Vi och dom

Den här sommaren umgicks jag med makens familj en vecka. Jag var slut som artist vid hemkomsten. Det är påfrestande nog med själva mannen så att säga. Politiskt står vi på varsin barrikad. Socialt är vi som två enheter på umgängets hav. Och vi befinner oss på varsin sida av kreativiteten. När jag träffar hans familj av professionellt sociala, sporttokiga entreprenörer förstärks min sida av bohemisk akademiker med nattsvart djup.
Opposites attracts, säger vi om detta.

En väninna till mig, uppväxt i finkvarter, föräldrar med dr i titeln och med en medfödd känsla för "Noblesse oblige" har trasslat in sig i en riktig patrask-släkt av giriga, okänsliga, alkoholiserade uppkomlingar och varje gång vi ses och pratar om hans vilsenhet och skitsläkt så blir det en långtgående analys av barndomar och påverkan.

Jag har en annan vän med ett relationsproblem - hon lever ihop med en afrikan. Hemma hos dem är det joxigt för att hon är högre utbildad än honom vilket gör att han känner sig underlägsen och utnyttjar sin relativa genusöverlägsenhet för att skapa balans.
Det kallar vi kulturkrock.

Notera att jag inte benämnde männen i de två första exemplen med nationalitet. Det är också den enda faktiska skillnaden.

Är ni kulturkrockade i er relation?

Metoder

Jag har testat lite olika metoder för att få ungen att sova lite mer. Ni anar inte vilken uppsjö av metoder och tolvstegsprogram som existerar där ute.
Skrikmetoden har jag hoppat över, men annars har jag varit på det mesta; tassmetoden, sova-utan-gråt-metoden, vatten-metoden och så vidare.

Sistlidna helg har en helt ny modell utkristalliserats: mammor som blundar lite medan de går får i sig lite sömn.

Sverigedemokraterna

Hela dagen har jag hört saker som förvånar mig:

• Man måste respektera folks åsikter. [Men nej, jag tycker inte det.]
• Det blir förstås så här eftersom de etablerade partierna inte törs ta upp problemet med invandrare som något slags "elefanten i rummet". [Jag är helt emot förbud, men ordet invandrare borde förbjudas emedan det betyder noll och nada. Värdeladdat och godtyckligt.]
• Det kommer som en chock. [Nä, jag tycker det var synnerligen väntat]

Jag känner spontant genuint förakt mot det obildade patrasket som röstar brunt. Och måste därmed hejda mig. Det är ju precis den typen av avsky som försatt oss i situationen från början. Jag försöker därför göra som jag gör i mitt jobb - definiera målgruppen. Jag föreställer mig en person ur min barndoms minnesbank - Snorjonas.

Snorjonas och jag var klasskamrater på mellanstadiet. Hans föräldrar var alkoholister. Jonas var liten, klen och hade vita ögonbryn. Han stammade alltid när han pratade. Hans hobby var att springa ärenden åt äldre kriminella, köra moppe och krossa rutor. Han ville alltid vara alla till lags och pendlade mellan att vara strykrädd och aggressiv. Vi andra visste, ordlöst, redan som tioåringar att det skulle gå dåligt för Snoris. Jag vet att han senare i livet hade lätta missbruksproblem och agerade i kriminalitetens ytterkant. När han på äldre dar fick lite ordning på livet flyttade han norröver, fick överviktiga barn som hette något i stil med LIam och Kevin. Han jobbar som personlig assistent, är underbetald och "tycker att det är tråkigt för honom att stockholmarna som är moderater och överklass inte förstår". Jag vet ju inte om Snorjonas röstar på SD, men rent statistiskt är han representativ så jag föreställer mig honom som en supporter. Jag minns också att han på Curts historia-lektioner i årskurs 4 var lika förtvivlad och upprörd som oss andra över förintelsen och andra världskriget. Därför kan jag inte förstå var Jonas-figuren i båset baserar sitt val på laget som vill åtgärda alla problem genom utrensning. Av någon anledning förstår han inte. Han har inte tagit till sig debatten. Har ingen möjlighet till konsekvensanalys. Därför väljer jag från och med nu att alltid kalla SD för sitt rätta namn - nazisterna.

Kanske kan jag nå Jonas på det viset.

Vad gör du?

Milf

Jag, ungen och ungens far startade fredagskvällen hos den lokala dvd-uthyraren. Någonstans i gränslandet godis, glass och entré uppenbarade sig en rosaklädd fyraåring med pikant uppnäsa, korrekt Maclaren-vagn och liten pussmun. Med sig hade hon sin morsa som bara kan beskrivas som gubbsjuk dröm. Lite Barbie goes rocknroll. Långa lockar, dockansikte, attityd, svarta skinnbrallor, hållning, pondus och fylliga läppar. Jag dog. Jag glodde på hennes tajta lilla rumpa och min hjärna låste sig på "bend over, bitch!".

Nu vet jag hur det är att vara heterosexuell man. Coolt.

Lite val

Äh, va fan. Jag måste ju säga något om valet.
Jag får ofta frågan var jag står politiskt. Jag är, tyvärr, lite osäker men jag vet att jag inte hamnar i den breda fållan - det vill säga moderat eller sosse. Och jag är paniskt rädd för KD. För att inte tala om folkpartiet - förbjud, släng ut, stäng av-partiet.
Mitt hjärta ligger åt vänster, men inte hos Ohly. Och absolut inte hos ett parti som är diffusare än svag ärtsoppa.
Och jag...ja, ni ser ju. Om vi ser till något så omodernt som ideologier så hamnar jag i mitten - men inte enligt det traditionella tänkandet. Jag ska låta det vara osagt vilka samhällsanalytiker det var som såg politiken som en cirkel där den extrema högern och vänstern möts på mitten (de franska?), men om jag ser det så blir det enklare. Jag hamnar någonstans mellan kommunism och fascism. Jo, faktiskt. Det ger väl ingen smickrande bild av min människosyn, men så är det. Född snobb.

