Förra året vid den här tiden irrade jag runt som ett ras. Jag och Colette hade inmundigat ohemula mängder vin kvällen innan och jag hatade mig själv för att jag hade lovat bort mig som flyttgubbe. Jag minns också att jag roades av att Valentin firades bakfull tillsammans med ett bögpar släpandes på deras antikviteter. Maken var ute och festade med en polare.
Det jag inte visste var att någon gång mellan fredag den 13 februari och alla hjärtans dag skedde den allra första celldelningen som skulle bli pojken Nimrod. Tänk ibland händer de allra största sakerna medan man minst anar dem. Det som föreföll att vara en vanlig lördag i en trist månad ett intetsägande år skulle förändra allt jag kände till.
Och jag är ju därmed tvungen att vara mer försonligt inställd till det förfärliga jippo som kallas alla hjärtans dag.
Have a happy Valle, alla ni!
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
5 kommentarer:
Visst skrev du om den dagen i din blogg? Det känns som jag läste om exakt den dagen då, för ett år sedan. Det är så häftigt hur tillsynes små saker kan ändra hela ens värld!
Aa. Det är det inlägget som är länkat i första meningen. Jag blev så himla glad att jag hade skrivit den dan. Så himla ledsen att alla kommentarer från den tiden försvann I flytten.
Jag gillar verkligen tanken på att fantastiska saker händer utan att man vet det just då och där.
Etiketter: bakfylla och graviditet.
HAHAHAHAHAHA.
Är ju vackert att mitt i ett riktigt skitliv det ändå leder till ett fint nytt liv. Tack vare ditt underliv. Åååh! Oscar w släng dig i väggen. :-)
Tänk så livet kan ändras ; )
Skicka en kommentar