söndag 30 mars 2008

medan jag formulerade ett brev i mitt huvud

Att uttrycka mig i ord är lite min grej. Det sitter sällan hårt åt. I två veckors tid har jag formulerat ett brev i mitt huvud. I brevet vill jag berätta att jag bryr mig om, inte vill störa och att jag är beredd att göra allt för mottagaren. Resultatet har varit alarmerande klent. För att inte säga patetiskt. Min hjärna raderar och börjar om. Börjar om. Börjar om. Börjar om. Börjar om. Det blir allt sämre. En kliché. Utan flyt.
Jag hörde att du inte längre kan gå. Det gör mig så fruktansvärt ont. Det känns så oerhört mycket värre än när jag fick veta att du hade cancer. Det är mer konkret och översatt i mitt medvetande.
Jag känner skam över att det tagit mig så lång tid att skriva. Jag känner skam över att jag ärligt talat inte vet om brevet är till för mig eller mottagaren.
Jag har gått omkring och formulerat det här brevet i min skalle i flera dagar och det känns hart när omöjligt att få ihop. Jag tror att det är en kombination av att "inte vilja lägga mig i" och att jag inte vill formulera i ord hur sjuk du är eftersom det blir verkligt då. Sist vi sågs sa jag "tja och hur e läget" och jag tror att vi diskuterade din brors svensexa. Det är ju inte det jag vill säga dig. Jag vill prata om någonting, inte viktigare, men kanske innerligare. Jag brukar tänka på vår tävling där den som hittar flest varumärken som blivit substantiv vinner. Jag har mörkat och medvetet glömt att prata om den för att jag hajjar ju att du har vunnit. Jag erkänner här och nu och utan omsvep att jag bara har tre; svinto, vespa och lypsyl. Japp, nu har jag sagt det. Du vann. Jag vill också säga att jag saknar dig som trubadur och dryckesbroder, och jag har glömt att jag skulle tjata på dig att vi skulle börja yoga tillsammans. Min relation till dig är helt unik i det faktum att jag bara har ljusa minnen av dig. Vi har alltid haft kul ihop.

Jag vill inte att mitt brev ska vara gråtmilt och melodramatiskt. Jag vill inte att han ska känna sig tvungen. Inte känna sig skyldig svaret eller engagemanget. Jag känner att jag inte har någon rätt att snylta på de närmaste sorg. Jag vill helst småprata som förr. Egentligen vill jag nog bara förhandla lite. Hålla kvar.
Jag tänker på dig och om du vill bli störd så stör jag gärna. Finns det något jag kan säga eller göra så säger eller gör jag det!
Jag ville mest bara säga hej, jag tycker om dig och tänker på dig.
Kram.

Det är ett ynkligt brev. Det är innehåller ingen finess, ingen stil och egentligen ingenting som skvallrar om den reservationslösa värme jag känner för mottagaren. Men det allra ynkligaste med det här brevet är att mottagaren dog i går. 32 år gammal. Medan jag formulerade ett brev i mitt huvud.

lördag 29 mars 2008

symbolvärde

ju äldre jag blir desto svårare får jag att begripa hur man ska ställa sig i symbol-frågor. När jag var yngre var jag alltid så stensäker på sådana saker. Jag saknar det.
Är det lönt att diskutera huruvida kvinnor ska få bada top-less på badhus? Är inte problemet bara relaterat till större frågor och skulle lösa sig av sig självt om vi fokuserade på de stora jämställdhetsfrågorna?
Spelar det någon roll att politiker bojkottar os-invigningen när vi ändå lojt står och glor på resten.
Eller fallet "louise", flickan i vetlanda som våldtogs upprepade gånger av sin far. Hon är nu lvu:ad och fadern får behålla vårdnaden. Rent praktiskt har det ingen betydelse eftersom hon är omhändertagen. Han kommer aldrig komma i närheten av henne. Men att fadern får stå som vårdnadshavare är ju, just, symboliskt orimligt.

