viktigt för sverige, dig och världen

årets sista dag måste hanteras varsamt. Så är det emedan årets sista dag smittar av sig på kommande år. Som sista dagen är blir resten av året. Det vet minsta småunge. Det är till exempel därför det är skitviktigt att inte bli för full och kräkas före tolv-slaget. Man får heller inte göra slut, bråka eller vara förkyld. Annars straffas med att spy och vara förkyld hela 2008.
Dagen började med att det snöade på mig. Mycket vackert, bestämde. Jag klädde mig bekvämt och låssades att jag inte hade bråttom. Sen fikade jag med kris och martin. De snyggaste trevligaste killar jag känner (naturligtvis är de inte intresserade av kvinnor, annars vore det lurt). Nu sitter jag fridfullt och bloggar fast jag ska träffa sköna cecilia om en timme. Det är, som ni förstår, väldigt viktigt vem man avslutar året med. Och hur.
Vi ska äta en välkomponerd fyrarättersmiddag vid mälarens kant. Gud nåde den som bråkar och kräks. Hör ni det!

Gott Nytt År och minns mina ord; denna dag gills!

PS! till alla er som tagit upp min badrumsrenovering som komiskt inslag detta år vill jag påkalla uppmärksamhet på att jag just nu, årets sista dag, inte renoverar någonting. Således...

tjugihundrasju

det deprimerande med att försöka summera ett år är att man aldrig kan minnas de riktigt viktiga sakerna av tyngd. De som skall visas upp så att alla kan se att man är någon att räkna med. Hur mycket jag än skärskådar 2007 så dyker bara britney spears upp. Så är det. Vissa kanske tror att 2007 var grisens år, men jag vet att det var brittans. Vissa kanske säger att det är skit- eller saksamma. Själv älskar jag britney.

I övrigt:
* Årets citat
"Jag vill inte dö som marilyn monroe och anna nicole smith"
- linda rosing
- Öh, nä, och jag vill inte dö som melvin purvis men var är kopplingen!?
*Årets snackis:
Klimatfrågan. Som medfört en intressant debatt där alla vet bättre än forskarna. Oavsett åsikt. Speciellt thomas idegaard.
*Årets sakkunnig:
thomas idegaard vet allt bäst. Jag hoppas att någon ska be honom berätta meningen med livet och vad som händer efter döden. Varför gör ingen det?
*Årets pseudohändelse
ingemar bergman, povel ramel, maria gripe och alice timanders dödslar.
Med spontan reaktion: va, levde han (hon)!? (Här kan även anna nicole kvala in. Eventuellt.).
*Årets kungahus
nix, man får fortfarande inte gå ur monarkin.
*Årets politiska inlägg
stod annica för med sin oefterhärmeliga enkelhet och förmåga att vardagsenkelt förklara det mesta. "Är vår RIKTIGA regering på träningsläger?"
*Årets dokusåpa
litteraturen. Svineri i kulturlivet och hemmet. Hela dokugenren flyttade in i litteraturen och min gamle jämtländske far suckade och sa:
- vi i norr är jävligt trötta på att läsa om era psykodramer i stockholm.
I min värld är det i alla fall unni drougge sista person som vandrar armkrok med adam alsing ut ur huset. Även om jag höll på att dö av leda när jag läste den oändligt sega "boven i mitt drama kallas kärlek" så är det, icke desto mindre, så att jag varken kan minnas namn, utseende eller uttalanden från den misshandlande mannen. Däremot skulle jag, om jag mot förmodan skulle skriva en bok, hellre dö än att anlita honom som agent. Och många med mig. Vi har en vinnare.
*Årets väder
onyanserat. Ett slags vår-höst råder året runt.
*Året konstigaste
facebook-vansinnet. Lite som när "viagra för kvinnor" dök upp. Typ: äntligen kan män och kvinnor som inte vill ligga med varandra göra det. Vill man verkligen överlåta rätten till sina semesterbilder eller veta något om vad janne i 9A gör these days? is på föräldramöte...
Jagvetjagvet, jag är nästan ensam i sverige om mitt ointresse.
*Årets inne
är tydligen att vara inne, läste jag. Alltså till skillnad från att vara ute på krogen skall man nu vara inne som i inomhus hemma. Kan bli begreppsförvirring, men idén känns bra.
*Årets vill haaaaa
biljett till spice girls
*Årets bästa blogginlägg
stod eric rosén för när han avhandlade kriminalvård och kvällstidningslogik så här lysande

På det mer personliga planet noteras

*Årets otippat
1. jag har, motvilligt och surt, börjat blogga
2. jag kom iväg till indien
3. jag och olle har varit tillsammans i tolv år (en stående punkt - för varje år blir det mer obegripligt att någon står ut med mig)
*Årets coolaste
jag blev gudmor
*Årets fest
suveräna "festen" på skarholmen varifrån jag lyckligt stapplade i väg klockan åtta på morgonen. Helt galet kul.
*Årets baksmälla
efter-festen: ett nyktert år påbörjades den 18 juni och förärades en egen blogg
*Årets vän
annica bortser alltid från cancer och tonårsungar för att lyssna på mina skitproblem och egenproducerade kris efter annan. Klagar aldrig, gnäller aldrig, finns alltid där.
*Årets bok
shantaram - hade precis allt!
*Årets film
children of men (från 2006 fast jag såg den 2007 och får tycka som jag vill).
*Årets serie
ingen! Med lättnad har jag upptäckt att inget mäter sig med 6 feet och jag tappar intresset efter en halv säsong.
*Årets skiva
róisín murphy - overpowered
*Årets man
min
*Årets kvinna
michanek
- kan någon avlöna henne som bloggare på heltid!?
*Årets norén
familjen samlas till för första gången på tio år. Surreal and not nice
*Årets "jag mår som jag förtjänar"
- riktigt bra, faktiskt.

Den 7 februari börjar råttans år. Vad nu det betyder.

slut ögonen, lååångsamt...sakta...zzzzz

jaha, julen är överstökad. Jag sitter framför datorn och försöker falla i jobbstämning. Det går inget vidare. Petar lite här och där och får egentligen inget gjort. Försöker fakturera, men inte ens det piggar upp. Det sura är att jag har så oerhört lätt att gå ner i varv, borde det inte vara fin balans att snabbt kunna tagga upp igen!?
Men icke. Vid minsta antydan om temposänk regerar min kropp som en tjock pavlovsk hund på valium. Det går liksom från viloläge till extremt viloläge. Jag brukar alltid raljera över de som stressar för att hinna meditera, men det vete fan om vi inte har en vinnare där...?

kåt på plats

löjligt nog undrar jag skitofta över vad k:et i cmyk står för. Det är ju den svarta färgen och K verkar ju helskumt i sammanhanget.
I alla fall en gång vartannat år slår jag upp det och tänker: "aha, just ja". Sen glömmer jag bort det. När jag funderade över det igår gick det oändligt mycket fortare att ta reda på än vanligt. Varför då, undrar kanske någon. Då kan jag tala om för någon att jag numera VET att grafisk kokbok står tillsammans med de andra kokböckerna.
Kanske var tanken inte så dum ändå. Den får stå kvar.

Kåt står för övrigt faktiskt för "svart" - "blacK". Idiotiskt nog. CMYB borde det alltså heta.

24 december - noterat

min familj är julfirare lite utöver det vanliga.
Pappa konstaterade till sin fru redan i oktober:
- Jul!? har vi inte haft det redan?
En bror är i sydafrika.
En annan har helt radikalt blivit ihop med en judinna. Bergis för att slippa.
Mamma ligger ensam och läser i en lägenhet hon lånat för att få vara ifred.
Men levererade nådigt och ospecifikt sitt recept på gräddkola. Måttenheten var typ: "två kaffekoppar ungefär som mina rosa" och blandningen ska koka "rätt länge".
Jag måste konstatera att jag gillar min familj. Vikka sköningar.

För övrigt är jag tveksam till om människor som skickar julkort föreställande sina barn, husdjur och solsemestrar förtjänar att leva.

God Jul.

gud, inget och "något"

det mesta som finns att säga om julen är redan sagt. Sedan 1994 har jag skickat ett julbrev varje år. Oftast raljerande. Vill minnas att det handlade om christer fuglesang förra året...? I år är det stopp. Det går inte att vara varm, det går inte att vara ironisk, det går inte att vara föraktfull. Allt är redan sagt. Allt är en klyscha.
Det är tråkigt.

Till skillnad från de flesta av mina vänner har jag inte gått ur svenska kyrkan. Till skillnad från de flesta av mina vänner är jag inte ateist. Till skillnad från de flesta av mina vänner tror jag inte på "något".

Jag tror på gud. En gång i tiden sökte jag och tänkte påbörja prästutbildningen.

Det är märkligt att jag ofta kommenterar min drogliberalism och att jag tror på att släppa all information fri. Jag hävdar mig själv politiskt radikal mittemellan extremvänstern och extremhögern. Jag är skeptiskt till västerländsk medicin. Men det enda jag säger som får människor att riktigt gå igång är att jag är kristen och hellre pratar med en präst en psykolog.

Jag är den första att hålla med om att kristendomen är roten till mycket (allt?) ont. Jag är den första att hålla med om att vår religion behandlat många av mina nära och kära illa.
Jag är också den första att hävda kyrkan som en av vår tids viktigaste instanser. Den första att hävda kyrkan som upphovet till oceaner av kärlek.
Jag har, på nära håll, sett båda sidor. Och i valet av kvalmigt grått och ytterligheter kommer jag alltid mer tro på ytterligheter. För dem som mest funderar på pastor gren och korstågen önskar jag ett studiebesök till alsike kloster.
Jag tror som fan på kyrkan. Den är ibland ung och dum. Precis som hiphopen och hathayogan. Men jag tror att kyrkan har mycket att ge.
Jag ger hellre stålar till svenska kyrkan än till monarkin. Det är för mig ett mysterium att jag inte får välja att gå ur monarkin. Eller för all del den svenska skolan.
Hade våra medier, skolor och kändisar granskats under samma förutsättningar som kyrkan och religionen hade resultatet visat att medierna var skenheliga, skolan pennalistisk och kändisarna opium för folket.

