Mors dag

Jag hajjar inte riktigt grejen med mors dag. Jag vet inte ens riktigt hur man säger.
- Happy morsdag? Trevlig morsdag? Eller jättekonstiga: Grattis på morsdag!?
Det låter ju helvrickat att säga "Grattis på morsdag" till sin egen morsa. Fruktansvärt självgott, liksom.

I vår familj firar vi ingen morsdag eftersom mamma är den enda mamman i sammanhanget och hon nöjer sig föga med en dag om året.

Denna morsdag förfirades redan på lördagen på Restaurang Skarholmen i Uppsala. Resten ägde rum på bästisens landsställe - Villa Sliten. Att vistas i en trädgårdsmästares trädgård är en dröm. Varken mer eller mindre.

I brist på något eget att komma med

Tidningen Varför på folkvett.se är alltid kul, men vissa dagar lite roligare. Till exempel idag. Här och här. Enjoy!

Någon gång...

...ska jag gå fram till en vilt främmande människa och säga:
- Nämen, dig har jag aldrig sett i hela mitt liv. Vad stor världen är!

Utmaning

Besvara frågorna om dig med hjälp av låttitlar från en och samma artist.
Undvik att upprepa en låttitel.
Den här utmaningen har jag sett lite varstans och jag väljer att tolka mitt liv genom Prince. Så klart.

Är du kvinna eller man?
And God created woman
Beskriv dig själv
Irresistable bitch
Vad tycker du om dig själv?
Baby I´m a star
Beskriv var du bor för tillfället
Planet Earth
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka?
Paisley Park
Favoritfärdmedel
Little red corvette
Din bästa vän är
Sister
Din favoritfärg är
Purple Rain
Hur är vädret?
Soft and wet
Favorittid på dagen
7
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?
Under the cherry moon
Vad är livet för dig?
Scandalous
Det bästa rådet du kan ge?
DMSR (Dance Music Sex Romance)
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?
Darling Nikki
Favoritmat
Bambi
Dagens tanke
Nothing compares 2 u
Hur skulle du vilja dö?
I would die 4 u
Din själs nuvarande tillstånd
The rest of my life
Fel du kan leva med
Sign o the times
Ditt motto
Free

Fast helst vill jag naturligtvis svara "scarlet pussy" mest hela ti´n. Man måste ju älska en artist med sådant på repertoaren. Och, ja, jag känner mig lite arbetsskygg i dag.

2.0

Försöker renovera klart vardagsrummet så jag kan återgå till jobbet. Detta är ett ohållbart helvete av slipdamm och spackel.
Till råga på eländet jämförde Colette mig med Martin Timell!
Hon är på glassig bokturné i den västkustska solen och jag renoverar lägenhet i mörkret. För att muntra upp mig i min klagan över hennes glammiga världsvana lät hon meddela att det ska vara så för att:

"det är din grej att rolla väggar i Vasastan.Och flytta möbler.Och renovera.Och måla om saker.Du och Martin Timell."

Och då slog det mig: Jag måste ta mig ur det här gamla Sara-träsket, bli new and improved. Kanske med glucasil?
Nu ska jag bara göra saker som jag inte brukar göra.
Just nu till exempel lyssnar jag på Kents gamla Guns and amo. Jag har aldrig lyssnat på Kent. Fattar fortfarande inte grejen, men erkänner att jag blev sentimental och minns mitt 2002.
Sen tror jag att jag ska dra ut och springa. Det gör jag heller aldrig.
Nu är det slut på den här gamla skit-upplagan av mig.
Jag vill inte vara mig själv - jag vill va som alla andra!

Jag orkar inte följa John och kommentera Expressens fantastiska fadäs. Allt är väl sagt nu? Lite underligt att alla är så förvånade måste jag säga...

Jag befinner mig i en egen värld där jag luktar på färgburkar under min korkek. Jag har hört rykten om att det är sista ansökningsdagen för Robinson och som vanligt blossar min rädsla för att bli galen upp.
Herregud, jag som inte ens är speciellt trevlig när jag är mätt...

