Fisk

Väninnan är förtvivlad. Tonårssonen mår råtta och har firat detta med att göra en grandios tatuering föreställande en fisk(!). Storlek kolossalformat. Dramatiskt förklarade han att fisken "symboliserade framtid". Man behöver ju inte vara ett geni utöver det vanliga för att lista ut att det inte är tal om när/om/ varför han kommer att ångra detta - det är bara att konstatera ATT han kommer att ångra sig.

Jag är smått unik i min generation i det att jag inte har någon tatuering eller några piercingar. Helt i linje med min rädsla att göra som alla andra. Trots min bristande erfarenhet dristar jag mig till att dela ut ett råd beträffande tatueringar:

Det är precis som med alkohol: ge fan i det när du mår dåligt.

Fisk...*skakar bekymrat på huvudet*

Gammal favvo!

Kim presenterade tidernas äckligaste kontaktannons idag. Vilket fick mig att minnas min favorit. Jag har, tyvärr, inte klippet kvar men det är väl memorerat. Och löd som följer:

"Jag, en medelålders man, varken snygg eller ful - snarare tvärtom..."

Det är nästan som filosofi och ibland kände jag att jag förstod vad han menade för att nästa sekund åter vara helt förlorad...

Dagens löp

Bortsett från det uppenbara så är väl det roligaste egentligen "nya uppgifter". Wtf!?

Fjorton år med Man

I dag firar jag och min man fjorton år. Och jag vill betona ordvalet "min man". Någon kommenterade någon gång att vi "faktiskt inte är gifta" vilket jag bemöter med att han är i sanning min Man. Han är en Man. Från första sekund har jag älskat, just, hans manlighet. Han var, och är, en doer med stora händer och ett matchande självförtroende.

Goes with out saying att man inte får ihop fjorton år utan en massa slit, men det har varit värt varenda sekund. Och när vi efter tretton år tillsammans bestämde oss för att våga skaffar barn känner jag att det är en sån oerhörd lyx att ha barn med någon jag känner så väl. Som en oväntad bonus efter alla år så känner jag mig nyförälskad och återupptäcker honom. Under varje sekund av graviditet, förlossning och det korta föräldraskapet briljerar han som Man. Under 24 timmars förlossning med tappad kontroll, skrik och fullständigt utlämnande var han där, coachade, räknade, distraherade och fick mig att tro på mig själv. På nätterna sover han räv och bevakar vår sons andetag. Han skyndar sig hem från jobbet och har en ny pappa-röst. Han lagar mat åt mig och ringer barnmorskan och diskuterar amning. Samma man som för fjorton år sen men lite extra Man.
Lyllo jag. Lyllo Nim.

...och så inrikespolitiken

Jag känner mig oroväckande lugn vad beträffar Sverige Demokraterna. Jag vet inte om det beror på erfarenhet, naivitet eller ren jävla dumhet, men jag har liksom svårt att engagera mig eftersom jag föreställer mig att det hela bara blir en repris på Ny Demokratis pajasinhopp i politiken på nittitalet. Alla säger och gör ungefär samma saker som då och jag minns alla för- och motargument som i går. Därmed utgår jag från att Sverigedemokraterna tar sig in i riksdan, trampar runt som utvecklingsstörda elefanter på Duka och försvinner i glömska till nästa val.

Mer intressant tycker jag att det är att Sahlin och Reinfeldt båda två menar att de tveklöst ska kunna samarbeta mot SD om det behövs. Vilket ställer blockpolitiken i ett intressant perspektiv. Tänk om de trista principerna kunde ruckas på utan att hatiska dårar hetsar mot folkgrupp!? Allvarligt, tänk vad man skulle kunna åstadkomma!

Låg utrikespolitisk nivå

Okejokej, jag förstår förtjusningen och ordlekarna kring eu-presidentens roliga namn Van Rompuy, icke desto mindre tycker jag fortfarande och envetet att det amerikanska uttalet av den franska presidenten - Nicolas Sarkozy - Sir Cosy är roligast.

Vilket säger lite om mitt politiska engagemang just nu.

Tveksam logik

Vår son heter Nils-Nimrod. Dubbelnamn andas väl allt som oftast kompromiss. Så även i detta fall. Men det känns rätt bra att ungen kan välja mellan ett väldigt vanligt och ett väldigt ovanligt namn senare i livet.
Tills dess får han leva med att far kallar honom Nils och mor Nimrod. Han passerar även som Nisse-Nim.