Jag har ingen gran och jag skänker inga julklappar. Däremot har jag långledigt. Jag ska gå och träna. Min man har lovat att laga middag till mig och jag tillhör en liten läskunnig elit som kan ligga i sängen och konsumera romaner i flera dagar. Och jag kan skänka av mitt överflöd.
Jag tackar gud för det.
Jag förstår inte varför det är så mycket mer provocerande att tacka gud än ingen eller "något".

disco inferno

allting satt som en smäck. Grönt ljus hela vägen. Avrundade arbetsdagen, arbetsveckan, arbetsåret med disco-aerobics. Jag har alltid tänkt att det mest besynnerliga med disco-eran var frisyrerna, kläderna och tidsandan. Jag har fått tänka om. Det är ju tempot! Herregud.
Allt nog; småskuttande med ett fånigt leende och bad girls ringade i öronen gled jag in på åhléns odenplan, skärmade av mig från julfanatismen, gled in i parfymdisken, fintade några vasastadsmorsor med slagskepp till vagnar, högg min parfym, voltade till kassan, gled fram precis framför en glåmig man först i kön...hot, hot, hot, hot stuuuuuff, hot, hot, hot, hot!
Den snyggaste våga-vägra-julstress mänskligheten någonsin skådat!
Denna jul skulle viktor&rolf göra mig till en ljuv flower bomb.
Steppade hemåt i vinterkvällen och sänkte mig ned i julbadet. Vid uppkomsten kastade jag mig över min nya parfym varvid odör uppstod. I min effektiva skygglapps-manöver hade jag greppat v&r antidote istället för flower bomb. Den luktar som left-overs från nittifyra. 20 år på en timme. Från glammig discoböna till stinkande nittitalskärring. Fan.
Nu ska jag, med fasa, titta till nässprayen jag tror mig ha köpt på apoteket...

god jul

jag bryr mig inte så mycket om julen. Om jag tänker något om den så är det att den är tragisk eller möjligen äcklig. Jag mår dåligt över mängden mat och förfäras över julklappar. Alltnog; jag vill inte beröva dem som älskar julen deras lycka och lämnar detta därhän.
Däremot vill jag skänka en julklapp i år. Det var många år sedan jag köpte en julklapp. Kanske fyra eller fem tror jag. Och de senaste åren har människor i min närhet haffat läget och slutat köpa julklappar till mig. Frid.

Men det finns ett par-sju fina människor jag skulle vilja förära med en julklapp. Jag skulle mycket väl kunnat köpa något symboliskt för en princip-hundring till albatrossen, egon, my, sophie, cicci och annicorna. Eftersom de är fantastiska vänner.

I stället för massageolja, hantel, katthalsband, bok, champagnechoklad, tryffel och karta har jag satt in 700 kr till kvinnor i irak.

Situationen för kvinnorna i irak är helt ohållbar och framför allt närmar sig alla stödorganisationer gränsen för vad de mäktar med. Ingen intresserar sig för att prioritera kvinnoproblematik i ett land som är drabbat av ALLA problem som existerar. Hopplösheten är en övermäktig fiende. Här kan ni läsa mer.

Fundera lite extra på om ni tänker köpa en kina-producerad batteripryl "bara på kul" till någon. 98 spänn kan göra en oerhörd skillnad.
Eller ingen alls.
God jul alla fina kvinnor i mitt liv!
Fan va pretto.

smygande lyckorus

i morgonbitti ska jag kliva upp och i min egen takt skriva två texter. Klockan 17 har per en "special-disco-inferno-klass" på gymet. Denna utgör startskottet för min första helt lediga jul sedan jag var 19 (and belive you me: det var ett tag sedan). Bara tanken gör att jag känner att jag vill stoppa vilt främmande människor på gatan och säga:

guuuud, vad jag mår bra.

Med ett löjligt flin på läpparna.

mitt köksskåp - en oas för formgivare

frågan är;
- har jag tänkt mycket, eller lite?
Jag är ett mysterium. Också för mig själv.

andra sidan lådan

asså reklamarnas profilspråk är nästan alltid hart när outhärdligt med detta är värre än vanligt.
- Va fan, jag vill ju in i lådjäveln!?

think outside the box

trickfilm

av oklar anledning färdades jag åter till min barndom under promenad i kylan.
Det var 70-tal och vi var bedårande barn av vår tid. Vi växte upp i ett studentkvarter och våra fattiga föräldrar tvingade oss att yoga och falla i ring. I just det här minnet är jag kanske 7 år, jag, fredde, lina och janne har gjort ett intjack i en container vid "de röda husen". Vi bodde i "de gula". I de röda fanns bara små studentrum där det bodde fullgubbar. Fullgubbarna måste ha varit i 20-25-årsåldern. I containern hade vi hittat porrtidningar som vi fascinerat skickade mellan oss. Det var verkligen ingen uppbygglig syn. Det var spännande och lite otäckt. Alldeles, alldeles overkligt. Och helt otänkbart. Min pinfärska hjärna gick på högvarv för att möblera in detta märkvärdiga i verkligheten. Jag funderade och funderade... och så....!
Det var ju precis som i månbas alpha och liknande på tv. Dessa sitautioner hade ju förklarats för mig.
- Det där, sa jag nonchalant och överlägset, det där, det är trickfilmat.
De övriga andades ut.

Jag känner mig sorgsen när jag tänker på att ordet trickfilm har gått ur tiden. K-märk trickfilm. Det förklarar ju så mycket. Kanske till och med fågeldansen och charterturism.

middag

i går åt vi middag hos goda vänner. De flesta jag känner är journalister, arbetslösa journalister, krögare, coacher och lärare. Förmodligen i nämnd ordning.
Men vännerna i går...trumvirvel...de är:
trollkarl och yogini.
Det är coolt. Jag tänker prata om dem hela tiden.
- mina goda vänner trollkarlen och yoginin.

I kväll äter jag julbord med min bästis. Jag vet faktiskt inte riktigt vad hon är...

stureplan är mer än en plats

Hittade den här gamla sköna pressrelaesen när jag rensade min inkorg. Allt för förförisk för att gå i papperskorgen utan att passera gå.

Ångesten är påtagligt närvarande. Stureplan är ett begrepp...det är Sverige just nu. Två personer mitt i tiden...

Ja, det är en saga. Det är en saga att undertecknad pressansvarig överhuvudtaget anförtrotts något. Någonsin. Som poesi.

"PRIVAT! Carolina Gynning och Alex Schulmans privata meljkorrenspondens blir bok.
Under loppet av ett halvår har färgstarka programledaren Carolina Gynning och den kontroversielle journalisten Alex Schulman haft en intensiv mejlkorrenspondens. Det handlar om allt ifrån ångest, livet, kärleken och sex till fester, terapeuter och att hela tiden befinna sig i blickfånget.

Stureplan är mer än en plats, betydligt mycket mer än en handfull krogar i centrala Stockholm. Det är en mittpunkt. Det är ett begrepp. Det är att ständigt vara i fokus. Det är tidsandan. Det är Sverige just nu. Stureplan är på gott och ont och åsikterna går definitivt isär.

Det är i den miljön de rör sig Carolina Gynning och Alex Schulman. Två personer mitt i tiden, mitt uppe i karriären, bakom kulisserna, med tillträde till det nästan ingen annan ser. I månader har de mejlat varandra var och varannan dag, en helt privat mejlkorrespondens, inte tänkt för offentligheten. Ångesten är påtagligt närvarande, kärleken kommer och går, sex, fester och terapeuter - inget är heligt.
När denna meljkorrespondens nu samlas i bokform får läsaren komma med bakom kulisserna, och möta personerna bakom fasaderna. Boken fångar brevskrivarnas tankar i flykten, just där, just då. I förlängningen en osminkad version av Stureplan. En naken version av den svenska samtiden.

Det privata blir offentligt, precis som på kvällstidningarnas löpsedlar och i kändispressens reportage. Fast här är det på riktigt. Eller?

Privat är en produkt av sin tid, en tid då inget är heligt eller så hemligt. Att publicera kända författares brevväxling är inget ovanligt. I regel brukar det ske postumt. Men varför vänta?

För mer information eller författarkontakt kontakta informationsansvarig xxxxxxxx"

det värsta är att jag har skitmycket att göra

jag läser daphne leons blogg. Det är bara att erkänna. Orsaken till att jag gör det är att alla inlägg blir så roliga i relation till rubriken: "följ daphne leons glammiga liv". Grejen är att nästan alla jag känner lever glammigare liv. Daphne Leons liv är så jävla oglamouröst att jag får skrämselhicka av att läsa om det. Hela jävla bloggen handlar om: "mysiga hemmakvällar med kille", "hoppsan, jag råkade ha en vit månad utan att det var meningen", "jag har inte råd med en d&g-klänning tur att hm finns" och "idag har jag tränat". Mest skriver hon om sin kille. Om hon mot förmodan går på fest nångång så är hon jätteglad om det finns kändisar där och rabblar upp alla fem. De hon går ut med ser ut som "de sju snyggaste människorna i borås", typ. Jag väntar med spänning på att star lounge, som förestår bloggen, ska upptäcka att hon bara helt vanligt brudar runt på deras bekostnad. Men hon behandlar språket spännande - must give her that.
Jag har, efter ihärdigt läsande, förstått att hon jobbar på nk (bara en sån sak!). I dag efter lunchen kände jag en expansiv energi och att mina texter kunde vänta lite. Jag hade helt enkelt ett behov, ett kall att se vad daphne leon gör hela dagarna. I en hel timme smög jag, lite vrickat, runt på nk för att kolla om hon jobbade på smink- eller inredningsavdelningen. Uteslöt herr. Spejade in i personalutrymmen, skrymslen och vrår. Ingen leon så långt ögat nådde. Antingen jobbar hon bakom kulisserna eller så var hon på lunch. Jag såg henne i alla fall inte. Om jag inte hade sett henne (uttråkad i ett hörn) på amarantens julfest hade jag tvivlat på hennes existens.
Nu när jag ser tillbaka på det några timmar senare känner jag mig lite orolig för att jag eventuellt inte är riktigt klok. Det verkade i alla fall som en god idé just då. Det hela hade varit komplett meningslöst om jag inte fått syn på nk´s nya skyltdockor. Efter alla år med nipplade kvinnliga dockor känns det skönt att de äntligen plockat bort hjärnan på de manliga.

asså, fan...

