gud, inget och "något"

det mesta som finns att säga om julen är redan sagt. Sedan 1994 har jag skickat ett julbrev varje år. Oftast raljerande. Vill minnas att det handlade om christer fuglesang förra året...? I år är det stopp. Det går inte att vara varm, det går inte att vara ironisk, det går inte att vara föraktfull. Allt är redan sagt. Allt är en klyscha.
Det är tråkigt.

Till skillnad från de flesta av mina vänner har jag inte gått ur svenska kyrkan. Till skillnad från de flesta av mina vänner är jag inte ateist. Till skillnad från de flesta av mina vänner tror jag inte på "något".

Jag tror på gud. En gång i tiden sökte jag och tänkte påbörja prästutbildningen.

Det är märkligt att jag ofta kommenterar min drogliberalism och att jag tror på att släppa all information fri. Jag hävdar mig själv politiskt radikal mittemellan extremvänstern och extremhögern. Jag är skeptiskt till västerländsk medicin. Men det enda jag säger som får människor att riktigt gå igång är att jag är kristen och hellre pratar med en präst en psykolog.

Jag är den första att hålla med om att kristendomen är roten till mycket (allt?) ont. Jag är den första att hålla med om att vår religion behandlat många av mina nära och kära illa.
Jag är också den första att hävda kyrkan som en av vår tids viktigaste instanser. Den första att hävda kyrkan som upphovet till oceaner av kärlek.
Jag har, på nära håll, sett båda sidor. Och i valet av kvalmigt grått och ytterligheter kommer jag alltid mer tro på ytterligheter. För dem som mest funderar på pastor gren och korstågen önskar jag ett studiebesök till alsike kloster.
Jag tror som fan på kyrkan. Den är ibland ung och dum. Precis som hiphopen och hathayogan. Men jag tror att kyrkan har mycket att ge.
Jag ger hellre stålar till svenska kyrkan än till monarkin. Det är för mig ett mysterium att jag inte får välja att gå ur monarkin. Eller för all del den svenska skolan.
Hade våra medier, skolor och kändisar granskats under samma förutsättningar som kyrkan och religionen hade resultatet visat att medierna var skenheliga, skolan pennalistisk och kändisarna opium för folket.

Jag har ingen gran och jag skänker inga julklappar. Däremot har jag långledigt. Jag ska gå och träna. Min man har lovat att laga middag till mig och jag tillhör en liten läskunnig elit som kan ligga i sängen och konsumera romaner i flera dagar. Och jag kan skänka av mitt överflöd.
Jag tackar gud för det.
Jag förstår inte varför det är så mycket mer provocerande att tacka gud än ingen eller "något".