...slog det mig härromdan när jag lyssnade på två spattiga tjejer på bussen. När jag undervisade i journalistik på gymnasiet reagerade folk med fasa och ondgjorde sig över de hemsk-hemska tonåringarna. När jag tog över en tjejklass på 18 strebers från hela Sverige på friskolan började även andra lärare tycka synd om mig.
- Fyyy fan va jobbigt, ansåg de.
Jag älskade det. Uppkäftiga brudar som krånglar med krångliga brudgrejer är otroligt stimulerande. De säger alltid kul grejer.
Exemplaren på bussen satt och jämförde något på mobilerna när den ena sa till den andra:
- Det är min Gucci.
- Har du en Tamagotchi?
- Meh ååååh, Goootttchiii. Som i typ skor å kläder å grejer.
Det kändes så himla symboliskt för vad det är att vara tonåring - mittemellan barn och vuxen. Mittemellan Gucci och Tamagotchi.
Jag tror att man når sin kreativa peak någongång i 17-18årsåldern. Det blir nog, tyvärr, aldrig bättre. Jag tror det beror på kontakten med båda världar och bristen på socialisering. Jag är helt säker på att jag fick mer bildning än eleverna under min tid som lärare.
Medan jag funderar på detta kommer jag osökt in på mina egna tonår som var underbara! Oftast när jag pratar med folk säger de att de minns sina tonår med fasa och helst vill glömma denna "otroligt jobbiga tid". Själv minns jag tonåren som en period fylld av sköna vänner, jag var helt ansvarslös, rebellisk och brydde mig föga. Skolan såg jag som en plats att besöka för att hänga lite med polarna. Jag rökte cigaretter och drack häxblandningar. Läste Kurt Vonnegut och blev förlåten för allt eftersom jag ansågs så "ung, lovande och begåvad". Jag var ihop med killen jag var kär i och hade på det stora hela ett gott självförtroende...
Så långt i tankarna slår det mig: Vikket jävla skit!
Mina tonår var alldeles för bra. Med så bra tonår kan man aldrig nå kommersiell framgång. Förbannat också.
Aldrig får man vara glad. Bokstavligen.
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
6 kommentarer:
Som vanligt känns det som att läsa sina egna ord med några undantag... Mina tonår var fulla av olycklig kärlek, men jag fick ändå den jag var kär i när det räknades. Och ja, cigg och häxblandningar, och sån däringa strårom. Ew.
Självförtroendet kunde varit bättre men jag hade förbannat kul och gjorde heeeelt galna saker som jag är överlycklig för nu när jag är feg och bekväm.
Jomen jag hade också en del olycklig kärlek, men det var liksom positivt det också. Jag liksom gillade till och med min egen olycka. Frossade i den och koketterade med den. Hahaha. Det var en fin tid. Jag kan absolut inte komma på en bok om den. Inte ens min farsa är till någon nytta. Han var bara lagomknäpp. Räcker inte alls till någon svinalänga eller dårdotter:(
Hihi, jag brukade sura på mina päron för att de inte tvingat mig utveckla några av mina färdigheter.
Jag var för social och lite för snygg för att nörda in mig i nåt. Jag kunde ju blivit klassiskt skolad flötist! Datorwhiz! Tennisäss! Men nä, jag fick ränna ute och sluta med allt jag tröttnade på.
Guud, jag saknar dig, ditt A-S. Jag kommer till Stockholm i slutet av mars men vettefan hur jag ska hinna träffa dig. Jag ska jobba och har fått dela upp mina gracer mellan de tre närmaste så inte avundsjuka skulle uppstå.
Men OM du örker och NN är up to it och vädergudarna på våra sidor kanske du skulle kunna masa dig till min arbetsplats och ta en extended lunch (26 mars)?
Saknar dig oerhört. Den 26 är nu ristad i sten.
Du har fortfarande en ilsken tonårstös inom dig!
Kim: är det bra eller dåligt?
Skicka en kommentar