...jag behöver verkligen veta om c-e häckner är ett as eller inte. Jag kan inte sova.

mina älskade väninnor

jag skriver samtidigt som jag skrajset fjortiskollar (med ett öga) den vider-hemska "instängd". I filmens början träffas ett skönt tjejgäng. Riktiga äventyrare som klättrar, hoppar och gör skitcoola farliga grejer ihop. Jag suckade längtansfullt och beklagade mig över att jag inte har ett sånt tjejgäng att lajja med.
- jag vill också klättra i grottor med mina girls, gnällde jag imponerat till olle.
- jamen ni får ju sätta igång, konstaterade han. Dra ihop dina tjejer och äventyra.
- jamenellerhur, de är ju för fanken helt alkoholiserade hela bunten, ynklade jag tillbaka.
Men så här i filmens crescendo måste jag be att få be alla mina homies om ursäkt. Jag tittar på när sarah flyr för livet, instängd i grotta tillsammans med vitslemmiga grottäckel och tänker;
-Detta kan omöjligt hända med mina söt-alkade tjejer! Mina fina brudar.
Hoppas vi snart ses på en drink!

ps! nu ca 10 minuter kvar av filmen och endast 2 överlevande, klart bättre statistik på krogen

oh, yes he will be mine

Jag vet att många säger det, men i mitt fall är det sant på rikt - jag och carl-einar häckner passar verkligen i hop. Och jag är säker på att han också skulle tycka det om vi möttes. Jag måste förtydliga: jag är carl-einar trogen i vått och torrt. Jag och charlie är jämngamla och det var kärlek vid första ögonkastet. Redan från början då folk bara tyckte han var äcklig och konstig var jag förlorad. Jag vill minnas att han hette wicmac på den tiden. Förälskelsen stod sig. Inte ens när pöbeln blev förtjust och utnämnde honom till sveriges sexigaste man 1992 lät jag mig skrämmas. I en kortare period var jag till och med tillsammans med en look-a-like i brist på originalet. I dag är han inte fullt så het, börjar bli gammal och provocerar ganska lite, men jag står troget vid hans sida.
Jag är löjligt lojal. Fråga min mamma. Fråga mina vänner. Fråga alla mina gamla pojkvänner. De har alltid varit helt införstådda med att de i en eventuell valsitutation...

I går såg jag hans show pusseldrömmar på orionteatern. Helt lysande och rekommenderas varmt. Jag gnällde som en hund till sällskapet:
- snälla får jag klappa...!?

Problemet är att vi börjar bli lite till åren och det känns aningen brådis om det ska bli tal om annat än rullator-romans. Pusseldrömmar pågår fram till den 12 januari och föremålet för min ömma låga måste ju bo någonstans här i faggorna under tiden!? Så min närmaste mission är att ta reda på var. Därefter är planen att få honom full och bakfull. Jag har nämligen läst någonstans att kvinnan han letar efter måste vara fin och förstående när han är bakfull. Jag ÄR mycket förstående till bakfylla. Jag har många års erfarenhet. Av bakfylla. Min egen och andras. Det kan egentligen inte gå fel.

Om, fallifall, jag inte lyckas jaga rätt på honom här i stockholm vill jag be mina göteborgska läsare om hjälp; var hittar jag honom på hemmaplan!?

Svar till: "jag hjärta carl-einar - 07"

anna-sara 2.0

det regnar på mig. Någon jävel har ställt en klimatosmart julgran som lyser som jävla norrsken på mig natten igenom. Mitt liv räknas enligt metaforen: gånger jag omprogrammerat min dator. Min lillebror lämnar mig över jul för sex veckors semester i sydafrika. Precis när jag behöver vara hos mitt eget folk. Sa jag att det regnar?
Icke desto mindre sitter jag och småler medan jag ominstallerar CS för fjärde (!) gången denna vecka.
Vadan detta, undrar kanske den illa underrättade.
Min massageterapeut är tillbaka. Sedan april har hon haft den dåliga smaken att vistas hemma som mor.
I juli kom en rapport om nedkomst av ett barn med inkluderad rapport om kön och hälsa. Utan omsvep erkänner jag att jag inte brydde mig. Alls.
"Je, je, när ska du börja jobba igen?"

Men nu är hon alltså tillbaka. Anna. I dag återsågs vi och jag är snäll och mild som en mätt ko.

rätt viktigt

frödinge kladdkaka är mycket fin.

tips

elias bloggar nu. Och med den äran.

uppsala

tvingades in till kontoret i dag. Alla såg förvånade ut att se mig. Ingen glad. Som vanligt regnade det och var kallt. Människorna på gatan såg döda eller gifta ut. Eller både och. Eller värre.
På stationen blev jag stoppad av en dvärg som gärna vill känna mig. Jag passade på att smita när hennes mobil ringde. Mycket tid i uppsala går åt till att i pantomim peka på klockan, se beklagande ut och jäkta åt höger. När jag måste iväg i enklare ärenden låssas jag prata i telefon hela vägen för att slippa kreti och pleti jag en gång i tiden pluggat med och som gärna vill prata lite. Fan vad de pratar.

I muppsala är allt alltid under förändring. Och aldrig till det bättre. Till exempel åt jag lunch på den enda tänkbara krogen. Den hade bytt ägare. Bokhyllorna hade bytts ut mot sån spontan fabriksoregelbunden mosaik i vitt. Grå fogar. Och speglar. Såg ut som en toalett på en turistfälla i grekland. Brödet var också vitt. Det var oväntat och positivt. För er som inte längre minns vitt bröd.
Jag tog två. Folk blev rädda och låssades inte se. Jag kunde läsa i deras ögon:
- det var väl det jag visste, så tragiskt, redan i skolan anade man...
Tuggorna och skammen växte i munnen.
Efter blomkålssoppan fick man åka hem igen. Jag hade en gammal kupé med smutsiga nackstöd. En galen ung man satte sig mittemot mig trots att det fanns en massa lediga platser. När jag inte ville prata med honom satte han på sig lurar och började sjunga med. Jag vågade inte flytta på mig. Satt paralyserat kvar och tittade oseende i papper från uppsala turist och kongress där jag förväntas fylla i en säljtext för att konferera i uppsala med omnejd.
- don´t.
Jag måste dit igen på onsdag. Funderar på att klä ut mig till en stor svart man.

ibland på söndagar...

...brukar jag utmana mig själv och kolla hur länge jag kan titta på tilde de paula och nyhetsmorgon innan jag hamnar i fosterställning med en salivsträng ur ena mungipan. Ca 10 minuter.

nu är det riktigt tråkigt

jag uppriktigt dör av passiv leda.
I princip kan jag inte begripa varför det inte kan vara roligt jämt. Man borde kunna få starta högt bara för att jobba sig uppåt. Varför tänker man alltid att nu kan det bara bli sämre? När det är riktigt jävla bra borde man kunna tänka: nu kan det bara bli bättre.
Om man byggde en roman på den principen skulle den bli skittråkig.

(som alltid då jag skriver man menar jag jag)

gudågudågud

vad jag hatar mitt senaste blogginlägg. Långt, trist, ointressant och skrivet med allt annat än lätt penna.
Jag ber er bortse från detta för all evinnerlig framtid.

Eftersom jag håller på att tråka ihjäl mig själv med mig själv hoppas jag att elias ska hajja att de e dags för blogg nu. En övertygande majoritet är för.

Ett lämpligt straff för att jag upptagit eventuella läsares tid kan vara att jag tvingas läsa denna blogg tills jag dånar. Ajö.

böcker

under sistlidna semester har temat varit "ta tag i litteratur man borde läst för länge sedan". Fallifall någon annan inte läst dessa så till leda uttjatade böcker, och råkar bry sig om min åsikt, så kommer en snabbguide här:

Skippa

TIPPING THE VELVET av sarah walters. Bokens kultstatus är ett rent mysterium. Riktig illa skriven som ett klent eko av gamla sköningar som till exempel FANNY HILL. Jag tror att stilen försöker vara mustig men känns mest...kopierad och påklistrad. Handlingen är i princip obegriplig. Ett lesbiskt manifest som hastigt byter tema de sista 50 sidorna och bestämmer sig för att i stället bli ett socialistiskt dito. Tror jag. Det hela är höljt i dunkel.

Likgiltig

Muttrande, och under inre protest, tog jag tag i den första stieg larsson i milleniumserien MÄN SOM HATAR KVINNOR. Och visst var det spännande underhållning. En helt ok deckare. Jag kommer att läsa de två andra, men det är inte som att jag kastar mig till bokhandeln. Och då bara för lisbeths skull.

Läs, för fanken!

Äntligen, äntligen tog tag i gregory david roberts (bilden) SHANTARAM. Inte en sekund för tidigt. Jag erkänner mig besegrad. Jag borde vara mer ifrågasättande till hans val och kritisk till språket som ibland tenderar till pekoral, men jag är charmad, förlorad och förförd. I två intensiva dygn med ytterst lite sömn levde jag i bombay. Vid uppvaknandet saknade jag prabaker nästan fysiskt och jag vet, med säkerhet, att en man måste älska sin björn.

Sen tryckte miss a katarina wennstams SMUTS av i händerna på mig. Det tackar jag för. Lysande inlägg i sexköpsdebatten. Avskalat, osentimentalt och angeläget. En sån där bok som utmanar, som tvingar in i ställningstaganden.

På samma tema följde min gamla ungdomsidol sara kadefors FÅGELBOVÄGEN 32. Jag ångrar att jag inte läst den tidigare. Den är verkligen helt lysande. Jag fattar inte hur kadefors har orkat skriva den. Hon väjer inte för ett ögonblick det underliggandes mörkaste gravkammare. Stum av beundran.

Avlutar just nu semesterlitteraturen med michel houellebecqs hatälskade PLATTFORM som provocerat fram röster om bokbål. Jag tycker att den är oerhört kul. Cyniskt, uppriktigt och nyktert om sexturism. Bland annat. Eller i alla fall som symbol.