Meningen med män

Renovering av vardagsrum står på agendan. Inga stora grejer. Väggar och lister ska målas och spacklas. Estimerad tidsåtgång: fredag - söndag. För att därefter återgå till ett normalt liv.
Men så inträffade det som inte får hända och aldrig tidigare har hänt - min man vill vara med och fixa.
Det finns fan inget värre än när män lägger sig i hemmafix. Plötsligt är det ett p-r-o-j-e-k-t vars framgång mäts i planering och tid för planering. Istället för att skjuta ihop möblemanget på mitten, täcka i plast och sätta igång ska det skrivas listor. Efter en hel kvälls listskrivning är det dags för shopping. Allt ska köpas nytt. Och diskuteras i det oändliga. Sen ska det radas upp och planeras lite till.
- Ok, förkunnar han högt och pekar med hela handen, vi behöver spackla tre gånger med en torktid på...
- Men det räcker ju att spackla en gång, göra en strykning och kolla av.
- Så går det absolut inte till, säger maken och börjar spackla tills det blir tråkigt och lunch måste intas.
Till spacklet använder han lacktråget och när han tröttnat på det säter han planlöst igång att lackmåla med fel pensel. Halvvägs tröttnar han och bestämmer sig för att gå ut och dricka vin, slänger lackpenseln i vatten och lämnar resten att torka på golvet.

Det är nu söndagmorgon och jag är uppe och smygmålar. Tvåsamhet - avsevärt krångligare än man kan tänka sig.

/Förresten är jag på gång med ett mycket djärvt grepp - jag målar två väggar vita. Alltså kritvita utan någon ängslig brytfärg. Jag är sjukt nyfiken på resultatet./

Rädsla

Nu är jag så där rädd att bli galen igen. Flera gånger den här veckan har jag passerat en möbelaffär som har laddat upp en tingest från möbelhandlarnas mörkaste gravkammare i skylten. En aprikos mockafåtölj. Sek 17000 på rallis.
Tänk om jag blir galen och köper den!?

En marsians POV

Vissa mänskliga aktiviteter tvingar mig på sidan om. Som att jag betraktar det lite ovanifrån och finner det helt orimligt. Och kul. Alkohol och krogliv är en sån grej. Alltså hälla i sig dyr vätska som torkar ut och fördummar, stå i köer för att få betala för att få betala för mer vätska för att må som en jävla råtta dagen efter.
Äktenskapet är en annan sån grej: två personer väljer att under krångliga dyra ceremoniella former att lova varandra grejer som man inte tror på, ofta inför en gud som ingen tror på och allt detta för att de gillar att ligga med varandra. Och för att inte tala om hur jävla rolig själva liggande-formen är betraktad utifrån! Vilken märklig process.
Strandliv och semester är en annan...
Ofta när jag befinner mig i de här och andra liknande situationer kan jag bli alldeles opassande fnittrig när jag ser mig utifrån. Människor gör så otroligt konstiga saker.
Men nu har jag nog hittat det dummaste - stegräkning.
Jag lämnar det utan kommentarer, men rekommenderar å det varmaste att betrakta stegräknarna i handling och ord lite från ovan.
Priceless!

Det märkliga är att jag gillar att laga mat

Många av de unga människor jag intervjuat för min uppsats menar att det dummaste man kan göra i social media är att skryta. Jag har därmed börjat känna mig lite osäker och ängslig. Vad är skryt egentligen? Nu har jag i alla fall hitta ett hel-safe ämne. Mitt kylskåp.

Tittkorv vill likna kylskåpet vid själens spegel. Låt mig berätta lite om min själ.

"Gammal, omodern och dyr i drift är den placerad i ett rum i skriande behov av renovering. Innehållsmässigt synnerligen tom så när som på ett par omoderna och onyttiga saker i stil med blodpudding, rö-mjölk och medwurst."

Jag tror bestämt att det är krukväxterna som speglar själen.

ESC

Det kan ju inte bara passera okommenterat...
Jepp, som jag konstaterade den 13 mars - Norge vann.
Själv höll jag på Ukraina, eller rättare sagt på Svetlana.
Vilken kvinna! Porrig utan att vara pinsam, klassiskt skolad pianist, kvinnofrids-aktivist, uppenbar artist - fan det enda hon inte kan är att sjunga och det skiter hon i.
Jag blir flata om hon ber mig. Varför hon nu skulle göra det?

Balkongvarning utfärdas!