Jag har, på riktigt, ingen aning om hur jag ska ställa mig till allt detta. Ibland verkar det vara av yttersta vikt för att i nästa sekund kännas som totalt onödigt belastat utrymme. Jag försöker hitta trådbiten som gör att man kan börja nysta upp och se var de riktiga trasslen befinner sig. Klumpen man ska fokusera på för att reda ut problemet. Dess värre syns det mig, till syvende og sidst, alltid ha ett ekonomiskt ursprung. Och eftersom vi alla är horor är det kanske lika bra att ställa sig på barrikaderna och kräva mer publicering av nidbilder. Så länge det inte krockar med handelspolitiken. Så klart.

antony om natten


om natten ibland kan Antony Hegarty göra livet så förbannat smärtsamt jävla vackert och ont. En beroendeframkallande sorg som man aldrig kan vara utan om man upplevt den. Jag fann honom sent i livet. År noll.

fredag 28 mars 2008

fokusera på något mer imponerande

mitt gamla temadjur på igoogle var en rätt söt räv. Det var en soft typ. På morgonen satt han i sitt kinesiska hus och glodde. Sen åkte han båt och hade picnic på andra sidan sjön. Därefter tillbaka för mer glo. Rätt slö räv. Å andra sidan sov han aldrig. Hela nätterna satt han i huset med stjärnkikare. Jag försökte överraska honom plötsligt under natten, men jag kom aldrig på honom med att sova.
Till sist ruttnade jag.
Nu är räven utbytt mot en nyckelpiga och en groda. De verkar inte heller sova. Å andra sidan är de pigga dygnet runt. Direkt efter fikat vid 7-tiden på morgonen tränar de kampsport. De håller igång hela dagen och på kvällen börjar de släpa pinnar i sitt anletes svett. De fixar eld och grillar de marshmallows. Nätterna spenderar de med att berätta kusliga historier för varandra.

Klockan 11 har jag kundmöte och borde verkligen ta sikte på att fokusera på något mer imponerande.

En annan sak som frustrerar min hjärna är att jag verkar vara den nu enda levande person som tycker att håkan hellström är gapig, stressande och ens knappt värd att nämna. Varför förvandlar han vuxna och medelålders kvinnor till svamlande idioter, vuxna och medelålders män till homosexuella? Dessutom blir jag tvungen att googla på om han heter hellström eller hellstrand. Jag kan/vill inte lära mig.

Klockan 11 har jag kundmöte och borde verkligen ta sikte på att fokusera på något mer imponerande.

onsdag 26 mars 2008

hemligt möte i uppsala

spenderade dagen i jävla uppsala. Officiellt var jag där å jobbets vägnar. Och för ett tandläkarbesök. I själva verket hade delar av sahlanderska byrån ett hemligt möte på det anrika konditoriet "Ofvandahls". På Ofvandahls har studenterna svullat sedan 1878. Helt obegripligt med tanke på hur skabbigt det har hunnit bli. Och det är fruktansvärt obekväma stolar. Det är alltid proppat med svåra studenter som snikar på silverte i det oändliga och den enda plats som finns kvar är ett stort jävla schabrak till soffa placerad i mitten. Där sitter man som i ett slagskepp till allmän beskådan. Men man gör det.
Man gör det eftersom Ofvandahls har de bästa bakverken i e-stada.
Jag och den andra duponten valde att beställa en mycket fin bakelse som bestod den genialiska kombinationen wienerbröd, vaniljkräm och jordgubbar. Till det fick man te och ramlösa. Det hela avslutades med en studentska som efterrätt eller färdknäpp eller hur man vill se det. För dem som inte vet vad en studentska är kan jag berätta att det är ett litet bakverk som förtjänar stående ovationer. En perfekt njutning. Den består av ett kakskal fyllt av mörk kompakt choklad toppad med illgrön glasyr. Namnet studentska kommer, naturligtvis, av det faktum att den är grön utanpå och svart inuti.
För detta betalade vi sek 120 vilket fick mig att minnas en tipsrad jag hade som barn. Någon i släkten (jag misstänker mormor) hade bestämt att jag skulle ha en egen tipsrad och när jag äntligen vann var jag sex år och fick "över hundra kronor". De första pengar jag tjänat. Med dem fick jag göra vad jag ville. Och det enda jag ville i hela vida världen var att fika på Ofvandahls. För hela slanten.
Herregud, nu pratar vi typ 1975! Hur mycket fika kan man fått för över 100 spänn!?
Men jag kan inte förneka att jag känner en oerhörd ömhet för barnet Anna-Sara, hon är så otroligt lik mig!