Nu tar vardagsläsningen vid och jag tror att jag ska införskaffa KÖNSKRIGET. Mest eftersom eric rosén (ohyggligt begåvad skribent, krönikör tillika gammal elev till mig) bidrar med en text. Men också i förhoppning att få ett nytt perspektiv på könsfrågor. Mitt hopp står till den yngre generationen. Mitt ointresse för 99 av 100 feminister över 40 är totalt.
"män kan minsann knulla runt och bli betraktade som hjältar, men när kvinnor gör det kallas de horor". (okej, det där upptäckte jag när jag var 12. Åsikten intresserar mig inte förrän den utvecklats)
"det finns inga jobb, inget utrymme, roller etc för kvinnor över 40. Det är fördjävligt. Man måste plastikopera sig för att räknas". (och det kunde du inte tänka ut när du var lite yngre? En åsikt som endast vittnar om fantasilöshet om den uttalas av någon över 35).
Jag vet att jag inte är pk men jag behöver veta något nytt nu. Jag vill veta hur unga människor tänker. Jag vill veta hur män tänker. Jag vill veta något nytt.
Jag återkommer i ärendet.
(fan att jag aldrig hinner läsa så i synk att jag kan engagera mig i debatten när den faktiskt förs! i mitt nästa liv...)

jamenjagvissteintedet!

jag är utbildad att kunna hjälpa till självhjälp och att få människor att fokusera på det som är bra. Att assa (associerad, närvarande) och dissa (dissocierad, distanserad) som går ut på att man genom ett medvetet val väljer vad som lagras i hjärnans minneskonto (amygdala): det som är positivt eller det som är negativt.
Jag är rätt bra på det. När det gäller andra.
När det gäller mig själv går det ofta åt helvete och jag fattar inte varför. Jag vet vad jag borde, jag vet hur jag ska göra. Det går ändå åt helvete.

I går åkte med michanek och inflamerad blindtarm, som sedan brast, till akuten. Hela kvällen mådde jag dåligt över att jag, fram till diagnos ställdes, kände en viss oro att hon hade vinterkräksjuka och att jag skulle bli smittad. Jag ville inte riktigt ta i henne och jag pallade inte torka upp hennes spyor. Det känns i hela själen att jag var en distanserad och icke närvarande vän. Skämdes och kände mig lam.
Senare fick jag ett sms där hon skrev:
" Tack för i dag. det är ovärderligt med sån hjälp.".
Känner jag mig bra som hade hjälpt till? Icke. Känner mig ännu sämre nu när hon är tacksam för smulor.

I morse glömde jag att skicka annonser till tidning som skulle gå i tryck kl 10. Jag vill skjuta mig själv. Kunden var naturligtvis inte glad, men konstaterade att "det ju faktiskt inte är så mycket att göra någonting åt". Icke desto mindre är jag helt fokuserad vid det faktum att jag sumpat detta. Utan någon möjlighet att gå vidare. Jag föreställer mig att kunden berättar för alla i branschen att jag är en nolla. Att annonsavdelningen på uppsala nya tidning har suttit och pratat om mig hela dagen och även ringt upp ett av mina gamla ex som jobbar på samma företag och frågat ut honom om allt möjligt. Samt konstaterat att jag ser för djävlig ut.
Intellektuellt förstår jag att jag knappast upptar människors tid på det här viset (och jag tror ju ALDRIG att jag får sånt utrymme när jag gör något bra) men känslomässigt fungerar det bara inte. Det känns som om alla hatar mig.
Det idiotiska är att jag fått onormalt mycket beröm från kunder på mitt andra jobb i dag. Men det hjälper inte. Jag tänker bara på annonser. Och på att jag är en komplett nolla. Och till sist har de kommit på mig.

Jag ringde och ynklade lite till min bästis. Hon kände sig också som en flopp. Trots att jag bedyrade motsatsen. Vi beslutade till sist att vi faktiskt var helt misslyckade.
Och jag konstaterade surt att:
- va fan, annica, hur blev vi så här!? Du var ju skolans snyggaste tjej och jag ansågs alltid representera de maxintelligenta. Tillsammans borde vi ju varit oslagbara.
- vi tänker nog för mycket, svarade hon.
- meh, du var ju den snyggaste, du förväntades väl inte tänka!?
- jamenjagvissteintedet!
Svarade den alltid lika briljanta väninnan.

(om ni undrar var michanek har tagit vägen så ligger hon alltså på sös med sprucken blindtarm och pumpas full med morfin. Tyvärr inte "riktigt knarkmorfin" har hon surt konstaterat och utnämnt sjukvården till hederssnål. )

mer olle-tommy

hamnade, genom jobbet, på mingel på amaranten i går. Ju äldre man blir desto jobbigare är det med coola tillställningar. När man är skitung är det skitkul att visa upp sig. Några år äldre så är det skitkul att kolla på andra. Därefter en period av bitterhet. Till sist inträder åldern, eller tiden, då man i princip tycker synd om alla som är där. Oavsett om det är moore-brudar i kläder (eller snarare brist därpå) som får dem att huttra av köld, plastikoperarde 50-åriga rocktanter i canada goose-jackor (wtf?!) eller glidare iförda 3 nr för små kläder, skägg och palestinasjal. Det ser ut att vara så jävla jobbigt. Jag blir liksom sömnig och lite okoncentrerad.

I går kväll var fanns det en sak som piggade upp tillställningen; min man. Nästan direkt gick tommy nilsson-viskningarna igång. Olle är, som ofta tidigare nämnt, löjligt lik tommy nilsson. Extra kul denna kväll var att pernilla wahlgren befann sig i samma lokal. Efter att ha fått syn på olle närmade hon sig från alla möjliga håll och försökte diskret syna honom. Likt hacke hackspett dök hon upp en från höger, en från vänster. Jag vet inte riktigt vad hon kom fram till men varje gång hon passerade glodde hon misstänksamt.

På vägen ut stötte vi ihop med christer gustavsson som var något slags kändis när jag var barn (jag vet inte riktigt varför). Olle känner honom genom sitt jobb som krögare.
- olle, olle, tjöt han, alllaaaaaa känner igen dig.
- olle, olle, hojtade resten av sällskapet.
- hej, hej, mumlade olle sammanbitet och smet förbi. Med tillägget: "jävla C-kändis", när vi passerat.
- vem, frågade jag.
- jag och christer, suckade olle-tommy.
Sen gick vi hem.

(bilden, som föreställer olle-tommy, jonna och danne, vittnar om att min mobil i första hand inte är en direkt nyttopryl. Mer, vad heter det...? snygg?)

inte ens den dystraste...

...novemberdag känns grå. Hahaha

lådrensning

ur ett anteckningsblock avsett för studier, april 1995:

- till sist har jag insett vardagens absoluta nollvärde.

Det kan inte varit en bra dag. Troligtvis en måndag.

här är hon!

min guddotter ida. På bilden 17 timmar gammal. I går träffades vi för första gången. Vad jag förstår så är naturen vis och låter alla mammor tro att just deras barn är det sötaste. Vilket nästan aldrig är sant. Men just denna gång stämmer det; hon är faktiskt världens sötaste barn. Och något så ohyggligt liten. Det var väldigt längesen jag såg en nyföding och jag kommer inte alls ihåg att de skulle vara så där små. Å andra sidan måste det ju erkännas att det är en fin poäng i litenheten. Nu väntar jag otåligt på att hon ska bli lite äldre och kunna fler trix. Hittills verkar hon bara kunna:

äta
sova
le
gråta
prutta
och se festligt drogad ut när hon precis ätit. Paltkoma kallas det visst lite norröver.

Mina gudmorstrix är, för övrigt, också usla. Hittills kan jag bara:

- heeeeeej
- sö-tiss! vilken-liten-åh-va-gulliga-kläder!
och så har jag påbörjat en servis-samling åt henne.

Två månader innan hon kom köpte jag en med spöket laban. I går fick hon en skål och sked i kokosnötsskal från indien.Detta kan urarta till att bli världens konstigaste samling. Om femton år kanske jag börjar samla ölsorter åt henne istället...
Jag återkommer med fler detaljer kring domesticeringen snart.

mitt liv som film

vaknade och kände mig vän och lite ljuv. Tyckte mig höra fåglar kvittra. Beslutade att väcka olle milt innan väckarklockan ringde. Med te.
- på måndag har vi varit ihop i tolv år, viskade jag kärleksfullt i hans öra.
Surt mutter under kuddarna:
- till och från, ja.
(herngren - holm)

några timmar senare kommer jag hem från gymet och porten kärvar som fan. Jag tar i av kung och fosterland, knuffar upp dörren och konstaterar att en ung tvålfager man i kritstrecksrandig kostym och glasögon står böjd framför dörren med rumpan i vädret. Min knuff får honom att bokstavligen stå på näsan i trappen och ett gäng tanter i festkläder brister ut i ett kackel utan dess like medan han rättar till glasögonen och jag flyr.
(bröderna marx)

bestämmer lunch med albatrossen som glömmer bort mig och brunchar med någon annan. Bestämmer att vi istället ska promenera. Hungrig irrar jag långsamt och planlöst i gamla stan och på söder i kylan i väntan på samtal. Hon har somnat och vaknar inte av ljudet av mina desperata telefonsamtal och sms. Huttrande stirrar jag ner på stockholms ström.
(dimmornas bro)

middag med michanek på ök. En liten grupp pagefriserade tanter klämmer sig högljutt ner bordet bredvid. De är överviktiga, luktar illa och bär randiga kulturkläder. De tränger sig ner bredvid oss och vi får tuttar, magar och rumpor i ansiktet. Något luktar oerhört illa. Surt.
- herregud, säger michanek bestört, jag måste sälja lägenheten och flytta. Du ser ju hur det kan gå. Hon ser sig jagat omkring.
Tanterna blir ivägkörda eftersom bordet är reserverat. Tuttar och rumpor rör sig i retur och det är lite som att klämma tillbaka tandkrämen i tuben.
- gud hör bön, hojtar michanek.
Sen kommer bordets rätta innevånare. Ett par av kolossalformat. Kvinnan är så stor att de tidigare tjockisarna är att betrakta som lilleputtar. Troligtvis ett tråkigt resultat av gigantism och övervikt i sällan skådad kombo. Pråligt iförd ett svartvit mönstrat tält, tjocka lager smink och enorma smycken. Av etiska skäl kan jag inte lägga ut ett bildbevis här, men michanek (som är av normalsvensk normalstorlek) ser ut som en pygmé bredvid. Jag tänker att hennes ansikte är så litet...
- jag måste sälja lägenheten och flytta härifrån, jag måste sälja lägenheten och flytta härifrån, jag måste sälja lägenheten och flytta härifrån...
I rädsla för vem som kommer härnäst betalar vi och flyr.
(vad som helst av peter dalle)

tvätt och städ hemma en lördagskväll. Skurar toaletten.
(askungen)

nu planerar jag för sänggång och undrar om det ska bli hästhuvud eller porr...?

en blogg jag ser fram emot

elias, hjälte till kvinnor i nöd och proffskommentator, har ingen blogg. Jag vet inte hur det är med er andra men jag verkligen längtar efter elias egen blogg. Det finns en poll för att anmäla sitt intresse här bredvid. Vad elias tycker verkar inte räknas. Oklart varför.

nytt program på tv 4 plus

"när de bästsäljande författarna Camilla Läckberg och Denise Rudberg tar plats i rutan blir det glamour och glimten i ögat."
Det är osäkert om jag vill fortsätta leva.

vanans makt

märkligt, förra gången jag vaknade efter en hel natts sömn hoppade jag i ett par sandaler och masade mig i väg och blev masserad, tvättad med varm mjölk och örter. Sen åt jag frukost bestående av chokladcroissanter och färsk frukt. Läste en timme och masade mig ner till havet.
En morgonrutin som pågick i två veckor och som jag är helt van vid.

