hybrid

jag borde jobba och har därför, i desperation, hamnat framför idol. Charlotte Perrelli sitter i juryn. Hon ser verkligen ut som en konstig transvestit. Som en exakt sammansmältning av unni drugge och christer lindarw. Den där munnen asså...*ruskar på huvudet och skrattar*.

halloween på stan

hemma helskinnad efter en dag på stan. Och i det här fallet vete tusan om jag inte menar helskinnad på ett hanibal lector-vis.

med livet som insats

jag ska snart bege mig ner på stan för att köpa en födelsedagspresent till min man. Jag har haft ångest sedan i går. Varenda jävel är ju ledig och helghysterisk. Det är fruktansvärt oproffsigt av mig att inte tänkt ut detta tidigare. Och ädelt att utföra. Ijenklien är det en present i sig att jag utsätter mig för det. Trängas med helgpacket på nk - det är kärlek.

Jag har strul med kommentarer. Alla kan inte kommentera, i de två senaste inläggen har hela möjligheten försvunnit och så tror jag mig ana att en hel del superlativ har försvunnit. Bland annat har jag på känn att kristina lugn och andra valda delar av kultureliten har varit inne och påpekat min förträfflighet och dessa kommentarer har bara fallit bort.
Det är inte på flit och liksom vilken myndighet som helst kan jag lova att jag har tagit tag i det och "jobbar så fort jag kan". Det är snart din tur.

orkidéfolket kommer till stan

varje bransch och situation har sina kändisar. Det har man ju lärt sig. Folk som jobbar på sjukhus namedroppar ofta ambulansmän och vissa sorters läkare. I små städer blir folk som jobbar på krog kändisar. Et cetera.
Det roliga är att det är så begränsat, folk utanför sammanhanget hajjar ju aldrig någonting.

Min väninna är trädgårdsmästare. På hennes jobb har de orkidévecka och experter på området är inkallade från sveriges alla hörn och kanter. Väninnan är satt som barnvakt åt orkidéfolket. Eller hålldam. Eller något. Hon ska ta hand om dem. Och nu suras det i trädgårdsleden. Det tisslas och tasslas i och avundsjuka har uppstått. Ett drama i blomsterprakten. Alla vill frottera sig med orkidékändisarna.
Och här sitter jag och känner mig nyfiken på hur en orkidékändis kan tänkas se ut...

vampyr-glädje!

det är något fel på mig. Efter six feet under lyckas jag inte hitta en enda kvalitetsserie som fångar mig. Det dyker upp en bra säsong som sedan blir iskall. Jag vet inte hur ofta jag nästan gjort mig osams med folk efter att ha proklamerat säsong två av dexter som ett magplask. Jag tänker inte ens gå in på det här, man får väl ett unisont sverige emot sig.
Alltså jag gillar en massa serier men inte tillräckligt för att bry mig. Inte som six feet. Jag ser ett avsnitt här och där och tappar intresset. Jag vill hamna i det där totalengagemanget igen. Kanske är det helt enkelt koncentrationsproblem. Jag gillar inte att titta på tv. Jag får kryp i kroppen eller somnar. Film kan jag egentligen bara se på bio.
Så kanske handlar det inte om dåliga serier utan snarare att six feet var så magisk att till och med en rastlösing som jag fångades.
Eftersom jag inte följer någonting umgås jag och min man nästan aldrig numera. Han älskar att titta på tv. Och jag ligger i sängen och läser.
Men nu har true blood dykt upp som en äktenskapsförmedlare. Vi sitter rätt klistrade båda två. Vampyrer har alltid kommit till min undsättning.

Jag har ohämmat älskat vampyrer ända sedan jag var barn. Som liten var jag mycket sjuk och tvingade, som treåring, min far att läsa bram stoker vid sjukhussängen. Nattsköterskan höll på att få dåndimpen.
När vuxna försökte prata med mig var jag rätt ovillig såvida de inte ville diskutera "röda döden" med mig. Edgar A Poe var nämligen en annan storfavorit.
När jag ser vad jag skrivit känner jag att min barndom kanske var den helt logiska starten på resten av mitt liv...
Hm.

förklara för mig som om jag vore 4 år

varför tar folk med sig sina barn till ikea? Jag fattar inte.
Det är inte kul för barnen. Det är inte kul för oss andra. Kanske är det kul för föräldrarna, men jag förstår inte varför. Är de sadister?

