julefrid, sur vuxen, sur unge

jag har inhandlat ljus och en sladd, monterat upp mina 4 julmojänger och tänker nu inte sätta min fot i city en enda gång förrän i mitten av januari.
Gräsligt.

Jag blir så fruktansvärt stressad av människors julstress. Och än mer stressad av alla julattiraljer som radas upp i hus och hem. Miljontals eldfarliga, miljövådliga pidutter och pidonger made in china. Jag tycker oftast att det ser mer skräpigt än vackert ut. Värsta sorterns juldekoratör är (enligt en helt ovetenskaplig och statistiskt insignifikant undersökning jag gjort) kvinnor som nyligen skaffat hem, sambo eller barn. Deras kreativitet saknar liksom hejd. Det blir liksom hajk av alltihop:

"chipåvälkomne, i dag ska vi lära oss hur man gör en julgrupp av en helt vanlig ryggsäck och ett par kottar"

Själv håller jag en mer asketisk linje.

För övrigt har jag gjort ett djupdyk i gamla fotoalbum. Till min stora glädje (och viss genans) kunde jag upptäcka att jag var lika grinig som barn. Här nedan som tvååring på besök på zoo.
- Släpp ut djuren för fankens gubbar, annars surar jag dig till döds.
Typ.
[egentligen ligger bilden här för att pappa-far ville ha den]

ett glas vin till maten och julefrid - as if

jag funderar på att inta området framför tvn och tjurigt vänta in en enda människa som berättar att julens budskap är presenter och grejer i mängder. Personlig vinning. Överdrivna mängder mat. Och fullt av grejer, grejer, grejer.
Om varenda jävel verkligen tycker att julen "är en tid för eftertanke och gemenskap" så fattar jag inte varför julhandeln slår alla rekord år efter år. Vilka är de deprimerade, skuld- och pantsatta?
Det finns en uppenbar diskrepans här. Hm.

Å andra sidan har jag väntat ganska många år på att någon, i intervjusituation, ska säga: jag brukar dricka mig lite full ett par kvällar i veckan. Jag tycker att det känns bra. En flaska vin eller två slinker allt som oftast ned.
Men icke.
Herregud så många människor som dricker ett glas gott vin till maten. Att systembolaget går runt!?

in i medelålder med förlorad oskuld

i kväll var det tjejkväll med Ida 1 och Eva 42. Glass, välling, måttliga mängder vin och idol. Och det var trevligt. Det tyder på annalkande medelålder.
Både jag och Eva förlorade vår idoloskuld och röstade på Johan Palm. Vad det tyder på vet jag inte riktigt.
Men det faktum att jag inte vill ligga med honom hintar väl även det medelålder.
För övrigt är det där idol en jävla smörja.
Och att det är trevlig att både se på och engagera sig i smörja...
...ja. Ni hajjar.

social fobi

tv4 lokalnyheterna tar i dag upp att våldtäkt där offret känner förövaren har lägre prioritet hos polisen än de där offret inte känner förövaren. Jag hittar tyvärr ingen länk. Det verkar ha ganska låg prio vid nyhetsvärdering också.
Så tänk på det nästa gång ni får lust att lära känna en man. Det var bara det.

what’s all the fuzz about?