För att ytterligare komplicera det hela kallar Olle honom, ofrivilligt, hela tiden för Bengt. Bengt var namnet på vår gamla bengalkatt. Jag tror att Olle fungerar enligt associationslogiken: liten, mjuk, gullig - katt - Bengt. Och trots hans ambition att säga rätt så börjar Bengt bli så vanligt förekommande att han till och med omvandlat det till smeknamnet "Bengtson" med gull i rösten.
Som om detta inte vore nog tycker jag i smyg att barnet ser ut att heta Patrik. Jag vet faktiskt inte varför och det känns rätt hemskt - Patrik är ju inte ens ett fult namn, bara tråkigt. När jag berättade dessa dystra nyheter för Olle suckade han och sa:
- Ska vi säga det till folk? Vårt barn heter Nils-Nimrod men vi kallar honom för Patrik Bengtsson.

Av stor vikt för journalistiken och nätverkandet

Ebba von Sydow har startat ett "kraftfullt, givande nätverk för kvinnor som vill göra skillnad". Nätverket "informerar helt enkelt om aktuella, viktiga välgörenhetsprojekt inom miljö, socialt- och etiskt engagemang". Tanken är att "kombinera lite materialism med idealism".

À propos detta säger hon: "Sedan jag började min bana som journalist för tio år sedan har det tack och lov hänt mycket, myten om att mode och kläder skulle vara ett ytligt och och korkat ämnesområde har vi tack och lov tagit död på".

Språket? Verklighetsförankringen?
Det handlar rätt mycket mer om att hitta ett rätt en att finna fem fel. Jag tycker fan inte ens att det känns bra att hon kallar sig journalist...

Stoppåbelägg

Han kom nästan på dagen, grabben. Två dagar före beräknat förlossningsdatum och samma dag som mitt yngsta syskon blev 18 tyckte han att det var läge för en ny omgång ungar - ödet har beslutat att det alltid ska finnas barn i vår släkt. 4, 2 kg tung och 54 cm lång. En riktig fighter, stark som en häst och helt opåverkad av en utdragen krånglig förlossning. Och han är så fin, så fin.

Själv är jag hopplös, hormonell och känslomässig. I dag har jag gråtit över att jag inte har fixat någon bra fars dag, att jag inte kan transportera mig så långt och att det därmed bara fanns fula rosor och åt att jag lämnade baby Nim för första gången. Och ett par gånger av okänd orsak. Jag föll också i tårar över att ett russin i lussebullen lossnade. När jag lämnade hemmet i 20 minuter visualiserade jag darret han får på underläppen precis innan han blir ledsen och då bryter jag ihop vid tanken att jag inte kan skydda honom från allt.

Kort sagt: jag behöver sättas på en dos Tilde, Jide, Idergard, Kongo, vita män, 40-talister och en lördag med golfare innan jag kan tillåtas blogga igen.
Jag återkommer när jag blivit mitt gamla taggiga jag igen.
Hasta la vista.

Tisdag 3 november 2009 - rastlös

Mina föräldrar är produktiva frögurkor och har förökat sig relativt mycket och länge. Inte med varandra dock.
Mamma ynglade av sig sista gången vid 45 och pappa slutade vid 50. Således har vår familj fått lite störd uppfattning om normal familjebildning. Jag fick oväntad fart när jag insåg att jag skulle fylla 40. Min yngsta lillebror, 22, mötte nyheten om min graviditet med ett förvånat: jag hade aldrig trott att du skulle skaffa barn först av oss!

Min yngsta syster fyller 18 i morgon och jag inser att jag har tajmat det här fint. Jag får barn när båda mina föräldrar precis gått i pension och antagligen nästan på dagen då min yngsta syster blir myndig. Cirkeln är sluten. Man skulle kunna tro att det hela är på flit.

I dag har omisskänneliga tecken på att något är på gång startat. Jag vet inte riktigt om det innebär i dag eller om en vecka, men något är görningen och jag vankar rastlöst omkring och letar efter en ångra-knapp och försöker ignorera smärtan som jag någonstans i bakskallen förstår är "light". Jag gillar inte riktigt att jag inte har en aning om vad som väntar. På 40 år hinner man bli ett kontroll-freak av rang.

Hemmet är fyllt av märkliga saker som jag inte vet hur jag ska relatera till - en barnvagn i hallen, en skötbord i förrådet och i sängen har vi grabbens snuttefilt så att den ska ta lukt av oss. När jag väckte Olle på hans 44-årsdag i söndags hade han gosat in den mellan hakan och halsgropen. Jag har inte riktigt hämtat mig från den synen än.

Köket börjar bli klart och i dag kommer en hantverkare förbi och sätter upp lite tapetbitar. Det vore rätt typiskt om det hela slutar med att jag får åka till BB med en hantverkare - ett slags poetisk rättvisa.

Dagen i bild - och jag bjuckar på magus colossus.