Jag undrar också varför föräldrar tycker att det är en god idé att låta sina ungar få köra en egen liten kundvagn i affärer. Jag undrar varför de små vagnarna finns överhuvudtaget. Är det en pedagogisk tanke bakom? Ska de lära sig att handla mat? Om så är fallet undrar jag varför det alltid är små flickor som drar de där vagnarna? I det här fallet anar jag att barnen tycker att det är kul. Men för alla andra är det rent plågeri så det räcker inte som förklaring.

medelklassens (o)diskreta (icke-)charm

vi diskuterade klasstillhörighet häromkvällen. Medelklassen är ju sedan någon generation tillbaka lite svårdefinierade bland annat beroende på att i princip alla har en högskoleutbildning i dag (sanning med modifikation).
Efter lite dividerande lyckades vi enas om att medelklassen är de som dricker champagne hela tiden. De där som alltid berättar att de gör det. Typ loggar in på msn med "champagnekurs ikväll" eller "slappar med ett glas skumpa efter jobbet". För att visa att det är en naturlig del av vardagen.
Vidare är medelklassen de som "reser" (jag tror att semestrar är det korrekta ordvalet). De där som obligatoriskt åker två - tre veckor till thailand på vintern och spenderar sommaren i kroatien eller grekland. En weekend i barcelona på våren och en i new york på hösten. Och passar på att resa mycket innan barnen fyller två och åker gratis.
Medelklassen är även storkonsumenter av ny teknik; platt-tv, iphone och världens snyggaste mixer.
Jag har på känn att listan kan göras rätt lång. Jag misstänker att medelklassen är de som köper dyra märkeskläder åt barn...ja, fyll i själv.
Det sammanfattande är väl att medelklassen helt enkelt gör sådant som de lärt sig ska gälla för fint. För nu har de råd och ser inte att "alla andra" också har det. Två veckor på 5-stjärnigt i thailand får dem liksom att känna sig som den rika grannen de hade som barn.
Så har det nog alltid varit med medelklassen skulle jag tro.
Men det svindlar när man tänker på hur stor den är.
Och vad den kommer att göra med miljön.
Med fasa rapporterar våra medier om hur de riktigt rika skräpar ned luftrummet med privat-jets. Men hey, hur många är de?
Det måste ju vara den hårdkonsumerande medelklassen som kommer sänka den här planeten. Eftersom de faktiskt verkar tycka att de* har rätt till det.
Det känns oöverskådligt.

*jag velar uppriktigt över om jag ska skriva de eller vi. Min klasstillhörighet är ett mysterium.

jag har för avsikt att återkomma snart

väldigt vanliga uppfattningar om mig är att:
a. jag heter åsa
b. jag är lång
c. jag är brunögd
d. jag är född 1973

Nu har det, tackolov, visat sig att inget av detta stämmer. Eftersom:
a. jag heter anna-sara, vilket är långt värdigare
b. nix, det är bara benen, resten är smått och argsint. Och helveten ska vara små
c. ögonen är mörkt blå så inihelvete. Och jag är mycket klädsamt naiv
d. inte en chans, frans då skulle jag ju vara född i det kinesiska tecknet oxen och då verkar det ju vara mycket roligare att vara apa.

Den sista punkten har dock ställt till problem. Jag har ju med tiden nästan börjat tro att jag är född 1973 (och att jag är lång, faktiskt) och varit trygg i det. Men huxflux har det visat sig att så inte alls är fallet och helt hastigt och oprovocerat ska jag tydligen fylla 40. Det hade jag inte räknat med.
Till alla er som undrar när de ska boka tågbiljetter, boka hotell, boka av datum et cetera:
- jag fyller år lördagen den 13 december. Detta är oomkullrunkeligt. Allt annat är ovisst just nu. Jag har SJUKT mycket att göra. Jag hinner inte ta tag i det förrän i slutet av nästa vecka. Varpå jag återkommer. Simma lugnt.

testa själv, vettja

i perioder av uttråkning börjar jag tvångsmässigt byta ut orden "kul" och "kåk" mot kuk så ofta jag kommer åt. Detta roar mig oerhört och jag förmodar att det förärar mig en plats i det juvinila facket, men hey, det är ett mycket billigt nöje. I ordets alla bemärkelser.

