vam

att vårda sjuk man i hemmet är tråkigare än att stryka 200 meter långt vitt lakan. Jag vet inte vilket som är värre; hans obegripliga svada igår eller tystnaden i dag. Båda alternativen präglas av min enträgna önskan att han ska använda ord istället. Han kan inte ens skickas i enklare ärenden. I hans enda lyft från soffan (för att tjacka pizza) bad jag honom att köpa kvällstidningarna med båda bilagorna. Instruktionen var tydligen alldeles för komplicerad. Han kom hem med aftonbladet och lakrits. Resten fick jag gå och handla själv.
Jag har försökt intressera honom för en enklare film på tv. I varje reklampaus tittar han upp med diffus blick och mumlar: är det slut nu? En gång kvicknade han till rejält och nickade mot ett lik: vem är det?
Jag valde att inte svara. Och han verkade liknöjd.

Nu ska jag med moderligt lirkande försöka få honom att lämna soffan för sängen. Ställa klockan. Boka honom på ett muskelpass i morgon. Sen ska jag fylla i adoptionshandlingarna och hoppas på barnbidrag.