Förra året begåvades frk Michaneks* humbla boning med balkong. Det var inte bra för någon nu levande människa. Den där jävla balkongen är som ett svart hål där människors hjärnor, moral, disciplin och förnuft har försvunnit för att aldrig mer återfinnas.
Jag talade med henne i morse. Det var rossligt och osammanhängande, men jag hörde tydligt ordet balkong nämnas. Och i nästa andetag:
- Du måste komma hit snart - balkongen längtar efter dig...
Likt näcken.
Rys.


*hennes blogg ligger fortfarande nere och det är en förlust för mänskligheten. Troligtvis hänger det samman med balkongens tillkomst och jag misstänker att i den sekund balkongen monteras ned kommer bloggen tillbaka.
Se kommentarsfältet som en vädjan till Ciccis förnuft eller kungens auktoritet. Balkong-fan måste ner.

Trädgårdskärringar med 2,5 griniga barn

Vi bor längst ner i vårt hus. Vi har en jätteful innergård. Troligtvis Stockholms innerstads enda fula gård. Det är asfalt, asfult och soptunnor. Sedan länge finns en "trädgårdsgrupp" - befolkad av Vasastadskärringar med inredning och design som hobby - som håller på med något, för mig, abstrakt.
Själv har jag föreslagit, flera gånger, att vi som bor nederst, fyra lägenheter, borde få fixa oss varsin uteplats utanför våra fönster eftersom ingen ändå kan sitta där. Nä, det går inte för sig. De yrar om markrätt, helhetsintryck och trääääädgåååårdsgruppen. Jag hävdar att det bara handlar om att spontant fixa lite utanför sitt fönster. De hävdar att vi vill rycka föreningen på mark och att "det enligt laaaaaaaag inte går att göra. Tyvärr.". Jag fattar ju att de bara är missunsamma, och har rätt.
Alltnog. För någon vecka sen dök det upp en rätt värdelös ritning på hur gården skulle se ut. Icke anpassad efter oss som bor på botten, utan anpassad efter trädgårdsgruppskärringarna på plan fyra.
Jag inser att jag borde suttit med i trädgårdsgruppen, jag inser att jag borde engagerat mig och jag inser att jag borde opponerat mig i ett långt tidigare skede. Jag har inte riktigt haft tid. Eller ordning på papperen. Eller nåt.
I kväll var det möte för att klubba igenom innergården. Jag protesterade. Jag erkände också att jag förstod att jag skulle gjort det för länge sedan. Till exempel för två år sen då första skissen kom. Som nästan enda person röstade jag emot. Och drog av ett par sarkasmer.
- Du är fanimej argast på gården, skrattade min man när vi kom hem.
Och det är jag.
Inte egentligen på hur vår jävla innergård ska utformas. Jag är arg på att allt är så förbannat paragrafigt. På att kärringarna har fjantiga märkeskläder och lönnfetma. På att gubbarna alltid levererar diplomatiska floskler. På att folk har möten med protokoll och grannfullmakter för att fatta beslut om hur en jävla innergård ska se ut. På att de ler otåligt irriterat när fransyskan vill förklara något på knackig svenska. På att jag helt enkelt aldrig passar in. På att jag inte orkade fundera över hur jag ville ha innergården för två år sen. På att jag inte ens skulle komma på idén att vara medlem i trädgårdsgruppen, facket eller golfen.
Varför kan vi inte knäcka en flaska vin och snacka om hur folk kommer att trivas bäst?

Jag måste sluta vara med på sånnahär tillställningar. Jag är inte kompatibel med vanliga människor.

//Argast på gården

Nature strikes back

Det har städats min själ. Fy fan vad det har städats. Och när det städas får man alltid skäl att färdas down memory lane. Osökt kom jag att tänka på följande:

Mitt ex hade en lång, mager, rödhårig far (jag tänker mig att det här är roligare för att han är lång, mager och rödhårig - oklart varför). En sommar flyttade en igelkott in i familjens trädgård. Exets långe, magre far blev förtjust och bjöd på mjölk. Igelkotten blev glad och åt med god aptit. Därefter vankades mjölk varenda dag hela sommaren. Igelkotten blev kanske inte tam, men i alla fall orädd. Framåt höstkanten läste svärfar i en tidning att mjölk var rena rama döden att utfodra igelkottar med och bestämde, humant, att djuret hädanefter skulle få vatten.
Mjölken ersattes med vatten, ställdes ner på vanlig plats och igelkotten kom springandes som en Pavlovsk hund. Han smakade på vattnet, vände på klacken och gick raka vägen fram till svärfar. Och bet honom hårt i foten.

