nytt år på gång

varenda människa vet att det nya året alltid blir en direkt avspegling av föregående års sista dag. Därför läggs det en del tid på att optimera nyårsnatten. Det är viktigt att sminket sitter som det ska och att man inte kräks. Annars blir man en mager tvättbjörn hela året.
Själv hade jag tänkt fira med att äta gott tillsammans med goda vänner. Eventuellt hade jag också tänkt att det kunde bli ligga av och kanske ett träningspass.
Det låter väl som ett grejt år?
Dessvärre verkar min lille svåger (aka "aset") ha smittat min man med vinterkräksjuka och själv är jag febrig, lite yr och har börjat intervallsova (sjukt jobbig hobby).
Det blir väl te och blåbärssoppa framför tvn.
Om inte ett mirakel sker så verkar 2009 bli ett riktigt jobbig år.

nä, man kanske rent av skulle ta och jobba lite

i dag bloggas det icke! I klädsam blygsamhet borde jag strunta i att blogga öht. Läs istället Michaneks lysande inlägg - dags för något nytt under solen.
Väl bekomme.

va i hel...!?

kollar tv 4 nyhetsmorgon. En panel av "hjältar" har satts ihop för att kommentera händelser under året. Och vilka är hjältarna?
Jo, Ara Abrahamian, Camilla Lindberg och...ALEX SCHULMAN!?
Den röda tråden är ju knallröd. Inte.
Abrahamian och Lindberg är upphovsman och kvinna bakom makalöst mod. Om alla följde deras exempel skulle världen se helt annorlunda ut.
Om alla gjorde som Schulman skulle, bevisligen, inget förändras.
Det är så satans irriterande. När sverige äntligen vaskar fram två riktiga hjältar med mod att bruka sitt eget förnuft måste man genast ta ned dem till Schulman-nivå. Suck.
Blogghjälte. Yeah right.

fattigdom & förnedring

jag vaknade i soffan i går natt av ett sanslöst larmande och pådrag. Det var skottlossningen på casino cosmopol som var källan till kalabaliken.
Hela dagen har jag funderat på detta. Det djupt tragiska i att ett casino kan vara så till den grad viktigt för någon på julafton. Eller vilken annan dag som helst på året. Det kändes så himla tomt och eländigt.
Hur ska jag förklara?
Alltså om han skjutit i frustration för att inte komma in på krogen, banken eller ålderdomshemmet så hade livet och samhället varit bättre. Spelindustrin är, tillsammans med porr och vapen, liksom sinnebilden för total kommers och andefattigdom. Det känns så omodernt att det nästan är obegripligt att det fortfarande finns. Casinon är alltid fula och de baseras rakt av på människors olycka och kommersiell vinning. Samma sak med vapen och porr. Jag skulle kanske kunna försvara dessa branscher med att de i alla fall aldrig någonsin ens försöker hyckla, men nej. Jag blir bara illa berörd. Stackars jävla satar som som till varje pris måste spela på julafton.

Kanske är det den optimala scenen för min roman? Nå?

gödsla med förslag, tack

sedan jag var femton har det funnits en uttalad förväntning från min omgivning att jag ska skriva en bok. Jag har nog alltid trott att jag ska göra det också, men det har visat sig att det inte kommer av sig själv. Tydligen är det något man måste ta tag i. Michanek anklagar mig för att vara slö, men så är
n-a-t-u-r-l-i-g-t-v-i-s inte fallet. Jag kommer bara inte på något bra upplägg. Allt är ju liksom redan skrivet.
Vad ska min roman handla om? Vad är kul att läsa?
Nu är jag ledig i nästan två veckor och har värsta bästa läget för att börja skissa på ett synopsis.
Så börja genast betrakta kommentarsmöjligheten som en förslagslåda.
Vad ska jag skriva om!? Säg!
Ge mig lite schyssta premisser och intriger. Förse mig med antagonister!
Vad vill ni läsa och varför?

Passare, Miche, vad en liten gumma kan gno!

papse-gull

vi sysslar inte med julklappar i vår familj.
För två veckor sen var min skäggige far på besök i samband med min födelsedag. I dag kom ett sms från honom:

"Tomten smet under festen/aporopå det förresten/ en julklapp ni har/ för den lämna han kvar/gissar var"

I vårt förråd i hallen låg ett paket.
Hahahaha.
Skitgulligt.
Tack pappa.

jävla najs

efter jobbet i går var jag på behandling hos min kinesiolog. Hon ordinerade lite homeopatiska medel, bjöd på brasiliansk middag och mängder av vin. Därav spenderade jag min första lediga dag på evigheter med att sova till elva. Sedan lååååång frukost och lååååångt bad. Om ett par timmar kommer mamma över på räkor och vin. I morgon befinner jag mig till sängs med Twilight. Om jag vore aningen lite mer avslappnad nu skulle jag vara död.

God Jul, folk!

bara barnet

jag trodde att jag mest gjorde tantprylar, men har blivit tillrättavisad så det visslar om det.
Urbarnsliga tonårsprylar jag sysslar med:

• Dricker varm choklad
• Fullständigt uppslukad av Twilight...
• ...och vansinnig förälskad i Edward
• Festar in på småtimmarna
• Köper hem vetelängder, skär ut mitten och slänger resten
• Skalar kanelbullar och äter mitten
• Blir skitskraj om jag kommer för sent - jag vill närmast kissa på mig om jag måste öppna en dörr någonstans där stor grupp människor är samlade
• Anser att hyra är en oförutsedd utgift

Ni kan säkert komma på en del annat.
Mitt problem är alltså inte att jag är en tant. Inte heller att jag är ett barn. Problemet tycks ligga i mitten. Så att säga.

une tante terrible

varje gång jag ser människor med öljetter i öronen ryser jag av fasa och blir samtidigt lite förtjust. Mitt ogillande har nämligen rötter i ren och skär tant-förfäran. Jag blir helt enkelt upprörd som en hel tant av öljettmuterade öron.

Jag har samlat på mig en hel del övermogna hobbys.

• Min mangling har jag redan tidigare nämnt.
• Jag gör varm choklad på kakao och socker i stället för oboy. Hey, bara att jag dricker varm choklad...
• De senaste åren har jag utvecklat en osund passion för dessertviner.
• När jag tittar på tv så är det på ett rent fascinerande gammeldags vis. Jag letar upp ett program och tittar på det (i nio fall av tio) när det sänds och när jag tittat klart stänger jag, damigt, av tvn.
• Jag gillar att diska för hand.
• Jag stänger av mobilen när dagen är slut.

Jag gillar det här. Märkligt nog.

i rest my case

konjunkturinstitutet meddelar i en rapport att "konsumtionen kommer att gå ned". Hepp.

- Allting går att lösa, menar ernst kirsteiger i något jävla julprogram på tv.

Va bra. Borde vi inte göra alla tjänst och skicka karln till mellanöstern???

lime, någon?

jag har ett lager lime hemma. De ligger och dör i köket och jag vill inte göra caipirinha eller öht något med sprit. Är det någon som har förslag på vad jag ska göra?
Limerecept efterlyses. Pronto!

Nu brinner det i knutarna - ett mycket skönt gammalt, allt för sällan använt, uttryck

en...

...säger en, veckas semester i år. Det känns.

k-o-n-j-u-n-k-t-u-r-i-n-s-t-i-t-u-t-e-t...

...har visat sig vara både ett ord och en fysisk plats i stockholm.
Joo. Jag har sett det själv med egna ögon. Så det så. Det ligger på kungsgatan. Jag fick alldeles nyligen syn på det. Och började genast undra hur de som jobbar där ser ut. Och vad de gör.
I brist på konkreta förslag påstod jag, till mig själv, att de väl sitter och luras och leker jobb precis som du och jag och alla andra vi känner.
Sen kom jag på att konjunkturinstitutarna nog snarare faller under kategorin människor som leker jobb men inte vet om det själva.
För egentligen kan väl världen delas upp i två sorters människor; de som leker jobb och vet om det och de som leker jobb och tror att det är på rikt.

Jag blev tvungen att sätta mig ner och tänka efter. Jag har kommit fram till att jag känner fyra personer som har jobb som är viktiga på riktigt. Som betyder något. Resten är verkligen, i sanning, rent lur.

henrik+anna-sara+tjackisarna = sant

jag har tidigare nämnt att det finns säkra tecken på att det kommer att bli jag och Henrik Schyffert till slut. Ytterligare ett är att jag fick biljetter till hans show på cirkus i födelsedagspresent. I kväll var jag och Michanek och såg honom. Bara ett par minuter in i showen nämner han att tjackisar är hans favoritpundare. Ha. Där ser ni. Tecknen bara rasar in. Alla som läser min blogg vet att det är mina favvo-knarkisar också.
Oh yes, he will be mine!
Tidilidam-tidlididam. Jag är mycket nöjd.
Tack för biljetterna tjejer! Jag och Henke-stenke bjuder på middag till våren.
I morgon ska jag provgå min nya väska också.

skodon

min förtjusning inför "skoattacken" har inte känt några gränser från första titten. Det är på något sätt den trevligaste nyheten på evigheter. Allt har ett slags gammeldags charm.
- tillhygge: skor
- tillmäle: din hund!
- två års fängelse är förvisso lite hårt, men hey, mannen hyllas i alla fall som en hjälte och bush såg inte ens lite sur ut

Det vore så jävla najs om män kastade skor och anklagade folk för att vara hundar när de blir arga och frustrerade. Stureplan, Bagdad, Sverige, Irak och världen skulle bara bli så himla...greppbar.

post-40

i lördags plockade jag bort min skrivbordslampa eftersom jag på något sätt tyckte att den störde logistiken. Nu kan jag inte hitta den. Vikket jävla skit. Nu stör det logistiken nåt så grönjävligt.

Jag har upptäckt att jag fick fler lilla my-saker i födelsedagspresent än som kan förklaras som slump. Hm.

Lördagen i siffror:
35 personer
12 flaskor rött
12 flaskor vitt
3 flaskor mousserande
9 liter dunkvin
1 flaska baileys
2 flaskor cognac
2 liter vodka
1 flaska gin
1,5 flaska whisky
48 öl
...och det känns som om jag drack det mesta helt på egen hand.

tisdag, 40 och rädd att bli galen

i mitt post40 eländiga tillstånd och en baksmälla som aldrig riktigt vill släppa sjavar jag runt och försöker repa energi till att städa ett gäng illa skrivna, illa översatta säljtexter som hamnat på mitt bord.
Under en utflykt till skafferiet drabbade jag av tidernas jobbigaste tvångstanke: tänk om jag skulle bli galen och svepa en flaska kanelsprit som står där!?
Nu är jag uppriktigt livrädd att jag ska göra det.
Jag har sagt det förr: fyyyyy fan, vad det är jobbigt att vara jag.

Vet man om sånt brukar hända? Har det hänt någon av er? Någon ni känner? Har folk druckit en halv flaska sprit mot sin vilja en tisdag vid lunch, eller oroar jag mig i onödan?