Sahlanderska byrån jobbar vidare med fallet med den försvunna självkänslan. Och avslutat fallet med den försvunna koppen och fallet med de försvunna centimetrarna med tillfredsställande resultat. Vi kommer även åta oss ostbågemysteriet.
Over and out

bra kropp - dålig människa

jag är helt sjukt frisk. Förra månaden var jag förkyld för första gången på fem år. Jag tappar aldrig aptiten, jag har svårt att vara ledsen i några längre perioder, jag får inte huvudvärk, ont i magen eller andra stress-symptom. Jag åker inte på blindtarmsinflammationer, lunginflammationer eller märkliga ledåkommor. Runt omkring mig får unga människor cancer, drabbas av barnlöshet och äter ångestdämpande.
Jag har varit på ett läkarbesök sen jag var 23.
Icke desto mindre har jag känt en vag oro. 40 kryper närmare och runt omkring mig börjar folk ådra sig allehanda krämpor.
Av en ren slump hamnade jag för ett par veckor sedan i klorna på sjukvården som gjorde en rätt omfattande hälsokontroll. Efter detta kan jag bara konstatera: jag är helt sjukt frisk.
Vartenda jävla värde var perfekt varken mer eller mindre. Jag hade metabolism som en 28-åring och till och med, nu citerar jag, "anmärkningsvärt snygga äggstockar" och inte en skavank på levern.
Detta kan tyckas orättvist emedan det enda jag konkret gör för min hälsa är tre saker: jag har tränat i hela mitt liv, jag stressar inte och jag väjer bort människor som tar min energi.

I övrigt är jag en hälsokatastrof. Jag har förvisso haft ett vitt år men detta föregicks av 20 års proffsdrogande. Jag har varit storrökare. Jag äter mat med ett gi högre än stadsskulden i vissa afrikanska länder. Halvfabrikat och färgämnen skrämmer mig inte nämnvärt. Jag dricker det stockholmska kranvattnet och jag äter kosttillskott endast om de serveras. Jag äter vitt bröd och minst tre paket ben&jerry i veckan. Utan att blinka kan jag dra i mig en flarra vin en vardagskväll och fem på helgen.
(Don´t try this at home!)
Kort sagt; jag är inget föredöme.
Jag får helt enkelt konstatera att jag fått en bra kropp.
- Och fy fan vilket slöseri det hade varit om den här kroppen hamnat hos en renlevnadstyp!

tisdag 25 mars 2008

Dup-ett och dupontarna!

Dup-tre kör.

sahlanderska byrån

jag och michanek är fin-fina spejare. Vi knäcker kluriga nötter hela tiden. Vi pratar ofta om att vi borde bli privatdetektiver. Vi är faktiskt bäst i världen. Det vi inte kan snoka upp är inte värt att veta. Det enda som stoppar oss är att ingen av oss har körkort. Vi vet inte riktigt varför det är så viktigt, men alla människor vet ju att bilspaning är en stor del av deckarens vardag. En universell sanning.
I väntan på en smidig lösning på problemet har vi fixat allt annat. Vi har skaffat ett namn - sahlanderska byrån - och vi har löst alla våra privata mysterier. Give or take... ...jag vet faktiskt fortfarande inte varför tilde de paula och martin timell är så oerhört populära eller vem som är vem av stadsministern och alfons åberg. Men de mer viktiga bitarna är lösta.
Men så idag!
Jag pratade med annica i telefon och jag förklarade ett mysterium jag och mische precis har löst.
- Icke, sa frk persson med eftertryck. Så här måste det vara...
Och ta mig fan, jag måste se mig besegrad. Hon hade rätt.
- Annica, sa jag högtidligt, vill du bli en av oss? Vill du inträda i sahlanderska byrån.
Det ville annica. Och vet ni; hon är inte bara tonårsmamma (mästersnok), hon har även körkort.
Ni kan få kalla oss dupontarna, om ni vill.