Det finns en sensmoral i den här historien. Det känner jag.

Med en nypa salt eller en stor sked valium?

Min mormor tillhörde generationen som trodde på det som stod i tidningarna. För detta tyckte vi lite synd om henne. I min generation visste vi bättre, vi visste att ta saker med en nypa salt. Vi såg på ett ungefär vad som var trams, skvaller och på lösa boliner.
På senare år har jag då och då snubblat över det obehagliga faktum att jag är min mormor. Jag tror faktiskt på det som står i tidningarna. Det visar sig de gånger jag kommer på något med att vara fet lögn. Ta till exempel "40 män i blodigt bråk på plan".
Jag råkar veta att det hela gick mycket lugnt till och att det i princip var flygplanspersonalen som stissade. Det gick till ungefär så här för den som är intresserad. Jag vet det.
Ajjaja, säger folk då, ingen rök utan eld.
Jo, precis så är det. Det var ingen eld. Alls.
Med lite sunt förnuft kan de flesta läsa det mellan raderna om de tänker efter. Så klart skulle någon suttit anhållen om det gått till som påstått. Och så klart skulle planet ha landat. Misshandel och luftfartssabotage är ingen liten grej.
Så vitt jag förstår har Malmö Aviation själva gått ut och meddelat att det hela har atombombat sig ur proportion. Hur fan ska man någonsin kunna veta om något är sant? Hur har det liksom gått till? Hela den här "huliganer löper amok-grejen" är ren jävla lögn. Punkt. Och jag vet att många av er läser det här och tänker: äh, lägg av, det är det ju inte - det stod ju i tidningen!

//Jag har perioder då jag inte öht följer några nyheter på min kinesologs inrådan. Jag mår verkligen bättre då. För den som vill känna sig inspirerad att ta ett lite brejk från flödet rekommenderar jag Roslings Värld på SVT-Play. Det ger lite perspektiv.//

Skitstora vattendjur

Jag har nog egentligen passerat det där med "så dåligt att det är bra". Eftersom jag numera inte ens kan se bra film hemma i soffan utan att somna så är det liksom inte aktuellt att kolla ironiskt på något. Men jag måste nog faktiskt försöka ge mig på Mega Shark Vs Giant Octopus. Om inte annat för Lorenzo Lamas - stackarn.
Jag Kan Inte Sluta Skratta.

Movie Trailers - Movies Blog

Den kronologiska ordningen

Jag har upptäckt att jag intresserar mig mer för människor som inte gör saker i rätt ordning. Eftersom de som gör saker i kronologisk ordning är i förbluffande majoritet känner jag snabbt igen mönstret och går händelserna i förväg.

Typ: Efter grundskolan går man gymnasiet, sen universitet, tar ett ledig år för att jobba eller resa, avslutar studierna, träffar partner, skaffar anställning, jobbar två till fyra år (beroende på om man är man eller kvinna) så att man känner att man "börjar röra sig uppåt i karriären". Sen skaffar man, mirakulöst, 2,5 barn under en femårsperiod med start strax innan man fyller tretti, samtidigt som man påbörjar bostadskarriär. När man börjar närma sig 40 har man byggt upp en buffert och sen skiljer man sig, hänger på krogen, skaffar ny partner och en sladdis eller husdjur. Samtidigt som man utvecklar ett brinnande intresse för heminredning. Spelar golf, semestrar på så trendiga resmål budgeten tillåter, snickrar på karriären och älskar att prata om "ett livslång lärande". Gnäller på den yngre generationen och invandrarna. Går i pension, umgås med sina 2,5 barnbarn som man kallar "livets efterrätt". Lite så.

Och om det inte går enligt planerna kraschar de fullständigt. Barnlöshet knäcker dem fullständigt och om de förlorar pengar så är det att jämställa med situationen i Burkina Faso. Skilsmässa genererar livslång bitterhet. Och jag tror att det här mönstret är tämligen generellt för alla samhällsklasser. Bara budgeten varierar.