åh, vilket party

min 40-årsdag var ett direkt kvitto på min framgång. En människa med så många fina vänner är en bra människa, det råder det ingen som helst tvekan om. Jag är verkligen helt tagen av att så många tog sig tid att komma. Liter mer imponerande än annat var att Gabriel och Ester tog sig fram och tillbaka från Örebro. Utomjordiskt tjusiga Annika gjorde samma manöver från Sundsvall. Malin och Christer tog paus i decemberturnén och Sven-Erik tog sig hit i rullstol. Helt makalöst. Min bästis kom med nästan hela familjen. Sabina kom ända från Göteborg. Trots nykterhet och en del viktigt att fixa!
En annan höjdpunkt var att mamma och pappa träffades för första gången på 27 år. Det gjorde mig lite rörd att se dem prata.

Min mor är för övrigt en helt fantastisk partygeneral. Hon tog första tåget till uppsala vid 6-tiden. Klockan sju gav Malin och Christer upp.
Andra hedersomnämnanden får Colette och Elias som inte gav upp förrän väldigt tidigt trots bak-och återfyllda.
Cicci, li.te ,Yttermyrskan, Kenneth och Lyxis var också på topp och trotsade fullständigt sömn och vila. Li.te gav sig till och med på lite armbrytning på morgonkvisten.
Egon gick hem tidigt (02) och straffades för detta genomtänkta drag genom mina oändliga kärleksförklaringar och ett evigt tjat.
Min fina man skötte all markservice - mat, dryck, rubbet. En sån jäkla fin människa. Jag behövde bara roa mig. Martin kom tidigt och hjälpte till med mat och fix. Vilken ängel!
Tjusigast var Kristoffer och Martin som fullständigt tog andan ur mig. Och Kristoffers mamma Inger hade skickat världens snyggaste hemstickade sockor ända från småland, vilket också rörde mig oerhört.
Sophie var som vanligt oerhört genomtänkt i sin present och jag förärades en spritens memory-lane.
Andra presenter värda att nämna:

• jag dricker numera mitt morgonte ur en gedigen mac-mugg
• en sjukt snygg väska fylld av viktiga saker som: biljetter till Schyffert, treo, nässpray och mängder av godis
• mängder av härlig litteratur
• mängder av vin, sprit och choklad
• en brasilien-box med musik, litteratur och sprit
• valfritt äventyr
• spabehandlingar
• två exemplar av zohar
• min svärmor gav mig en acdc-biljett(!)
  

Båda mina mentorer var på plats. Mona gav mig en ängel och mitt nummerlogiska horoskop. Av Märit fick jag ge bort en symaskin till en indisk kvinna. Och en burk hjortronsylt

Den kanske allra bästa presenten fick jag av Eva och Bjarne: en svart-vit fjäderboa för att höja glamouren. Och det gjorde den. Som fan.

I dag är glamouren lite lägre. Jag mår aningen illa och liknar en 40-åring. Tur att man har lite spabehandlingar att plocka ut.

Tack alla mina fina, fina vänner för att ni finns! Det var alldeles oerhört trevligt. Nu ska jag lägga mig i fosterställning och känna in 40.

20081213

so...
...this is me then

botaniserar på ica

min knasige man har under dagen kommenderat ut mig och min far på idiotiska uppdrag inför morgondagen (då det vankas fest). Inte speciellt smart att skicka ut två förvirrade skribenter på missioner som kräver styrka, mod, organisation och handlingskraft. Icke desto mindre har vi krigat och besegrat diverse grönsaksdiskar och läskhyllor. Även inhandlat ballonger.
Det är inte kul. Alls. Kan jag meddela.
För att hålla uppe humöret bland sävliga pensionärer med jultomtar i blick, barnvagnar och rullatorer har vi finslipat idéer till vår framtida far-dotter-konsultfirma. Vi planerar rätt ofta olika far-dotter-projekt, men den här gången är affärsidén briljant. Om jag får säga det själv.
Planen är att vi ska åka runt till alla tidningar i hela sverige för att sälja ett enda vinnande koncept:
- att binda ihop alla bilagor och skapa en hel tidning.
Har ni något förslag på ett flådigt namn på idén på företags-engelska?

Gaddamm, va rika vi kommer att bli.

illa berörd

jag har nogsamt kollat nyheter hela morgonen. Jag överväger, på rikt, att helt och hållet lägga av. Det finns jävlar i min lilla låda ingenting konstruktivt att hämta.
Vi är så förbannat o-c-i-v-i-l-i-s-e-r-a-d-e.

en magisk gest

jag kom över en packe Fantomen i helgen. Som bekant gillar jag Fantis och har alltid gjort. Sedan 1977 är jag stolt medlem i Fantomen-klubben, men när tidningen gick över till färg slutade jag köpa den och aldrig återupptagit hobbyn. Utom då jag passerar serie-tidningsantikvariat.
Till min glädje kände jag verkligen igen och kom ihåg två sköna omslag - ett med en kristallskalle och ett där Fantis åker vespa med Devil som passagerare - och kastade mig över dem. Det visade sig att de var från 1989, vilket innebär att jag var något äldre än jag minns när jag lade den vandrade vålnaden till handlingarna.

Tyvärr är jag inte så förtjust i de andra serierna i tidningen. Med ett undantag - Mandrake. Jag gillar Mandrake nästan lika mycket som jag gillar Fantomen. Och efter en kväll av intensivläsning känner jag för att ta klivet över, bli helknäpp och låta mig själv tro att jag är Mandrake. Fast Kvinndrake då. Så klart.
"Kvinndrake gör en magisk gest".
Man fattar ju direkt att allt kommer att bli lättare.
Kvinndrake gör en magisk gest och orden/fyllan/räknigen/pöblen/gapande ungen är borta. Hepp.
Nu ska Kvinndrake jobba.

otroligt jobbig att vara jag

jag vaknade klockan fyra - obegripligt pigg. Jag har ätit frukost, jobbat lite och läst bloggar. Nu är klockan snart 06 och jag går till gymet en sväng. Det lutar åt lunch när jag kommer hem, middag vid tre och sänggång klockan fem. Så här kan man ju inte leva. Nog för att jag inte precis är något socialt geni, men lite folk bör man ju kanske träffa ibland. Sin man ijallafall.

tidilidam-tidilidam

så blev det måndag och ett rosa skimmer har lagt sig över mitt liv. Jag är rätt trevlig, rätt begåvad, rätt snygg, börjar bli vuxen och framför allt: helt nykter.
Annat var det förr: då hade man fula kläder, luktade lite svett och var dyngrak. Nä, lördag var en dålig tid. En svart plats i historien. Tur att utvecklingen går framåt.

finns jag?

om ni sitter och undrar hur jag mår, så kan jag meddela att jag inte riktigt vet.
Jag tycker inte att ni visar tillbörlig oro i kommentarsfälten.
Dagen segar sig fram och den senaste timmen har jag försökt sminka mig för att bli lite lik en människa. Resultatet är skrattretande.
Snart kommer min adopterade lillasyster och räddar mig.
Hur hon ska rädda mig är obegripligt, men jag gillar att tänka på att hon ska rädda mig. Hoppet är ju som bekant det sista som överger den baksmällda kvinnan.

förtydligande

det fattas ord här och där i mitt förra inlägg. Och några har tillkommit. I själva verket borde hela inlägget skrotas tillsammans med mig själv.
I dag skulle jag inte ens få en statistroll i någon av Roy Andersson filmer.
Däremot kan jag nog fungera som manus.
Men jag orkar inte.

Anna-Sara hjärta inte alkohol.

treeeeoooo

gårdagen startade med ett kreativt ryck. Det producerades på hög nivå. Och firades med vin. Sen hamnade jag på michaneks balkong.
Och när jag säger michaneks balkong så är det mer ett tillstånd hemma hos Cicci än en plats hos den samme. Viss nytta gjordes.
Jag bar upp väggmaterial till motsvarande en liten trerummare.
Därmed upphörde allt mening.
Jag började bli gapig och jag tror att jag grät en skvätt.
Jag gifte, som vanligt, bort Benny Bling-Bling. Som bergis vill vara ihop med sin egen tjej.
När päroncognac serverades tyckte jag att idén var god.(!)
Vacklade hem ganska tidigt och passade på att ringa modern. Jag påpekade ihärdigt hur packad jag var. Fallifall det förelåg någon oklarhet där.
Vid hemkomsten gjorde jag slut med min man, men ångrade mig ganska snart.
Grät en skvätt.
Framåt natten ringde jag Annica för jag hade något viktigt att...
Hon svarade inte. Tack gud.
Friade sedan till Olle. Jag tror att han nobbade.
Ringde en annan god vän som inte svarade. Tack gud.
Kom sedan på att jag hade något mycket viktigt att säga Colette. Men då hittade jag inte telefonen. Tack gud.

I övrigt är det mesta oklart. Om någon vet något mer kan ni kontakta mig. Jag kanske kan betala mig fri?

Förlåt.

du levande

jag drack tre gulliga små glas vin igår. Vaknade och mådde råtta klockan sju. Vad menas? Förr kunde man (och som vanligt avser "man" "jag") dricka tre flaskor vin och kliva upp och köra ett pass på gymet.
Sånt här beror tydligen på att man (generellt denna gång) består av mindre vätska ju äldre man blir. 40 och russinbakis kryper närmare.
Jag straffar mig själv genom homeopatkurer, c-vitamin, skitjävlafula myskläder och "du levande" på kanal plus drama.
Roy Andersson liksom? Varför älskar alla svenskar med ett kulturellt patos den onde mannen?
I dag skulle jag, för övrigt, lätt få jobb som bärande biroll i vilken som helst av hans filmer.

Om jag sänker ned mig i badvatten kanske man kan suga upp lite vätska genom rötterna?

i mitt nästa liv blir jag flata - punkt

jag mötte mannen jag lever med i dörren när jag kom hem. Han skulle ta en öl med grabbarna.
Va bra, sa jag. Då äter jag mackor och lägger mig tidigt.
- Näää, pep mannen, jag vill äta med dig. Jag kommer hem tidigt. Grabbarna ska äta klockan nio och det är aaaaalldeles för sent för mig. Jag måste upp tidigt i morgon. Schysse, vi kan väl äta ihop, avslutade han med plutande underläpp.
Okej, sa jag. Jag duschar och ringer sen så går vi ut och käkar. Tidigt.
Klockan kvart över sju hörs vi och jag föreslår omedelbart möte.
- Nä, det går inte. Vi måste ses lite senare.
- När då då?
- Jag tänkte vid nio.

Förklara för mig. Som om jag vore fyra år. Tack.

två års bergodalbana och sockervadd

häromdagen satt jag och en väninna och diskuterade träningskläder. Hur dyra de är, hur snabbt aerobicspjuck tar slut och den besatthet man lätt utvecklar när det gäller träningskläder. Och hur orimlig märkesfixering uppstår.
- Jag har aldrig någonsin haft så schyssta träningskläder som när jag var på liseberg, anförtrodde väninnan mig.
Hon sa det med självklarhet. Var detta något stort som jag borde veta? Jag letade i minnet. Hon var på bröllop i somras då kanske hon var på liseberg? Kanske möhippa...
När jag kommit så långt i tankarna fortsatte hon:
- Ja, alltså, man fick ju bara ta med sig fem plagg...
Nu måste jag börjat se riktigt förbryllad ut.
Hon tittade på mig.
Jag tittade på henne.
Jag såg hur kuggarna jobbade...och så...
- Jag sa liseberg, va?
- Mmm.
- Jag menade ju hinseberg.

