Grejer en lätt senil hjärna minns

I morse vaknade jag klockan fem - pigg som en jävla lärkjävel på tjack - utan en tanke på hur apatrött jag skulle vara klockan 11. Nu är klockan 13.18 och jag borde tveklöst jobba, men väljer att (inte) använda hjärnan på annat vis.

När jag passerade en spegel nyss fick min rysliga fulhet mig att tänka på en fin gammal åttitalare: brunkrämen! Den var mörk, tjock och ogenomtränglig. Den uppfanns förmodligen av något medelålders spektakel i akut behov av skydd - från sig själv och mot andra. Under nittitalen verkar det som om nästa generations medelålders beslutade att avfärda brunkrämen som kemiskt avfall och avskaffa den i takt med kemisk pejling, botox och mineralsmink. Det var synd det. För jag har varken tid, råd eller mod att botoxa mig, men en tub brunkräm hade jag gärna unnat mig idag. Jag får väl ramla förbi den lokala färgbutiken på vägen till dagis om en timme.

Juli

I förrgår åt jag middag med människor som på fullt allvar menade att Victoria Silvstedt "minsann är intelligent utöver det vanliga". Detta emedan "man blir inte så rik om man är så korkad som hon verkar" och "hon spelar".

När jag hör sånt här nuförtiden dör jag lite. Förr blev jag arg eller deprimerad. Nu förlorar jag en liten sked livslust varje gång.

Undrar hur lång tid det tar innan man möter undergången.

Det är väl detta som ÄR semester i juli - att vara skild från sitt eget folk. Alla är spridda runt världen och existerar bara som incheckningar på facebook.

Så där i största allmänhet

Jag vill inte mörda den här bloggen fallifall jag vill snacka skit om grannar eller så. Problemet är att jag både måste vilja snacka skit om grannarna OCH ha tid. Det är surt. Hur som petar jag liv i den här bloggen genom lite osorterade iakttagelser:

• Jag och min man har inte samma sorts humor. Alls. Är inte det lite märkligt, tycker ni? Att man kan vara ihop i nästan 20 år utan att garva åt samma grejer...? Det är ju annars sånt som man läser om "vi skrattar åt samma saker", "så håller vi äktenskapet vid liv". Jag tycker att min mans humor är nästan plågsam och när jag skämtar tycker han att jag är ond.
• Jag är sist i Sverige med att bränna över alla mina skivor till en extern hårddisk för att sedan kunna skicka de fula plastmojängerna åt helvete. Vilka grejer man hittar! Har jag pröjsat sek 200 för Di Leva-samlingen!? Och who the fuck är Blue Cantrell!?
• Jag ska ha svenne-semester för första gången i mitt liv. Ledig från och med miss summer, charter, släktturné och åter i augusti. Från djupet av mitt hjärta känner jag att det är galet osexigt. Men så är det - dagis är stängt och barn kräver i största allmänhet en egen logik och semester. Jag har fått låna en resväska. Min ryggsäck har inget i sammanhanget att göra. Har jag förstått.
• Jag har läst de två första böckerna i trilogin om Victoria Bergmans svaghet. Läs dem! Helt fantastiska. Jag varnar och rekommenderar. De är fruktansvärda, men bra. Som om Stig Larsson fast med en vass intelligens och ett svart djup. Jag kan inte förstå hur jag ska stå ut med att vänta på del tre som beräknas komma nästa sommar.

Vad gör ni? Följer ni fortfarande Bea?

I väntan på flat-pillret

Min man är sjuk sedan en vecka tillbaka. Magsjuk. Och värre än så - han har drabbats av mans-magsjuka och den är nästan dödlig. Han började må bättre för ett par dagar sedan och firade med en brakmiddag och vin. Sen fick han kramper. Dessa har han ihärdigt och fortsatt försökt mota med hjälp av fett, stekt mat och kakor. I skrivande stund ligger han i fosterställning i soffan efter köttbullsmiddag med blåbärspaj till efterrätt och yrar om magsår och akutmottagning. Och så fort jag öppnar munnen säger han trotsigt: man SKA äta när man är magsjuk. Sen viker han sig som en fällkniv och tar en snus.

Så i väntan på flat-pillret är jag ensamstående morsa. Tvåbarnsmor.

Stoppåbelägg

Om jag inte kammar till mig och offentligen avblåser den här uridiotiska utmaningen så är denna blogg död. Och jag är inte riktigt redo för detta.

Således är utmaningen härmed över och jag unnar mig fortsatt privatbloggande om mina laster, irritationer, ångestar och tillkortakommanden på denna plats.

Vintern har gått i sjukdomens, dödens och eländets tecken men det var då och nu vänder det. Ska vi säga så?

Dag 17 - Mitt favoritminne

Jag kommer ingen vart med favoritminnena eftersom jag nog faktiskt gillar de depraverade mest. 47-dagarsfester, galghumor och droger typ. De är liksom berättarvänligast, men svåra att få på pränt utan att framstå som en idiot.

Så jag skriver bara helt kort och ryckt ur sitt sammanhang:

Jag vaknar ur sommarens sista fest i slutet av nittitalet och har en stötfångare i väskan. Yep.

Dag 16 - min första kyss

12 år, årskurs 6, Bälingeskolans matsal på disco. Killen hette Peder och alla i plugget, oavsett årskurs, ville vara tillsammans med honom och hade frågat chans på honom tusen gånger. Han svarade alltid nej och hade som princip "att inte vara ihop med någon". Men jag var ny i skolan (jag tror att jag har nämnt att jag ofta flyttade), från stan och helhipp så han gjorde ett undantag och frågade chans på mig. Problemet var att jag hajjade noll av hur det där kyssandet skulle gå till. Fattade inte vad jag förväntades göra med tungan och det hela var rätt slafsigt och meningslöst.

Icke desto mindre var kvällen en smula magisk.

Redan nästa vecka gjorde Peder slut, men det var ok - jag var ändå hans första riktiga tjej. Pilutta.

Dag 15 - Mina drömmar

Detta är något av en akilleshäl för mig. Jag har inga drömmar. Knappt ens några diffusa, övergripande. Jag är uppväxt i en tid och ett klimat där drömmande inte var något positivt. Till för romantiker och drönare. Tyvärr.

Dessutom har jag omgivit mig med människor som på olika sätt drivit mig till ett icke-drömskt tillstånd. Tyvärr.

Jag skulle vilja säga att jag drömmer om allt från fred på jorden, lycka och några miljoner på banken, men i djupet av mitt intellekt tycker jag att det vore slöseri på tid.

Tyvärr.

Dag 14 - Dagens outfit

Varma kläder. Skitvarma kläder. Stor pälsmössa och fårskinnspäls.

Men va fan det här är väl ingen jävla modeblogg!?

Vad är liksom poängen med en trettidagarsutmaning om det ska vara samma utmaningar. Jag vägrar fler kläddagar. Kläder är min guilty unpleasure. Jag är sjukt ointresserad av att prata om kläder. Jag gillar fina kläder, men hatar att shoppa och diskutera dem. Det mest stressande jag vet är när någon börjar beskriva ett plagg: ...så går det en söm där, med en bomullsdetalj som löper över hela högersida....

Jag är förlorad redan på sömmen. Kan varken visualisera eller intressera mig.