Den enkla förklaringen till att jag är så hjärtligt ointresserad av dessa människor är väl att jag själv aldrig har levt i rätt ordning eller att folk i kronologisk ordning liksom aldrig förvånar en.
Men det handlar egentligen inte om det. Grejen är att det räcker att en människa gör en eller två saker i oordning så blir de så oerhört mycket rikare. Det kan räcka med att de skaffade barn när de var 16 eller 40 eller inte alls. Att de hoppar av karriären och börjar utbilda sig till något helt annat vid 35 eller att de startar sina studier vid 40. Det händer coola grejer med hjärnan när saker görs i oordning. Troligtvis är det väl så att homogena grupper aldrig tvingas tänka nytt. De bara bekräftar varandra. Kolla själva: folk i samma ålder och situation hänger alltid i gemensamma kluster. På det stora hela kan det bara innebära ett bekräftande av den egna livsstilen. Medan en 50-åring i en universitetsklass och en 17-åring i en profylaxgrupp hela tiden måste ifrågasätta, försvara och utvärdera sig själva. Det är den personen gillar jag att prata med.
Om ni undrade.

Perspektiv på hälsa

På grund av min bisyssla som kroppsterapeut är jag med i Kroppsterapeuternas yrkesförbund. Därmed får jag tidningen Hälsa. Hälsotidningar och inredningstidningar är det tråkigaste jag vet. Ämnena går runt, runt och tillbaka. Följer man en tidning i ett år så kan man läsa allt igen. Vad gäller hälsotidningar så är yoga, örter och stressreducering värst. Det återkommer med den drucknes envishet i vart fjärde nummer. Om man dessutom har en någorlunda utbildning så är ju inget nytt ens första gången.
Vad beträffar heminredning så ska jag någon gång ägna ett helt inlägg åt mitt förakt för alla kärringar som har "inredning som hobby".

Alltnog: I det senaste numret av Hälsa intervjuades Marit Paulson. För en gångs skull fångades mitt intresse. För en gångs skull tyckte jag att någon uttryckte sig nyanserat. Jag vill be att få citera kvinnan på två punkter.

Om bra mat "...Inget är så farligt att du aldrig kan äta det. Inget är så nyttigt att du ska äta det jämt."

En lysande enkel regel för folk som är ängsliga hela tiden.

" - Här bland detoxare och laxätare glömmer vi lätt att det faktiskt är en matkris ute i världen och att antalet hungriga människor stadigt ökar."

Jag skulle vilja att den hysteriska medelklassen i Sverige fick det här citatet på gammeldags brodyr i julklapp.

Hon sa en massa annat väldigt klokt också. Läs artikeln vettja!

Madonna lockar

Många vet inte att mitt, även i övrigt kaotiska, hår är lockigt. Jag avskyr att joxa med mitt utseende men när det kommer till att platta ut håret är jag beredd att lägga en hel del energi. I regniga, fuktiga perioder är det något av ett heltidsjobb. I går regnade det, i morse hade jag bråttom och under helvetiska kval lämnade jag och håret hemmet au naturell.

- Du ser ju ut som Madonna på Ray of Light-tiden, utbrast Frau Anna spontant när hon fick syn på mig.

Det här förändrar en hel del inser jag. Till att börja med kan jag tänka mig att bli flata och ligga med Frau A...

Mullvadsinvasion på Gotland?

Apoteket ska privatiseras. Det får mig att tänka på en historia från Apotekets förstatligande för typ 40 år sen.
En god vän till mig har en farfar som är pensionerad apotekare. Vid förstatligandet på 70-talet hade han drivit apotek i ett gäng år och i övergången hamnade en del medikament i hans hem tillsvidare. I relativ nutidshistoria kom han att tänka på att han faktiskt hade en burk kokain hemma. En burk (när min vän berättar historien brukar hon måtta rejält tilltaget med händerna)! Han hade inte ägnat den någon direkt tanke eftersom den en gång i tiden faktiskt varit medicin. Nu slog det honom att den kunde vara både högaktuell, attraktiv och möjligen farlig. Man kan här föreställa sig att han resolut skulle spolat ner innehållet - men icke. På gubbar av den gamla skolans vis åkte han till Gotland (!?) och grävde ner den.
Gott folk, någonstans på Gotland ligger en burk (burk!) kokain begraven.
Om ni känner er rastlösa och har lite tid över.