Hahaha, mina vänner är minsann inga vanliga old toiletgoers. Det känns tryggt.

vad är det som gårågår?

jag märker att någon går bakom mig på väg till affären. Utanför vasahallen står en amfetaminist vänd mot mig.
- Men tja Berra, rosslar han hest och förtjust till mannen bakom mig.
- Tjaaa, rosslar Berra tillbaka och de mansdunkar på varandra.
- Men va faaan Berra, jag hajjar inte, från vikket jävla håll kom du?
Berra ser sig omkring med ett lojt pekfinger i luften:
- Jag vet fan inte...


Vad är det som gårågåråaldrigkommer till dörren?
- De e ju tjackis.

jag kräver poetisk rättvisa

det slog mig att jag har något slags utbetalning från ett försäkringsbolag som ligger och förfaller för att jag glömmer att gå till banken och lösa in den. Den räkningen har jag nämligen betalat två gånger.

"Är det någon poäng med allt detta om hennes jävla in- och utbetalningar, undrar ni!?"

Ja. Det är det.
Jag är ju för fanken lika slarvig oavsett det är pengar in eller ut. Jag är helt enkelt rättvis. Kan det inte bara, kosmiskt, jämna ut sig utan att jag gör något åt saken? Det vore ju enklast för alla.
Va? Va?

de e nåt freudianskt

jag avskyr mobiltelefonen. Avskyr.
En gång tappade jag telefonen, stängde av den och var utan i åtta månader. Den bästa tiden i mitt liv.
På något undermedvetet plan tror jag att jag gör allt för att bli kvitt luren igen.
I morse när jag vaknade var mobilskrället dött.
Jag kände mig helt säker på att räkningen var betald. Rättare sagt: jag vet att räkningen är betald. Man får ju sms och glada tillrop varje gång en räkning betals enligt något slags äcklig tjoflöjt-modell.
Efter påringning visade det sig att oktober och novemberräkningarna var betalda men inte september. Så klart. Allt detta skall man förstå.
Det jag inte förstår är följande:
Utöver att skicka insmickrande sms när jag betalt en räkning, ringer telenor mig lite då och då. Ibland vill de sälja på mig något, ibland informera om något, ibland bara för att prata lite.
Kan de inte ringa när de märker att en räkning är obetald!? Framför allt när de glatt låter mig betala alla jävla påföljande räkningar. Det är väl typ enda gången man är intresserad av deras tränade apor har att berätta. Skicka för helvete sms och berätta när jag INTE betalt räkningen nästa gång.
Fnys.
Vi hörs nästa vecka. Tills dess får ni ringa hem.

kååma

det förbannade regnet har försatt mig i ett tillstånd av dvala. Nästan som feber. Det är på många sätt avstressande. Trots viss press tar jag mig en liten promenad. Gör varm choklad. Kollar fantomen.com. Mejlar lite. Det känns nästan som om jag sover i vaket tillstånd.

För övrigt har jag inte en plan på att sätta en tass utanför dörren i dag.
Om ni undrade.

julefrid, sur vuxen, sur unge

jag har inhandlat ljus och en sladd, monterat upp mina 4 julmojänger och tänker nu inte sätta min fot i city en enda gång förrän i mitten av januari.
Gräsligt.

Jag blir så fruktansvärt stressad av människors julstress. Och än mer stressad av alla julattiraljer som radas upp i hus och hem. Miljontals eldfarliga, miljövådliga pidutter och pidonger made in china. Jag tycker oftast att det ser mer skräpigt än vackert ut. Värsta sorterns juldekoratör är (enligt en helt ovetenskaplig och statistiskt insignifikant undersökning jag gjort) kvinnor som nyligen skaffat hem, sambo eller barn. Deras kreativitet saknar liksom hejd. Det blir liksom hajk av alltihop:

"chipåvälkomne, i dag ska vi lära oss hur man gör en julgrupp av en helt vanlig ryggsäck och ett par kottar"

Själv håller jag en mer asketisk linje.

För övrigt har jag gjort ett djupdyk i gamla fotoalbum. Till min stora glädje (och viss genans) kunde jag upptäcka att jag var lika grinig som barn. Här nedan som tvååring på besök på zoo.
- Släpp ut djuren för fankens gubbar, annars surar jag dig till döds.
Typ.
[egentligen ligger bilden här för att pappa-far ville ha den]

ett glas vin till maten och julefrid - as if

jag funderar på att inta området framför tvn och tjurigt vänta in en enda människa som berättar att julens budskap är presenter och grejer i mängder. Personlig vinning. Överdrivna mängder mat. Och fullt av grejer, grejer, grejer.
Om varenda jävel verkligen tycker att julen "är en tid för eftertanke och gemenskap" så fattar jag inte varför julhandeln slår alla rekord år efter år. Vilka är de deprimerade, skuld- och pantsatta?
Det finns en uppenbar diskrepans här. Hm.

Å andra sidan har jag väntat ganska många år på att någon, i intervjusituation, ska säga: jag brukar dricka mig lite full ett par kvällar i veckan. Jag tycker att det känns bra. En flaska vin eller två slinker allt som oftast ned.
Men icke.
Herregud så många människor som dricker ett glas gott vin till maten. Att systembolaget går runt!?

in i medelålder med förlorad oskuld

i kväll var det tjejkväll med Ida 1 och Eva 42. Glass, välling, måttliga mängder vin och idol. Och det var trevligt. Det tyder på annalkande medelålder.
Både jag och Eva förlorade vår idoloskuld och röstade på Johan Palm. Vad det tyder på vet jag inte riktigt.
Men det faktum att jag inte vill ligga med honom hintar väl även det medelålder.
För övrigt är det där idol en jävla smörja.
Och att det är trevlig att både se på och engagera sig i smörja...
...ja. Ni hajjar.

social fobi

tv4 lokalnyheterna tar i dag upp att våldtäkt där offret känner förövaren har lägre prioritet hos polisen än de där offret inte känner förövaren. Jag hittar tyvärr ingen länk. Det verkar ha ganska låg prio vid nyhetsvärdering också.
Så tänk på det nästa gång ni får lust att lära känna en man. Det var bara det.

what’s all the fuzz about?

jag tycker en hel del. Om jag fick välja yrke fritt så skulle jag vilja få tycka. Ett stort kontor med utsikt där folk fick söka upp mig för att jag skulle få tycka. Gärna på ett ovetenskapligt icke-akademiskt vis. Bara, just, tycka.
Mitt utgångsläge för tyckande baseras i regel på att "de andra" måste ha fel. Ju fler som har en och samma åsikt - desto större skäl att bli misstänksam tycker jag. Och när någon håller med mig blir jag frustrerad och misstänksam.
Under åren har ett gyllene tillfälle till mottyckande växt fram. Med kulmen fortfarande att vänta. Mona Sahlin! Varenda jävla människa verkligen avskyr Mona Sahlin. Ålder, politisk tillhörighet, kön spelar ingen roll - folk hatar Sahlin. Vilket jävla guldläge för en motvallstyckare. Men...
...inget.
Jag lyckas inte få några åsikter. Jag ogillar inte Mona. Jag gillar henne inte heller. Sen jag satt ord på detta fenomen har jag verkligen försökt hitta något att gilla eller ogilla hos henne. Men nej. Jag tycker att hon är rätt ful i håret, men det räcker liksom inte. Jag har kommit på att hon var för homo-äktenksap innan alla politiker skaffade en egen bög att krama. Men det räcker inte heller. Mitt åsiktsvibrato går helt enkelt inte igång. Det är ytterst nedslående. Det har bara hänt en gång tidigare - under Kent-hysterin. Alla människor oavsett kön, ålder, hudfärg och politisk tillhörighet älskar(-de?) Kent. Jag kan inte uppbringa ett enda för eller emot Kent heller.
- Ska jag härmed dra slutsatsen att alla som gillar Kent avskyr Sahlin och jag lever i utanförskap och måste flytta till rosengård eller konfusenbo?

tretton

för exakt tretton år sen höll jag precis på att flytta tillbaka från stockholm till uppsala. Det skulle bara vara temporärt. Jag skulle gå klart en kurs, skriva en uppsats och styra upp lägenheten. Uppsala var då, och är nu, en helvetes otäck stad. Jag kände knappt någon, var uselt pank och hade på det stora hela inget att hämta i byn. Fast det hade jag. Utan att veta om det.
För exakt tretton år sedan, på timmen, strax innan jag skulle fylla 27, låg jag och funderade på vad jag skulle ha på mig på en jäkla stor 30-årsfest jag var bjuden på. Jag hade fått extraknäck på en hipp krog i uppsala och den 26 november 1995 hade krögarna stort 30-års-kalas.
Den ena chefen sågs som eftertraktad ungkarl i stan och jag visste att han krossat en hel del hjärtan. Jag hade varit på både en och två fester där flickor suckat, trånat och tävlat i vem som fått maximalt visat intresse från honom.
Själv fattade jag ingenting. Jag tyckte att han pratade roligt, klädde sig roligt och såg rätt rolig ut. Han var dessutom orimligt lång.
I själv verket var det honom jag hade att hämta i uppsala. Denna dag för tretton år sedan skulle avslutas med att den långa jäveln med rolig dialekt följde med hem till min tjugofemkvadratare. Där lämnade han sina kolossalformat stora skor och sin tandborste. Och nu har jag alltså haft honom i tretton år.

Och det har visat sig att det bästa med mig, otvivelaktigt, är Olle.
Han har en naturlig fallenhet för att älskas och är helt självgående. En ensamvarg med enorm styrka och en enastående social förmåga.
Han är stor. Han är lång. Han är stark som en jävla oxe. Och han vårdar mig som en kattunge när jag är sjuk.

Jag tänker behålla honom i minst tretton år till.

curlingkänga

när jag stoppar fötterna i ett par curlingkängor blir de glada. Jag älskar vinter. Riktig vinter med snö. Den inträffar i princip aldrig i stockholm. I stället får man dras med det där vår-höst-slasket som mer är ett tillstånd än ett väder. Men nu är det vinter. Riktig med snö. Kylan är av det slag man kan klä sig emot. Förslagsvis med curlingkängor.

Gårdagen avslutades med sundsvallsfolket - Annica, Burre-Banan, Jossan och Ondskan - på east. I dag fick man sovmorgon och Olle jobbar hemma. Kombinationen snö, sovmorgon och alla hemma har fått mig att tro att jag är 14 och har jullov. Det är ganska dåligt för arbetsmoralen.

I kväll avnjuter jag Bruno K Öijer på Södra Teatern. Lyllo mej!
Det finns irriterande lite att klaga på just nu.

den onda elefanten

vår guddotter har gått och fyllt ett.
- Inte mer kläder nu, stönade Olle, när present skulle inhandlas.
I min värld är gulliga kläder det primära skälet till att skaffa barn så jag surade och var helt ointresserad i leksaksaffären.
Gudfar valde till sist en ganska gullig elefant som kunde gå och trumpeta.
Ungen hatade den.
Så länge den gick var hon bara oroligt paralyserad, men när det trumpetade blev hon hysterisk. Grät, skrek och var fullständigt otröstlig.
- Inte för att vara sån, sa barnets far, men så där rädd har hon aldrig varit för någonting förut.
När vi gömt elefantjävlen ordentligt bakom soffan somnade hon, uttröttad, med en tår i ögat.