För övrig tillhör jag de ytterst få i Sverige som inte hetsar upp mig över varken SD eller Mona Sahlin. SD kommer bergis in i riksdan och får sitta där och lalla i fyra år tills alla ser att de knappt var värda att nämna - sen är det över (se "ny demokrati"). Vad beträffar Mona Sahlin varken hatar eller älskar jag henne, men Jonas Gardell skriver intressant om henne här. Oavsett vad man tycker bör man nog ha lite koll på den speciella logik som omfamnar den kvinnan - i rent allmänbildande syfte. Rätt som det är händer det dig. Din syrra eller din morsa.

Alltnog, som den gamla stöt jag är går jag och röstar progressivt. På själva valdagen. Hur omodern är jag!?

Hur gör du?

Elfte september

- Det är som när man fick veta att Palme blev skjuten - alla minns vad man gjorde när man fick reda på det, sa jag högtidligt igår och syftade till 11/9.
Själv satt jag på bussen på väg hem. Bodde i hus på landet då. Anna-Maria ringde och refererade radiosändningen.
- Ingen jävla aning, proklamerade min man och punkterade min idé.

En väninna gifte sig den 11 september 2007 och menade att det var schysst att göra något positivt av dagen.

Jag spenderade med brunch med min gravida "lillasyster" - om man kan gradera grossess så är hon "mycket gravid" och det kan bli tal om "gravidast". Det var strålande att träffa henne och brunchen på Mornington var riktigt bra. Och jag fick ett glas vin.
Sen vankades kräftskiva med hummer och havskräftor med goda vänner. Och jag fick ett glas vin. Jag är också böjd att tycka att man bör göra något bra av dagen.

Min son använde 11/9 till att börja krypa. Krypet kryper. 4 steg. Eller knän.
En dag att minnas.

Definitionsfråga...

Maud Olofsson klargör att hon aldrig på tiden skulle sätta sig i en regering med en kommunist. Däremot verkar hon inte ha några problem med Kristdemokrater.
I´m intrigued.

Förresten...

...ska jag snart skaffa mig en riktig blogg under eget namn och sluta grotta i barn, hem och familjeliv.
Jag är nämligen helt ointresserad av andras felknullade ungar och räknar med att andra skiter i min, för att citera Magnus Betnér lite fritt.

//Snart på banan igen

Skaffa barn - en sammanfattning

- Vi börjar närma oss tretti nu, så det är ju helt naturligt att alla skaffar barn, menade en ung väninna till mig i somras och refererade till min förvåning över den strida ström åttitalister som skaffar barn.
Och det har hon ju alldeles rätt i, förstås.
Rasande Rose tar nyanserat upp dilemmat "skaffa-barn-eller-inte". Eller; dilemma och dilemma. För de allra flesta är det ju inget dilemma. Man "skaffar", eller så kan man inte. Få människor väljer bort barn frivilligt. Men de som gör det tvingas ofta försvara och motivera. Inte minst inför sig själv.
Jag har både valt och valt bort barn, så jag vågar påstå att jag vet vad jag pratar om.
När jag började närma mig trettio kände jag inte av den berömda "klockan" alls och började laborera med tanken att man faktiskt inte måste ha barn. Vid 38 gjorde jag abort och där och då kan man ju lugnt påstå att jag fattade beslutet att inte skaffa barn. Skälen till detta är så som följer:

• jag är sjukligt intresserad av mig själv och gillar att vara fri att resa i tid och rum
• jag tycker att tanken på att binda upp mig till någon är fruktansvärd - ett barns far (eller mor) är med en hela livet och man kan aldrig bli kvitt honom (eller henne)
• jag tycker inte att världen är en fantastisk plats
• jag tycker inte att mina gener är helt fantastiska
• jag har dåligt tålamod
• jag har en snobbig inställning till livet och inga klassiskt "sunda värderingar" att överföra till ett barn

Jag kan rabbla detta som ett rinnande vatten eftersom jag tusen och tusen gånger fått frågan: VARFÖR skaffar du inte barn. Ganska konkreta och rimliga skäl tycker jag, ändå har i stort sett alla ifrågasatt dem.
Vid 40 bestämde jag mig för att försöka få barn. Och vet ni: inte en enda gång har någon frågat mig VARFÖR jag plötsligt ändrade mig trots att den frågan är så oerhört mycket mer relevant. Och svaret är allt annat än konkret: jag var rädd att ångra mig sen. Ett rätt patetiskt skäl tycker jag själv, men jag anar att ingen skulle ifrågasätta detta på samma sätt som mina skäl till att inte skaffa barn.

Allt nog, jag har alltså bestämt mig både för att ha barn och att inte ha barn. Båda besluten har varit fruktansvärt stora för mig. Jag är glad och lycklig över att jag aldrig haft någon "tickande klocka" eftersom den verkar få kvinnor att fatta mycket dåliga beslut. Men å andra sidan verkar det bekvämt att vara så basal och liksom djurisk. I dag med ett barn i famnen kan jag enkelt konstatera att det är det e n k l a s t e beslutet. Att välja bort barn kräver en stor människa. Den som väljer bort barn (och för all del även de som ofrivilligt väljer bort barn) måste varje dag i resten av sina liv fundera över och motivera sin existens och sina beslut. Undra över hur de ska skapa mening och vad meningen är - leta högre syften så att säga.
Att skaffa barn är ju att avsäga sig all valfrihet: ens livs uppgift blir att ta hand om barnet - man behöver aldrig mer tänka.
Ens om man fick tid och mer än tre timmars sömn.