Under de vildaste feståren mellan 25 och 35 var det en förbannelse. Det är nämligen väldigt dåligt att somna vid fyra-fem-tiden och kliva upp tre-fyra timmar senare.
Numera är jag bara nöjd. Jag älskar att vara vaken klockan sju en lördagsmorgon. I ett par timmar är världen min-bara-min.
Jag har ensamrätt på livet och ingen stör. Jag kan tänka eller bara vara. Jag tänker och är bra i morgontystnad.
I en period i början av 2000 bodde vi i hus utanför stan. Ett ombyggt 1800-talstorp med 7000 kvm tomt mitt i ett naturreservat. Den speciella känsla som infann sig där på sommarmorgnarna när bara jag och katten var vakna är nog bland mitt livs mest distinkta. När jag ligger för döden kommer jag nog klarast att minnas en kopp kaffe på altanen. Min stora kaffekopp, mina träskor, fågelkvitter, morgonlukter, kontemplation över favoritperennen och tystnaden.
Och så jagar man världen runt efter kickar...
11 kommentarer:
Vilket fantastiskt ställe. Varför bor ni inte kvar där? För övrigt har jag alltid avundats morgonpigga människor av just den anledningen att jag de få gånger jag upplevt en tidig morgon har känt att tiden och rummet liksom antar helt andra dimensioner. Kan eventuellt ha varit för att jag varit sjukt trött...
Mama: Bilden som förmedlas är bara en del. Jag är ingen husmänniska. Ständig ångest, märkliga räkningar och helt oväntade uppgifter (eklöv förmultnar inte, nya sorters svamp som äter trä, det kostar 10000 spänn att frakta iväg nedfallna träd etc). Lång väg till krog, kultur och storstad. Dessutom fanns stort garage, vinkällare, två förråd och gäststuga att hålla reda på. Det var för mycket för en krogprinsessa. Men visst det var fantastiskt på många sätt.
Håller med på sätt och vis. Det allra bästa som finns är att vakna en lördagmorgon kl 7 och inse att man FÅR somna om. Fast sen, då man sovit till 10 tiden, känns dagen kort och förbrukad.
Annat är det om man masar sig upp kl 7 och dricker sitt morgonkaffe, veckostädar hela lägenheten och sedan när man är klar inser att klockan bara är 10.
Sen vad grannarna tycker om att jag dammsuger kl 9 en lördagmorgon, det skiter jag i. ;)
...och jag är alltid så avis på de som vaknar tidigt. Det är precis som du säger - man har världen för sig själv. Och jag önskar att jag hade känt er när ni hade det där stället, jag skulle nog ha bott hos er varje helg ;)
Härligt ställe det där, ser det ut som. De fina sommardagarna kan jag tänka mig att det var den finaste platsen i världen. Men jag kan förstå paniken över att hålla koll på allt det andra. Men det kan vara väldigt fint, åtminstone intressant, att vandra genom en stad tidigt en lördagsmorgon också.
Jag är precis likadan fast tvärtom. Jag älskar natten. Tystnaden. Gå med hunden på tomma gator. Alla sover och jag kan tänka klart utan några utomstående ljud som stör.
Det är minst lika skönt. Ibland när jag tagit riktigt sena nattpromenader med hunden har jag låtsas att jag va den enda människan kvar i staden. För det känns nästan så.. haha
AVG: Ibland när jag vaknat av mig själv klockan sex en vardag och jobbar hemma så kliver jag upp och börjar jobba direkt. De dagarna har jag fått två dagars jobb gjort redan vid tio-tiden. Utan överdrift.
Egon: Du hade naturligtvis varit välkommen:D
Kaaja: Staden är fantastisk på morgonkvisten. Liksom overklig. Och den luktar gott.
Rose: Jag kan tänka mig det. Det borde ju rimligen vara samma sak inser jag.
I centrala Stockholm tycker jag nog mest att natten är skrämmande. Vasagatan sena nätter ger mig skrämselhicka. Det är så jävla mycket trasiga människor överallt. Men på morgonen har de försvunnit.
Oj, oj, oj vad jag känner igen mig! Alltid, utom en sväng när barnen var småsmå, har man varit mol allena på morgonkvisten. Nuförtiden är det min fantastiska ensamstund. Morgonen. Jag blir fan förbannad om någon kliver upp samtidigt, innan jag ätit och läst tidningen.
Ps. Det längsta jag sovit på förmiddagen var i vuxen ålder, dagen efter Skarisfesten + varit hos Udda Person på efterpartaj. Då sov jag till 12.15. (Kom hem 05.00.)
Yttermyr: hahaha, eller hur? Jag kan också bli skitsur när folk har den dåliga smaken att vakna. De stjäl min tid.
Usch jag mår faktiskt fortfarande lite dåligt över att ni inte har stället kvar...men å andra sidan tryggt att ha er på nära avstånd nu.
Glömmer aldrig midsommarfesten på torpet.
Ja, miss summer var fin. Men Stockholm är bättre:)
Skicka en kommentar