Jag vill göra er uppmärksamma på att jag tänker bete mig precis så om jag får fel presenter den trettonde.

iiisiii

jag åt middag med min bög igår. Han är inte bara stockholms vackraste, trevligaste man, han vet även allt. Ett gammalt mysterium har fått sin lösning. Den har ett namn. Och namnet är isbricka! Jag tror jag ska gå och köpa mig en idag. För att liksom få smaka på ordet.

internationella neg-veckan

faaan också. Jag hittar ingenting att klaga på idag. Jag känner mig helt misslyckad.

fy fan

yttermyrskan sysslar med något slags positiv affirmerings-drive och har blivit sakletare i vardagens fina budskap. Jag övervägde att haka på "eftersom ingenting är tråkigare än en gnällspik", "allt hänger på det mentala" och "de som mår dåligt förtjänar det". Men va fan; det passar mig helt enkelt inte.
Dessutom försökte jag mig på det i början av året och inte fan blev något bättre av det. Snarare tvärtom. Och ingen uppskattade mina soliga budskap.
Så nu jävlar ska här gnällas. Jag ska gnälla tills jag stupar. Och sen ska jag ta ett ärevarv.

Det är fredag. Jag har sjukt mycket att göra och är skyldig kunden timmar och kan därför inte fakturera dessa tråktimmar. Jag står på 15 plats i dans-aerobicskön på gymet. Vilket eventuellt kvittar lika emedan jag har kondition som en sopa, usla träningspjuck och det alltid är vidrigt mycket folk på passet.
I stället ska jag dricka vin med Kristoffer, förmodligen bli fylle-aggro och vakna med en jävla baksmälla i morgon och hela helgen är helpaj.
Sa jag att jag fryser?

På onsdag ska jag träffa Yttermyrskan. Det kallas kulturkrock.

vår hjältinna har stannat

inget triggar mig idag.
Min antagonist har förvandlats till en nöjd höftbred småbarnsmorsa, en mätt halvkarriärist, en nöjd typ som bara vagt liknar någon som var snygg och lite provocerande en gång.
Och kylan har försatt mig i koma-tröttma.
Duracellbatteriet är dött.

Jag hade för avsikt att duscha i morse, men gav upp när jag insåg att processen ändå måste göras om någon annan dag.
Sen tänkte jag sminka mig. Det var, naturligtvis, helt meningslöst.
Sen trodde jag att jag jobbade lite men det visade sig mer vara ett försök att finna mig själv.
Sen tänkte jag äta lunch men orkade inte masa mig utanför dörren, Det blev samma som jag åt till frukost, lunch och middag igår: kanelknäcke med ost. Och en multivitamin.
Nu har jag sedan en tid tillbaka för ambition att gå och lägga mig i soffan med en bok, men jag kommer mig inte för.
Jag blir väl kvar här och sysslar med det jag gjort sedan klockan sex i morse. Vad nu det är?
Man kanske skulle börja röka eller nåt?

juck-perspektivet

varje gång jag ser en brud omotiverat jucka i typ en musikvideo blir jag apatiskt uttråkad. Ridå, liksom. Det kommer väl av många års irritation, skulle jag tro. Med tiden har jag blivit så less så all respons uteblir. Det är liksom så totalt idiotiskt. Lite typ:

"hej, jag är tjej därför firar jag det mesta i mitt liv med ett soligt leende eller lite sexigt trul och sätter igång att jucka"

Hjärtesorg, glädje, studentexakmen, miljöhot, millenieskifte, sorg, nyförälskelse eller bara en helt vanlig dag med väninnorna.
- Allt firas med samma höftrotation och ett lite vakant uttryck.

Bortsett från allt det uppenbara man kan kommentera det med är det ju så jäva icke-innovativt. Totalt befriat från konstnärlighet och kreativitet.
Och jag förstår inte hur fan de lyckas ta sig själva på allvar. Jag skulle skratta ihjäl mig åt mig själv om jag tvingades sjunga om kosmisk kärlek och girlpower samtidigt som jag plutade med läpparna och roterade allvarligt sexigt. Jag menar det. Jag skulle dö av skratt och genans. Bokstavligen. Känner de sig inte skitlöjliga?
Jag tycker det hela illustreras så jävla väl i saturday night live då män, bland annat Justin Timberlake, agerar dansare tillsammans med Beyoncé Knowles.
Det blir ju så uppenbart illustrerat hur JÄVLA löjligt det ser ut.

17/11 - 23/11 och kostar inte en spänn

om du känner dig drabbad av ekonomisk kris och novembermörker föreslår jag en tripp till stockholms central station.
Där kan du se "34 bilder för att vi inte ska glömma".

rundström running around in my brain

sitter och jobbar ackompanjerad av ettans nyhetsmorgon. Marianne Rundström intervjuar Marcoolio. Jag är väldigt förtjust i Rundströmskan. Sjukt proffsig och ofta förvånande allmänkunnig. Dessutom tycker jag att hon kan se lite opassande småkåt ut när hon intervjuar unga män (naturligtvis inte idag), vilket roar mig oerhört. I dag klättrar hon ett pinnhål ytterligare.
Hon diskuterar en låttext signerad Marcoolio som upprört nykterhetsrörelsen. Den innehåller textraden "hemkört och cola".
- ja, flåsar Marcoolio, och då kan man ju fråga sig vad hemkört egentligen betyder.
Och utan att ens peta på sin proffsmimik replikerar Rundström:
- ...och vad cola betyder.
Och samtalet flyter vidare.
Vilken kupp! Vilka undertexter. Så jävla kul.

gud hjälpe mig

jag har en sjuk man i hemmet.

fullständiga rättigheter

medan vi slänger i oss en pasta på den lokala turistfällan blir jag plötsligt medveten om att luften kring grannbordet går att skära i kuber. Det är ett sällskap om sex - två gubbar, två tanter och ett ungt par. De firar det unga parets förlovning. Och som en oväntad bonus har de fått en ung glidare som servitör. Han är gapig, hejig, besmyckad med feta länkar och i full förvissning om sin charm.
Damerna i sällskapet har fått en ganska anal look, men det bekommer inte den unge mannen utan han fortsätter:
- ah, det går inte, jag kan inte gå runt bordet, jag är sååå himla bakfull.
Helt omedveten om den irritation han skapar.
- jasså, säger den ena damen spetsigt, får du jobba i det tillståndet?
- naaaah, jag skulle varit ledig egentligen så de får skylla sig själva. ("De" liksom...?)
- det är klart, säger ena gubben överslätande, det var ju lördag i går.
- hahahaaaa, och det är söndag i dag, gapar servitören överförtjust.
Precis när jag vänder mig om och kollar på honom lutar han sig nonchalant mot väggen och gör en härlig, avfärdande gest och utbrister:
- jag minns iiiiiiingenting.
Nu börjar även gubbarna se ut som de svalt citron. De unga tu ler lite vilket triggar servitören till att utbrista till den nyförlovade kvinnan:
- asså fan, va rädd om han. Han ser ju verkligen jättebra ut. Han ser fan ut som en filmstjärna!
Nu börjar även de ringmärkta se tveksamma ut.
Själv skrattar jag ohämmat utan att försöka dölja det. Min man - krögaren - ser ut som fisk på land.
Det sista jag ser av vår servitör är hur han familjärt lutar sig över ett par gäster och förkunnar:
- this dish is my favourite. Med ett finger halvvägs ner i pastan.
Det är nästan värt att äta där igen.

baksmälld och uttråkad

lördagen spenderades hon världens raraste männschor - kentson och egon. I dag är jag avgjort baksmälld, men det var det värt.
Till frukost serverades världens bästa latte och världens genom tiderna bästa film.

Men sen var det slut på det roliga. Nu är man hemma i fattigdom och misär.

Säg mig; vad gör man en dag som denna?
Jag känner mig som en gnällig uttråkad sjuåring. Jag vill göra något, men allt verkar trist och jobbigt. Det måste ju finnas något kreativt och spännande man kan göra utan att lämna soffan? Väl?

bad things

jag är en hopplös vinjettnörd och lägger ned osunt mycket tid i att tänka ut fem-i-topp-listor. En längre tid har six feet under legat i topp. Förvisso hotad av dexter, som dock föll på lite för mycket krångel. Icke desto mindre - lysande. Nu har listan helt möblerats om. True blood. Jag kan inte se att det blir bättre. Den skamlösa flirten med oliver stone är uppenbar, men skit samma. Det är så jävla vackert.

stolt vän till manglare

efter mitt senaste inlägg har anonyma och icke-anonyma manglare trätt fram (jag har kontrollerat och det heter tydligen trätt fram, men jag vill verkligen att det ska heta trädit fram).
I går lunchade jag med en kvinna som berättade att hon i smyg önskat sig en mangel i födelsedagspresent.
- Jag vågade inte berätta det för någon, sa hon skamset. När de frågade vad jag fått sa jag bara att "jag var nöjd".
Vi pratade lite om gamla tiders manglar, de där stora schabraken som ser ut som medeltida tortyrredskap, och förundrades tillsammans över möjligheten att mangla lakan ovikta. Vi funderade över om man skulle våga sig på att prova en.
Jag pratade om hur det ibland känns hopplös med enstaka nattgäster som under fem timmars fyllesömn skrynklar till en hel del tvättstugetimmar utan att visa tillbörlig tacksamhet. Jag har orsak att misstänka att de inte ens vet att de sover på manglade lakan.
- Ibland, berättade lunchsällksapet, tittar jag in i linneskåpet och tänker "det här är fel". Mot naturen.
- Men, svarade jag, erkänn att det också är en oerhörd tillfredsställelse när man ser allt ligga där, slätt och perfekt?
Hon funderade ett tag. Och jag såg att ljuset nådde henne.
- Ja, förkunnade hon medan hon segervisst blickade mot horisonten, så är det.

Ännu en manglare ute ur garderoben.

otäcka fakta i fallet jag

jag har en sinnessjuk, tidskrävande, omodern vana (jag vill nästan kalla det missbruk) som jag delar med cirka tio personer till. Alla födda före 1939.
Jag manglar lakan.

Varje gång tänker jag:
- nänu fåre vara ett slut på detta. Jag har inte tid. Det är fel.
Men nej, nu står jag här och manglar igen.
Det är en sjukdom, hör ni det!?

otäcka odjur

min man får rysningar av obehag när han ser tele 2-fåret i reklamen. Han mår uppriktigt dåligt med motivationen "att det rör sig lite för mänskligt". Själv har jag inga problem med fåret, men förstår exakt vad han menar. Jag måste byta kanal när reklamen med ungen som får ost börjar dansa till that´s the way...
Jag är uppriktigt rädd för den.

