Vi bor längst ner i vårt hus. Vi har en jätteful innergård. Troligtvis Stockholms innerstads enda fula gård. Det är asfalt, asfult och soptunnor. Sedan länge finns en "trädgårdsgrupp" - befolkad av Vasastadskärringar med inredning och design som hobby - som håller på med något, för mig, abstrakt.
Själv har jag föreslagit, flera gånger, att vi som bor nederst, fyra lägenheter, borde få fixa oss varsin uteplats utanför våra fönster eftersom ingen ändå kan sitta där. Nä, det går inte för sig. De yrar om markrätt, helhetsintryck och trääääädgåååårdsgruppen. Jag hävdar att det bara handlar om att spontant fixa lite utanför sitt fönster. De hävdar att vi vill rycka föreningen på mark och att "det enligt laaaaaaaag inte går att göra. Tyvärr.". Jag fattar ju att de bara är missunsamma, och har rätt.
Alltnog. För någon vecka sen dök det upp en rätt värdelös ritning på hur gården skulle se ut. Icke anpassad efter oss som bor på botten, utan anpassad efter trädgårdsgruppskärringarna på plan fyra.
Jag inser att jag borde suttit med i trädgårdsgruppen, jag inser att jag borde engagerat mig och jag inser att jag borde opponerat mig i ett långt tidigare skede. Jag har inte riktigt haft tid. Eller ordning på papperen. Eller nåt.
I kväll var det möte för att klubba igenom innergården. Jag protesterade. Jag erkände också att jag förstod att jag skulle gjort det för länge sedan. Till exempel för två år sen då första skissen kom. Som nästan enda person röstade jag emot. Och drog av ett par sarkasmer.
- Du är fanimej argast på gården, skrattade min man när vi kom hem.
Och det är jag.
Inte egentligen på hur vår jävla innergård ska utformas. Jag är arg på att allt är så förbannat paragrafigt. På att kärringarna har fjantiga märkeskläder och lönnfetma. På att gubbarna alltid levererar diplomatiska floskler. På att folk har möten med protokoll och grannfullmakter för att fatta beslut om hur en jävla innergård ska se ut. På att de ler otåligt irriterat när fransyskan vill förklara något på knackig svenska. På att jag helt enkelt aldrig passar in. På att jag inte orkade fundera över hur jag ville ha innergården för två år sen. På att jag inte ens skulle komma på idén att vara medlem i trädgårdsgruppen, facket eller golfen.
Varför kan vi inte knäcka en flaska vin och snacka om hur folk kommer att trivas bäst?
Jag måste sluta vara med på sånnahär tillställningar. Jag är inte kompatibel med vanliga människor.
//Argast på gården
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
17 kommentarer:
Underbart, de där damerna går säkert runt med vita collegetröjor och texten: "Sandhamn" :)
Usch. Får jobbiga minnen från min tid i brf-styrelsen. Det var nog ett av mina livs sämsta drag, att säga ja till den där jävla platsen i styrelsen. USCH. Det här är verkligen en av anledningarna till att jag inte vill bo i bostadsrätt om jag inte absolut måste. Verkar vara precis likadant överallt.
Camel Blue signar in...
Thanks to Orange Right - you made my day...en reminder att jag mpg bör kliva av brf-uppdraget på årsmötet i morgon afton. Men shit lär väl knappast häppens där heller. Likadand överallt här.
Äsch finns alltid sätt att förhala en ombygnad på. Är den tex handikapp anpassad? Finns det allergiker i huset som kanske kan må dåligt över en plantering mot några flaskor rött? Och har de tänkt på att din ärvda älskade utekatt som du får nästa vecka måste kunna ha sin kattbräda mot ert fönsterbleck? Bara fantasin sätter gränser här.
Martin: Självklart.
Egon: Jag förstår dig alldeles utmärkt. Jag vill ha hyresrätt. Mitt behov av att äga är noll. Min man ser annorlunda på det.
Annica: Ett tydligt tema.
AVG: Jo. Problemet är att jag skulle kommit med de invändningarna för två år sen då de första skisserna kom. Eller i alla fall för tre veckor sen då slutskissen kom. Jag kom inte på att granska slutskissen förrän morgonen innan mötet där den skulle klubbas igenom. För sån är jag. Jag fattar inte hur folk lyckas vara så om sig och kring sig. Jag är dömd till oordning och kommer aldrig att få en Sandhamnströja.