I morse vaknade jag till det där besynnerliga ljudet av väckarklocka som alltid är omilt. Det var kallt och mörkt. Därefter vet jag att det förväntas av mig att jag ska gno ihop något slags frukost, duscha, plocka ihop mina pinaler (vad nu det är) och ta mig till jobbet. Denna rutin har pågått till och från i hela mitt liv. Säg; kanske totalt sett 30 år. Det märkliga är att jag inte har någon aning om hur man gör. Minns inte alls hur man sköter morgonrutiner och jobbar. Har sysslat med en säljtext i två timmar. Jag bara klipper ut och klistrar in samma meningar om och om igen på olika ställen. Förstår inget. Varför är detta så jävla svårt att göra till en enkel vana!? Av någon anledning känner jag mig lurad och lite orättvist behandlad.

kerala - en motsägelsefull plats

kerala är ett bra sätt att testa indien på. Kanske inte så "indien light" som goa, men typ. Kerala är en mycket liten delstat ca 100 mil söder om goa. Till ytan inte större än småland, men befolkas av 33 miljoner innevånare. Det är indiens rikaste del och drivs med ett slags fungerande kommunism som inneburit t ex skolgång för alla. Och lyssna nu på detta, för det är centralt för att förstå magin i denna underbara plats på jorden:

"keralas innevånare fördelar sig religiöst på tre stycken lika stora grupper; kristna, hinduer och muslimer. Dessa lever i fred och har alltid gjort. Allt i kommunistisk regi som uppskattas enormt av folket."

Det är stort. Och motsägelsefullt.
- det är jobbigt för er turister som är så arga på och rädda för muslimer, förklarar hindun gahga. Det är fånigt! Det är ju skillnad på den muslimska maffian. Den är farlig, säger han och skrattar.
Han summerar det rätt fint tycker jag.
Gahga är fiskebybo och försörjer sig på att ta turister på tur, lura av dem cig, sälja kokosnötter, sälja bergsgräs och i princip vad som bokstavligen kommer i hans väg.
- Tänk att vissa får massor av utbildning och slutar som journalister, jurister och politiker medan andra för fram turister i båt. Den röda tråden är inte helt knallröd.

Orsaken till att jag valde att åka till just kerala är att det var här den gamla indiska läkekonsten ayurveda föddes. Här praktiserar några av landets absolut bästa ayurveda läkare. Jag har gått en del kurser och fascineras av dess enkelhet och komplexitet. För ayurvedan är, som övriga kerala, just motsägelsefull.

Keralas strandremsa är ett sammelsurium av badande turister, yogin, moskéer och fiskare med stora nät. Yogakärringar (mediearbetande 30plusare som upptäckt det andliga i livet och bara ääääälksar att yoga. Och pratar mycket om det) och backpackers blandas med engelska pensionärer och sariförsäljare. Böneutropen blandas med fiskarsångerna. Och på intet vis har något av det fått ge vika för turismen. Om en solstol är i vägen för ett fisketeam så löser man det. Fiskarna tänker inte gå någon annanstans, men ingen soldyrkare tvingas heller i väg. Den keralska stilen är helt enkelt att samsas. Det sägs att indier har lättare att älska än andra eftersom de helt enkelt är drivna till kärlek. En trångboddhet av indiska mått mätt skulle resultera i katastrof om människorna inte var mer kapabla till kärlek.
Tänk dig själv: 33 miljoner innevånare i småland. Varav, håll i er, en tredjedel muslimer!

Kerala har givit mig precis så mycket mersmak jag behövde och jag känner mig inte alls så skrajsen för att ta tag i de nordliga delarna. Jag tror jag tänker börja lite modest med poona.

Slutligen vill jag dela med mig av ett mycket fint råd jag fått. Ett av de bästa.
"Om en indier säger: kom, kom, följ med så ska du få se på något kul! Följ då med det blir nästan alltid, just, kul."

rött i det annars grå

hittade gamla anteckningar. Alltså riktigt gamla anteckningar. På det stora hela räds jag de marginella skillnaderna mellan sara 1.1 och 2.0. Jag skulle i alla fall inte pröjsa för det. På ett ställe har jag skrivit att november är "som att simma i mjölk". Det var en bra skrivning som jag glömt. Jag förstod precis hur jag menade. Vilket å andra sidan för mig tillbaka till ruta ett. Ibland funderar jag på att börja skriva så att andra människor förstår mig, men tydligen är mitt primära behov fortfarande att förstå mig själv. Och jag simmar vidare i mjölken.
Den första november vet man att de följande 30 dagarna kommer att ta lika lång tid som året i övrigt. Men jag tänker på mymlan.

Mumindalens mymla, lilla mys stora syster, beskrivs som en nöjd och harmonisk person. Hon luktar pepparmynta och är ofta på semester. Hon tar sig fram med säkra kliv i sina röda gummistövlar som hon är belåten mallig över. Och borstar sitt hår så det gnistrar. Vilken dag som helst nu ska jag bli gudmor åt en liten flicka. Jag har vetat om henne sen hon var alldeles ny och jag känner mig otålig att träffa henne. Jag vet redan att hon kommer att bli en förträfflig bekantskap. Arbetsnamnet är Ida, men jag har redan nu valt att tänka på henne som mymlan. Jag är alldeles säker på att hon kommer att vara en nöjd flicka i röda gummistövlar i november.

välsignad och lite generad

på väg ner i tunnelbanan uppfattade jag på långt håll en hetsig diskussion som inte tillhörde två missbrukare. Ju närmare jag kom desto mer enahanda blev den. En man skrek allt högre. När jag var framme vid källan visade det sig vara ett par. Gissningsvis i 25-årsåldern. Han något äldre. E-x-t-r-e-m-t hotfull.
- gå å knulla vem fan du vill din fitta, skrek han.
Han hade backslick, designerrock och en fet gaddning på halsen.
Hon sa inget. Började gå genom spärren.
- hej då, HORA! vrålade han så saliven sprutade.
Han vände åt andra hållet och fortsatta skrika åt mötande trafik:
- fanglorupå, hora, stickåthelvete!
Vi duckade och kände oss ängsliga. Utan att direkt tänka ökade jag farten och kom ikapp kvinnan. Hon var liten, tunn och dolde extremt dålig hy under en centimeter makeup. Såg frånvarande ut.
- hur mår du, frågade jag.
- de e okej.
- säkert?
Jag kom på att hon kanske inte tyckte att jag hade med det här att göra.
Då började hon gråta. Tog tag i min arm (och släppte den inte förrän vi skiljdes åt) och hasplade ur sig en mängd osammanhängande information. Han hade slagit henne, hotat henne och hotade hennes familj. Han hade besöksförbud i sitt tidigare äktenskap och förlorat vårdnaden om barnen. /Tro mig, det krävs en del för att det ska ske./
Hon vågade inte lämna honom, inte anmäla honom. Hon hade försökt. Allt blir värre.
När jag var ung jobbade jag en del på kvinnojouren. Och jag har misshandelsproblematik på nära håll. Jag vet vad hon menar. Det är rätt meningslöst. Ofta inte värt besväret. Jag förstår henne.
Som ett mantra mässade jag så många gånger jag kunde:
- det är inte ditt fel, det är honom det är fel på, ring kvinnojouren, du måste inte anmäla, bara prata med någon.
...om och om igen.
När vi skiljdes åt ropade hon:
- gud välsigne dig!
...och jag kände mig generad.
Sen vände hon om, sprang tillbaka och kramade mig.
...och jag kände mig generad.
Jag har ingen aning om hon kommer att ringa kvinnojouren, men det slog mig sedan att det nog inte är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är nog att aldrig låta en liknande situation bara passera. Att alltid MARKERA att det som skedde inte var normalt. Inte en situation man bara går förbi. Det där är nämligen hennes vardag. Det finns alltid en risk att hon tycker att det är normalt och okej om inte motsatsen bevisas. Och då upphörde jag att känna mig generad. För en gångs skull nöjd att jag handlat utan att tänka.

orolig

miss a ringde. Hon hade blivit uppringd av myndig person från resebyrån. Han lämnade namn och hade ett viktigt ärende.
- jävla anna-sara och hennes jävla indien-förbannelse, tänkte miss a, nu är resan inställd.
Det var den inte. Däremot skulle planet gå två timmar senare än beräknat. Miss a blev glad, lättad och tyckte att det var riktigt bra att få sova lite längre.
Själv känner jag mig bekymrad. Hur vet de att planet blir sent redan nu? Verkar det inte lite lurt? Är det någon som försöker sinka oss? Kommer jag någonsin att komma till indien. Jag är skeptisk.

indien

så länge jag kan minnas har jag varit på väg till indien. Men ödet har velat annorlunda. Första försöket, vid typ 17, hindrades av sjukdom. Försökte igen vid 20. Den betydligt äldre, tätare och mindre äventyrslystne sambon gjorde en skenmanöver och hux flux befann jag mig på maldiverna istället. En annan gång bokade jag en biljett som jag glömde betala på utsatt datum och jag fick omdirigera mig till borneo. Därefter har det blivit allt märkligare. När jag jobbade som utbildare på gymnasiet hittade jag två helskumma hippietyper i lärarrummet och beslutade med dessa att driva igenom en två månader lång utlandspraktik i indien för eleverna. Och fick igenom förslaget(!). Planerade resan i detalj, blev därefter gravt osams med skolans ledning, sa upp mig i vredesmod och slutade min tjänst innan jag kom iväg. För två år sen övertalade jag (till sist) min man att vi skulle åka. Sättet att lura iväg honom var att köpa en charter på 5* hotell. Vi skulle åka den 17 februari. Den 16 februari ringde de oss från arlanda och undrade var vi var. Tydligen var det inte den 17 som gällde. Hur vi tagit fel på en hel dag är lite oklart och jag försöker att inte tänka så mycket på det. Det verkar helt enkelt inte som att det är meningen att jag ska vara i indien. Under några omständigheter.
Man kan ju tycka att jag borde greppa budskapet och ge upp. Men icke. På måndag sticker jag och miss a till kerala.
Tror jag.

alltså...