Vilket för mig till något av oerhörd vikt - något ur min barndoms djupaste gravkammare. Det allra otäckaste i genren "läskiga saker som känns orytmiska" är loranga, masarin och dartanjang. Loranga ger mig än idag sådana obehagskänslor att jag får tvångsrörelser. Vad är loranga? En ko? En människa? Turbanen toppar alla listor över äckel. Och den där otäcka morfarn som bodde i ett träd. Usch, jag måste sluta skriva om detta.
Barbro Lindgren är med stor säkerhet en ond människa.
Notera att jag hellre dör än illustrerar med bild.

manligt privilegium

miriam makeba är död. Jag höll på att trilla av stolen. Helt komplett omedveten om att kvinnan var 76 år. Jag trodde kanske...äh...jag vet inte, hon är liksom utan ålder.
Och vad fruktansvärt skönt det kändes. Det är så sällan kvinnor är utan ålder.

önskelista

för er skull är jag ute i god tid. Ni får väl samtala så jag inte får dubbla uppsättningar av något. I vissa fall vore det förödande. Till exempel har jag alltid önskat mig ett adopterat barn. Helst från Sydafrika, men min bohemiska livsstil minst sagt försvårar den här adoptionen. Det vore fint om någon kunde köpa en grabb åt mig. Men bara en. Ok? Vidare vill jag ha:

• ett fint exemplar av zohar
• sommarstuga på hydra
• madonnas pt
• ett ödmjukt sätt
• en katt, helst en siames. Eftersom jag inte riktigt gillar bruket av innekatt behöver jag även något slags boende. Fast jag måste bo i lägenhet rätt centralt...ja, ja, det där får ni lösa själva. Det är ju min födelsedag, jag kan inte behöva fundera ut allt själv
• årskort hos en skicklig idrottsmassör - gärna ulf kihlman

Jag kommer fan inte på något mer.
Jo, förresten, jag vill absolut under inga omständigheter ha några resor.

...jag tar även tillfället i akt att unna mig att låta bli att önska fred på jorden. Jag vill hellre ha fina saker till mig personligen.

simma i sirap

november och februari är månader då jag mer måste ta mig igenom än leva. Detta utförs med lagom utmätta doser sprit och självbedrägeri. I tider av lågkonjunktur, rutinjobb, karmaskulder och ett plågsamt orenoverat kök känns november tyngre än vanligt. Dessutom är en födelsedag på gång och festplanering känns sjukt och oinspirerande. Bara riktigt onda människor tänker på festligheter den här sidan året. Jag föreställer mig att de sedan firar med att betala skatt och ringa myndigheter.
I mina tankar får festen tema döden, nejlikor, wagner, the wall och a clockwork orange. I mina riktigt ljusa stunder tänker jag att jag kan måla allt i en glad svart färg.

I kväll ska jag nogsamt googla mig själv tills jag får önskat resultat, dricka ett par glas sprit och författa en gedigen önskelista.

Väl bekomme.

handslag, famntag, klapp eller kyss?

jag tar ogärna i hand. Vissa människor vägrar jag ta i hand. Jag är inte muslim. Jag tycker bara att seden är ociviliserad och ohygienisk.
Vart ska jag åka hem?
Till jämtland?

snart på en biograf nära dig

sov på sömntablett i går natt. Vaknade dimmig med hjärnstress. En lokal nyhet handlade om att SL börjar med biogas. Jag uppfattade det som SF. I mitt mögliga tillstånd blev det sjukt komplicerat. Och egentligen inser jag inte förrän nu, 12 timmar senare, hur otroligt kul det var.

omänsklig styrka

i dag vaknade jag med ett starkt behov av att bryta ihop. Jag vill bara lägga mig ner och vägra. Låta någon annan ta tag i allt och slutligen leda mig till ett rosa rum där jag kan äta la-la-piller och leva ett la-la-liv.

Sen bokade jag tvättstugan och insåg att det krävs en långt, långt större styrka än jag besitter för att bryta ihop. Jag tror ytterst få människor klarar av det.

knäcka kulturmurvel

pappa undrade vad jag gjorde på jobbet just nu. Den här veckan producerar jag kursmaterial och skriver sökordsoptimerad text.
- Texter som ska innehålla vissa ord alltså, frågade far.
- Mm. Typ "billigt" + "produkten det-och-det" i ett gäng variationer.
- Det är alltså som en lista med ord man ska tråckla ihop till ett flöde?
- Aa. Det skulle man kunna säga.
- Men det är ju fruktansvärt! Det kan ju aldrig bli en bra text!
- Men alltså pappa, det är ju liksom inte texter som är till för att man ska läsa dem.
- ...

Det finns orsak att tro att det någonstans i jämtland ligger en gammal kulturjournalist i fosterställning med en salivsträng ur mungipan.

tills livet skiljer oss åt

jag ställer mig tveksam till äktenskapet (faktiskt hela tvåsamheten, men lämnar det därhän). Om jag någon gång gifter mig kommer det att vara av rent praktiska skäl. Att det blir enklare att vara gift än inte. Den situationen har hittills inte uppstått. Jag är helt enkelt för klaustrofobisk och ängslig för att binda mig. Jag gillar inte lån och fasta jobb heller. Det stressar mig. Så trots, eller kanske just på grund av, ett tretton år långt förhållande är jag plågsamt medveten om hur lätt det är att falla i och ur kärlek. Hur snabbt livet förändras. Och när livet kallar vill jag verkligen inte ha för mycket krångel. Jag vill alltid kunna resa mig upp och gå utan för lång uppsägningstid och för mycket pappersexercis.
När folk jag känner gifter sig har det sällan eller aldrig någon djupare innebörd "det är praktiskt", "en fråga om arv/vårdnad/skatt" eller "vet inte". Ganska osexigt.

En väninna till mig gifte sig förra veckan. Hon gifte sig med sin barnflicka. Av kärlek. Men inte av det erotiska slaget. Min väninna gifte sig med sin barnflicka för att ingen givit kvinnan en chans tidigare. Eftersom livet varit hårt mot henne. Eftersom hon vill få hit sin son från ett annat land. Eftersom hon blivit lurad, förnedrad och slitit hårt som fan i hela sitt liv. Och ingen har, som sagt, någonsin givit henne en chans. Därför gifte sig min väninna med henne.
På kvällen firade de i väninnans kök tillsammans med en fascinerande skara papperslösa kvinnor som lever liv under omständigheter vi aldrig kan förstå. Det är den finaste vigsel jag hört talas om. Kantad av äkta och innerlig kärlek för människor, gud och livet.
Jag önskar att alla äktenskap stiftades under så kärleksfulla omständigheter.
Jag har tänkt lite varje kväll på kvinnorna runt köksbordet och fast det är sorgligt så fyller det mig med hopp.
Jag har inte så många vänner, men de jag har är så jävla fina.

söndag

min kille luktade skitilla i dag. Vädrade honom runt kungsholmen. Som belöning fick han en återställare. Sen fick han gå och se henrik schyffert med en polare. Medan jag straffas med att behöva jobba ett par timmar.
Otack är min lön.

Om ni visste vilka trista jobb jag gör just nu. Hur ska jag förklara...?
Hm. Föreställ dig 2 mil vitt lakan. Tänk hur det skulle kännas att stryka det.

sprit-molin, brorsan och sommelier i revbensspjäll

i kväll har jag varit kvinna i rollen som uppasskerska på grabb-skiva. När svågern på aggressivt allvar utbrast: vi är sommelierer i revbensspjäll i vår familj, gick jag, med glädje och diskade. När fotbollsramsorna drog igång städade jag köket. Vid tolvtiden valde jag att referera till "min bror" lite mer som "olles vän". Och när de till sist drog vidare till stureplan var sprit-molin nyktrast, vilket säger en del. Jag städar och lyssnar på hanson the wolf united och undrar varför i helvete jag väckte min man idag. I morgon får han sova.

för övrigt har mitt långkok bränt fast

nämnde jag att jag hade tänkt rädda den här dagen genom att inte väcka min man?
Ja, nu gjorde jag det i alla fall. Förmodligen tyckte jag att han, så att säga, var huvudattraktionen i kväll.
Huuuuuge mistake.

planen för dagen

olle fyller år i dag, så här är upplägget:
jobba fram till klockan 9.30, gå och handla, väcka maken med frukost på säng och få fart på ett franskt långkok. Träffa en kund klockan 12 och få material. Göra en tårta med höger samtidigt som jag jobbar lite med vänster. Städa hemmet och mig själv.
Ni ser ju själva. Det är omöjligt.
Något måste bort. Jag har kollat av listan tio gånger. Först tänkte jag rationellt strunta i maten, men det blir nog sjuk minusstämning här i kväll då. Sen tänkte jag jobbet, men det är sjuka minusgrader att bo utomhus.
Efter tio baltazar-varv kom jag på det:
- jag väcker inte min man!
Ett sådant tilltag löser fler problem än de rent akuta.

hybrid

jag borde jobba och har därför, i desperation, hamnat framför idol. Charlotte Perrelli sitter i juryn. Hon ser verkligen ut som en konstig transvestit. Som en exakt sammansmältning av unni drugge och christer lindarw. Den där munnen asså...*ruskar på huvudet och skrattar*.

halloween på stan

hemma helskinnad efter en dag på stan. Och i det här fallet vete tusan om jag inte menar helskinnad på ett hanibal lector-vis.

med livet som insats

jag ska snart bege mig ner på stan för att köpa en födelsedagspresent till min man. Jag har haft ångest sedan i går. Varenda jävel är ju ledig och helghysterisk. Det är fruktansvärt oproffsigt av mig att inte tänkt ut detta tidigare. Och ädelt att utföra. Ijenklien är det en present i sig att jag utsätter mig för det. Trängas med helgpacket på nk - det är kärlek.

Jag har strul med kommentarer. Alla kan inte kommentera, i de två senaste inläggen har hela möjligheten försvunnit och så tror jag mig ana att en hel del superlativ har försvunnit. Bland annat har jag på känn att kristina lugn och andra valda delar av kultureliten har varit inne och påpekat min förträfflighet och dessa kommentarer har bara fallit bort.
Det är inte på flit och liksom vilken myndighet som helst kan jag lova att jag har tagit tag i det och "jobbar så fort jag kan". Det är snart din tur.

orkidéfolket kommer till stan

varje bransch och situation har sina kändisar. Det har man ju lärt sig. Folk som jobbar på sjukhus namedroppar ofta ambulansmän och vissa sorters läkare. I små städer blir folk som jobbar på krog kändisar. Et cetera.
Det roliga är att det är så begränsat, folk utanför sammanhanget hajjar ju aldrig någonting.