Denna kåk har varit våran i en herrans massa år. Det är inge kul i oktober. Men i somras var det kul. En gammal kåk från förra sekelskiftet. Han har suttit på kåken under större delen av sitt liv. Jävla kåkfarare.
Ska du ut till kåken i helgen? - Kuuuul.

och för våra mindre kunniga tittare...

i ett tv-zap dyker en pompös man med ett självbelåtet leende upp:
- Blablabla...bla...och detta omöjliggör en fair trial - en rättvis rättegång.

Varför i helvete får denna typ av män så mycket mediespace - utrymme?

epileptiska mysterier i natten

natten spenderades i sällskap med anton corbijns "control" om ian curtis korta liv. Den var ju, naturligtvis, helt fantastisk men jag förlorade mig helt i curtis epilepsi. Varför hör man aldrig talas om epilepsi numera? När jag var liten var epilepsi ett ständigt närvarande hot. Vi fick lära oss hur man skulle agera om någon föll ihop i kramp och det verkade kunna drabba blint, slumpvis och ofta.
Det är säkert 20 år sedan jag hörde någon knysta om det över huvud taget. Finns inte epilepsi längre? Medicineras det bort?
Vad hände med epilepsin? Säg då.

låt den rätte komma in*

såg "låt den rätte komma in" med eva och martin ikväll. Filmen var precis lika magisk som boken. Hur ofta händer det?


*Va, tjöt evas bror, ska ni gå på porrfilm!?

festandets fasor

onsdagskvällen kantades av fyllans (min mans inte min) alla katastrofer. Stojiga samtal (min mans, inte mina) från krogar och fylledebakel (min svågers, inte mina) som skulle utredas. Natt-tjafs, fyllefniss och ommöblering på fyllan (min mans och svågers) sabbade fullständigt nattsömnen (min, inte min mans) och efter tre timmars sömn släpade jag mig till jobbet och önskade min (och min mans) död.
Hela gårdagen var en lång jävla transportsträcka med en önskan om att den skulle vara över.
Det enda ljuset i ett dimmigt töcken var att världens gulligaste guddotter (bara min - maken har försatt sin rätt) kom på besök och verkade gilla mig även som vrak.
Hon har lärt sig ett nytt trix - hon lyfter ena sidan munnen som billy idol. Inom kort ska jag förfölja henne med kamera för att fånga looken.
Kvällen spenderades liggande, och jag vet nu att det går att ligga ner och äta, i soffan. Somnade klockan tio och sov oavbrutet i tio timmar. Det måste bli ett slut på det här jävla festandet (min mans - inte mitt).

tuff tid för miljövänlig estet

hur kommer det sig att vi (jag talar om den mänskliga rasen) är så jävla ogenerösa när det inte syns!?
Frågan orsakad av att jag igår, igen, försökte få betala för att slippa ett rosa jävla band. Jag vill gärna och av personliga skäl stödja alla bröstcancer-projekt, men! Men jag vill inte ha ett rosa band (eller en majblomma eller...). Varför vill någon? Det matchar ju nästan aldrig och designen, eller bristen därpå, lämnar allt att önska.
Det blev helt för mycket för bruden i kassan. Som en dresserad apa började hon stamma och trodde absolut inte att det gick för sig. Jag får alltså inte betala för en produkt utan att ta emot den. Helt omöjligt. Orsaken är oklar.
Jag vet inte hur många rosa band jag slängt genom åren. Så jävla miljöovänligt att jag saknar ord. Stöd forskningen och sänk miljön.
Världen är verkligen helt nedlusad med skräp vars enda syfte är att gå i soporna. Köp en pin för miljön, vettja.
hur kommer det sig att vi (jag talar om den mänskliga rasen) är så jävla ogenerösa när det inte syns!?
Frågan orsakad av att jag igår, igen, försökte få betala för att slippa ett rosa jävla band. Jag vill gärna och av personliga skäl stödja alla bröstcancer-projekt, men! Men jag vill inte ha ett rosa band.
Det blev helt för mycket för bruden i kassan. Som en dresserad apa började hon stamma och trodde absolut inte att det gick för sig. Jag får alltså inte betala för en produkt utan att ta emot den. Helt omöjligt. Orsaken är oklar.
Jag vet inte hur många rosa band jag slängt genom åren. Så jävla miljöovänligt att jag saknar ord. Stöd forskningen och sänk miljön.
Världen är verkligen helt nedlusad med skräp vars enda syfte är att gå i soporna. Köp en pin för miljön, vettja.