...nyamko sabuni vill inte kalla sig muslim. Hon vill heller inte kalla sig feminist. Men vad jag kan förstå kallar hon sig gärna folkpartist.

hur gör man...?

...om man aldrig har kollat på våra bästa år, hur ska man då kunna få en resumé?

felsparad

jag är tillhör inte det stressade släktet. Jag gjorde förr. Och tröttnade fullständigt på det. Med åren har jag utvecklat en så ostressad stil att jag ibland misstänker att om jag vore lite mindre stressad skulle jag vara död.

Jag sover som en klubbad säl och kaffar runt genom livet som en fryntlig farbror. Men! Men de senaste veckorna har bråkat. Vissa nätter sover jag liksom inte. Jag dvalar. Jag ligger och blundar och är för trött för att röra mig men hjärnan vägrar stänga av. Allt registreras och förvrängs med den utmattades envishet. I natt försökte jag läsa, men ögonen föll hela tiden i hop så jag fick i stället blunda i mörkret och lyssna på min hjärna. Efter cirka 4 timmar frågade jag mig själv:
- varför kan jag inte sova?
Hjärnan svarade med enkel härlighet:
- därför att du har sparat dig själv som en jpg och klippt ut texten ur in design istället för att importera den.

Om en vecka går jag på semester. Det är en helvetes tur, vågar jag påstå.

bakom mina solglasögon

jag vet inte hur mycket energi jag lägger ned i att undvika folk. Det är ett evinnerligt flackande i och ur gränder för att slippa människor. De är så sjukt jobbigt att småprata. Jag lyckas aldrig hajja vad folk småpratar om. Och när jag hamnar i ett småpratande gäng verkar jag alltid efterbliven. När de har drivit samtalet framåt i sju minuter står jag fortfarande och fnular på ett sätt att bemöta den inledande diskussionen. Det blir liksom tomt. Jag vet helt enkelt väldigt lite om platt-tv-apparater och priset på paprika. Jag är inte heller med i facebook. Ibland är jag rädd att kalla någon hora på ren uttråkning eller börja prata om politik. Jag är rätt onödig som nätverkare och mår bäst om jag får vara i fred och ha så lite ansvar som möjligt.
I dag borde jag ha gjort en del research om resmål på solkusten, fakturerat och uppdaterat skarholmens hemsida. I stället har jag funderat på om det vore en lysande idé att klä ut sig i svarta solbrillor och blindkäpp. Undrar om man skulle märka att folk undvek en då? Kanske skulle alla bli lättade om de slapp prata med halvbekanta från lågstadiet eller krogen?
- Vikket jäääävla flyt! hon ser mig inte!
Typ.
Eller kommer de att komma fram och ta tag i axeln och säga:
- tjenna, kommer du ihåg mig, vi gick på samma teatergrupp -87, hur fan ere me dej?
Då vore det i och för sig rätt kul att ta av sig brillorna, skina upp och säga.
- javisst fan, ska vi ta en öl?

jag har tänkt som fan...

...hela morgonen och kommit fram till att carola häggkvist måste vara det absolut fulaste namn jag vet.

ett gott parti med äktenskapstycke

moderate utrikesministerns hustru stödjer denna smörja (tillsammans med andra intellektuella giganter som siwert öholm och paulo roberto). Det måste vara jobbigt för det gayvänliga ända-in-i-hejsan-partiet moderaterna. Ett annars så klassiskt sosseproblem; att ha en sån väljarbredd att de måste balansera som flodhästar på minerad slak lina. Och i morse hörde jag en sosse och en moderat bråka om LAS (lagen om anställnigstrygghet) på nyheterna. Sossen ville skrota skiten och moderaten var beredd att dö för att få behålla. Surreal. Hejdlöst kul. Jag ska fortsätta med mitt politiska oengagemang. Och bara principrösta för att reta folk. Och bara om jag inte är för bakfull.

månadens olle-tommy

min man är, som tidigare nämnt, intill förvirring lik tommy nilsson. I morse kom han hem bakfull och eländig från gävle där han, av oklar anledning, varit ute och partajat.
- Det var den värsta tommy-nilsson-kvällen någonsin, rosslade han trött vid hemkomsten.
Ett hundratal personer ville kelas och få autograf.
Kvällen peakade när en kvinna i 65-årsåldern ville kramas. När hon fick klart för sig att han inte var tommy nilsson ville hon kramas ändå. För henne var han tommy.
- ta det lugnt, lugnade hon honom, jag är inte pedofil.

grannfejden

grannar och tvättstugor är förmodligen ett lika stort upphov till krig som ikea är till skilsmässor. Pappa-far, som till vardags är en fridens man och en söt, skäggig kulturmurvel, har genomgått en total metamorfos i dyningarna av ett svartbygge. Turerna är avancerade och lite oklara, men min far står inte att känna igen han pratar om "utbrott", muttrar om "principer" och skriver lösryckt om "bättre att bränna ett hus än förbanna mörkret". När jag förslog lite pressande förhandlingar med grannen sa han (lite för glatt):
- Menar du att jag ska hota dem!?
Jag har hotat med allt från aschberg till att komma upp och hjälpa till.
Jag tror nu att vi har enats om att han ska flytta. Helst lämna den jämtländska obygden för sthlm. I alla fall vill jag gärna tro det. Det vore ju ett elände om farsgubben hamnade i fängelse innan jag får ärva hans jobb.
- Hör du det, pappa-far!?

när lusten faller på

det gäller att ta tag i saker exakt när lusten faller på. Lust är ett märkligt fenomen som upphör lika hastigt som det uppstår. Om man, till exempel, står i köket och tänker att köksbordet måste målas om gör man klokast i att svepa ner äggkoppar och dukar och hämta pensel och färg utan att passera gå. Man måste rycka tag i objektet genast och börja måla. Annars kanske det aldrig blir gjort. Detta har lett till oro hos olle och mina vänner (i nämnd ordning). De har ofta åsikter om mina halvfärdiga pjäser i mitten av vardagsrummet. Jag har försökt förklara att om jag inte målat bokhyllan där och då kanske det aldrig någonsin blivit av. Väggen hade stått kvar för evigt och vi hade haft samma jävla tråkiga köksinredning än i dag. Renovering sker bäst här och nu. Inte minst för den ångestdämpande effekt den har. Om det ska städas, maskeringstejpas och läggas tidningspapper under går det alltid åt helvete. Attacken går över. Här och nu gills!

Lite mer normala människor får jämföra min målariver med sex.

Till exempel: jag kommer hem, på dåligt humör, vag ångest och allmän irritation. Jobbet är åt helvete och folk är inte kloka. Jag vet redan att jag måste måla (knulla) någonting för att pigga upp mig. Jag kommer in genom halldörren och får syn på en skohylla (en man). Egentligen hade jag tänkt att jag skulle måla (ligga med) någonting annat, säg en vägg (en annan man), men nu får jag syn på den här trista gamla skohyllan (mannen) och känner allt kommer att bli bättre om den får glöda i en ny glad färg. Jag kastar (av mig kläderna) mig in i ett skåp och hämtar pensel och färg. Här gäller det att smida medan järnet är varmt. Om man målar försiktigt kommer det inte att komma färg på golvet (den andre mannen märker inget). När hyllan är målad faller det sig mer naturligt att städa och göra snyggt. Man liksom bygger upp ett scenario kring den nya pinalen...
Därför händer det ofta att det står en nymålad pryl mitt i röran hemma hos mig.

- Hajjar ni nurå?

jag kan inte...

...leva med mitt förra dystra inlägg som det senaste!
I dag har jag varit på baby-tittning. Baby och baby förresten, seved, som barnet heter, har hunnit bli ett halvår. Man har märkligt nog alltid mer bråttom till barer än till baby-go-sees. Mamma jeanette - vän, kollega och fantastisk illustratör - såg så där färglöst lysande ut som nyblivna morsor ofta gör. Seved själv såg förvånad ut, rev loss två tussar av mitt hår och kräktes på mina byxor. Det var ok. Hade han varit femton år äldre hade jag blivit skitförbannad.
Barn kommer undan med det mesta!

Illustrationen ovan är signerad jeanette rönnholm och ingår i en alldeles förträfflig bok som de senaste sju åren haft arbetsnamn "pojken och paddan - elva berättelser ur det verkliga livet". Vi ska göra klart den lite senare.

fallifall

november kryper som ett otäck odjur i mitt inre och runt husknuten. Jag avskyr folk jag möter och börjar nästan gråta av irritation när någon yttrar sig. Mammor med barnvagnar på trånga ytor, gamla människor med för små plånböcker och män som aldrig någonsin under några omständigheter väjer. Alla drabbas av mitt oresonliga hat. Värst är de som äter hamburgare på tåg.
Människor jag känner visar sig vara hopplöst fulla av obehagliga överraskningar jag inte vill ha. Som kinderägg från helvetet.
Jobbet är avskyvärt. Jag vill göra något viktigt istället. Kanske undervisa längs röd linje eller biståndsarbeta? Och om jag inte gör något viktigt vill jag i alla fall vara bra på det jag gör. Vilket jag inte är. 2000 fax-utskick går ut med fel telefonnummer. Mina annonser ser ut som lapptäcken. Min kreativitet består i "öööh, kan jag återkomma till dig?". Det är inte längre frågan om om jag ska bli genomskådad, det är ett fall av när de tänker berätta det för mig. Jag faller i tårar.
På nätterna ilar tankarna runt som silverfisk på tjack och jag vaknar utmattad. När sådana här svackor uppstår undrar jag varför jag inte bara skiter i alltihop. Lägger mig ner och väntar på att någon ska ta hand om mig. Testade. La mig ner i soffan och tänkte: nu ligger jag här och svälter och gror igen tills någon tar tag i mig. Tills mamma kommer med fantomen och sockerdricka. Men sen kom jag på att jag skulle fika med sophie-dear och att lovat olle att ta tag i hans fakturering. Och klev upp. Men för säkerhets skull har jag köpt två nummer av situation stockholm den här månaden. Fallifall.

hahaha

á propos stureplansgruppens vd vimal kovac är det helt underbart underhållande att kunna hamna i dispyt med ebba von sydow och vara den som framstår som en idiot. Kan inte sluta le.

jag ber att få rekommendera mig

- ....så får jag det som ett rekommenderat brev, föreslog mrs A förra veckan.