Min väninna är trädgårdsmästare. På hennes jobb har de orkidévecka och experter på området är inkallade från sveriges alla hörn och kanter. Väninnan är satt som barnvakt åt orkidéfolket. Eller hålldam. Eller något. Hon ska ta hand om dem. Och nu suras det i trädgårdsleden. Det tisslas och tasslas i och avundsjuka har uppstått. Ett drama i blomsterprakten. Alla vill frottera sig med orkidékändisarna.
Och här sitter jag och känner mig nyfiken på hur en orkidékändis kan tänkas se ut...

vampyr-glädje!

det är något fel på mig. Efter six feet under lyckas jag inte hitta en enda kvalitetsserie som fångar mig. Det dyker upp en bra säsong som sedan blir iskall. Jag vet inte hur ofta jag nästan gjort mig osams med folk efter att ha proklamerat säsong två av dexter som ett magplask. Jag tänker inte ens gå in på det här, man får väl ett unisont sverige emot sig.
Alltså jag gillar en massa serier men inte tillräckligt för att bry mig. Inte som six feet. Jag ser ett avsnitt här och där och tappar intresset. Jag vill hamna i det där totalengagemanget igen. Kanske är det helt enkelt koncentrationsproblem. Jag gillar inte att titta på tv. Jag får kryp i kroppen eller somnar. Film kan jag egentligen bara se på bio.
Så kanske handlar det inte om dåliga serier utan snarare att six feet var så magisk att till och med en rastlösing som jag fångades.
Eftersom jag inte följer någonting umgås jag och min man nästan aldrig numera. Han älskar att titta på tv. Och jag ligger i sängen och läser.
Men nu har true blood dykt upp som en äktenskapsförmedlare. Vi sitter rätt klistrade båda två. Vampyrer har alltid kommit till min undsättning.

Jag har ohämmat älskat vampyrer ända sedan jag var barn. Som liten var jag mycket sjuk och tvingade, som treåring, min far att läsa bram stoker vid sjukhussängen. Nattsköterskan höll på att få dåndimpen.
När vuxna försökte prata med mig var jag rätt ovillig såvida de inte ville diskutera "röda döden" med mig. Edgar A Poe var nämligen en annan storfavorit.
När jag ser vad jag skrivit känner jag att min barndom kanske var den helt logiska starten på resten av mitt liv...
Hm.

förklara för mig som om jag vore 4 år

varför tar folk med sig sina barn till ikea? Jag fattar inte.
Det är inte kul för barnen. Det är inte kul för oss andra. Kanske är det kul för föräldrarna, men jag förstår inte varför. Är de sadister?

Jag undrar också varför föräldrar tycker att det är en god idé att låta sina ungar få köra en egen liten kundvagn i affärer. Jag undrar varför de små vagnarna finns överhuvudtaget. Är det en pedagogisk tanke bakom? Ska de lära sig att handla mat? Om så är fallet undrar jag varför det alltid är små flickor som drar de där vagnarna? I det här fallet anar jag att barnen tycker att det är kul. Men för alla andra är det rent plågeri så det räcker inte som förklaring.

medelklassens (o)diskreta (icke-)charm

vi diskuterade klasstillhörighet häromkvällen. Medelklassen är ju sedan någon generation tillbaka lite svårdefinierade bland annat beroende på att i princip alla har en högskoleutbildning i dag (sanning med modifikation).
Efter lite dividerande lyckades vi enas om att medelklassen är de som dricker champagne hela tiden. De där som alltid berättar att de gör det. Typ loggar in på msn med "champagnekurs ikväll" eller "slappar med ett glas skumpa efter jobbet". För att visa att det är en naturlig del av vardagen.
Vidare är medelklassen de som "reser" (jag tror att semestrar är det korrekta ordvalet). De där som obligatoriskt åker två - tre veckor till thailand på vintern och spenderar sommaren i kroatien eller grekland. En weekend i barcelona på våren och en i new york på hösten. Och passar på att resa mycket innan barnen fyller två och åker gratis.
Medelklassen är även storkonsumenter av ny teknik; platt-tv, iphone och världens snyggaste mixer.
Jag har på känn att listan kan göras rätt lång. Jag misstänker att medelklassen är de som köper dyra märkeskläder åt barn...ja, fyll i själv.
Det sammanfattande är väl att medelklassen helt enkelt gör sådant som de lärt sig ska gälla för fint. För nu har de råd och ser inte att "alla andra" också har det. Två veckor på 5-stjärnigt i thailand får dem liksom att känna sig som den rika grannen de hade som barn.
Så har det nog alltid varit med medelklassen skulle jag tro.
Men det svindlar när man tänker på hur stor den är.
Och vad den kommer att göra med miljön.
Med fasa rapporterar våra medier om hur de riktigt rika skräpar ned luftrummet med privat-jets. Men hey, hur många är de?
Det måste ju vara den hårdkonsumerande medelklassen som kommer sänka den här planeten. Eftersom de faktiskt verkar tycka att de* har rätt till det.
Det känns oöverskådligt.

*jag velar uppriktigt över om jag ska skriva de eller vi. Min klasstillhörighet är ett mysterium.

jag har för avsikt att återkomma snart

väldigt vanliga uppfattningar om mig är att:
a. jag heter åsa
b. jag är lång
c. jag är brunögd
d. jag är född 1973

Nu har det, tackolov, visat sig att inget av detta stämmer. Eftersom:
a. jag heter anna-sara, vilket är långt värdigare
b. nix, det är bara benen, resten är smått och argsint. Och helveten ska vara små
c. ögonen är mörkt blå så inihelvete. Och jag är mycket klädsamt naiv
d. inte en chans, frans då skulle jag ju vara född i det kinesiska tecknet oxen och då verkar det ju vara mycket roligare att vara apa.

Den sista punkten har dock ställt till problem. Jag har ju med tiden nästan börjat tro att jag är född 1973 (och att jag är lång, faktiskt) och varit trygg i det. Men huxflux har det visat sig att så inte alls är fallet och helt hastigt och oprovocerat ska jag tydligen fylla 40. Det hade jag inte räknat med.
Till alla er som undrar när de ska boka tågbiljetter, boka hotell, boka av datum et cetera:
- jag fyller år lördagen den 13 december. Detta är oomkullrunkeligt. Allt annat är ovisst just nu. Jag har SJUKT mycket att göra. Jag hinner inte ta tag i det förrän i slutet av nästa vecka. Varpå jag återkommer. Simma lugnt.

testa själv, vettja

i perioder av uttråkning börjar jag tvångsmässigt byta ut orden "kul" och "kåk" mot kuk så ofta jag kommer åt. Detta roar mig oerhört och jag förmodar att det förärar mig en plats i det juvinila facket, men hey, det är ett mycket billigt nöje. I ordets alla bemärkelser.

Denna kåk har varit våran i en herrans massa år. Det är inge kul i oktober. Men i somras var det kul. En gammal kåk från förra sekelskiftet. Han har suttit på kåken under större delen av sitt liv. Jävla kåkfarare.
Ska du ut till kåken i helgen? - Kuuuul.

och för våra mindre kunniga tittare...

i ett tv-zap dyker en pompös man med ett självbelåtet leende upp:
- Blablabla...bla...och detta omöjliggör en fair trial - en rättvis rättegång.

Varför i helvete får denna typ av män så mycket mediespace - utrymme?

epileptiska mysterier i natten

natten spenderades i sällskap med anton corbijns "control" om ian curtis korta liv. Den var ju, naturligtvis, helt fantastisk men jag förlorade mig helt i curtis epilepsi. Varför hör man aldrig talas om epilepsi numera? När jag var liten var epilepsi ett ständigt närvarande hot. Vi fick lära oss hur man skulle agera om någon föll ihop i kramp och det verkade kunna drabba blint, slumpvis och ofta.
Det är säkert 20 år sedan jag hörde någon knysta om det över huvud taget. Finns inte epilepsi längre? Medicineras det bort?
Vad hände med epilepsin? Säg då.

låt den rätte komma in*

såg "låt den rätte komma in" med eva och martin ikväll. Filmen var precis lika magisk som boken. Hur ofta händer det?


*Va, tjöt evas bror, ska ni gå på porrfilm!?

festandets fasor

onsdagskvällen kantades av fyllans (min mans inte min) alla katastrofer. Stojiga samtal (min mans, inte mina) från krogar och fylledebakel (min svågers, inte mina) som skulle utredas. Natt-tjafs, fyllefniss och ommöblering på fyllan (min mans och svågers) sabbade fullständigt nattsömnen (min, inte min mans) och efter tre timmars sömn släpade jag mig till jobbet och önskade min (och min mans) död.
Hela gårdagen var en lång jävla transportsträcka med en önskan om att den skulle vara över.
Det enda ljuset i ett dimmigt töcken var att världens gulligaste guddotter (bara min - maken har försatt sin rätt) kom på besök och verkade gilla mig även som vrak.
Hon har lärt sig ett nytt trix - hon lyfter ena sidan munnen som billy idol. Inom kort ska jag förfölja henne med kamera för att fånga looken.
Kvällen spenderades liggande, och jag vet nu att det går att ligga ner och äta, i soffan. Somnade klockan tio och sov oavbrutet i tio timmar. Det måste bli ett slut på det här jävla festandet (min mans - inte mitt).

tuff tid för miljövänlig estet

hur kommer det sig att vi (jag talar om den mänskliga rasen) är så jävla ogenerösa när det inte syns!?
Frågan orsakad av att jag igår, igen, försökte få betala för att slippa ett rosa jävla band. Jag vill gärna och av personliga skäl stödja alla bröstcancer-projekt, men! Men jag vill inte ha ett rosa band (eller en majblomma eller...). Varför vill någon? Det matchar ju nästan aldrig och designen, eller bristen därpå, lämnar allt att önska.
Det blev helt för mycket för bruden i kassan. Som en dresserad apa började hon stamma och trodde absolut inte att det gick för sig. Jag får alltså inte betala för en produkt utan att ta emot den. Helt omöjligt. Orsaken är oklar.
Jag vet inte hur många rosa band jag slängt genom åren. Så jävla miljöovänligt att jag saknar ord. Stöd forskningen och sänk miljön.
Världen är verkligen helt nedlusad med skräp vars enda syfte är att gå i soporna. Köp en pin för miljön, vettja.
hur kommer det sig att vi (jag talar om den mänskliga rasen) är så jävla ogenerösa när det inte syns!?
Frågan orsakad av att jag igår, igen, försökte få betala för att slippa ett rosa jävla band. Jag vill gärna och av personliga skäl stödja alla bröstcancer-projekt, men! Men jag vill inte ha ett rosa band.
Det blev helt för mycket för bruden i kassan. Som en dresserad apa började hon stamma och trodde absolut inte att det gick för sig. Jag får alltså inte betala för en produkt utan att ta emot den. Helt omöjligt. Orsaken är oklar.
Jag vet inte hur många rosa band jag slängt genom åren. Så jävla miljöovänligt att jag saknar ord. Stöd forskningen och sänk miljön.
Världen är verkligen helt nedlusad med skräp vars enda syfte är att gå i soporna. Köp en pin för miljön, vettja.

bruno k

när jag var 17 satte någon bruno k öijers "giljotin" i mina händer och jag slog upp den på måfå.

I telefonkatalogen
står de korsfästa
i alfabetisk ordning

Jag var förlorad. Sedan dess har jag älskat hans prestationer reservationslöst. Jag har haft nöjet att uppleva en av hans uppläsningar och jag sover alltid med hans samlade dikter inom räckhåll som en snuttefilt .
Nu är "svart som silver" nominerad till augustpriset, hyllad och höjd till skyarna. Folk är som galna och går man ur huse.
Och jag känner mig så jävla nöjd med att ha bra platser på södra teatern i november sedan låååång tid tillbaka.
Jag är nästan avundsjukt på mig själv.

hur det smakar är oklart

jamen då var det äntligen här då!
Rödvinet man inte blir rödflammig (!?) eller bakfull av. Aftonbladet har testat. Förmodligen tänkte de att:
- vafan, de e ju ända sen i somras vi var ute och varnade för vardagsdrickande i en bilaga. Det minns inte en jävel. Vi kör.