Jag tror att det bästa med att ha en byrå kommer att bli att packa sin portfölj varje morgon och komma fram till ett tomt skrivbord. Privatdeckare är de enda i världen som slipper ha dator på sina stora skrivbord. Där står bara en stor tung svart telefon med sladd. Och så får man lägga upp fötterna på bordet.
Sen är det bara att vänta in telefonsamtalen.
Nu kör vi. Eller, ja, annica kör.
Är det något ni vill ha hjälp med?

måndag 24 mars 2008

skriva för sitt uppehälle

jag, mer eller mindre, skriver för mitt uppehälle. Och det har jag gjort större delen av mitt liv. Detta innebär en hel del horande. Inget annat annat än stålar utgör morot när jag tvingas skriva saker som "mjuka värden" och "värna om dem du älskar" för larmföretag. Jag har även skrivit inredning för glättade magasin. Men det är så förnedrande att jag inte ens vill tänka på det. Det är tur att jag har både HR, organisation och information att falla tillbaka på.
Från jobbets mer soliga och skadeglada sida brukar jag med förkärlek begapa andra skribenters prostitution. Det vore en billig poäng att nämna alla fast anställda kvällpressare eller ebba-von, men det är horeri på annan skala. Jag är inte helt säker på att de vet vad de får betalt för.
Jag vill hellre prata om situationer där jag föreställer mig att en normalbegåvad skribent förmodligen förstår att hon sysslar med något under sin värdighet, men att det inte utgör någon direkt samhällsfara.

Av, än i dag, lite oklar anledning skulle vi för ett gäng år sedan ge en polare gamla 70-tals porrtidningar i födelsedagspresent (det måste haft någon konkret-kul orsak, hoppas jag). Vi hittade några som hette piff och puff (bara en sån sak!). Ett av numren avhandlade "semestersex". Jag tror att detta är ungefär 12 år sedan och jag minns fortfarande den exakta ordalydelsen på omslaget. Och jag har fortfarande inte slutat skratta.
"Semestersex, Spanienspecial: Fiesta i fittan! Olé!"
Haha, fatta att någon har skrivit det!?

På senare tid har jag sovit lite dåligt på nätterna och ofrivilligt börja följa serier. Bra som dåliga. Mellan 03 och 06 får man inte vara petnoga. Jag tycker mig ha upptäckt en manus-trend som förmodligen har ett namn, men jag vet inte. I många serier (tex greys anatomy och desperate housewifes) förekommer ett slags ramberättelse. En speaker som liksom inleder och summerar det vi ser. Först tyckte jag inte att det var något annat än "det rådande greppet", men efter ett tag upptäckte jag hur hejdlöst kul det är. Slutklämmen ska nämligen alltid utmynna i att "det vi sett är egentligen symboler för något viktigare". Speakern är författad med hjälp av meningslösa ord som "vänskap", "frihet" blabla och vävs in i avsnittets upplösning. Folk kommer hem från jobbet, hittar en borttappad penna samtidigt som rösten förkunnar "at the end of the day we all need a friend, wounds to heal...". Och så vidare. Som om det vi sett har ett b-e-t-y-d-l-i-g-t viktigare budskap än det uppenbara. Och det enda jag kan tänka på är manusförfattaren som år ut och år in, avsnitt efter avsnitt måste komma på något poetiskt att illustrera brev som dimper ned i brevlådan med. Jag kan inte längre höra texten, jag hör bara svordomarna i undertexten. Allt författat med allt annat än lätt penna. Otroligt kul.

Jepp sånt här roar jag mig med medan jag borde ta tag i en text om vaskulära reflexer.

Eftersom det är bättre att förekomma än att förekommas nämner jag utan omsvep att jag korr-läst skvallerpress. Jag var mycket ung och mycket fattig.