Rekommenderat brev, liksom? Är inte det en ytterst besynnerlig företeelse? Vad är egentligen ett rekommenderat brev?
Typ: "ja, det här brevet kan jag verkligen rekommendera".
I mitt sinne försöker jag minnas rekommenderade brev jag fått och kommer bara fram till, det något nedslående, resultatet att: de rekommenderade brev jag fått aldrig varit något att rekommendera.

Rekommenderad läsning: mrs A´s trösterika text om livet efter detta

stream of consciousness - media-experience

nu mördar de och tar limousin till sina offer, jag har minsann inte råd att åka limousin vilken tur då slapp jag bli mördare. Fast det har inget med pengarna att göra, det är min goda uppfostran. Vi hade inga pengar att mörda för. Där ser man hur det går. Slå ihjäl folk med designerskor. Dem borde man ju skicka till afrika. Man kan behöva skor fast man är barbröstad. Sanden är så ohyggligt varm. Fast de är inte riktigt som thailändskor ändå. Fulare. Vi har inte råd med semester i år. Vi betalar ju skatt. Så nu har överklasspacket råd att åka limo. Men jag blir inte kåt av barn. Nej, nej, herregud, jag har ju egna. Fast det ingår ju mer i deras kultur. Kolla bara på araberna; de mördar ju sina döttrar. De har ingen jämställdhet, annat är det här. Även om jag nog tycker att jämställdheten har gått lite för långt. Män måste ju få vara män och kvinnor kvinnor. Joråsatte. Jag och anders har aldrig varit otrogna. Vi har normer. Ett sunt hem bygger på sunda värderingar. Våra barn åker inte limousin, så har de heller inte blivit mördare. Vi skickar våra gamla kläder till röda korset. Vi slåss inte med skor. Så går det när man tror att man är förmer. Mina föräldrar slet hela livet. Och det är tacken. Ungjävlar. De borde skjutas. I vår familj är vi mot hämnd. Våld föder våld. Men i usa har de fått ner kriminaliteten. Tänk att vem som helst får skaffa barn när det är så svårt att ta körkort. Är det speciellt körkort för limousin? Nej, då har man så klart chaufför. Fast man kanske inte borde åka med, svarta män är vanligtvis våldtäktsmän. Det är deras kultur. Det är så mycket krig där. Sen kommer de hit med fel värderingar. Man borde ha betyg i ordning och uppförande i skolan. Och medborgargarden.

vattenflaska från helvetet

sedan min onda syster bea lämnat mig för att ta ett vitt år är träning ett, förvisso klent, substitut. En komplikation i min träning har dock tillstött. Fram tills för ett år sedan har jag varit benhårt övertygad om att vattenflaskor är engångsartiklar. Man köper dem och de varar i max en månad. Jag vet inte var de tar vägen sen, men jag tror att de bor i cyberrymden tillsammans med en mängd udda strumpor. Vad vet jag. För ett år sedan ändrades denna sanning. En väninna jobbade då på svt´s "toppform" ett flåshurtigt program där människor ska slussas in i ett hälsosammare liv. Genom detta berikades mitt liv med en vattenflaska prydligt märkt med svt på ena sidan och toppform på den andra. Denna flaska är med mig. Den försvinner aldrig och den dyker alltid upp punktligt till träningarna.

Det är inte fråga om att finna fem fel vad beträffar denna flaska. Jag försöker hitta ett jävla rätt. Hela upplägget är så skämmigt så jag vill dö. Inte minst eftersom jag gör timmar på konkurrerande bolag. Om flask-jäveln hamnar med svt framåt så känns det som om jag försöker vara märkvärdig och låssas som om jag jobbar där. Och vissa på mitt gym vet att jag inte gör det. Ganska raskt började vrida den åt andra hållet, men har kommit på att det nästan är ännu värre. Då tänker folk bergis att jag är en fd slö-tjockis som gillar att förnedra mig i tv. Jag föreställer mig att de försöker komma på vem av idioterna som var jag. Varje gång jag tränar tänker jag att jag måste göra någonting åt detta men av någon anledning glöms det bort fram till nästa pass då jag får lägga ner onormalt mycket tid och energi på att vrida flaskan så att ingen av sidorna blir synlig. Skitsvårt. Faktiskt. Tack för att jag fick prata lite om detta. Vissa förstår inte eller tycker att det är oviktigt.

"bristande konsekvensanalys"

det är mycket snack om "ny teknik", "mobbing på nätet", "normförtunning" och "bristande konsekvensanalys". I vanlig ordning var allting bättre förr och teknik är främmande och skrämmande.
Som om teknik, och för all del media, skapat en ny tid och en ny ras människor. Vilket jävla larv! Ingenting har ju egentligen någonsin hänt. Folk är som folk har varit i alla tider. Inget nytt. Egentligen rätt förvånande hur lite som händer med den mänskliga rasen. Allt som händer har ju redan hänt.

Rent fysiologiskt kan empatisk förmåga inte vara fullt utvecklad förrän i 20-årsåldern. Rent faktiskt innehåller män, tyvärr, testostoron. Rent biologiskt tycks människan sträva efter makt. Vi vill äta, föröka oss och känna oss trygga. Maslows behovshierarki. Et cetera.

Jag skriker om jag hör en enda jävla rektor eller hipp trendforskare till snacka om att "ungdomarna som lever sitt liv via daaaaatorn". Jag skulle vilja rekommendera alla tyckare i alla åldrar att studera lite..., hör och häpna, skönlitteratur. Folk i dag beter sig precis som folk gjorde för 100 och 200 år sedan. Om någon undrar vad jag tycker. Och läs gärna michaneks smarta krönika om pöbeln.

mediaträning

sedan en tid tillbaka har jag, relativt framgångsrikt, valt bort kvällstidningar. Give or take en söndag eller två. Jag har även valt bort colorerad månadspress. Jag läser i princip inga tidningar på nätet och tittar aldrig på nyheter. För att slippa rabbla vad jag inte gör sammanfattar jag: min information hämtas ur svd, från slumpvis lyssnad radio och morgontv på fredagar. Jag vet inte om detta är det nya bra eller det nya dåligt. Om jag blir mer eller mindre stressad av att banta mitt medieintag. En sak är klar; det har lett till att jag, utan att hyckla det minsta, vågar påstå att jag absolut inte har någon åsikt överhuvudtaget om alex schulman eller kent.

Det känns som en vinst.

alingsås

sms från min lillebror:
"e i alingsås... när man trodde man sett allt..."

ett riktigt lyft

via sms förkunnade michanek: den 3 oktober skall de bort! Och menade ögonlocken. Du sköna nya värld. Vilken renässansmänniska hade anat att en tid skulle komma då ögonlock önskades bort.
Av förklarliga skäl skulle ledsagning hem behövas. Lotten föll på mig. Jag har flexibla arbetstider och udda intressen.
- Är du nervös? frågade jag en vecka innan, en dag innan, en timme innan.
- Icke.
- Nu är jag nervös sa hon slutligen i väntrummet. Du kan kanske få följa med in?
Och ljus varde. Jag hade knölat ner böcker i hela väskan och förberett mig på en ytterst tråkig timme i väntrum. Nu tog det hela en oanad vändning.
- Kan man vara med? *försiktigt förväntansfullt höjt ögonbryn*
- Bara du inte kräks, svimmar eller är i vägen på annat sätt, muttrade läkaren.
Jag fick häcka lite i dörröppningen medan han lokalbedövade och satte små propplösare i miniatyr på sköna cecilias trött-ögon.
När ena locket var lasrat och knipsat glodde vi lite på varandra, dr peter och jag. Han högdraget, jag ivrigt. Jag tog ett steg närmare. Han låssades att han inte såg. När han lyfte muskeln i ögonlocket och letade fett att ta bort gav han mig en hastig blick och sa:
- Du är inte yr?
Jag skakade på huvudet så tyst jag bara kunde. Sen var isen bruten. Nådigt pekade han på platsen bredvid sig själv. Min plats. Jag fick även springa enklare ärenden.
När båda ögonlocken var borta uppstod en sakral minut. Där låg hon fridfullt i strålkastarljus och såg på något sätt ut som om ögonen var öppna fast bortplockade. På sidorna rann en liten tår av blod. Som skräck och konst samtidigt.
Jag kan inte med ord förklara hur coolt det var. Jag vill vara med på operationer varje dag! En ny hobby som förmodligen är över innan den ens har börjat. Tyvärr. Så vida inte...?

sara kan kan narvara vid mina operationer - inga problem!
	ja
	nej
pollcode.com free polls

...när det hela var överstökat och jag ledde henne till taxin sa hon förtjust:
- nu kommer folk att tro att du är min butch som spöat skiten ur mig!

...och så tycker jag

att den röda tråden i usas slumpmässiga, fläckvisa insatser för demokratin blir allt svårare att följa!

i dag är det...