bruno k

när jag var 17 satte någon bruno k öijers "giljotin" i mina händer och jag slog upp den på måfå.

I telefonkatalogen
står de korsfästa
i alfabetisk ordning

Jag var förlorad. Sedan dess har jag älskat hans prestationer reservationslöst. Jag har haft nöjet att uppleva en av hans uppläsningar och jag sover alltid med hans samlade dikter inom räckhåll som en snuttefilt .
Nu är "svart som silver" nominerad till augustpriset, hyllad och höjd till skyarna. Folk är som galna och går man ur huse.
Och jag känner mig så jävla nöjd med att ha bra platser på södra teatern i november sedan låååång tid tillbaka.
Jag är nästan avundsjukt på mig själv.

hur det smakar är oklart

jamen då var det äntligen här då!
Rödvinet man inte blir rödflammig (!?) eller bakfull av. Aftonbladet har testat. Förmodligen tänkte de att:
- vafan, de e ju ända sen i somras vi var ute och varnade för vardagsdrickande i en bilaga. Det minns inte en jävel. Vi kör.

"Jag kände inte av att jag hade druckit alls", menar den lättade försökspersonen. Tillfrågad läkare ställer sig tveksam och tycker inte att testet verkar vetenskapligt. Det kan vara en bluff.

Är det ingen annan än jag som tycker att det här är hejdlöst kul!?

vikten av mat och mentor

i dag åt jag brunch med min mentor. Vi åt i tre timmar, promenerade i en och jag fick en välbehövlig dos intellektuell stimulans. Hon hjälpte mig att fatta ett viktigt beslut och lovade att ställa upp som biträdande handledare om jag skriver en uppsats till. Plötsligt kändes saker meningsfulla och enkla.
Det krävdes egentligen inte så mycket. Frisk luft, mycket sömn, god mat och en klok kvinna.

lördag, sol och ingenting bokat

i går blev jag bjuden på middag och choklad. Omsvept i så mycket sann vänskap och välvilja att jag somnade rörd och lite gråtmild.
I dag ska jag ta ett långt bad, driva runt lite och göra det som faller mig in.
Jag är en väldigt lyckligt lottad person.

att sona sitt brott

frågan om namnpublicering tycks hetare än någonsin. Just nu med fokus på sexualbrott mot barn.
Personligen ställer jag mig helt oförstående. Det finns ju bara två möjliga skäl att publicera; antingen handlar det om att utöka straffet eller så avser det att typ "öka säkerheten". Jag kan inte se att något av det är medias sak. Jag säger inte att allt är bra och att vi sak nöja oss, men medias roll är att utöva tryck för att rättssystemet skall fungera bättre inte att ersätta eller komplettera det.

Alltnog, dessa funderingar leder mig till ett större sammanhang jag funderat mycket över.

När har man sonat sitt brott?

