags mentorskap. Unga män vill alltid prata av sig och veta vad jag tycker. Det beror troligtvis på att jag i själen är en grabb, blott 25. Det mesta jag gjort i livet liknar misstänkt mycket gärningarna hos en yngling och det mesta jag längtar efter platsar bättre i osentimentala och oansvariga utrymmen.
Nästan allt Andreas ville göra, se och höra hade jag redan gjort, sett och hört så jag tipsade lite. När det visade sig att Andreas åkte runt och sökte olika folkhögskolor fick jag panik. Jag har inte gått på folkhögskola och det hade jag ju tänkt. Och glömt. Jag glodde på Nimpan och tänkte, på fullt allvar, att jag borde väntat lite med att skaffa barn. Jag är ju bara en liten unge själv och det dyker hela tiden upp saker jag borde hunnit med. Jag är eventuellt en dålig mor.
Men! …när han passerar 16 kommer jag kanske vara en toppmorsa de luxe och vi kan åka tåg tillsammans.
