Moderskapet

Jag har varit morsa i snart fyra månader, hormonrubbningarna börja stilla sig något och jag märker att alla som i alla år (typ 22 i mitt fall) sagt "det där kommer du att förstå när du själv har barn" haft rätt och fel.
Jag har fortfarande inget behov av att prata om barn när jag själv får välja. När jag äntligen får träffa folk vill jag gärna uppdateras, få skvaller och nyheter om vänner, kändisar, fin- och fulkulturella fenomen. Jag förstår heller inte varför man måste prata babyspråk, diminutiv och skicka julkort med sitt barn på. Nimrod är aldrig jobbig. Jag har aldrig känt mig irriterad på honom. Möjligen på allt runt omkring - pappan, jobbet, och det jävla samhället, men barnet är INTE jobbigt.
Och jag äcklas av den kommersiella industrin kring barn och skulle aldrig i helvetet betala dyrt för att låta min unge göra reklam för Ralph Laurent eller Bugaboo eller what ever.
Å andra sidan upplever jag exakt den där förlamande, förkrossande förälskelsen andra beskrivit. Jag längtar att lämna staden för landet ibland, jag erkänner att jag aldrig kunde ha listat ut att jag kunde ha så här starka känslor för någon och det är helt sant att man inte hinner n-å-g-o-n-t-i-n-g.

Om jag skulle ge mig på att sammanfatta moderskapet så dominerar motsägelserna. Att vara mamma (för mig) är motsägelsefullt.

• Allt är förändrat, men inget har hänt. Barnet är helt självklart en del av mitt liv, men jag förstummas varje dag över vilket orimligt mirakel han är.
• Jag är samma griniga folkhatare som förr, men jag har helt förändrats i min relation till mig själv.
• Om barnet försvann skulle jag lägga mig ner och självdö - han är mitt allt och ändå, eller just därför, ångrar jag varje dag och varje sekund att jag skaffade honom. Den sårbarhet som uppstått är ren galenskap och helt oanvändbar.
• Om jag hade skaffat barn för tio eller fem år sen hade det gått käpprätt åt helvete. Jag hade inte stått ut i mer än en vecka. Men om jag var tio år yngre skulle jag skaffa minst två till.
• En stor del av dagen går åt att försöka få honom att sova så jag ska få något gjort och i den sekund han somnar saknar jag honom så det gör ont och jag vill genast väcka honom.

Så här pendlar tankarna på orimligt vis hela dagarna och nätterna. Att ha barn är helt motsägelsefullt och fruktansvärt ensamt. Och tvåsamt.

Men, ska ni veta, det riktigt, riktigt svåra med att ha barn är att klippa naglarna på dem.

I mina drömmar...

Jag gillar verkligen tonåringar...

...slog det mig härromdan när jag lyssnade på två spattiga tjejer på bussen. När jag undervisade i journalistik på gymnasiet reagerade folk med fasa och ondgjorde sig över de hemsk-hemska tonåringarna. När jag tog över en tjejklass på 18 strebers från hela Sverige på friskolan började även andra lärare tycka synd om mig.
- Fyyy fan va jobbigt, ansåg de.
Jag älskade det. Uppkäftiga brudar som krånglar med krångliga brudgrejer är otroligt stimulerande. De säger alltid kul grejer.
Exemplaren på bussen satt och jämförde något på mobilerna när den ena sa till den andra:
- Det är min Gucci.
- Har du en Tamagotchi?
- Meh ååååh, Goootttchiii. Som i typ skor å kläder å grejer.
Det kändes så himla symboliskt för vad det är att vara tonåring - mittemellan barn och vuxen. Mittemellan Gucci och Tamagotchi.
Jag tror att man når sin kreativa peak någongång i 17-18årsåldern. Det blir nog, tyvärr, aldrig bättre. Jag tror det beror på kontakten med båda världar och bristen på socialisering. Jag är helt säker på att jag fick mer bildning än eleverna under min tid som lärare.