söndag 23 mars 2008

I´ve been waiting for this moment, all my life, oh lord

med en random-lista i poden och phil collins i lurarna konstaterade jag att in the air tonight är möjlig aspirant till "bästa låt någonsin".
- Ni vet, den där symbol-låten man måste ha koll på när en journalist frågar.
I den stora intervjun där man, i egenskap av guru, tillfrågas om världens tillstånd och sakernas ordning. På frågan "vilken är den bästa låten genom tiderna" måste man ju svara med något slags symbollåt. Jag har funderat på det i hemskt många år och velar lite mellan the wall och purple rain. Och nu dök in the air tonight upp och krånglade till ytterligare. Andra saker man måste ha koll på är:
  • Bästa film (den enda frågan jag har ett helt klart svar på: terminator II).
  • Romanfigur man skulle vilja vara
  • Person man skulle vilja vara (med den naturliga motfrågan: levande eller död?)
  • Tidsepok man hade velat leva i
  • Favoritförfattare (tror jag vet! eywind jonsson)
  • Vilket djur man skulle vara om man var...öh, djur.
  • Vilken kändis man skulle vilja vara bästis med
  • Vilken bok man tycker att george bush borde läsa
  • Vem man vill ge en påskpuss
  • Historisk händelse man velat uppleva

...och den viktigaste frågan av alla; varför i helvete skulle en journalist undra över mina åsikter?

onsdag 19 mars 2008

ångestsoffa

när jag var rätt ung, typ 30 fick jag mitt hjärta krossat på det där sättet man bara får när man är ung. Eller kanske är det så att man bara låter sitt hjärta krossas en gång. Jag ska låta det vara osagt, men jag tror att de flesta vet vad jag menar. Jag vet inte hur länge det varade. Det kan ha varit ett par månader men i mitt känslominne känns det som år. Det var ett töcken. Jag grät mig till sömns, vaknade och fortsatte. Rätt som det var började jag gråta någon gång under dagen. På gymet, i affären och så vidare. Jag grät så mycket att jag antagligen borde satts på dropp. Det som speciellt etsat sig fast är fenomenet att vakna och gråta. Att komma till medvetande och den första tanke som slår dig är outhärdlig syrekrävande sorg och tårarna forsar. Det är nog hemskaste jag upplevt. Morgonsorg.

Nu till mitt verkliga ärende. Denna period spenderade jag i en orange nikkala-soffa. Jag grät och sov i denna skapelse från ikea. Jag gjorde fläckvis försök med sängen men fick alltid ge upp. Jag funderade inte något vidare över detta just då, men hade någon frågat så skulle jag nog svarat att det berodde på närheten till tvn och distraktion.
När sorgen var till ände låg den som inbakad i soff-fan. Som skickades åt helvete för att aldrig ses igen. Min nikkala hade bytt namn till ångestsoffan.
I samma veva fick min bästa kompis cancer i hela kroppen och hon och hennes göteborg genomgick samma procedur som jag och nikkalan. För ångestsoffor tar icke hänsyn till grad av problem.

Allt sedan dess är jag uppmärksam på att jag i stor och liten sorg flyttar till soffan. Men jag tror inte längre att det är närheten till tvn som styr. Jag tror att det är mer djuriskt-biologiskt. Jag tror att det är motsvarigheten till principen "att inte skita i eget bo". Vi vill helt enkelt inte smutsa ner vår sovplats.

Nästa gång jag köper en soffa ska jag göra det på blocket. Det kan innebära att jag befriar någon från gammal sorg och befriar soffan från dess förbannelse.

Det finns nog en hel del ångestsoffor där ute. Har du en?

söndag 16 mars 2008

dalai yoda

ibland känner jag, på rikt, att jag liksom rör ihop dalai lama och yoda.

spaning

jag vet att en godkänd spaning kräver tre exempel. Denna har bara två, men den är fin ändå. Kan inte ni försöka fylla på så det blir en riktigt spaning?
Sanna Nielsen fick folkets röst i melodifestivalen. Marie Picasso fick folkets röst i idol.

Ge hit en till lönnfet blondin som bölar så har jag en trend!

lördag 15 mars 2008

hur gör djur

jag och yttermyrskan drack kaffe tillsammans i soffan i morse. På morgon-tv visades bilder från uppsala och den årliga pöbelfesten som kallas bandyfinal. Lennart Modig rapporterade. Titta, sa My förtjust, där är ju han! Jag trodde att han bara fick vara med i djurprogram nu för tiden.
- Jepp.

onsdag 12 mars 2008

jag försöker verkligen älska min nästa...