jag tycker en hel del. Om jag fick välja yrke fritt så skulle jag vilja få tycka. Ett stort kontor med utsikt där folk fick söka upp mig för att jag skulle få tycka. Gärna på ett ovetenskapligt icke-akademiskt vis. Bara, just, tycka.
Mitt utgångsläge för tyckande baseras i regel på att "de andra" måste ha fel. Ju fler som har en och samma åsikt - desto större skäl att bli misstänksam tycker jag. Och när någon håller med mig blir jag frustrerad och misstänksam.
Under åren har ett gyllene tillfälle till mottyckande växt fram. Med kulmen fortfarande att vänta. Mona Sahlin! Varenda jävla människa verkligen avskyr Mona Sahlin. Ålder, politisk tillhörighet, kön spelar ingen roll - folk hatar Sahlin. Vilket jävla guldläge för en motvallstyckare. Men...
...inget.
Jag lyckas inte få några åsikter. Jag ogillar inte Mona. Jag gillar henne inte heller. Sen jag satt ord på detta fenomen har jag verkligen försökt hitta något att gilla eller ogilla hos henne. Men nej. Jag tycker att hon är rätt ful i håret, men det räcker liksom inte. Jag har kommit på att hon var för homo-äktenksap innan alla politiker skaffade en egen bög att krama. Men det räcker inte heller. Mitt åsiktsvibrato går helt enkelt inte igång. Det är ytterst nedslående. Det har bara hänt en gång tidigare - under Kent-hysterin. Alla människor oavsett kön, ålder, hudfärg och politisk tillhörighet älskar(-de?) Kent. Jag kan inte uppbringa ett enda för eller emot Kent heller.
- Ska jag härmed dra slutsatsen att alla som gillar Kent avskyr Sahlin och jag lever i utanförskap och måste flytta till rosengård eller konfusenbo?

tretton

för exakt tretton år sen höll jag precis på att flytta tillbaka från stockholm till uppsala. Det skulle bara vara temporärt. Jag skulle gå klart en kurs, skriva en uppsats och styra upp lägenheten. Uppsala var då, och är nu, en helvetes otäck stad. Jag kände knappt någon, var uselt pank och hade på det stora hela inget att hämta i byn. Fast det hade jag. Utan att veta om det.
För exakt tretton år sedan, på timmen, strax innan jag skulle fylla 27, låg jag och funderade på vad jag skulle ha på mig på en jäkla stor 30-årsfest jag var bjuden på. Jag hade fått extraknäck på en hipp krog i uppsala och den 26 november 1995 hade krögarna stort 30-års-kalas.
Den ena chefen sågs som eftertraktad ungkarl i stan och jag visste att han krossat en hel del hjärtan. Jag hade varit på både en och två fester där flickor suckat, trånat och tävlat i vem som fått maximalt visat intresse från honom.
Själv fattade jag ingenting. Jag tyckte att han pratade roligt, klädde sig roligt och såg rätt rolig ut. Han var dessutom orimligt lång.
I själv verket var det honom jag hade att hämta i uppsala. Denna dag för tretton år sedan skulle avslutas med att den långa jäveln med rolig dialekt följde med hem till min tjugofemkvadratare. Där lämnade han sina kolossalformat stora skor och sin tandborste. Och nu har jag alltså haft honom i tretton år.

Och det har visat sig att det bästa med mig, otvivelaktigt, är Olle.
Han har en naturlig fallenhet för att älskas och är helt självgående. En ensamvarg med enorm styrka och en enastående social förmåga.
Han är stor. Han är lång. Han är stark som en jävla oxe. Och han vårdar mig som en kattunge när jag är sjuk.

Jag tänker behålla honom i minst tretton år till.

curlingkänga

när jag stoppar fötterna i ett par curlingkängor blir de glada. Jag älskar vinter. Riktig vinter med snö. Den inträffar i princip aldrig i stockholm. I stället får man dras med det där vår-höst-slasket som mer är ett tillstånd än ett väder. Men nu är det vinter. Riktig med snö. Kylan är av det slag man kan klä sig emot. Förslagsvis med curlingkängor.

Gårdagen avslutades med sundsvallsfolket - Annica, Burre-Banan, Jossan och Ondskan - på east. I dag fick man sovmorgon och Olle jobbar hemma. Kombinationen snö, sovmorgon och alla hemma har fått mig att tro att jag är 14 och har jullov. Det är ganska dåligt för arbetsmoralen.

I kväll avnjuter jag Bruno K Öijer på Södra Teatern. Lyllo mej!
Det finns irriterande lite att klaga på just nu.

den onda elefanten

vår guddotter har gått och fyllt ett.
- Inte mer kläder nu, stönade Olle, när present skulle inhandlas.
I min värld är gulliga kläder det primära skälet till att skaffa barn så jag surade och var helt ointresserad i leksaksaffären.
Gudfar valde till sist en ganska gullig elefant som kunde gå och trumpeta.
Ungen hatade den.
Så länge den gick var hon bara oroligt paralyserad, men när det trumpetade blev hon hysterisk. Grät, skrek och var fullständigt otröstlig.
- Inte för att vara sån, sa barnets far, men så där rädd har hon aldrig varit för någonting förut.
När vi gömt elefantjävlen ordentligt bakom soffan somnade hon, uttröttad, med en tår i ögat.