Medan jag funderar på detta kommer jag osökt in på mina egna tonår som var underbara! Oftast när jag pratar med folk säger de att de minns sina tonår med fasa och helst vill glömma denna "otroligt jobbiga tid". Själv minns jag tonåren som en period fylld av sköna vänner, jag var helt ansvarslös, rebellisk och brydde mig föga. Skolan såg jag som en plats att besöka för att hänga lite med polarna. Jag rökte cigaretter och drack häxblandningar. Läste Kurt Vonnegut och blev förlåten för allt eftersom jag ansågs så "ung, lovande och begåvad". Jag var ihop med killen jag var kär i och hade på det stora hela ett gott självförtroende...

Så långt i tankarna slår det mig: Vikket jävla skit!
Mina tonår var alldeles för bra. Med så bra tonår kan man aldrig nå kommersiell framgång. Förbannat också.
Aldrig får man vara glad. Bokstavligen.

NBOTK

Jag har funderat lite på när det börjar bli okej att skämta om Haiti. Oftast brukar jag kunna skämta om hemska saker opassande fort. Det är mitt sätt att stå ut. Dessutom generas jag över människor som är för dramatiska.
Med Haiti har det suttit lite hårdare åt. Dels eftersom jag är hormonell och skör. Dels eftersom katastrofen är fortgående och i det närmaste permanent.
Som så ofta förr träder Carola in i den ofrivilliga humorns tjänst och löser problemet åt mig. Att bege sig till ett katastrofområde utrustad med parfym innebär per definition att jag måste kunna skratta åt det. Alternativet är att skjuta mig, tror jag.
Jag sitter just nu och fnular på att måla upp en bild av Carola på Haiti, lekledare för ett discotåg sjunger hon Candy parfume girl i godisregnet ackompanjerad av sitt nya band New Blocks On The Kids.

Blow my whistle bitch!

Jag är tillbaka på gymet. Långt ifrån storstilat och ofta, men ändock. Jag sysslar med funktionell skittrist, skitenkel träning i stil med cykling och viss styrka ackompanjerat av cp-techno i lurarna. För ett år sen hade jag självdött av uttråkning men nu kan ni se en transleende idiot på träningscykeln...
- Blow it like you mean it, bitch! Ntzz, ntzz, ntzz, ntzz.
I maj är jag nog tillbaks i aerobicssalen. Fy fan, va härligt!

I ett annat liv, en annan Valentin

Förra året vid den här tiden irrade jag runt som ett ras. Jag och Colette hade inmundigat ohemula mängder vin kvällen innan och jag hatade mig själv för att jag hade lovat bort mig som flyttgubbe. Jag minns också att jag roades av att Valentin firades bakfull tillsammans med ett bögpar släpandes på deras antikviteter. Maken var ute och festade med en polare.
Det jag inte visste var att någon gång mellan fredag den 13 februari och alla hjärtans dag skedde den allra första celldelningen som skulle bli pojken Nimrod. Tänk ibland händer de allra största sakerna medan man minst anar dem. Det som föreföll att vara en vanlig lördag i en trist månad ett intetsägande år skulle förändra allt jag kände till.
Och jag är ju därmed tvungen att vara mer försonligt inställd till det förfärliga jippo som kallas alla hjärtans dag.
Have a happy Valle, alla ni!

Morgonmagi

Jag är en utpräglad morgonmänniska. Detta innebär att jag missar rätt mycket i form av social samvaro emedan majoriteten av mina vänner (och, tror jag, majoriteten av jordens befolkning) är kvällstyper. Å andra sidan vinner jag något som jag kallar morgonmagi. Det finns en stund, långt innan världen har fällt sin första fördom och satt sin trendiga soyalatte i halsen, som jag äger. Mellan klockan fem och sju kan jag välja fritt om jag vill planera dagen, dricka kaffe, sortera tvätt, jobba lite eller kolla nyheter. Inget märkvärdigt, men oavsett vad jag väljer att göra så blir det lite bättre, lite mer kontemplativt och grundligt än under alla andra tider på dygnet.
När jag fått ut det jag behöver av morgonen hamnar jag i ett slags stillsamt rus som jag möjligen kan lika vid den känsla jag kan få efter ett kul aerobicspass, jag liksom sjuder av välmående och vill stoppa främlingar på gatan och säga:
- duu, jag mår sååå bra, bra, bra!

I dag kl 06.22 har jag vikt tvätt, luktat på mitt barn, druckit två baljor kaffe och skrivit ett blogginlägg. Allt under sakral tystnad och milt mörker.
Och jag mår så bra, ska ni veta.