...jag gör det. Men det är helt enkelt inte mänskligt möjligt!
Jag har äntligen hittat ett gym med en riktig yoga-sal. Utan speglar, utan automatiska fläktsystem och grälla färger. Men vad fan hjälper vattenfall, växter och värme när man går i match mot pöbeln!?
Jag tyckte att jag låg bra till i tid med jobb och unnade mig därför en yoga-klass vid lunch.
Bredvid mig slår sig en människa i för små illasittande träningskläder ned. I väntan slår hon på sin ipod vars lurar släpper igenom lite för mycket ljud. I rumpan på de urtvättade träningsbrallorna står det "sweeter" (än vaddå frågar man sig!?). Hon snorar. Eskalerande snorar. Efter ett par minuter börjar hon hårt dra in snor i gommen och harkla. Som genom magi lyckas hon även tugga tuggummi. Bredvid sig har hon en vattenflaska. Den dricker hon högljutt ur en gång var 20 sekund. Hon sväljer hårt så det klunkar, avslutar med en snorning och ett "aaahhh". Sen ställer hon ner flaskan med en smäll. Var 20 sekund. Som sagt.
Jag tänker att det nog blir bättre när klassen börjar. Vilket den gör.

Noterade ni tidigare att jag använde orden "bra till i tid", "unna mig" och "yoga"? De kan också sammanfattas med "ingen stress". Det har nu visat sig att jag är rätt ensam om den inställningen i stockholms innerstad. Så här verkar gemene knegare tänka: "jag hinner träna på lunchen om jag kutar nu och går lite tidigare. Fan vad stressad jag känner mig, jag struntar i spinningen och relaxar med lite yoga istället". Sen klampar de in i vattenfallslugnet. Upp till en kvart försenade bökar de sig irriterat in och utdelar order om hur de som kom i tid skall omorganisera sig för att skapa plats. Pekar med hela handen, pratar för högt och är lite stressigt svettiga.

Sweeter bredvid mig gör allt fel. Vad som än händer är hon på väg i annan riktning. Hon lyckas banne mig med konststycket att vara ivägen för oss andra. Då och då får man en råsop när hon försöker få till en krigare. Jag tar tio djupa andetag och tänker ljuvt att "denna person behöver verkligen yoga".
Då börjar hon fisa.

De som kom en kvart för sent försöker kompensera med att gå en kvart för tidigt och allt lugn som eventuellt infunnit sig rivs ilsket itu som vore det av papper. De som stannar passet ut grips av panik och galopperar som flodhästar och föser människor och ting ur vägen för att komma först ut och hinna till jobbet. Svettigt stressade.
Jävligt genomtänkt.

Jag behöver fuck-off-stålar. Fort!

måndag 10 mars 2008

världens starkaste kvinna lyfter lastbil

jag kan visualisera en bild som förföljt mig i hela mitt liv. En kvinna sitter mittemot mig, lutar sig fram och säger, med eftertryck:
- hon är en o-e-r-h-ö-r-t stark kvinna.
För någon vecka sedan började jag uttala i ord vad jag alltid känt. Jag gillar inte inte uttrycket stark kvinna. Jag använder det aldrig själv. Efter att ha funderat på det en stund kan jag komma på tre skäl:
  • normalitetsprincipen gör att det underförstådda budskapet blir: kvinnor är normalt sett svaga
  • begreppet har helt olika betydelser för män och kvinnor. En stark man tar över 100 i bänkpress. Kvinnors styrka har något slags mental aspekt
  • begreppet används ofta om kvinnor som gör saker på ett mer traditionellt manligt sätt. Och behöver dessutom inte nödvändigtvis vara odelat positivt

Den sista punkten är jag lite vag på eftersom jag inte känner mig helt säker på att det alltid är så, men rätt ofta handlar det om en kvinna som sätter karriären i första rummet eller en kvinna som har blivit lite hårdnackat kall. Medan jag skriver slår det mig att "en stark kvinna" ibland till och med betecknar någonting negativt. Jag förbehåller mig rätten att hålla mig vag på den här punkten. Vart jag vill komma är att den starka kvinnan aldrig är en arbetslös typ i förorten. Såvida hon inte har tre barn och cancer. Då brukar hon eventuellt kunna tituleras stark. Sjukdom förhöjer ens värde.