Hur ska straffet se ut för att man ska kunna gå ur det som en ren människa, med möjlighet att starta om?
Då och då hör man interner, med möjlighet, jämföra våra fängelser med till exempel asiatiska och mena att det inte är solklart att det är bättre att sitta här. Detta eftersom det typ inte är "någon mening" att sitta inne eftersom man ändå inte är fri sin skuld när man kommer ut. Till skillnad från till exempel thailand där man i alla fall är fri när man kommer ut (naturligtvis ställt mot att straffen är att betrakta som inhumana, svåra att överleva et cetera).
Jag blir inte klok på detta. Ska man vara obefläckad och sonad när man suttit inne, eller ska man bära sin skuld livet ut?
Och vilken är den juridiska ambitionen?
Mina grundläggande 20 p i juridik hjälper mig inget.
Kan någon annan svara? Lillebror?

mårten...

...en hjälte.
Jag känner mig plötsligt mindre ensam.

alla ska med!

alla ska svara på frågorna nedan. Hör ni det.
Vänner, bekanta, antagonister, kända och icke. Kom igen fegisar!
Oavsett om vi ses varje dag, eller om du aldrig sagt ett pip om att du läser.

Hej.
1. Vad pysslar du med om dagarna?
2. Hur länge har du läst min blogg?
3. Känner vi varandra / Har vi träffats? (Hur?)
4. Vilken är den bästa boken du läst i år?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Vilken är din favoritblogg?
7. Beskriv mig med ett ord!
8. Önska något. Vad som helst!

jag dör av passiv leda

nittitalet ringde på mobilen och ville ha tillbaka sin it-pryl: hemtelefonen. Vem har hemtelefon idag? Och varför? Jag vet inte ens vad jag har för nummer hem. I min enfald trodde jag att det skulle lösas med hjälp av ett samtal. Men icke. Emedan mitt nummer är hemligt fick jag tre alternativ av den tränade apan på kundtjänst: skriva brev (alla älskar tydligen att få post), faxa från berört nummer (alla har ju en gammal fax skräpande i hemmet) eller fysiskt infinna sig på valfri teliabutik. Med giltig legitimation. Vilket jag tycker förtar en hel del av det hemliga med hemligt nummer. Nu sitter jag här på teliabutiken kungsgatan, sen 45 minuter, och beskådar människor gråta, skrika och utöva mer eller mindre lyckade självmordsförsök. Själv svälter jag och vill härmed gärna framföra en sista hälsning till mina nära och kära. - om jag inte hör av mig så beror det inte på abonnemangsbrist. Hos telia kan ingen höra dig skrika.

se upp för uselt hantverk

sitter med stigande genans och tittar på "se upp för dårarna". Mellan fingrarna.
Jag ser nästan aldrig svensk film. Eftersom svensk film helt enkelt är usel*.
Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig något så illa som detta. Vaihelvete? Uselt manus, urusla skådisar och såpaintrig. Att snoriga bergström håller sig bakom kameran har inte hjälpt ett jota.
Det måste ju finnas folk med talang i sverige. Någon ung människa som vet något? Kan vi ordna en dokusåpa? "Regissör - en talangjakt".

Nilspetter sa en gång att det inte görs några mästerverk inom svensk film helt enkelt eftersom det inte finns någon ambition att göra mästerverk.
Det stämmer.
Men man kunde ju önska att någon i alla fall hade ambition nog att skriva begriplig dialog.


*jag vill gärna poängtera patrik 1,5 som ett glädjande undantag just nu

2008 i sverige

Här kan man läsa en pesudoartikel om en programledare som kallat en idoldeltagare för "bögig". "Ser han inte lite väl bögig ut". Idoldeltagaren "tycker att det är jävligt dåligt". Anders Bagge tycker att det är ungefär som att säga att "men är han inte lite väl svart".

En upprörd läsare tycker att "hennes språk är på en 5 årings nivå som apar efter "ful ord" som mamma och pappa råkat säga högt. I vilket annat land som helst hade hon fått sparken omedelbart.".

Helt surrealistiskt emedan det hela liksom bygger på att bög är ett skällsord och något dåligt. Samtidigt som Bagges kommentar verkar syfta till att grabben faktiskt är homosexuell och då blir det hela än vansinnigare.
Det här händer mig ofta när jag läser kvällstidningar. Jag får liksom overklighetskänslor.