"Jag kände inte av att jag hade druckit alls", menar den lättade försökspersonen. Tillfrågad läkare ställer sig tveksam och tycker inte att testet verkar vetenskapligt. Det kan vara en bluff.

Är det ingen annan än jag som tycker att det här är hejdlöst kul!?

vikten av mat och mentor

i dag åt jag brunch med min mentor. Vi åt i tre timmar, promenerade i en och jag fick en välbehövlig dos intellektuell stimulans. Hon hjälpte mig att fatta ett viktigt beslut och lovade att ställa upp som biträdande handledare om jag skriver en uppsats till. Plötsligt kändes saker meningsfulla och enkla.
Det krävdes egentligen inte så mycket. Frisk luft, mycket sömn, god mat och en klok kvinna.

lördag, sol och ingenting bokat

i går blev jag bjuden på middag och choklad. Omsvept i så mycket sann vänskap och välvilja att jag somnade rörd och lite gråtmild.
I dag ska jag ta ett långt bad, driva runt lite och göra det som faller mig in.
Jag är en väldigt lyckligt lottad person.

att sona sitt brott

frågan om namnpublicering tycks hetare än någonsin. Just nu med fokus på sexualbrott mot barn.
Personligen ställer jag mig helt oförstående. Det finns ju bara två möjliga skäl att publicera; antingen handlar det om att utöka straffet eller så avser det att typ "öka säkerheten". Jag kan inte se att något av det är medias sak. Jag säger inte att allt är bra och att vi sak nöja oss, men medias roll är att utöva tryck för att rättssystemet skall fungera bättre inte att ersätta eller komplettera det.

Alltnog, dessa funderingar leder mig till ett större sammanhang jag funderat mycket över.

När har man sonat sitt brott?

Hur ska straffet se ut för att man ska kunna gå ur det som en ren människa, med möjlighet att starta om?
Då och då hör man interner, med möjlighet, jämföra våra fängelser med till exempel asiatiska och mena att det inte är solklart att det är bättre att sitta här. Detta eftersom det typ inte är "någon mening" att sitta inne eftersom man ändå inte är fri sin skuld när man kommer ut. Till skillnad från till exempel thailand där man i alla fall är fri när man kommer ut (naturligtvis ställt mot att straffen är att betrakta som inhumana, svåra att överleva et cetera).
Jag blir inte klok på detta. Ska man vara obefläckad och sonad när man suttit inne, eller ska man bära sin skuld livet ut?
Och vilken är den juridiska ambitionen?
Mina grundläggande 20 p i juridik hjälper mig inget.
Kan någon annan svara? Lillebror?

mårten...

...en hjälte.
Jag känner mig plötsligt mindre ensam.

alla ska med!

alla ska svara på frågorna nedan. Hör ni det.
Vänner, bekanta, antagonister, kända och icke. Kom igen fegisar!
Oavsett om vi ses varje dag, eller om du aldrig sagt ett pip om att du läser.

Hej.
1. Vad pysslar du med om dagarna?
2. Hur länge har du läst min blogg?
3. Känner vi varandra / Har vi träffats? (Hur?)
4. Vilken är den bästa boken du läst i år?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Vilken är din favoritblogg?
7. Beskriv mig med ett ord!
8. Önska något. Vad som helst!

jag dör av passiv leda

nittitalet ringde på mobilen och ville ha tillbaka sin it-pryl: hemtelefonen. Vem har hemtelefon idag? Och varför? Jag vet inte ens vad jag har för nummer hem. I min enfald trodde jag att det skulle lösas med hjälp av ett samtal. Men icke. Emedan mitt nummer är hemligt fick jag tre alternativ av den tränade apan på kundtjänst: skriva brev (alla älskar tydligen att få post), faxa från berört nummer (alla har ju en gammal fax skräpande i hemmet) eller fysiskt infinna sig på valfri teliabutik. Med giltig legitimation. Vilket jag tycker förtar en hel del av det hemliga med hemligt nummer. Nu sitter jag här på teliabutiken kungsgatan, sen 45 minuter, och beskådar människor gråta, skrika och utöva mer eller mindre lyckade självmordsförsök. Själv svälter jag och vill härmed gärna framföra en sista hälsning till mina nära och kära. - om jag inte hör av mig så beror det inte på abonnemangsbrist. Hos telia kan ingen höra dig skrika.

se upp för uselt hantverk

sitter med stigande genans och tittar på "se upp för dårarna". Mellan fingrarna.
Jag ser nästan aldrig svensk film. Eftersom svensk film helt enkelt är usel*.
Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig något så illa som detta. Vaihelvete? Uselt manus, urusla skådisar och såpaintrig. Att snoriga bergström håller sig bakom kameran har inte hjälpt ett jota.
Det måste ju finnas folk med talang i sverige. Någon ung människa som vet något? Kan vi ordna en dokusåpa? "Regissör - en talangjakt".

Nilspetter sa en gång att det inte görs några mästerverk inom svensk film helt enkelt eftersom det inte finns någon ambition att göra mästerverk.
Det stämmer.
Men man kunde ju önska att någon i alla fall hade ambition nog att skriva begriplig dialog.


*jag vill gärna poängtera patrik 1,5 som ett glädjande undantag just nu

2008 i sverige

Här kan man läsa en pesudoartikel om en programledare som kallat en idoldeltagare för "bögig". "Ser han inte lite väl bögig ut". Idoldeltagaren "tycker att det är jävligt dåligt". Anders Bagge tycker att det är ungefär som att säga att "men är han inte lite väl svart".

En upprörd läsare tycker att "hennes språk är på en 5 årings nivå som apar efter "ful ord" som mamma och pappa råkat säga högt. I vilket annat land som helst hade hon fått sparken omedelbart.".

Helt surrealistiskt emedan det hela liksom bygger på att bög är ett skällsord och något dåligt. Samtidigt som Bagges kommentar verkar syfta till att grabben faktiskt är homosexuell och då blir det hela än vansinnigare.
Det här händer mig ofta när jag läser kvällstidningar. Jag får liksom overklighetskänslor.

Förövrigt såg jag idol igår och kan säga att den grabben hade mått bra av en dos tillbögning. Så var tyvärr icke fallet.

håret

mitt hår fungerar ungefär som vissa mäns penisar. Det är helt bortom min kontroll och känns inte riktigt som en del av mig.
Om mitt hår vore en film skulle det vara japansk skräck. Om mitt hår vore musik skulle det var tysk industripunk.
Det är stort. Det är massor. Det är för mycket. Det växer som ogräs. Varannan månad tunnar jag ur det för att slippa vad jag kallar pyramidfrilla. Det är oklart om benämningen är vedertagen.
Det är lockigt, bråkigt och gör som det vill. Fram tills för ett par år sedan var det blont. Därefter har jag börjat göra slingor och färgat utväxt under parollen "jag var ju blond från början".
Redan två veckor efter färgad utväxt ser jag ut som ett polskt luder. Under sommaren har mitt hår växt en decimeter. Det hela är en väldigt dyr historia. Och jag HATAR att pyssla med hår. Hår ska vara långt, kunna sättas upp i svans och ska ta minimalt med tid.
I går när jag kom till min frisör tappade till och med hon hakan:
- jag har aldrig sett hår växa så där fort. Jag har aldrig ens hört talas om det, konstaterade hon.
När hon tunnat ur det en cm och kapat det en halv decimeter var hälften blont och hälften brunt.
Vi gav upp. Det kvarvarande blonda är nu brunt och jag har transformerats från polskt luder till...
...jugoslav...tror jag.

blink, liksom?

användandet av smileysar i alla givna sammanhang känns helt galet och onyanserat.
Och nu fick jag en som gjorde mig helt förbryllad.
Min styvmor och far har varit en vecka på kreta och ska spendera natten här innan de tar sig till bostaden norröver. För en halvtimme sen fick jag ett sms från styvmor:
"Vi landade nu;-)"
Va? Vaddå, blink?
Varför blink?
Punkt är väl det rimliga alternativet? Eller är det mig det är fel på?

meh, ååååååhrå!

jag behöver en förälder. Eller en livscoach. Eller nåt.

in the whole wide world

anna book är en evig källa till förfäran och munterhet. Jag hade precis kommit över rubriken:

anna book: Jag har bantat sönder mig!

(När?! När skedde detta!?)

Vid zappning fastnar jag i ett samtal mellan henne och lotta engberg (!!).
Lotta frågar: vem skulle du helst av alla vilja göra en duett med?
Anna svarar: jan johansen.

ouppfostrat

ouppfostrad är ett bra, distinkt och sammanfattande gammalt ord som tyvärr allt för sällan används. Det talas så jävla mycket om kulturer, klass, respekt, trender blablabla, meny ytterst lite om uppfostran.
Jag är så jävla less på ouppfostrade människor. Gubbar som kissar i det offentliga, kvinnor som talar i mobiltelefon på restauranger, barn som avbryter och tonåringar som skriker från sitt rum istället för att uppsöka målet för sitt ärende.

Jepp, det var dagens tantskopa. I morgon ska jag tala om slarv.

knappast julafton

i morse vaknade jag med en distinkt känsla av jul och barndom. Jag vet inte om det var något jag drömt, något i ljuset eller en doft, men det kändes precis som om jag var åtta år och kunde förvänta mig julklappar och mormor på besök.

Dessvärre var det vanlig jävla måndag i oktober, jag är 39 och förväntas kliva upp och producera. Tur man inte gillar julen så mycket.

heltidsanställd på sats

jag tränar på sats. I min värld är det att likställa med ett erkännande.
Sats har sveriges bästa klasser och instruktörer. Därmed upphör plusen. Punkt.

Allt annat med det förbannade gymet är jobb. Ett heltidsjobb. Man kan inte smidigt glida in och dra sitt kort. Icke. Det ska lämnas till kassapersonalen (och ja, jag hade lust att särskriva) som drar det åt dig. Min insider har skvallrat och berättat att detta görs så där amerikanskt så att alla ska få ett naturligt klämkäckt "hej och välkommen" när de kommer. Tidsåtgången och krånglet verkar sekundärt.

Vidare lägger jag ner minuter och timmar på att hitta listiga sätt att passera gå när jag är på väg hem eftersom vrålaporna i kassan även instruerade att säga hej då till alla som går.
Skrika hej då på ett attackmässigt vis så man blir rädd. Och huxflux börjar de ringa på mobilen under kontorstid och frågar om man är nöjd, undrar något eller bara vill prata lite. En gång fick jag hela storyn om en lindrigt begåvad sats-anställds graviditet. Så vitt jag kunde förstå var den särskilt märkvärdig.