Jag vill göra er uppmärksamma på att jag tänker bete mig precis så om jag får fel presenter den trettonde.

iiisiii

jag åt middag med min bög igår. Han är inte bara stockholms vackraste, trevligaste man, han vet även allt. Ett gammalt mysterium har fått sin lösning. Den har ett namn. Och namnet är isbricka! Jag tror jag ska gå och köpa mig en idag. För att liksom få smaka på ordet.

internationella neg-veckan

faaan också. Jag hittar ingenting att klaga på idag. Jag känner mig helt misslyckad.

fy fan

yttermyrskan sysslar med något slags positiv affirmerings-drive och har blivit sakletare i vardagens fina budskap. Jag övervägde att haka på "eftersom ingenting är tråkigare än en gnällspik", "allt hänger på det mentala" och "de som mår dåligt förtjänar det". Men va fan; det passar mig helt enkelt inte.
Dessutom försökte jag mig på det i början av året och inte fan blev något bättre av det. Snarare tvärtom. Och ingen uppskattade mina soliga budskap.
Så nu jävlar ska här gnällas. Jag ska gnälla tills jag stupar. Och sen ska jag ta ett ärevarv.

Det är fredag. Jag har sjukt mycket att göra och är skyldig kunden timmar och kan därför inte fakturera dessa tråktimmar. Jag står på 15 plats i dans-aerobicskön på gymet. Vilket eventuellt kvittar lika emedan jag har kondition som en sopa, usla träningspjuck och det alltid är vidrigt mycket folk på passet.
I stället ska jag dricka vin med Kristoffer, förmodligen bli fylle-aggro och vakna med en jävla baksmälla i morgon och hela helgen är helpaj.
Sa jag att jag fryser?

På onsdag ska jag träffa Yttermyrskan. Det kallas kulturkrock.

vår hjältinna har stannat

inget triggar mig idag.
Min antagonist har förvandlats till en nöjd höftbred småbarnsmorsa, en mätt halvkarriärist, en nöjd typ som bara vagt liknar någon som var snygg och lite provocerande en gång.
Och kylan har försatt mig i koma-tröttma.
Duracellbatteriet är dött.

Jag hade för avsikt att duscha i morse, men gav upp när jag insåg att processen ändå måste göras om någon annan dag.
Sen tänkte jag sminka mig. Det var, naturligtvis, helt meningslöst.
Sen trodde jag att jag jobbade lite men det visade sig mer vara ett försök att finna mig själv.
Sen tänkte jag äta lunch men orkade inte masa mig utanför dörren, Det blev samma som jag åt till frukost, lunch och middag igår: kanelknäcke med ost. Och en multivitamin.
Nu har jag sedan en tid tillbaka för ambition att gå och lägga mig i soffan med en bok, men jag kommer mig inte för.
Jag blir väl kvar här och sysslar med det jag gjort sedan klockan sex i morse. Vad nu det är?
Man kanske skulle börja röka eller nåt?

juck-perspektivet

varje gång jag ser en brud omotiverat jucka i typ en musikvideo blir jag apatiskt uttråkad. Ridå, liksom. Det kommer väl av många års irritation, skulle jag tro. Med tiden har jag blivit så less så all respons uteblir. Det är liksom så totalt idiotiskt. Lite typ:

"hej, jag är tjej därför firar jag det mesta i mitt liv med ett soligt leende eller lite sexigt trul och sätter igång att jucka"

Hjärtesorg, glädje, studentexakmen, miljöhot, millenieskifte, sorg, nyförälskelse eller bara en helt vanlig dag med väninnorna.
- Allt firas med samma höftrotation och ett lite vakant uttryck.