I min lillebrors afrikanska familjs språk har de samma ord för man och kvinna.
Det strular till sig när de ska prata engelska. Män och kvinnor tilltalas han och hon lite hipp som happ. Men det kan det väl vara värt.

jag äger rätten!

- det var på tiden att nordman dök upp igen tycker jag!

I bland kan jag känna att jag har rätt till någons liv. Så har jag känt med till exempel linda rosing och torsten flinck. Som om de upphör att vara människor och jag borde få kolla vad de gör dygnet runt. Inte en helt sympatisk tanke, men hey, jag har aldrig givit sken av att vara en genomgod typ. Och förresten, hur många tycker egentligen att michael jackson är en människa? Ingen tror väl på rikt att han är utrustad med varken könsorgan eller mänskliga känslor!?

Nä, vissa människor blir helt enkelt objekt som jag betraktar med vetenskapligt roat intresse. Nordman är en sådan företeelse, eller rättare sagt håkan hemlin. Den andra snubben i duon är bara, just, den andra snubben. Ungefär som den andra snubben i wham. Världen är full av den andra snubben.
I morse såg jag håkan hemlin intervjuas i svt. Hejdlöst kul. Den andra snubben fick svara hela tiden. Håkan kan säga ja och nej och därmed upphör hans ordförråd. Han kan inte ens äääh, ööh och uuumh. Det är bara kort och gott ja och nej. Pinsamma roliga tystnader uppstår inte - de är grunden. Och samtidigt är man lite rädd att han faktiskt ska säga en längre mening för när väl det händer brukar det vara så obehagligt infantilt att man vill titta genom fingrarna.
När sändningen upphör vill jag bara fortsätta att följa håkan i hans vardag. Som en dokusåpa. Jag tycker att jag har rätt till det.

I skutskär har de tydligen börjat tillverka "nordman-bakelser". Hur ser de ut!? En stor vit hög? En backe snö? En sockertopp helt enkelt!?

lördag 8 mars 2008

yes, yes

yessssss!
Vilken förnedring.
Det var värt besväret.

i kväll, i skrivande stund...

...sitter jag klistrad framför melodifestivalen av en enda orsak:
- jag vill se carolas min när hon blir brädad av nordman. Finns det en gud så...!
Det är värt det lidande det innebär att glo på skiten.

fredag 7 mars 2008

namnet förpliktigar

Jag lånade ut andreas romans kultroman "när änglar dör" till erika. Fick tillbaka den idag. Slängd i bordet.
- Gillade du den inte, frågade jag.
- Gillade och gillade, fnös erika. Jag blev så jävla irriterad på gud!

Hon är antagligen inte först om den tanken. Men kanske den första att högt uttrycka det så...
...okomplicerat...?

torsdag 6 mars 2008

ett landskap i götaland i östra sverige

i dag hade jag ett viktigt ärende till östgötagatan. Men erkänn att det heter öschötagatan! Finns det någon som faktiskt säger öst-göta-gatan!? Vava!?

onsdag 5 mars 2008

av yttersta vikt

ben & jerrys nya - bohemian rhapsody - vanilj, brownies och hallon smakar...*tumme mot pekfinger, luftkyss och piruett*!

lik

vissa människor är inte lik någon. Andra är lika i parti och minut. Min man är lik tommy nilsson, howard stern, björn borg och liam norberg i ungefär nämnd ordning. Jag är mer lik min morsa än min farsa, men där upphör likheterna. Min morsa får nästan aldrig höra att hon är lik någon och när väl hon är det är hon oftast lik catherine zeta jones eller liz taylor. Jag däremot är lik en uppsjö av människor men aldrig mörka skönheter. Bara blonda fulisar. Surt. Men sant.
Mest är jag tydligen lik sarah jessica parker. Det har varit lite tyst på den fronten, men nu har det börjat tjatas igen. Förr när jag rökte och jobbade som journalist var tjatet rent förbannat. Jag kan stå ut med detta. Det är inte som att jag älskar det, men det är uthärdligt. Vad jag däremot inte har något som helst tålamod med är när folk tycker jag är lik kristin kaspersen. Jag vägrar. Det är fruktansvärt och har tackolov klingat av en smula.
Då och då får jag höra att jag är lik madonna. Det är den enda jag gillar att vara lik. En bög på mykonos tyckte en gång att jag var så "helt otroligt lik madonna" att han engagerade en hel klubb i detta. Jag blev så glad att jag lät meddela min man att sådana komplimanger kan generera ligga. Vilket han, allt sedan dess, utnyttjat skamlöst.
Jag har även rätt ofta liknats vid lena ph och linda haglund. Jag vet inte alls vad jag ska tycka om det. Det känns lite som om jag borde mörka det.
Summerat; jag är lik sara jessica parker, madonna, kristin kaspersen, lena ph och linda haglund. Har dessa någon minsta gemensamma nämnare?