Förövrigt såg jag idol igår och kan säga att den grabben hade mått bra av en dos tillbögning. Så var tyvärr icke fallet.

håret

mitt hår fungerar ungefär som vissa mäns penisar. Det är helt bortom min kontroll och känns inte riktigt som en del av mig.
Om mitt hår vore en film skulle det vara japansk skräck. Om mitt hår vore musik skulle det var tysk industripunk.
Det är stort. Det är massor. Det är för mycket. Det växer som ogräs. Varannan månad tunnar jag ur det för att slippa vad jag kallar pyramidfrilla. Det är oklart om benämningen är vedertagen.
Det är lockigt, bråkigt och gör som det vill. Fram tills för ett par år sedan var det blont. Därefter har jag börjat göra slingor och färgat utväxt under parollen "jag var ju blond från början".
Redan två veckor efter färgad utväxt ser jag ut som ett polskt luder. Under sommaren har mitt hår växt en decimeter. Det hela är en väldigt dyr historia. Och jag HATAR att pyssla med hår. Hår ska vara långt, kunna sättas upp i svans och ska ta minimalt med tid.
I går när jag kom till min frisör tappade till och med hon hakan:
- jag har aldrig sett hår växa så där fort. Jag har aldrig ens hört talas om det, konstaterade hon.
När hon tunnat ur det en cm och kapat det en halv decimeter var hälften blont och hälften brunt.
Vi gav upp. Det kvarvarande blonda är nu brunt och jag har transformerats från polskt luder till...
...jugoslav...tror jag.

blink, liksom?

användandet av smileysar i alla givna sammanhang känns helt galet och onyanserat.
Och nu fick jag en som gjorde mig helt förbryllad.
Min styvmor och far har varit en vecka på kreta och ska spendera natten här innan de tar sig till bostaden norröver. För en halvtimme sen fick jag ett sms från styvmor:
"Vi landade nu;-)"
Va? Vaddå, blink?
Varför blink?
Punkt är väl det rimliga alternativet? Eller är det mig det är fel på?

meh, ååååååhrå!

jag behöver en förälder. Eller en livscoach. Eller nåt.

in the whole wide world

anna book är en evig källa till förfäran och munterhet. Jag hade precis kommit över rubriken:

anna book: Jag har bantat sönder mig!

(När?! När skedde detta!?)

Vid zappning fastnar jag i ett samtal mellan henne och lotta engberg (!!).
Lotta frågar: vem skulle du helst av alla vilja göra en duett med?
Anna svarar: jan johansen.

ouppfostrat

ouppfostrad är ett bra, distinkt och sammanfattande gammalt ord som tyvärr allt för sällan används. Det talas så jävla mycket om kulturer, klass, respekt, trender blablabla, meny ytterst lite om uppfostran.
Jag är så jävla less på ouppfostrade människor. Gubbar som kissar i det offentliga, kvinnor som talar i mobiltelefon på restauranger, barn som avbryter och tonåringar som skriker från sitt rum istället för att uppsöka målet för sitt ärende.

Jepp, det var dagens tantskopa. I morgon ska jag tala om slarv.

knappast julafton

i morse vaknade jag med en distinkt känsla av jul och barndom. Jag vet inte om det var något jag drömt, något i ljuset eller en doft, men det kändes precis som om jag var åtta år och kunde förvänta mig julklappar och mormor på besök.

Dessvärre var det vanlig jävla måndag i oktober, jag är 39 och förväntas kliva upp och producera. Tur man inte gillar julen så mycket.

heltidsanställd på sats

jag tränar på sats. I min värld är det att likställa med ett erkännande.
Sats har sveriges bästa klasser och instruktörer. Därmed upphör plusen. Punkt.

Allt annat med det förbannade gymet är jobb. Ett heltidsjobb. Man kan inte smidigt glida in och dra sitt kort. Icke. Det ska lämnas till kassapersonalen (och ja, jag hade lust att särskriva) som drar det åt dig. Min insider har skvallrat och berättat att detta görs så där amerikanskt så att alla ska få ett naturligt klämkäckt "hej och välkommen" när de kommer. Tidsåtgången och krånglet verkar sekundärt.