Bortsett från allt det uppenbara man kan kommentera det med är det ju så jäva icke-innovativt. Totalt befriat från konstnärlighet och kreativitet.
Och jag förstår inte hur fan de lyckas ta sig själva på allvar. Jag skulle skratta ihjäl mig åt mig själv om jag tvingades sjunga om kosmisk kärlek och girlpower samtidigt som jag plutade med läpparna och roterade allvarligt sexigt. Jag menar det. Jag skulle dö av skratt och genans. Bokstavligen. Känner de sig inte skitlöjliga?
Jag tycker det hela illustreras så jävla väl i saturday night live då män, bland annat Justin Timberlake, agerar dansare tillsammans med Beyoncé Knowles.
Det blir ju så uppenbart illustrerat hur JÄVLA löjligt det ser ut.

17/11 - 23/11 och kostar inte en spänn

om du känner dig drabbad av ekonomisk kris och novembermörker föreslår jag en tripp till stockholms central station.
Där kan du se "34 bilder för att vi inte ska glömma".

rundström running around in my brain

sitter och jobbar ackompanjerad av ettans nyhetsmorgon. Marianne Rundström intervjuar Marcoolio. Jag är väldigt förtjust i Rundströmskan. Sjukt proffsig och ofta förvånande allmänkunnig. Dessutom tycker jag att hon kan se lite opassande småkåt ut när hon intervjuar unga män (naturligtvis inte idag), vilket roar mig oerhört. I dag klättrar hon ett pinnhål ytterligare.
Hon diskuterar en låttext signerad Marcoolio som upprört nykterhetsrörelsen. Den innehåller textraden "hemkört och cola".
- ja, flåsar Marcoolio, och då kan man ju fråga sig vad hemkört egentligen betyder.
Och utan att ens peta på sin proffsmimik replikerar Rundström:
- ...och vad cola betyder.
Och samtalet flyter vidare.
Vilken kupp! Vilka undertexter. Så jävla kul.

gud hjälpe mig

jag har en sjuk man i hemmet.

fullständiga rättigheter

medan vi slänger i oss en pasta på den lokala turistfällan blir jag plötsligt medveten om att luften kring grannbordet går att skära i kuber. Det är ett sällskap om sex - två gubbar, två tanter och ett ungt par. De firar det unga parets förlovning. Och som en oväntad bonus har de fått en ung glidare som servitör. Han är gapig, hejig, besmyckad med feta länkar och i full förvissning om sin charm.
Damerna i sällskapet har fått en ganska anal look, men det bekommer inte den unge mannen utan han fortsätter:
- ah, det går inte, jag kan inte gå runt bordet, jag är sååå himla bakfull.
Helt omedveten om den irritation han skapar.
- jasså, säger den ena damen spetsigt, får du jobba i det tillståndet?
- naaaah, jag skulle varit ledig egentligen så de får skylla sig själva. ("De" liksom...?)
- det är klart, säger ena gubben överslätande, det var ju lördag i går.
- hahahaaaa, och det är söndag i dag, gapar servitören överförtjust.
Precis när jag vänder mig om och kollar på honom lutar han sig nonchalant mot väggen och gör en härlig, avfärdande gest och utbrister:
- jag minns iiiiiiingenting.
Nu börjar även gubbarna se ut som de svalt citron. De unga tu ler lite vilket triggar servitören till att utbrista till den nyförlovade kvinnan:
- asså fan, va rädd om han. Han ser ju verkligen jättebra ut. Han ser fan ut som en filmstjärna!
Nu börjar även de ringmärkta se tveksamma ut.
Själv skrattar jag ohämmat utan att försöka dölja det. Min man - krögaren - ser ut som fisk på land.
Det sista jag ser av vår servitör är hur han familjärt lutar sig över ett par gäster och förkunnar:
- this dish is my favourite. Med ett finger halvvägs ner i pastan.
Det är nästan värt att äta där igen.

baksmälld och uttråkad

lördagen spenderades hon världens raraste männschor - kentson och egon. I dag är jag avgjort baksmälld, men det var det värt.
Till frukost serverades världens bästa latte och världens genom tiderna bästa film.