...internationella barndagen. Jag har inte fått några speciella direktiv om klädsel så jag ser ut som vanligt.

jag äter som en jävla häst också

jag är en kass brud. Med betoning på brud. Jag har typ 260 högskolepoäng men jag vet noll och inget om smink, krämer och håruppsättningar. Jag sminkar mig bara för att inte vara ful. Det går fort som fan och resultatet är förmodligen allt annat än lyckat för det professionella ögat. Jag tvättar bort sminket med tvål och vatten trots att jag förstått att det i vissa länder är straffet för mord. Jag har inget att tillägga när folk pratar stylingtips och schampon. Det är inte direkt så att jag inte är intresserad, det verkar bara ta så jävla lång tid. Redan som mycket ung förbryllades jag av att mina väninnor verkade gilla att "göra sig i ordning" före krogbesök. Jag var, tyvärr, redan då mest intresserad av själva festen och kunde inte snabbt nog vara på plats. Min bästis annica är hopplöst likadan.
Min äldsta syster är ett superproffs. Ibland blir hon arg på mig när jag är osminkad och några gånger har hon upprört anklagat mig för att uppvigla andra till att inte sminka sig. När hon och jag ska göra något sitter hon, som en sträng lärarinna, bredvid mig och inspekterar mina sminkinsatser:
- Du har fransar under ögonen också, påpekar hon ilsket.

Första gången jag var på skönhetssalong var för två år sedan då jag för första gången i hela mitt liv vaxade benen. Det var en stor dag.
I dag är allt på väg att förändras!
Jag och annica ska på tjejkväll. Min hårfrisörska har bjudit in mig. Hon har antagligen sett att jag är i ett skriande behov av styling (jag kunde ha erbjudit mig att styla inbjudan däremot). I kväll ska det ske. Det är stort. Större än ni kan föreställa er. Min första riktiga tjejgrej. Jag är lite rädd men förväntansfull. Anna-Sara 2.0. New and improved. Nu med glucasil.
...vad fan är glucasil? är det någon som vet?
Och när frågelådan ändå är igång skulle jag och kentson vilja veta:
- hur lång är cat deeley?

lätting

jag måste ta mig samman. Jag måste skaffa en ny chef. En coach och nya infallsvinklar. Jag gör ingen som helst nytta i samhället. I dag har jag:
- tagit ett långt bad
- nådigt tittat in på kontoret där jag
- läste bloggar
- gav mig in i debatter som jag inte vet någonting om
- lunchat med ett ex
- mejlat en kund och berättat att han är prioriterad
- funderat på att ringa ett viktigt samtal
- åkt hem

jag misstänker att ett par avsnitt heroes kan vara en fin avrundning på en kreativ dag. Jag borde tamigfan få sparken.

Peter om du läser detta: jag prioriterar visst dig. På mitt vis. Puss.

zzzzzzzzzzzzzzz

jag gillar fotboll. Framför allt brasiliansk fotboll. I en landskamp sverige brasilien är mitt val inte självklart. Och jag vet, och hyllar, att idrotten rent generellt fört mycket gott med sig.
MEN! á propos kvällens derby måste jag säga: fyyy för faaan vad jag är skitless på hur mycket män kostar samhället. De kan ju förhelvete inte ens göra något så grundläggande simpelt som att hålla på ett lag utan att kosta samhället en smärre förmögenhet. Det är en boll som skall in i mål. Det är inget som förändrar världen eller ditt liv. Men det ska slåss, förnedras, rivas ner och förstöras. Barn, klena, fönster, byggnader och åldringar göre sig icke besväret att komma i vägen för supportrar och deras framfart. För att...? Vaddå? Jag orkar inte ens följa debatten längre. Det är ju bara så dumt. Titta på fotboll. Drick en öl. Ät en korv Gläds, sorgsnas och gå hem. Vari ligger svårigheten?
Jag vill fan inte betala för att män skall kunna idrotta. Måste allt gå sönder? Jag orkar inte att dyr nyhetstid upptas av att infama av hankön gräver upp gräsmattor och övar spanska substantiv i form av väggmålningar. Jag orkar egentligen inte ens tänka på eller skriva om det... ...jag slutar nu.

För övrigt tror jag på kryss i kväll. Trots att AIK är det bättre laget. Om någon undrade.

waldemarsudde...

i dag har jag varit på waldemarsudde och kollat popart. Fast mest kollade jag på två skitsnygga exemplar av människor. Ijenklien tycker jag nog faktiskt att tavlor är en rätt trist konstform.

min farsa...

...är något så märkligt som senior-writer. Jag vet inte riktigt vad det är, men när han gick från att vara kulturredaktör till sw så innebar det i praktiken att han började jobba mindre och fick en större bild-by-line (ca 2 dm). Hans uppdrag är att "lyssna på länet" och vissa dagar då jag besökt honom har han ägnat dagen åt att, och nu citerar jag: "tänka". I dag tog han priset. Jag ringde på hans direktnummer klockan 09.43 och fick beskedet:
"anknytning 631 har gått för dagen"

- pappa! jag vill ärva ditt jobb. Nepotism är en fin gammal tradition. Tackar på förhand.
/din dotter

tommy tycker om mig

min man är intill förvirring lik tommy nilsson. Och när jag skriver lik menar jag inte bara lik typ "faan vad du är lik tommy nilsson" utan här snackar vi autografskrivning och seriöst tisseltassel och sänkta röster. Vänner till tommy nilsson har kommit fram och förklarat att de efter en timme insett att det inte är deras gode vän tommy som blivit dryg och slutat hälsa utan faktiskt en märklig kopia på göteborska. Mina bekanta har spionerat på tommy nilsson i alla möjliga sammanhang i tron att han är olle utrustad med fel kvinna. De som känner tommy menar att de till och med rör sig och klär sig på liknande sätt. Allt det här är lite småkul och det är tacksamt att terrorisera olle för tommys pekoral, men allt tog en vändning härom veckan. Olle lullar hem från casinot en fredagsnatt och upp ur ett hörn far ett luddigt uteliggar-bylte upp, springer efter och tjuter:
- tommy, tommy! Jag gillar din musik!
Chockad säger olle: jaha, och fortsätter att gå. Drabbas direkt av dåligt samvete, vänder sig och ger uteliggaren 50 spänn.
- tack, tommy! Jag ska fortsätta att lyssna på din musik, flöjtar uteliggaren lyckligt.
Och här vill jag påpeka: om olle ska fortsätta att göra goda gärningar i nilssons namn tycker jag att han ska få betalt för det.
Trots att han försett nilsson med idel horribla namnteckningar genom åren.

små askar

till och från i livet har jag varit tvungen att samla på saker. Jag vet inte varför det är så, men antagligen är det alliansens fel. I slutet av 90-talet samlade jag på hemmatillverkad mosaik, men det var mest ett utslag av att jag tidigare samlat på blomkrukor. Som ni förstår blev jag tvungen att upphöra med denna ovana. Det spårade ur hela tiden. Började istället samla på saker åt andra. Till expempel kossor åt lena och mia fick tandborstar i present hela tiden. Ingen av dem vill umgås med mig längre. Utan att förstå det har något tydligen fattats i mitt liv och under allmän hemrensning i dag fann jag massor av små askar. Tydligen samlar jag igen. Små askar. Så ni vet. Om ni ville ge mig presenter ibland.

så var det etablerat då

jag blev tillfrågad om att vara med och debattera i svt´s "argument".
- Vill du debattera om vad vi ska med facket till i argument nästa torsdag? De söker en person som aldrig varit med i facket.
- Tack men nejtack. Jag vill varken vara med i facket eller tv.
- Haha, jag vet men det var så roligt att de sökte "dig". Det stod "arg, talför som aldrig varit med...".

familjenotis

min adopterade lillasyster marina, blott 25, har varit på snabbvisit i sverige och gift sig. Iklädd svart den 11 september blev hon fru landin-andersson i rådhuset i stockholm. Brudgummen bar kilt. Av mig fick hon fantomen och sockerdricka (nåja, sprite) i bröllopspresent. Hon vet varför. Nu flyttar hon från holland till malaysia. Och gud vet när hon återvänder. Och gud vet när vi lite äldre syskon blir ärbara kvinnor och män.

på mitt skrivbord i dag...

...hamnade ett litet infoblad som skulle "snyggas till". Det handlade om jazz-musik på lokal. Förmodad målgrupp: 60+, förmodad avsändare: 60+. Längst ner på bladet förkunnades nämligen "fullst. rättigheter". Jag försjönk genast i sentimental trans. Fullständiga rättigheter minns jag lite diffust från mina första krogår. Det betyder att restauranger odyl får servera öl, vin och sprit. Jag hade 3 saker som jag spanade efter i annonserna i uppsala nya tidning i slutet av 80-talet.
"Fullständiga rättigheter", "leg 18" och "Dj: Tor". De tre funkade fint ihop. Okej "fri entré före 21.30" var en bonus. Grejen var att fullständiga rättigheter liksom var ett lösen. Det var inte så ovanligt att man lurade stackars 18-åringar som inte hade det så lätt att komma in överallt genom att inte ha "fullständiga rättigheter".
Huxflux stod man som ett välstylat fån med leget i handen, 60 spänn fattigare, på ett saft-disco. Det var så man lärde sig att läsa det finstilta.
Nä, fullständiga rättigheter var som sesam öppna dig. Lyllo alla 60-åringar som ska få gå på jazz med fullständiga rättigheter. Jag ska nog feta upp det lite.

marmeladskalle!

jag och olle har bott ihop i sex år. I dag insåg jag att han på riktigt har marmelad i gröten!

regn

"folk som bär runt på paraplyer förtjänar att gå under."
- Mussolini

brittan

vid tre tillfällen har jag sagt "asså jag gillar faktiskt den här britney-låten". Hit me one more time, toxic och do something. Och nu har jag kommit på mig själv med att gilla gimme more också. Fan. Jag kanske gillar britney spears. Asjobbigt för självbilden.
GIMME MORE

...?

när jag står inför ett större eller mindre beslut och frågar människor om råd får jag allt som oftast höra: "lyssna till din inre röst, egentligen har du redan fattat beslutet". Vad är det för idioti?! De gånger jag har en inre röst så behöver jag ju inte fråga! Det är när jag minst två lika övertygade inre röster jag ber om råd. Går folk omkring med en inre röst? Och är det, i så fall, normen? Och vem har bestämt det?

...och framför allt; bör alla följa sin inre röst? vad säger hitlers och linda rosings inre röst?

broaryd

jag och min vän johan från burseryd delar en passion för spanska, konst och film. Här kan ni se hur de tre kombineras. En liten pelicula (film) från hans trakter...