mina älskade väninnor

jag skriver samtidigt som jag skrajset fjortiskollar (med ett öga) den vider-hemska "instängd". I filmens början träffas ett skönt tjejgäng. Riktiga äventyrare som klättrar, hoppar och gör skitcoola farliga grejer ihop. Jag suckade längtansfullt och beklagade mig över att jag inte har ett sånt tjejgäng att lajja med.
- jag vill också klättra i grottor med mina girls, gnällde jag imponerat till olle.
- jamen ni får ju sätta igång, konstaterade han. Dra ihop dina tjejer och äventyra.
- jamenellerhur, de är ju för fanken helt alkoholiserade hela bunten, ynklade jag tillbaka.
Men så här i filmens crescendo måste jag be att få be alla mina homies om ursäkt. Jag tittar på när sarah flyr för livet, instängd i grotta tillsammans med vitslemmiga grottäckel och tänker;
-Detta kan omöjligt hända med mina söt-alkade tjejer! Mina fina brudar.
Hoppas vi snart ses på en drink!

ps! nu ca 10 minuter kvar av filmen och endast 2 överlevande, klart bättre statistik på krogen

oh, yes he will be mine

Jag vet att många säger det, men i mitt fall är det sant på rikt - jag och carl-einar häckner passar verkligen i hop. Och jag är säker på att han också skulle tycka det om vi möttes. Jag måste förtydliga: jag är carl-einar trogen i vått och torrt. Jag och charlie är jämngamla och det var kärlek vid första ögonkastet. Redan från början då folk bara tyckte han var äcklig och konstig var jag förlorad. Jag vill minnas att han hette wicmac på den tiden. Förälskelsen stod sig. Inte ens när pöbeln blev förtjust och utnämnde honom till sveriges sexigaste man 1992 lät jag mig skrämmas. I en kortare period var jag till och med tillsammans med en look-a-like i brist på originalet. I dag är han inte fullt så het, börjar bli gammal och provocerar ganska lite, men jag står troget vid hans sida.
Jag är löjligt lojal. Fråga min mamma. Fråga mina vänner. Fråga alla mina gamla pojkvänner. De har alltid varit helt införstådda med att de i en eventuell valsitutation...

I går såg jag hans show pusseldrömmar på orionteatern. Helt lysande och rekommenderas varmt. Jag gnällde som en hund till sällskapet:
- snälla får jag klappa...!?

Problemet är att vi börjar bli lite till åren och det känns aningen brådis om det ska bli tal om annat än rullator-romans. Pusseldrömmar pågår fram till den 12 januari och föremålet för min ömma låga måste ju bo någonstans här i faggorna under tiden!? Så min närmaste mission är att ta reda på var. Därefter är planen att få honom full och bakfull. Jag har nämligen läst någonstans att kvinnan han letar efter måste vara fin och förstående när han är bakfull. Jag ÄR mycket förstående till bakfylla. Jag har många års erfarenhet. Av bakfylla. Min egen och andras. Det kan egentligen inte gå fel.

Om, fallifall, jag inte lyckas jaga rätt på honom här i stockholm vill jag be mina göteborgska läsare om hjälp; var hittar jag honom på hemmaplan!?

Svar till: "jag hjärta carl-einar - 07"

anna-sara 2.0

det regnar på mig. Någon jävel har ställt en klimatosmart julgran som lyser som jävla norrsken på mig natten igenom. Mitt liv räknas enligt metaforen: gånger jag omprogrammerat min dator. Min lillebror lämnar mig över jul för sex veckors semester i sydafrika. Precis när jag behöver vara hos mitt eget folk. Sa jag att det regnar?
Icke desto mindre sitter jag och småler medan jag ominstallerar CS för fjärde (!) gången denna vecka.
Vadan detta, undrar kanske den illa underrättade.
Min massageterapeut är tillbaka. Sedan april har hon haft den dåliga smaken att vistas hemma som mor.
I juli kom en rapport om nedkomst av ett barn med inkluderad rapport om kön och hälsa. Utan omsvep erkänner jag att jag inte brydde mig. Alls.
"Je, je, när ska du börja jobba igen?"

Men nu är hon alltså tillbaka. Anna. I dag återsågs vi och jag är snäll och mild som en mätt ko.

rätt viktigt

frödinge kladdkaka är mycket fin.

tips

elias bloggar nu. Och med den äran.

uppsala

tvingades in till kontoret i dag. Alla såg förvånade ut att se mig. Ingen glad. Som vanligt regnade det och var kallt. Människorna på gatan såg döda eller gifta ut. Eller både och. Eller värre.
På stationen blev jag stoppad av en dvärg som gärna vill känna mig. Jag passade på att smita när hennes mobil ringde. Mycket tid i uppsala går åt till att i pantomim peka på klockan, se beklagande ut och jäkta åt höger. När jag måste iväg i enklare ärenden låssas jag prata i telefon hela vägen för att slippa kreti och pleti jag en gång i tiden pluggat med och som gärna vill prata lite. Fan vad de pratar.

I muppsala är allt alltid under förändring. Och aldrig till det bättre. Till exempel åt jag lunch på den enda tänkbara krogen. Den hade bytt ägare. Bokhyllorna hade bytts ut mot sån spontan fabriksoregelbunden mosaik i vitt. Grå fogar. Och speglar. Såg ut som en toalett på en turistfälla i grekland. Brödet var också vitt. Det var oväntat och positivt. För er som inte längre minns vitt bröd.
Jag tog två. Folk blev rädda och låssades inte se. Jag kunde läsa i deras ögon:
- det var väl det jag visste, så tragiskt, redan i skolan anade man...
Tuggorna och skammen växte i munnen.
Efter blomkålssoppan fick man åka hem igen. Jag hade en gammal kupé med smutsiga nackstöd. En galen ung man satte sig mittemot mig trots att det fanns en massa lediga platser. När jag inte ville prata med honom satte han på sig lurar och började sjunga med. Jag vågade inte flytta på mig. Satt paralyserat kvar och tittade oseende i papper från uppsala turist och kongress där jag förväntas fylla i en säljtext för att konferera i uppsala med omnejd.
- don´t.
Jag måste dit igen på onsdag. Funderar på att klä ut mig till en stor svart man.

ibland på söndagar...

...brukar jag utmana mig själv och kolla hur länge jag kan titta på tilde de paula och nyhetsmorgon innan jag hamnar i fosterställning med en salivsträng ur ena mungipan. Ca 10 minuter.