Men sen var det slut på det roliga. Nu är man hemma i fattigdom och misär.

Säg mig; vad gör man en dag som denna?
Jag känner mig som en gnällig uttråkad sjuåring. Jag vill göra något, men allt verkar trist och jobbigt. Det måste ju finnas något kreativt och spännande man kan göra utan att lämna soffan? Väl?

bad things

jag är en hopplös vinjettnörd och lägger ned osunt mycket tid i att tänka ut fem-i-topp-listor. En längre tid har six feet under legat i topp. Förvisso hotad av dexter, som dock föll på lite för mycket krångel. Icke desto mindre - lysande. Nu har listan helt möblerats om. True blood. Jag kan inte se att det blir bättre. Den skamlösa flirten med oliver stone är uppenbar, men skit samma. Det är så jävla vackert.

stolt vän till manglare

efter mitt senaste inlägg har anonyma och icke-anonyma manglare trätt fram (jag har kontrollerat och det heter tydligen trätt fram, men jag vill verkligen att det ska heta trädit fram).
I går lunchade jag med en kvinna som berättade att hon i smyg önskat sig en mangel i födelsedagspresent.
- Jag vågade inte berätta det för någon, sa hon skamset. När de frågade vad jag fått sa jag bara att "jag var nöjd".
Vi pratade lite om gamla tiders manglar, de där stora schabraken som ser ut som medeltida tortyrredskap, och förundrades tillsammans över möjligheten att mangla lakan ovikta. Vi funderade över om man skulle våga sig på att prova en.
Jag pratade om hur det ibland känns hopplös med enstaka nattgäster som under fem timmars fyllesömn skrynklar till en hel del tvättstugetimmar utan att visa tillbörlig tacksamhet. Jag har orsak att misstänka att de inte ens vet att de sover på manglade lakan.
- Ibland, berättade lunchsällksapet, tittar jag in i linneskåpet och tänker "det här är fel". Mot naturen.
- Men, svarade jag, erkänn att det också är en oerhörd tillfredsställelse när man ser allt ligga där, slätt och perfekt?
Hon funderade ett tag. Och jag såg att ljuset nådde henne.
- Ja, förkunnade hon medan hon segervisst blickade mot horisonten, så är det.

Ännu en manglare ute ur garderoben.

otäcka fakta i fallet jag

jag har en sinnessjuk, tidskrävande, omodern vana (jag vill nästan kalla det missbruk) som jag delar med cirka tio personer till. Alla födda före 1939.
Jag manglar lakan.

Varje gång tänker jag:
- nänu fåre vara ett slut på detta. Jag har inte tid. Det är fel.
Men nej, nu står jag här och manglar igen.
Det är en sjukdom, hör ni det!?

otäcka odjur

min man får rysningar av obehag när han ser tele 2-fåret i reklamen. Han mår uppriktigt dåligt med motivationen "att det rör sig lite för mänskligt". Själv har jag inga problem med fåret, men förstår exakt vad han menar. Jag måste byta kanal när reklamen med ungen som får ost börjar dansa till that´s the way...
Jag är uppriktigt rädd för den.

Vilket för mig till något av oerhörd vikt - något ur min barndoms djupaste gravkammare. Det allra otäckaste i genren "läskiga saker som känns orytmiska" är loranga, masarin och dartanjang. Loranga ger mig än idag sådana obehagskänslor att jag får tvångsrörelser. Vad är loranga? En ko? En människa? Turbanen toppar alla listor över äckel. Och den där otäcka morfarn som bodde i ett träd. Usch, jag måste sluta skriva om detta.
Barbro Lindgren är med stor säkerhet en ond människa.
Notera att jag hellre dör än illustrerar med bild.

manligt privilegium

miriam makeba är död. Jag höll på att trilla av stolen. Helt komplett omedveten om att kvinnan var 76 år. Jag trodde kanske...äh...jag vet inte, hon är liksom utan ålder.
Och vad fruktansvärt skönt det kändes. Det är så sällan kvinnor är utan ålder.