Konstiga frågor som uppstår: blir kokain gammalt?

Hänvisning

Min gamla underbara kollega och älskade vän Kenston summerar...ja, faktiskt allt i dag.
Han tog i och med detta alla ord i från mig. Och jag har inget vettigare att komma med. Enjoy!

Sentimentala jävlar

Min undersökning om social media och virala kommunikatörer gav upphov till en kul kommentar igår.
I gruppen "unga kommunikatörer" (födda 1980 och tidigare) är alla utom en mer negativa till sociala medier än gamlingarna (1979 och uppåt). De ser sociala medier som något naturligt, en del i vardagen och har de har helt inlemmats i vardagsgnället. Som vilket fabriksband som helst. Speciellt negativa är de till facebook. Det är förknippat med tvång, prestation, förväntningar och ångest. Man är typ tvungen att vara med men det är ett jävla elände. Kanske lite som folk i min generation känner för a-kassa.
I går deklarerade en 27-åring:
- Facebook är väl typiskt något som kommer med ålder? Det är till för de som börjar bli sentimentala och de som är ängsliga för att inte hänga med. Kanske också lite av en mammaledighetsfälla.
Hahahaha.
Plötsligt känns det som om jag inte längre behöver försvara att jag inte är facebook-ansluten.

Ren dynga

Av skäl jag varken kan eller vill förstå kollar jag Van Veeteren på tv. Det är helt magiskt dåligt. Dock har jag upptäckt att jag roas av tanken att manus i själva verket består av spelreglerna till Cluedo upplästa av Wolters. Varje gång han öppnar munnen hör jag:

"När du listat ut alla korten skriver du ner på det på en lapp: Greve Grön blev mördad av Fröken Röd med rep. I biblioteket."

Det är ändå så dåligt ljud i svenska filmer så man kan lika gärna hitta på egen innebörd till Svens mummel.

Belåtet fåfäng

Någonstans mellan blåsor och avskavd hud finns en fot. Men det är kunskap snarare än ett solklart visuellt faktum. Ingen analys för en lekman.
De enda skor som inte är plågsamma är ett par foppatofflor som jag brukar använda för strandliv. De kan till och med beskrivas som sköna. Eftersom jag skulle träffa Sophie-dear idag anade jag långpromenad. I en halvtimme glodde jag på foppa-jävlarna och undrade om de gick att kammoflera. Jag kom inte på något annat än att det ligger i foppatoffelns natur att den är helt okammoflerbar. Kanske är det därför de är sköna vid hälsporre och allmänt tras. Jag valde ett par sneakers som åt sig in i benet under såren.
Men det var värt det.
Benpipa framför foppa. Än är jag inte alltigenom praktisk. Mamma skulle vara stolt.

Nyanserat

Erik Rosén skriver om rätt och fel. Läsvärt och intressant.

Vaken

Jag har alltid varit morgonpigg. När jag var tonåring var det en förbannelse. Om man vaknar klockan åtta en lördagsmorgon när man är femton handlar det om fyra-sex timmar innan man hittar någon jämnårig att prata med.
Under de vildaste feståren mellan 25 och 35 var det en förbannelse. Det är nämligen väldigt dåligt att somna vid fyra-fem-tiden och kliva upp tre-fyra timmar senare.
Numera är jag bara nöjd. Jag älskar att vara vaken klockan sju en lördagsmorgon. I ett par timmar är världen min-bara-min.
Jag har ensamrätt på livet och ingen stör. Jag kan tänka eller bara vara. Jag tänker och är bra i morgontystnad.

I en period i början av 2000 bodde vi i hus utanför stan. Ett ombyggt 1800-talstorp med 7000 kvm tomt mitt i ett naturreservat. Den speciella känsla som infann sig där på sommarmorgnarna när bara jag och katten var vakna är nog bland mitt livs mest distinkta. När jag ligger för döden kommer jag nog klarast att minnas en kopp kaffe på altanen. Min stora kaffekopp, mina träskor, fågelkvitter, morgonlukter, kontemplation över favoritperennen och tystnaden.
Och så jagar man världen runt efter kickar...