Lik och gift har onekligen kul dubbelbetydelser i svenskan...
Är du lik? Och gift?

tisdag 4 mars 2008

skitjobbig jävel

hon som är anställd hos mig har en jävla luddig inställning till sina arbetsuppgifter. Hon kommer när hon tycker. Och går när det passar. Hon är aldrig särskilt tacksam men när lön vankas lägger hon gärna ner irriterande mängder smörig energi.
Hon vill alltid ha förskott. Hon anser att hyra är en oförutsedd utgift. Hon hävdar ihärdigt sin rätt att få gå ifrån för träning och tycker att det är fullständigt legitimt att jobba igen på nätter och helger. Just nu är hon vårtrött och menar att hennes kreativitet blir lidande om hon inte får ta en tupplur mitt på dagen. Arbetsdagen that is. Överhuvudtaget värnar hon om sin kreativitet hela tiden. Hon håller på med en rad icke-inkomstbringande projekt som "stimulerar" och mycket väl "kan bli riktiga kassakor på sikt". Aldrig, aldrig vill hon befatta sig med något administrativt.
Hennes brist på respekt driver mig till vansinne och hennes ointresse för företagets långsiktigt bästa är rent ut sagt naivt.

Jag måste bli en tuffare och bättre chef. Jag får helt enkelt gå ett gäng ledarskapskurser. Lära mig att "helikopterse", "entusiasmera och initiera", "akta mig för pekpinnar, men markera gränser" eller ge den satan sparken.

måndag 3 mars 2008

fritänkare

nu är kvinnor i styrelser på tapeten igen. Eller snarare bristen därpå. Kvotera eller inte. Det är frågan.
Dame anita roddick (body shops grundare) sa en gång i en intervju att hon inte tyckte att det skulle sitta fler kvinnor i styrelser. Hon tyckte att de borde göra viktigare saker. Att sitta i en styrelse är fruktansvärt tråkigt, menade hon. Själv undvek hon det som pesten.
Jag tänker rätt ofta på det med ett flin. Vilket skönt sätt att antyda att systemet är fjantigt i stället för att vilja ansluta till det.
Jag känner att världen faktiskt lider av en oerhörd förlust i anita roddicks död förra året. Av många skäl.

lördag 1 mars 2008

lackpjuck & pressveck kl 09.45

jag har känt mig lite tjurig över att mitt gym inte är mer nogaräknande än att de släpper in thomas idergard. Nu är allt förlåtet. I morse klockan 09.45 klev thomas från duon simon&thomas in. I lackskor och kritstrecksrandiga med pressveck. Man blir ju lycklig. Och undrar lite om han har ett efternamn eller om han helt enkelt heter thomas-simon&thomas-thomas!?

Förövrigt klev jag upp klockan sju i morse och kunde i lugn och ro dricka en balja mjölk med lite kaffe i och titta på iceman 2. Underbar film. Körde salsa-aerobics på gymet och shoppade lite förvaringsmoduler på vägen hem. Fylld av expansiv glädje och energi ville jag ta itu med mitt vilande "projekt hall". Möttes av förkyld man. Sjuk på klassiskt mans-vis. Och en hosta som får stefans sauks repliker att verka äkta.
Ridå.
Resten av helgen ägnas åt vård av dödssjuk man i hemmet.

I dag känner jag ett oerhört uppdämt behov av att se road house. Miss a har begåvat mig med en erotisk tanke från förr.