Dessutom måste man bevaka klasserna som en hök på nätet för att få plats. Man måste ha full koll på vad man vill träna hela nästa vecka.
Förra veckan glänste jag genom att redan 8 dagar i förväg boka pers dansklass. Är man en timme för sen hamnar man på väntelistans plats 43. När jag, i dag, glad i hågen gled in på odenplan sju minuter före träningstid var det kalla handen.
- nixpix, sa den försäljarleende bönan i kassan, du måste vara här tio minuter före klassens start.
- men det är ju bara tre minuter för sent, försökte jag.
Men nej. I all sin godhet gick hon in i systemet och såg till att jag inte fick en anmärkning för "icke avbokad klass".
Va fan. Jag har inte tid att träna på sats. Jag får gå ner på halvtid.

fina pappa-saker

den här veckan har min pappa:

• eskorterat mig till max ernst-utställningen och visat sig gilla samma saker som jag
• promenerat med mig
• eskorterat mig till banken
• opererat in mer minne i min trötta burk
• låtit mig sova middag efter jobbet och väckt mig med te och vitt bröd
• bollat romanidéer
• berättat underhållande murvel-historier från tidningarnas djupaste gravkammare

Nu har jag bestämt att han kan komma på besök rätt ofta. Det är fint med pensionerade föräldrar. One down. One to go.

lycklig idiot

jag tillhör, i bekantskapskretsen, den lilla skara människor som inte äger en spänn, lever ur hand i mun och inte har en krona eller minsta fastighet att vänta i arv. Någonsin. Man kan säga att jag får klara mig själv.
Man kan säga att detta är ett bekymmer.
För andra. Inte för mig.

Redan för tio år sedan började folk tjata om att jag måste spaaaara, sätta in på konton, investera i aktier och tänka på framtiden.
Själv har jag alltid undrat vad jag ska spara, vad som skall sättas in, varför och vilken framtid?
Jag kommer från en lång fin tradition av ekonomiska idioter och har överhuvudtaget aldrig haft några finansiella geni-förväntningar på mig själv. Det fina med det är att så fort jag har stålar blir det kul. Både för mig själv och min omgivning.
Det är ju ändå bara på låss! När jag läste a-kursen i ekonomi på universitetet stod det helt klart: ekonomi är den minst exakta vetenskap som finns helt enkelt efter som allt är symboliskt mumbojumbo. Hittepå. Någon gång bestämde någon idiot (troligtvis en man) att potatisekonomin skulle krånglas till och vips var myntet uppfunnet. Vad är ett mynt? Jo, en symbol. Ingen kan väl påstå att symbolerna har blivit mer exakta och begripliga med tiden? Och så kallar de semiotik för flummig vetenskap!(?).
De senaste tio åren har alla runt omkring mig börjat få aktieutdelningar, håvat in arv, ombildat till bostadsrätt och gött sina pensionskonton. Och lyckade investeringar har diskuterats kring middagsborden. Jag har aldrig något att tillägga. Ibland har jag undrat om det kanske faktiskt är så att jag är en idiot på riktigt som aldrig kräver tillbaka skulder som folk "glömmer bort" och inte skaffar mig "en buffert" (människor som pratar om "buffert" vill jag tillfoga smärta).
Det är säkert så, men just nu, år 2008, känner jag mig som en riktig vinnare. För medan alla skaffar sig rynkor och magsår över huruvida den ekonomiska tsunamin (hur fan är man funtad när man kommer på ett sånt uttryck!?) påverkar deras stålar och indirekta trygghet, så bryr jag mig faktiskt inte. Alls.
Supernajs.

hjärnskrot

det är ju, tyvärr, rätt sällan man får chans att konfrontera sina fördomar. Av naturliga skäl. Fördomarna är ju förankrade, man umgås med människor med liknande fördomar och så länge inget orytmiskt händer så går livet sin gilla gång.

I lördags fick jag veta att en gammal vän från förr hade blivit muslim. Och har av vittnen setts i full mundering.
Utan omsvep erkänner jag att jag direkt tänkte:
- att hon träffat en muslimsk man
- att hon är förtryckt, får stryk och är kontrollerad
- att hon inte valt detta själv

Det finns naturligtvis inte en enda jävla orsak till att tro någonting av det. Det är ju fan bedrövligt. Och än obehagligare att tänka på allt man går omkring och dumtror utan att någon gång få utmanat.
Hjärnan tycks ju vara en jävla sopstation.

sover ihjäl mig

denna helg har jag sovit 29 timmar. En ganska normal veckoskörd. Känner jag mig utvilad? Icke.

I dag kommer pappa-torgny till mina breddgrader och firar sin första vecka som pensionär. Mellan sömnattackerna har jag grubblat som fan hur jag ska kunna utnyttja honom bäst men kommer inte på något. Jag vågar inte låta honom gå loss på hyllorna som behöver skruvas upp i hallen och därmed blir hans uppgift att eskortera mig till modernas museets max ernst-utställning.

Till sommaren går även mamma i pension. Det måste finnas oceaner av möjligheter i detta med hellediga föräldrar. Det gäller bara att komma på det och paxa dem före syskonen...
Man kanske skulle skaffa hund eller sommarstuga?

prille

jag, eva, erika och annica tantade iväg till "en afton med prince" på debaser i går. Det var, i valda delar, inspirerande. Något anmärkningsvärt var dock att arrangörerna inte ansåg att det gick att fylla en hel afton med prince med, just, prince...

Prince är min största idol sedan 11 års ålder och jag skulle kunna mala en hel del om den lille mannens storhet, men väljer istället en märklig iakttagelse.
Jag tycker att han har det coolaste utseendet ever. Detta emedan han känns svårdefinierbar. Man? Kvinna? Människa? Djur?
Sen kom jag på att exakt samma sak gäller för michael jackson. Fast tvärtom liksom.

med adoptionspapper i handen

jag har aldrig velat ha barn. Förrän nu. Jag vill ha idol-johan. Om jag så tänker efter i tre timmar så är ingen sötare.
Men så vitt jag kan förstå så har han redan föräldrar. Fan. Han skulle passa mig perfekt.

upplandsgatan kl 20

ja, så här såg det ut i min, annars lugna del, av stan i kväll.
Kidnappardrama? Mord? Våldtäkt? Sprängd människosmugglarliga?
Icke.
Drängfulla män (rimlig generalisering) ska "se på fotboll".
Ja, jag har inget bättre att lägga stålarna på.

varats krånglighet

ytterst få personer förstår hur jävla jobbigt det är att vara jag!

para sig

kajaa är ansatt av viagra-spam. När jag läste det kom jag på att det för ett gäng år sedan snackades mycket om "viagra för kvinnor". Vad hände med det? Fick de fram något? Och om inte - varför?

På något sätt är hela idén om viagra för alla parter så jävla tilltalande. Typ:

"Nu kan folk som inte vill ligga med varandra äntligen göra det.".

knubbsäl

min adoptivsyster är en makalös säljare. Hon befinner sig alltid på rätt plats i rätt tid. Typ solarier på 80-talet, ergonomisk kontorsutrustning på 90-talet och mjukvara 00. Mest intressant är att hon, innan hon hoppade på solarieprylen, är utbildad tandsköterska.
I dag åt vi avskedslunch i solna. Hon är nämligen på väg att börja sälja fastigheter utomlands. Jag var väldigt upplivad av själva solna-prylen. Ett riktigt äventyr längs blå linje. Jag var både road och rädd. Förorter skulle kunna bli en hobby.
- Men hurihelvete ska du kunna hälsa på mig i fortsättningen, suckade sis, om du tycker det är en stor grej att åka till solna!?
Fast det tyckte jag var konstigt: till arlanda hittar man ju!
Vi käftade om detta en stund.
Och diskuterade ett hejdlöst roligt år vi hade när vi bodde ihop i hennes lilla etta tillsammans med två katter och envisades i omgångar att släpa hem varsin kille som hette mackan.
Men säg den glädje som varar. Plötsligt högg hon:
- Nåååå (uppfordrande) får jag se på tanden nu...
Jag gapade lydigt.
- Men vad har de gjort, ylade hon. Hur ser den ut!? De har ju stoppat in en knubbsäl!

Hon kan gott å väl dra från landet. Jag kan adoptera knubbsälen till syster istället.

reinvention

jag och min man beskrivs nog bäst som två enheter under samma tak. Efter tretton år tillsammans har vi knappt några gemensamma vänner, inte ett enda delat intresse och vi semestrar rätt sällan ihop.
Redan första natten kom jag på varför. Orsakerna stavas: A-C och T-V. Jag är en frusen själ som avskyr tv som inredning.
- Dessutom blir mina slemhinnor irriterade av AC, proklamerade jag så fort vi hittat boende.
Klockan 4 på morgonen väckte olle mig med ett rabiesliknande utseende och menade sig vara "på allvar döende av värmeslag". Sen fick jag sova fullt påklädd. Hemma är tv bannlyst i sovrummet och olle beter sig alltid som ett barn i godisregn när det hänger en tv framför semestersängen. Allt detta hade jag verkligen glömt men påmindes varje natt när jag frostnupen väcktes av reklam för häftmassa på gapig grekiska.

Å andra sidan hade några + också fallit i glömska.
Min man är fantastiskt stor, lång, stark och en given ledarhund. Fruktansvärt tryggt och enkelt att göra saker med honom.
Han pratar nästan uteslutande svenska. Och med framgång av sällan skådat slag. Jag har hört honom tala svenska (nåja, sjötofta-mål i alla fall) i usa, i grekland och på jamaica. I spanien, brasilien och thailand. Det är helt fantastisk. Alla förstår honom mycket väl. Jag har med tiden kommit att betrakta detta med ett nästan vetenskapligt intresse.
Han klarar sig helt själv och beger sig gärna ut på ensamvandringar som resulterar i fyllor, bekantskap med udda existenser och kul historier. Medan jag får ägna mig åt min favorithobby - folkskygghet.

Kolossen på rhodos

"så där ja, camilla läckbergs senaste i bagaget ersätts med en kul tshirt och några kopior på hemvägen. Nu ska jag fotografera en gullig katt och liam när han dricker cocacola i den nya tokroliga hatten. Äntligen får jag användning för klänningen jag köpte i thailand förra året. Rosa passar så bra när man är brun. Öl till frukost är gott. Och inspirerande! Nu ska jag minsann köpa en läderkeps.".

Den grekiska tolkningen

So this is me then.

Seg och snäll

Hittills har dagen ägnats en lek som går ut på att jag försöker beskriva hur slumpvis utvalda människor är i sängen med två adjektiv. Det värsta är att jag känner mig övertygad om att det stämmer. Det första adjektivet kommer lätt som en enkel. Det andra är lite knepigare. Just nu spanar jag in en man som är 'taktfast' och 'sur'. Hans fru är 'gnällig' och 'exakt'. De passar rätt bra ihop men skulle nog inte bli miljonärer i porrbranschen...

På båt

Helvete vad folk fotograferar! Jag erkänner att jag i ungdomlig brist på distans fotat grekiska dörrar och frukter till förbannelse, men man kan ju tycka att folk borde tröttnat vid tretti!? Icke! Och kvantitet före kvalitet. Ruiner i natten förevigas med skarpa blixtar och samma 'vy från båt' med utbytt huvudperson tio gånger. Det känns som semester i sig att lämnat kameran hemma.