uppsala

tvingades in till kontoret i dag. Alla såg förvånade ut att se mig. Ingen glad. Som vanligt regnade det och var kallt. Människorna på gatan såg döda eller gifta ut. Eller både och. Eller värre.
På stationen blev jag stoppad av en dvärg som gärna vill känna mig. Jag passade på att smita när hennes mobil ringde. Mycket tid i uppsala går åt till att i pantomim peka på klockan, se beklagande ut och jäkta åt höger. När jag måste iväg i enklare ärenden låssas jag prata i telefon hela vägen för att slippa kreti och pleti jag en gång i tiden pluggat med och som gärna vill prata lite. Fan vad de pratar.

I muppsala är allt alltid under förändring. Och aldrig till det bättre. Till exempel åt jag lunch på den enda tänkbara krogen. Den hade bytt ägare. Bokhyllorna hade bytts ut mot sån spontan fabriksoregelbunden mosaik i vitt. Grå fogar. Och speglar. Såg ut som en toalett på en turistfälla i grekland. Brödet var också vitt. Det var oväntat och positivt. För er som inte längre minns vitt bröd.
Jag tog två. Folk blev rädda och låssades inte se. Jag kunde läsa i deras ögon:
- det var väl det jag visste, så tragiskt, redan i skolan anade man...
Tuggorna och skammen växte i munnen.
Efter blomkålssoppan fick man åka hem igen. Jag hade en gammal kupé med smutsiga nackstöd. En galen ung man satte sig mittemot mig trots att det fanns en massa lediga platser. När jag inte ville prata med honom satte han på sig lurar och började sjunga med. Jag vågade inte flytta på mig. Satt paralyserat kvar och tittade oseende i papper från uppsala turist och kongress där jag förväntas fylla i en säljtext för att konferera i uppsala med omnejd.
- don´t.
Jag måste dit igen på onsdag. Funderar på att klä ut mig till en stor svart man.