Vidare lägger jag ner minuter och timmar på att hitta listiga sätt att passera gå när jag är på väg hem eftersom vrålaporna i kassan även instruerade att säga hej då till alla som går.
Skrika hej då på ett attackmässigt vis så man blir rädd. Och huxflux börjar de ringa på mobilen under kontorstid och frågar om man är nöjd, undrar något eller bara vill prata lite. En gång fick jag hela storyn om en lindrigt begåvad sats-anställds graviditet. Så vitt jag kunde förstå var den särskilt märkvärdig.

Dessutom måste man bevaka klasserna som en hök på nätet för att få plats. Man måste ha full koll på vad man vill träna hela nästa vecka.
Förra veckan glänste jag genom att redan 8 dagar i förväg boka pers dansklass. Är man en timme för sen hamnar man på väntelistans plats 43. När jag, i dag, glad i hågen gled in på odenplan sju minuter före träningstid var det kalla handen.
- nixpix, sa den försäljarleende bönan i kassan, du måste vara här tio minuter före klassens start.
- men det är ju bara tre minuter för sent, försökte jag.
Men nej. I all sin godhet gick hon in i systemet och såg till att jag inte fick en anmärkning för "icke avbokad klass".
Va fan. Jag har inte tid att träna på sats. Jag får gå ner på halvtid.

fina pappa-saker

den här veckan har min pappa:

• eskorterat mig till max ernst-utställningen och visat sig gilla samma saker som jag
• promenerat med mig
• eskorterat mig till banken
• opererat in mer minne i min trötta burk
• låtit mig sova middag efter jobbet och väckt mig med te och vitt bröd
• bollat romanidéer
• berättat underhållande murvel-historier från tidningarnas djupaste gravkammare

Nu har jag bestämt att han kan komma på besök rätt ofta. Det är fint med pensionerade föräldrar. One down. One to go.

lycklig idiot

jag tillhör, i bekantskapskretsen, den lilla skara människor som inte äger en spänn, lever ur hand i mun och inte har en krona eller minsta fastighet att vänta i arv. Någonsin. Man kan säga att jag får klara mig själv.
Man kan säga att detta är ett bekymmer.
För andra. Inte för mig.

Redan för tio år sedan började folk tjata om att jag måste spaaaara, sätta in på konton, investera i aktier och tänka på framtiden.
Själv har jag alltid undrat vad jag ska spara, vad som skall sättas in, varför och vilken framtid?
Jag kommer från en lång fin tradition av ekonomiska idioter och har överhuvudtaget aldrig haft några finansiella geni-förväntningar på mig själv. Det fina med det är att så fort jag har stålar blir det kul. Både för mig själv och min omgivning.
Det är ju ändå bara på låss! När jag läste a-kursen i ekonomi på universitetet stod det helt klart: ekonomi är den minst exakta vetenskap som finns helt enkelt efter som allt är symboliskt mumbojumbo. Hittepå. Någon gång bestämde någon idiot (troligtvis en man) att potatisekonomin skulle krånglas till och vips var myntet uppfunnet. Vad är ett mynt? Jo, en symbol. Ingen kan väl påstå att symbolerna har blivit mer exakta och begripliga med tiden? Och så kallar de semiotik för flummig vetenskap!(?).
De senaste tio åren har alla runt omkring mig börjat få aktieutdelningar, håvat in arv, ombildat till bostadsrätt och gött sina pensionskonton. Och lyckade investeringar har diskuterats kring middagsborden. Jag har aldrig något att tillägga. Ibland har jag undrat om det kanske faktiskt är så att jag är en idiot på riktigt som aldrig kräver tillbaka skulder som folk "glömmer bort" och inte skaffar mig "en buffert" (människor som pratar om "buffert" vill jag tillfoga smärta).
Det är säkert så, men just nu, år 2008, känner jag mig som en riktig vinnare. För medan alla skaffar sig rynkor och magsår över huruvida den ekonomiska tsunamin (hur fan är man funtad när man kommer på ett sånt uttryck!?) påverkar deras stålar och indirekta trygghet, så bryr jag mig faktiskt inte. Alls.
Supernajs.