Vi hade en liknande diskussion i måndags. Det handlade om trappsteg till gården från franska fönster. Problemet är inte bara tanter och gubbar. Det är hela samhället som är så regelstyrt att det ibland blir löjligt. Men anarki är kanske inte heller lösningen. Typ först på plats tar hela gården. Det bästa är nog en naiv utopisk icke genomförbar reform till hyresrätter. Människan blir sällan vackrare av ägandet.
Ursh. Flytta kanske inte gör saken bättre, men ändå?
Hela VÅRT samhälle är så regelstyrt, ja. Men det kommer ju nya regler nu, att man kan få ÄGA sin bostad. Yey! Då år man ju göra lite mer som man vill. Har vi tur blir det så roligt som t.ex. i spanien, där samma fasad kan ha 30 olika färger eftersom alla vill olika :)
Varje Brf. ska ha en arg medlem och det är du så var stolt över din roll.Jag var på en lägenhetsvisning i helgen i ett nybyggt hus.Det var jag och damer i Bermudashorts,randig tröja,Helly Hansen jacka,blonderad pagefrisyr,walkingskor,solglasögon och gåstavar runt 50+.Jag såg framför mig direkt hur mitt liv skulle se ut om jag flyttade dit.Jag föredrar nog min nuvarande granne som varje helg slipar sitt hus med en penisförlängande maskin samtidigt som hans små barn smiter in till oss och ställer frågan Vad gör du? och Varför? 10 gånger i minuten.
/CS
Beatrix: Man kan ALLTID överklaga genomklubbade beslut, om inte för annan anledning så för att göra Nk-packets liv lite surare.
Jag har en vän som alltid säger: Varför vara besvärligt när man med lite fantasi kan vara helt omöjlig.
Kanske något att brodera in och sätta upp på ytterdörren?
..med en dov smäll och vibrerande fönsterrutor kl 03 vaknar trädgårdsgruppen upp av att någon smällt deras älskade tulpangång i luften. Veckan efter vissnar hela södra sidan och en lite rostig plåtflaska med svårlästa texten: "die fuck´n nature die" hittas. Röda texten "TURBO" runt flaskhalsen syns dock klart. Veckan efter hörs glatt mumsande och svajande växter ses i övriga planteringar. Vid trädgårdsgruppens förfärade skrik tittar en (utav 13st) glada kaninnyllen upp med öronen lystrande på spänn. Tre dagar senare försöker polackerna på knagglig svenska förklara för upprörd trädg.grupp att de fått betalt samt kartplan i förskott av solglasögonförsedd, kanske tjej, för att asfaltera på östra sidan. Och man kan verkligen undra var alla enorma mängder maskrosor kommer ifrån? Att alla de sista 25 inköpta fröpåsarna "grannsämja" med en uppradad leende familj omgiven av färglada blommor på omslaget i själva verket är lurigt påklistrad påsarna "maskrosor" kommer ta längre tid att upptäcka.
Tittkorv: du tar orden ur mun på mig. Problemet är min utopiska dröm att vara en del av alla "toilet-goers" där ute. Jag föraktar dem och avundas dem.
Jag kan visualisera mig som den ensamma galningen på drottninggatan, fåfängt gormandes: Jaaaaaag är med i facebook nu! Hör ni det! Och i faaaaaacket! Å jag speeeeeeelar goooooolf! Jag är inte rädd, jag kan flyga.
Tackolov tar mina instinkter alltid överhanden.
IAM: Jag märker att du och jag har en del gemensamt vad beträffar boende. Jag är på min 37.
CS: Kollar du lägenheter? Nu var det längesen hör jag. Lunch snart?
AVG: Det är tamigfan det bästa råd jag fått på länge.
Johan: Nä, DET är tamigfan det bästa råd jag fått på länge.
Va! Är du med i Facebook nu! Hallelujah! :)
Ps. Jag har aldrig varit med i facket.
IAAM: Nixpix. Jag hittar aldrig ett fullgott skäl...
Egentligen ska man kanske inte lägga sig i andras diskussioner, men ett fullgott skäl till att vara med i Fejan är att ha svårt för att komma ihåg namn. På fejar kan man klicka fram alla med bild och för och efternamn. Läskigt övervakningsaktigt, men väldigt praktiskt. Och problemfyllt ibland när folk har kattporträtt i stället.
Tittkorv: Anse diskussionen som din! Mitt alldeles sanna problem är att jag inte har problem med namn. Däremot med ansikten. Hajja vad jobbigt att vara jag.
Men då är Fejan perfekt. Har man problem med både namn och ansikten blir det svårt. Men vet du vad folk heter är det bara att kolla på deras bilder. Varje morgon och kväll i samband med exempelvis tandborstning.
Skicka en kommentar