Samhällsansvar

Sverigedemokraterna verkar bli fler, men inte så många så att vi inte kan göra en insats. Jag tänkte så här:
Vi kan väl alla försöka få adoptera en sverigedemokrat, älska dem, trösta dem, överösa dem med kärlek, ha dem i knät och vyssja dem. Berätta att det inte är så farligt.

Vad sägs?

Livets efterrätt

Jag och min bästis har aldrig riktig fattat den mer lagoma läggningen utan rör oss i det breda registret. Detta har resulterat i att hon blir farmor året efter att jag blir mamma. Det vill säga: jag blir mamma vid 40 och hon farmor vid 42.
Sistlidna helg åkte jag hem till hennes son med en packe babygrejer, lite böcker och goda råd. Han var rätt oimponerad av våra gamla überexklusiva åkpåsar och fina bomullskvaliteter från USA. Gladare var han över dödskallemärkta napphållare och rocknroll-tishor för en tjuga.
Han lufsade runt i sitt första hem och imponerade i vuxenrollen. Klappade fickvännen på magen och fixade fika. Med munnen full av Ballerina kladdkaka pekade han på Nimrod och sa:
- Känns det som livets efterrätt?

Sen åkte vi hem.

I dare you, snålrövar!

På ett personligt plan:
- När jag tänker på att inte kunna ge mitt barn rent vatten går jag sönder.

På ett globalt plan:
- Katastrofen i Pakistan drar klockan tillbaka cirka ett decennium. Det är uselt för oss och världen. Vi lever inte oberoende av varandra längre. Det kallas
g l o b a l i s e r i n g. Om ni har råd att semestra i Asien har ni också råd att avvara en femtiolapp eller två. Hoppa över glassen den här veckan.

Röda korset har startat en akut insamling:
Sms:a AKUT till 72 900 för att skänka 50 kr
Sms:a AKUT 100 till 72 900 för att skänka 100 kr
Sms:a AKUT 200 till 72 900 för att skänka 200 kr
Plusgiro: 900 800-4, Bankgiro: 900-8004 - Märk gåvan ”katastrofhjälpen”.

Du kan också på in på Röda Korsets hemsida, www.redcross.se, och skänka pengar. Klicka på online-knappen och märk gåvan med ”katastrofhjälpen”.

//Skitarg

Mumin

Jag tycker att alla borde läsa Muminböckerna. Inte bara för att de är skrivna på ett magiskt vackert språk, att de är spännande och fyllda av finurlig elakhet utan även för att jag tycker att världen och människorna blir enklare att förstå. Tove Jansson har liksom lyckats plocka ner det komplexa till essensen av liv och det är lätt att hitta sitt eget troll.
Min guddotter är en Mymla. Jag tror att min son nog är en Too-ticki - efter sin far. Jag har nästan i hela mitt liv haft en liten My vid min sida. Jag har svårt att inte oavkortat tänka på sena nattfestare som Hattifnattar och alla vet hur det känns när en Stinky slutit upp vid ens sida. Jag kan överhuvud taget inte låta bli att dela upp alla jag känner i Muminfigurer.
Snart är det höst och då brukar jag alltid försöka läsa "Sent i november". Mer melankoliskt än så blir det inte.

Själv är jag, förresten, en Snusmumrik.

Vem är du?

"Jag kan inte nog betona faran av att ens vänner går och gifter sig. den ena dagen är man ett laglöst sällskap, äventyrliga kamrater som sticker iväg när det blir tråkigt, man har vad som helst att välja på... hela världskartan!!! --
-- Men så plötsligt, är de inte intresserade längre.
De vill ha det varmt.
De är rädda för regn.
De börjar samla på stora saker som inte får rum i en packning.
De pratar bara om små saker.
De tycker inte om att besluta sig plötsligt... och göra tvärtom.
Förr satte de segel, och nu snickrar de små hyllor för porslin.
O, vem kan tala om sådant utan att fälla tårar!"
- Snusmumriken

Alla ni som mår dåligt - gör inte det!

Spana in sköna Montan istället!



"Det här är jag... ...och det här är du".

Rain

I hela mitt liv har jag älskat sommarregn. De plockar fram all min kreativitet och maximerar per automatik myset. Till och mer effektivt än jag kan minnas att en cig gjorde på den tiden. I dag lyssnar jag på regnet, luktar på våt asfalt, dricker ett glas suveränt rödvin, läser ikapp lite bloggar och sparade artiklar. Jag låter Madonna illustrera mina känslor i en av hennes allra bästa låtar och den snyggaste videon.

Status quo

Det snackas till och med lite mer än vanligt om sociala medier just nu. Sommaren genererar väl både tid att producera innehåll och utrymme för analys. Sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet. Egon meddelar att hon skulle kunna prata statusuppdateringar i timmar och tar upp ett nära nog klassiskt fenomen - den "hemliga" statusuppdateringen. Anna "hoppas". Tobias "sörjer". Ja ni vet, de där uppdateringarna som vädjar till nyfikenhet samtidigt som de tar avstånd från följdfrågor. Helt motsägelsefullt. Anders Mildner noterar hur Facebook spränger jantelagen och tar upp hur det plötsligt blev ok att skryta. Det är precis där och då sociala medier upphör att vara sociala.
Jag tycker naturligtvis att folk ska få skriva vad de vill på Facebook, men visst, precis som alla andra retar jag mig på vissa företeelser. Om jag skulle sammanfatta det så är det nog när social media blir antisocial som jag blir tjurig. Om jag träffade en bekant och fick svaret "hoppas och tror" utan någon förklaring på hur han mådde skulle jag nog undvika personen i fortsättningen. Jag skulle också förhålla mig skeptisk till om han fyllde på med "jag har druckit fem glas champagne och ätit sjurätters på F12 i dag igen". Om någon rent professionellt frågar mig om hur de ska hantera social media är det korta svaret, just: var social.

Under helt asocialt beteende hamnar även vårens stora trend att "våga vägra prata barn". I rädsla för att bli "en sån där som bara snackar ungar" så har folk börjat hemlighålla sina graviditeter för att plötsligt en dag släppa "Mats och Anna är stolta föräldrar till Isac". Dessförinnan inte ett ord. Därefter inte ett ord. Som att "de var väl inget speciellt". Vilket får påföljden att det verkar som att folk tycker att det är viktigare att veta vad de har ätit än att de väntar barn. Typ. Sex av mina "vänner" har huxflux fått en unge i en bisats de senaste månaderna.
På den andra planhalvan har en stor del av bekantskapskretsen med fasa beskrivit en kvinna som Facebookade hela sin förlossning. Det ÄR asocialt.

Vad retar ni er på?