önskelista

för er skull är jag ute i god tid. Ni får väl samtala så jag inte får dubbla uppsättningar av något. I vissa fall vore det förödande. Till exempel har jag alltid önskat mig ett adopterat barn. Helst från Sydafrika, men min bohemiska livsstil minst sagt försvårar den här adoptionen. Det vore fint om någon kunde köpa en grabb åt mig. Men bara en. Ok? Vidare vill jag ha:

• ett fint exemplar av zohar
• sommarstuga på hydra
• madonnas pt
• ett ödmjukt sätt
• en katt, helst en siames. Eftersom jag inte riktigt gillar bruket av innekatt behöver jag även något slags boende. Fast jag måste bo i lägenhet rätt centralt...ja, ja, det där får ni lösa själva. Det är ju min födelsedag, jag kan inte behöva fundera ut allt själv
• årskort hos en skicklig idrottsmassör - gärna ulf kihlman

Jag kommer fan inte på något mer.
Jo, förresten, jag vill absolut under inga omständigheter ha några resor.

...jag tar även tillfället i akt att unna mig att låta bli att önska fred på jorden. Jag vill hellre ha fina saker till mig personligen.

simma i sirap

november och februari är månader då jag mer måste ta mig igenom än leva. Detta utförs med lagom utmätta doser sprit och självbedrägeri. I tider av lågkonjunktur, rutinjobb, karmaskulder och ett plågsamt orenoverat kök känns november tyngre än vanligt. Dessutom är en födelsedag på gång och festplanering känns sjukt och oinspirerande. Bara riktigt onda människor tänker på festligheter den här sidan året. Jag föreställer mig att de sedan firar med att betala skatt och ringa myndigheter.
I mina tankar får festen tema döden, nejlikor, wagner, the wall och a clockwork orange. I mina riktigt ljusa stunder tänker jag att jag kan måla allt i en glad svart färg.

I kväll ska jag nogsamt googla mig själv tills jag får önskat resultat, dricka ett par glas sprit och författa en gedigen önskelista.

Väl bekomme.

handslag, famntag, klapp eller kyss?

jag tar ogärna i hand. Vissa människor vägrar jag ta i hand. Jag är inte muslim. Jag tycker bara att seden är ociviliserad och ohygienisk.
Vart ska jag åka hem?
Till jämtland?

snart på en biograf nära dig

sov på sömntablett i går natt. Vaknade dimmig med hjärnstress. En lokal nyhet handlade om att SL börjar med biogas. Jag uppfattade det som SF. I mitt mögliga tillstånd blev det sjukt komplicerat. Och egentligen inser jag inte förrän nu, 12 timmar senare, hur otroligt kul det var.

omänsklig styrka

i dag vaknade jag med ett starkt behov av att bryta ihop. Jag vill bara lägga mig ner och vägra. Låta någon annan ta tag i allt och slutligen leda mig till ett rosa rum där jag kan äta la-la-piller och leva ett la-la-liv.

Sen bokade jag tvättstugan och insåg att det krävs en långt, långt större styrka än jag besitter för att bryta ihop. Jag tror ytterst få människor klarar av det.

knäcka kulturmurvel

pappa undrade vad jag gjorde på jobbet just nu. Den här veckan producerar jag kursmaterial och skriver sökordsoptimerad text.
- Texter som ska innehålla vissa ord alltså, frågade far.
- Mm. Typ "billigt" + "produkten det-och-det" i ett gäng variationer.
- Det är alltså som en lista med ord man ska tråckla ihop till ett flöde?
- Aa. Det skulle man kunna säga.
- Men det är ju fruktansvärt! Det kan ju aldrig bli en bra text!
- Men alltså pappa, det är ju liksom inte texter som är till för att man ska läsa dem.
- ...

