I januari 2001 flyttade han hem till oss i vårt uppdaterade 1700-talstorp i naturreservatet Krusenberg, Uppsala. Han var tio veckor gammal och bara två äpplen stor. Första gången han tittade ut genom dörren hoppade han en och halv meter upp i min famn och darrade av skräck. Allt detta skulle inom kort komma att ändras. Grabben åt tonfisk och ägnade många timmar åt träning och innan vi hann hajja vad som slagit oss vägde han elva kilo och hade skaffat sig ett hundigt dominanshane-beteende. Han slet sönder dörrfoder, massakrerade sopor, dunkade huvudet i fönsterrutorna likt en efterbliven alkoholist och skrek. Från djupet av buken. Vi släppte ut honom. Inom en vecka hade han jagat bort den gamle vildkatten Hilding som haft sitt revir kring vår tomt i sju år. Inom två var sjutusen kvadrat tomt för litet. Inom en månad kom grannarna en mil bort och klagade lite över att Bengt berövat deras katt allt revir. En annan granne berättade surmulet att deras katt numer oftast valde att stanna hemma. En gång vandrade Bengt runt huset så länge att hon satt i fönstret skrikandes av skräck och bajsade på sig. Vi hade fostrat ett monster.
Folk på landet tar dock det mesta med ro och sparkade undan kattskrället så gott det gick. Hur stort Bengts revir slutligen blev vet vi inget om, men han kunde vara borta dagar i sträck. Sen kom han hem och somnade sked med oss i sängen. I bland släpade han hem en hare på hyggel. Jo, jag skrev hare.
Hösten 2005 flyttade vi till lägenhet i stockholm. Centralt. Bengt kunde naturligtvis inte följa med utan fick flytta till ett välmående villaområde i uppsala. Han fick egen tomt och ägare som avgudade honom. Och en alldeles egen hund. Det stora spörsmålet var huruvida katten Bengt och hunden Tova skulle trivas i hop. Det gick fint. Efter ett par veckor kunde de till och med drista sig till att nosa på varandra. Vintern blev en lång härlig smekmånad för Bengt och familjen Lundgren. Give or take ett par incidenter som en uppgrävd terassplanka och någon mindre fight...
Familjen Lundgrens problem satte igång när våren kom. Revir skulle utvidgas. Bengt satt skräck i katter, barn och förbipasserande. Och tog fantastiska fighter. Allt väl så. Stora katter behöver stora revir och slagsmål uppstår. Det var kattägarna i området överens om. De riktigt stora problemen satte igång i och med att Bengt startade uppsökande verksamhet. Han stod helt enkelt inte ut med tanken på att andra katter ens skulle få ha ett hem utan promenerade helt sonika in till rivalerna och spöade upp dem. Och efter hand även kattägarna. När en av dem fick åka till akuten och sys var gränsen nådd.
Vi hämtade honom och forslade honom till svärmor i halmstad där han skulle få havstomt och kaniner. Jag föreslog att han kunde jaga Gesslar. Inom en månad upprepades tidigare misslyckande och uppretade grannar krävde Bengts omedelbara avfärd.
Slutligen fick Bengt flytta hem till en gammal cowboy utanför stockholm. Bengt förfogar numera över en helt egen herrgård och ett häststall.
Jag ska inte säga att det gick smärtfritt. Det tog två veckor, hund till veterinären, fru och barn in på stelkrampsspruta, ett försvinnande och ett stort slagsmål. Men till sist var Bengan i mål.
Lovely creature, skrev cowboy Bob till mig i ett sms på väg hem från akuten. Det är äkta kärlek.
Det är några år sedan jag hörde något om kräket, men jag är säker på att han fortlöpande terroriserar sin omgivning och är lycklig.
Fan, vad jag saknar honom.
...och jag dristar mig till att lägga med en bild också. Det funkar eftersom han inte direkt kvalar in som gullig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar