Gone fishing

Jämtländskan är en outsinlig källa för vettiga ord. Ett av de bättre är "oi" som i unplugged, ur, ouppkopplad.
Nu drar jag iväg på lite Sverigeturné och väljer att vara oi fram till den 6 juli. Inget bloggande, mejlande och chattande. Twitter, flickr eller vilket ord som helst på snook-svenska!

Puss, puss.

Bli vuxen

- Anna-Sara, man m-å-s-t-e vara diplomat, sa alltid min mormor och såg förfärad ut vad än jag tog mig för och sa.
Arma kvinna, tänkte jag, man dör om man är diplomat. Eller får cancer.
Jag måste alltid säga vad jag tycker och följa mina principer. Hur obekvämt det än är.
Allt under parollen "man m-å-s-t-e ju kunna leva med sig själv".
Jag har sagt upp mig i protest mot usla arbetsförhållanden (applåderad i kulisserna av dem som sedan gör karriär), jag har framfört kursares och kollegors missnöjde till chefer och lärare (applåderad i kulisserna av dem som sedan gör karriär), sagt upp bekantskapen med förtryckare och fegisar (applåderad i kulisserna av dem som sedan spinner nätverk) och så vidare. Jag har gillat det här hos mig själv, men jag är inte helt säker. Jag har, absolut, uträttat ett par saker för andras och större sammanhangs skull, men det har ju, naturligtvis, aldrig genererat i något långsiktigt positivt för mig själv. Mer än att blåsa upp mitt redan sprickfärdiga ego, that is.
Jag tänker på det här en hel del nu när det inte längre handlar om att "jag måste kunna leva med mig själv". Nu finns det annat, andra, att ta hänsyn till.
Jag borde ta ett kliv åt höger. Jag borde gå med i facebook. Jag borde sluta med mitt politiskt inkorrekta jidder. Jag borde göra mig sams med gamla ovänner. Jag borde slicka uppåt och sparka neråt.
Jag skriver inte det här för att få politiskt korrekta kommentarer. Jag skriver det här för att mormor nog faktiskt hade rätt. Det är bättre att vara diplomat än att kunna leva med sig själv. Enklare.

Allra helst skulle jag vilja vara en sån där glad människa som söker till Idol utan att kunna ta en ton. Och sen aggressivt ger juryn fingret när jag inte kommer med. I fullständig och underbar övertygelse om den egna förträffligheten. Det är nog det bästa.

Torrlagda funderingar

För alla eventualiteter vill jag börja det här inlägget med att jag älskar att bli dragen. Jag är mycket intresserad av vin och jag älskar paraplydrinkar. En eftermiddagsfylla i solen är ibland orsaken till att jag över huvud taget vill leva.

För andra gången i mitt vuxna liv är jag helnykter. Första gången var i en period mellan juni och juni 2007-08 då jag hade ett nyktert år som experiment.
Det vita året resulterade i en hel del intressanta iakttagelser:

• Nyktra människor provocerar oerhört - jag blev kroniskt ifrågasatt och den vanligaste kommentaren var "Men ett år!? En månad hade väl räckt?"
• Vissa människor slutade helt att umgås med mig. Inte uttalat, men de liksom löstes långsamt upp och försvann
  
• Jag blev otroligt mycket piggare och fick anmärkningsvärt mer gjort (och då är det ju inte precis som att utgångsläget är alkoholism)
• Det är trist som fan att vara nykter när andra är fulla. Hela umgängesstrukturen förändras
• Jag upptäckte att fulla människor är betydligt konstigare än de tror. Redan efter ganska lite alkohol blir de helt opålitliga. Detta är en oomkullrunkelig sanning som nästan ingen vill höra. Alla tror att de "har full koll" när de druckit ett glas vin eller två, men det har de inte. Och detta blir värre med stigande ålder

Nu är jag nykter för att jag väntar barn. Ett ganska gott alibi tycker jag. Men icke. Att inte kunna dricka "bara ett glas" stör folk något så oerhört. En, för mig förvånande, stor skara människor tycker att det är skitlöjligt av mig att inte kunna dricka ett glas vin min graviditet till trots.
Fakta är att man i oberoende forskning sett att foster tar skada av alkohol. Den vanligaste orsaken till fosterskador i västvärlden är alkohol. Man vet inte hur mycket eller hur lite alkohol som krävs för att skada hjärnan och troligtvis är det helt individuellt. Det finns inga skyddande barriärer mellan modern och barnet. Fostret får i sig lika mycket alkohol som mamman. Därför rekommenderas total avhållsamhet. Jag har därmed lite svårt att förstå att journalister, lärare, jurister, servitriser och så vidare i min omgivning benhårt menar sig veta att ett glas vin inte skulle skada mitt barn. Ofta med motiveringen:

"När våra föräldrar väntade oss var restriktionerna inte så hårda, de drack och se på oss...!"

- Ja, se på oss!

Jag har längtat efter ett glas rött varenda fredagkväll i fem månader. Jag har längtat efter en drink på Gondolen ett antal soliga eftermiddagar och jag har misstänkt att blivande mammor som påstår sig ha "aaaavsmak för alkohol allt sedan befrukningsögonblicket" gör sig till. Att de säger så för att verka mer sunt moderliga. Men jag tror faktiskt att jag också ska börja säga att jag känner avsky inför lukten av vin. Bara för att slippa bli betraktad som en överbeskyddande hysteriska för att jag inte "vågar" dricka lite vin när jag är på smällen.