Det finns orsak att tro att det någonstans i jämtland ligger en gammal kulturjournalist i fosterställning med en salivsträng ur mungipan.

tills livet skiljer oss åt

jag ställer mig tveksam till äktenskapet (faktiskt hela tvåsamheten, men lämnar det därhän). Om jag någon gång gifter mig kommer det att vara av rent praktiska skäl. Att det blir enklare att vara gift än inte. Den situationen har hittills inte uppstått. Jag är helt enkelt för klaustrofobisk och ängslig för att binda mig. Jag gillar inte lån och fasta jobb heller. Det stressar mig. Så trots, eller kanske just på grund av, ett tretton år långt förhållande är jag plågsamt medveten om hur lätt det är att falla i och ur kärlek. Hur snabbt livet förändras. Och när livet kallar vill jag verkligen inte ha för mycket krångel. Jag vill alltid kunna resa mig upp och gå utan för lång uppsägningstid och för mycket pappersexercis.
När folk jag känner gifter sig har det sällan eller aldrig någon djupare innebörd "det är praktiskt", "en fråga om arv/vårdnad/skatt" eller "vet inte". Ganska osexigt.

En väninna till mig gifte sig förra veckan. Hon gifte sig med sin barnflicka. Av kärlek. Men inte av det erotiska slaget. Min väninna gifte sig med sin barnflicka för att ingen givit kvinnan en chans tidigare. Eftersom livet varit hårt mot henne. Eftersom hon vill få hit sin son från ett annat land. Eftersom hon blivit lurad, förnedrad och slitit hårt som fan i hela sitt liv. Och ingen har, som sagt, någonsin givit henne en chans. Därför gifte sig min väninna med henne.
På kvällen firade de i väninnans kök tillsammans med en fascinerande skara papperslösa kvinnor som lever liv under omständigheter vi aldrig kan förstå. Det är den finaste vigsel jag hört talas om. Kantad av äkta och innerlig kärlek för människor, gud och livet.
Jag önskar att alla äktenskap stiftades under så kärleksfulla omständigheter.
Jag har tänkt lite varje kväll på kvinnorna runt köksbordet och fast det är sorgligt så fyller det mig med hopp.
Jag har inte så många vänner, men de jag har är så jävla fina.

söndag

min kille luktade skitilla i dag. Vädrade honom runt kungsholmen. Som belöning fick han en återställare. Sen fick han gå och se henrik schyffert med en polare. Medan jag straffas med att behöva jobba ett par timmar.
Otack är min lön.

Om ni visste vilka trista jobb jag gör just nu. Hur ska jag förklara...?
Hm. Föreställ dig 2 mil vitt lakan. Tänk hur det skulle kännas att stryka det.

sprit-molin, brorsan och sommelier i revbensspjäll

i kväll har jag varit kvinna i rollen som uppasskerska på grabb-skiva. När svågern på aggressivt allvar utbrast: vi är sommelierer i revbensspjäll i vår familj, gick jag, med glädje och diskade. När fotbollsramsorna drog igång städade jag köket. Vid tolvtiden valde jag att referera till "min bror" lite mer som "olles vän". Och när de till sist drog vidare till stureplan var sprit-molin nyktrast, vilket säger en del. Jag städar och lyssnar på hanson the wolf united och undrar varför i helvete jag väckte min man idag. I morgon får han sova.

för övrigt har mitt långkok bränt fast

nämnde jag att jag hade tänkt rädda den här dagen genom att inte väcka min man?
Ja, nu gjorde jag det i alla fall. Förmodligen tyckte jag att han, så att säga, var huvudattraktionen i kväll.
Huuuuuge mistake.

planen för dagen

olle fyller år i dag, så här är upplägget:
jobba fram till klockan 9.30, gå och handla, väcka maken med frukost på säng och få fart på ett franskt långkok. Träffa en kund klockan 12 och få material. Göra en tårta med höger samtidigt som jag jobbar lite med vänster. Städa hemmet och mig själv.
Ni ser ju själva. Det är omöjligt.
Något måste bort. Jag har kollat av listan tio gånger. Först tänkte jag rationellt strunta i maten, men det blir nog sjuk minusstämning här i kväll då. Sen tänkte jag jobbet, men det är sjuka minusgrader att bo utomhus.
Efter tio baltazar-varv kom jag på det:
- jag väcker inte min man!
Ett sådant tilltag löser fler problem än de rent akuta.