Estocolmo

Dagen har ägnats åt turistande i min egen stad. Vi tog en promenad till Skansen som var förvånande folktomt. Och förvisso, som alltid på sommaren, tämligen djurtomt. För nära-djur-upplevelser är 14-tiden en vardag i november perfekt Skansen-tid. Sälarna var i alla fall sugna på uppmärksamhet. Jag gillar sälar. Men till och med roligare än sälarna var Daphne Leon i leopardmönstrad top och liten hund som jag fick syn på på vägen därifrån. Trogna läsare vet att jag till och från idkar osund fascination för den kvinnan.
Sen tog vi en hop-on-hop-off-båt och kollade turister.
Därefter dog Duracellbatteriet. Det har visat sig att man turistar bättre med regelbundna vin-stopp.

För övrigt har jag fått "jag såg mamma kyssa tomten" på hjärnan. Hur är det möjligt? Jag kan väl inte ha hört den någonstans av en slump? Väl?

Miss Summer...

...firades med släkt och vänner hemma i stan.
Startade dagen med en promenad i Hagaparken där jag plockade fyra sorters blommor. Jag både började med och la av sju sorter under kudden 1992. Den natten drömde jag om Alexander Bard och det blev för mycket att ta in.

/På bilden: två midsommar-favoriter. Miss Summer i egen hög person - min guddotter.
Och världens bästa lillebror./

Midsommar-grinig

Vid jordgubbarna i affären stod en kärring med fyra kartonger jordisar och plockade, med självklar rätt, runt jordisarna för att optimera sin låda. Jag blir fysiskt sjuk av att se sånt.

Steffo sitter fyrans morgonsoffa med en jävla missommar-krans. Ett löv hänger ner i ögat på honom och jag irriterar mig på att han inte irriteras. Är karln blind?

Jag tror jag spenderar dagen i soffan och studerar Michel Gondrys samlade musikvideo-mästerverk. Jag befinner mig i ett akut tillstånd av pöbelallergi.

Tio år

Tio år
Junilistan figurerar lite varstans. Jag hittade den hos Egon och behövde den som hjärngympa. Det börjar faktiskt kräva lite ansträngning att komma ihåg - även om just juni är en tacksam månad. Känn er manade!

Juni 1999
Väger in på 39 kg. Balanserar två chefsjobb och frilansjobb. En galning terroriserar mig efter ett scoop i loklalblaskan. Jag jobbar för mycket för att kunna urskilja jobb och fritid. Mer pengar än fritid. Mer stress än hjärna. Midsommar spenderas hos min on-and-off-kille Olle. Vi drar ut tvn i trädgården för att uppleva lite natur, sen drar jag till Ibiza. Alltihop illustrerar rätt väl den senare hälften av nittitalet.

Juni 2000
Min bästa vän sedan skolåren får fyra sorters aggressiv cancer och jag drabbas av total livskris. Säger upp mig från ett chefsjobb i ren ilska och blir idiotförklarad för detta. Upplever mitt livs största frihetskänsla, bestämmer mig för att alltid ta ställning och obekväma beslut. Mitt liv och min personlighet förändras och formas. Det regnar konstant. Jag spelar Zelda och tänker.

Juni 2001
Ur kaos ordning. Jag och Olle flyttar ihop i hus på landet. Det är mycket av ett statement. Vi väljer bort lokalt kändisskap, festande och hysteri. Fantastisk sommar. Vi har 8000 kvm tomt i ett naturreservat och midsommarfest för 80 pers. Vi skaffar båt och jag upptäcker att jag har gröna fingrar.

Juni 2002
Jag är del i ett jättemarknadsföringsprojekt med enorm framgång. Jobbar som fan, men det är kul. Och varmt.

Juni 2003
Redan efter ett år inser jag att jag inte är någon husmänniska. Fortfarande kul med växter - allt annat suger. Taxiresorna från krogarna i stan börjar anta astronomiska summor och jag klättrar på väggarna. Märkligt nog illustreras alla mina juni-minnen från 2003 av "Vapen och Ammunition" trots min totala oförståelse för Kent. Folk klär sig i vitt och uppvisar sekt-beteende.

Juni 2004
Vi bygger ut hela huset och överväger separation. Hela juni spenderas med resor där vi flyr oss själva, varandra och det jävla huset. Mormor faller i koma och dör i juli. En epok är över.

Juni 2005
Säljer huset, möblemanget och företaget. En smällhet lycklig juni med en midsommar i världsklass. Vi äger inget utom en Ferrari, ett par flygbiljetter och vår totala frihet.

Juni 2006
Det är varmt som fan och jag tar examen som kroppsterapeut. Gör nya bekantskaper och träffar folk som kommer att bli nyckelpersoner i mitt liv. I slutet av juni ger mig av på en båtluff som aldrig tycks ta slut.

Juni 2007
Renoverar badrummet. Och det är tamigfan allt som händer. Jag har ett vitt år, jobbar mest och jobbet är tråkigt. Vädret är så dåligt att det är värt att lägga på minnet. En juni att glömma på det stora hela.

Juni 2008
Cecilia Michanek skaffar balkong vilket utgör startskottet för en sommar i festandets tecken. Jag ser Kylie i globen, surar över fotbolls-em och spenderar en magisk midsommar i Sundsvall. Jobbar fram materialet till en kurs i kinesiologi från text till lay-out.

Juni 2009
Min son firar 13 juni med att dela ut sin första distinkta spark. Inget annat har hänt. Någonsin.